Teoretiskt, gatlampor och Daugavafloden.

Jag pluggade aldrig nationalekonomi på universitetet (utan simmade i ett teoretiskt hav där djurlivet bestod i statsvetenskap, historia och sociologi) och har därmed ytterst rudimentär koll på ämnet ifråga. Men om man kan dra slutsatser om en regions ekonomiska status baserat på hur många gatlampor som är tända efter solnedgången ligger västra Riga pyrt till.

På detta tänker jag när jag skumpar fram i beckmörkret under en löprunda förlagd till tidig eftermiddag. Bilar sveper förbi och lyser tillfälligt upp marken framför fötterna. Sedan blir det mörkt igen. Skuggor av andra människor sveper förbi. Inte en reflex verkar finnas på den här sidan av Daugavafloden.

Jag drar mig till minnes vad en äldre lokalbo för något år sedan berättade med ytterst uppgivet tonfall.

“Om inte EU betalar för det händer inte ett dugg i det här landet. Förr kom pengarna från Moskva, nu betalar Bryssel.”

Kanske ligger det något i den slutsatsen, hur anekdotisk den än må te sig. Samtidigt har jag aldrig sett så många Lexus-bilar i mitt liv som i den lettiska huvudstaden med omnejd. Lånade pengar måhända, men pengar verkar finnas.

Måhända bara inte alltid på rätt ställen.

IMG_20181205_183627

Jag ger er 42 centimeter i diameter pizza. Sju Euro tveksam kvalitet.

Att komma tillbaka i yrkesutövningen har varit en något omild upplevelse. Efter en och annan motgång fick jag till slut gehör för min önskan om en träningsperiod för att fasas in under anständiga former. Att jag ens skulle behöva be om detta kan te sig något märkligt med tanke på att mitt uppehåll varit längre än den tid jag faktiskt flugit flygplanstypen ifråga. Till slut hamnade min önskan uppenbarligen på rätt bord. I måndags klarade jag av den första delen av två i min så kallade linecheck – en process där man flyger med en speciell sorts kapten som därefter godkänner en för normal tjänst. På fredag går det avslutande provet av stapeln, denna gång till det tyska renässansparadiset (nja) Düsseldorf.

Gott så.

Hemtamt, grymtade och stämplade.

Det har gått i runda slängar ett halvår sedan jag sist trampade runt i den lettiska myllan. Allt känns märkligt hemtamt, men samtidigt märkbart främmande, när jag för en dryg vecka sedan trampade fram genom ankomsthallen på Riga flygplats, slank in på bussen och öppnade dörren till min lägenhet. Min kloka livspartner bidrog med perspektiv när hon några dagar senare gjorde mig sällskap:

“Allt är kvar, allt är sig likt. Det är du som förändrats.”

IMG_20181021_081508

Dimmigt.

Och det är så klart precis så det ligger till. Ankomsthallen doftade svagt av rengöringsmedel, busschauffören grymtade ohörbart till svar på mitt käcka “svejki” och den gula sekelskiftskåken på Jaunpils gata stod kvar. Men jag var något annat.

Jag är någon annan.

Jag mjukstartade med tre dagars markträning där vi bland annat gick genom säkerhetsrutiner, spelade en del rollspel och övade på utrymningar. Allt avslutades med ett stort skriftligt prov som gick galant. Därefter hade jag ett hål på tio dagar i kalendern så jag styrde åter kosan mot Stockholm och förberedde mig i bekanta kvarter för min simulatorkontroll.

IMG_20181103_091551

Mina fyra timmar som flygande i simulatorn var över så jag spenderade två till som åskådare.

När dagen väl kom åkte som sagt min flickvän med mig till Riga, dels som moralisk stödtrupp men också för att vi konstaterat att det var ett år sedan hon gjort resan österut. När klockan ringde vid halv tre på morgonen i lördags var det återigen en märklig känsla som infann sig –  en känsla av lugn.

Jag kan ställa mig kritisk och frågande till bristen på uppvärmning. Men faktum var att jag nu skulle göra en sorts uppflygning i en simulator, en kompetenskontroll som det så fint heter. Detta utan att ha gjort en officiell flygtimme sedan jag den 14 maj landade i Riga efter ett besök i danska legomekkat Billund. Nervositet var med andra högst befogad men när klockan väl ringde den där morgonen var oron utbytt mot något mer behagligt.

IMG_20181103_192022

Min bättre hälft samt sushi. Man får (bör) fira, etc.

För jag kan ju det här. Jag har mentalt förberett mig enligt konstens alla regler. Och nu skulle jag bara agera på de förberedelserna. Med mig under denna tidsmässigt okristliga session var två andra piloter och när vi stämplade ut hade uret inte bara passerat lunch – jag hade min karriärs första kompetenskontroll avklarad, med gott resultat bör tilläggas.

Någon vila att tala om blev det inte eftersom jag under nästföljande två dagar hade två flygningar inbokade. Den första till Frankfurt och dagen därpå en intensiv tur till litauiska semesterorten Palanga.

Hur det känns?

Märkligt hemtamt, märkbart främmande.

För miljön är densamma som jag lämnade den.

Men jag är någon annan.

IMG_20181104_134438

Lagom oknuten slips inför återkomsten i luften.

Lördag, 100% och flytvästar.

Det är lördag, klockan närmar sig elva på kvällen och jag är nyss hemkommen från ett långt pass i skolans simulator. Inte för att jag klagar. I stort sett alla mina gamla skolkamrater som haft turen att hamna hos bolag har allt som oftast klagat på långsamt tempo och ibland månader långa uppehåll mellan teori och placering ute på linjen. I mitt fall är det alltså precis tvärtom. Här går det nämligen undan så det stänker om det. I backspegeln har jag tre sjukt intensiva veckor med långa dagar i skolbänken innan jag fått hoppa på 22:ans buss hem till min lägenhet där än mer egenstudier väntat. Tre prov har det också blivit och det är med viss stolthet jag konstaterar att mitt facit är 98%, 100% och 100%. Inte illa pinkat.

IMG_20171124_142423

Som synes extremt nöjd med utrymningen. Ej i bild: otacksamma nallebjörnar.

Teorin har varvats med en del matnyttig praktik. En höjdpunkt var helt klart utrymningen i ett rökfyllt och nedsläckt plan (där man bokstavligt talat inte såg handen framför sig trots medhavd ficklampa). Med stor stolthet lyckades min grupp lyfta ut två nallebjörnar som av oklar anledning bestämt sig för att ignorera nödutrymningen. Seger!

Vi har även genomgått en kurs i första hjälpen vilket innebar frenetisk hjärtmassage av en hyfsat stel docka som var lika omedgörlig som otacksam. Inför en skolklass med lokala småglin som storögt bevittnade våra bravader simmade vi även häromdagen omkring, fullt påklädda i en pool för att få förståelse för hur överjäkligt det är att göra just det. Och så blåste vi upp flytvästar i vattnet (här kände jag att mina nyligen förvärvade dykkunskaper kom väl till pass) och seglade omkring i en nödflotte.

Kort sagt – fullt ös, (nästintill) medvetslös.

IMG_20171202_230748

Morsans sammanfattning: ”mössan är för stor”. Man ba ”jaha”. 

Nu har jag påbörjat den allra sista delen innan det är dags att bege sig ut i trafiken. Detta består av två simulatorpass för att bli familjär med flygbolagets procedurer följt av ett flygprov. Just det här med procedurer är intressant eftersom dessa skiljer sig åt rejält mellan de flesta bolag. Det gör att de rutiner man byggt upp inte alltid är av godo eftersom små saker skiljer sig åt. Ett praktiskt exempel är det call-out som görs när man lyft och det är dags att ta upp landningsställen. Detta görs först när planet visar på en positiv stigtrend vilket en av piloterna bekräftar genom att högt säga:

“Positive rate”.

I alla fall om man arbetar hos Norwegian, vilket ju råkar vara det bolag vars procedurer min gamla skola byggt sin undervisning på. Just den raden har jag med andra ord avlossat så pass många gånger att den mer eller mindre sitter tatuerad i fornbrittiskt typsnitt strax ovanför stussen. Hos min nya arbetsgivare säger vi dock “Positive climb”.

Ingen större grej kanske du tänker. Men betänk att det alltså finns högvis med sådana här små skillnader och det ses inte på med blida ögon att bräka ur sig något som inte på minsta bokstav överenstämmer med bolagets ordval. Utöver ordval skiljer det sig också åt hur man rent praktiskt flyger, men det är överkurs av modell högre (hö, hö) och inget jag tänker ge mig in på denna gång.

IMG-20171202-WA0004

Jag får mig en praktisk lektion i hur man landar i överjäklig sidvind av en av mina favoritinstruktörer. Bonusinfo: Det är bana 19L på självaste Arlanda.

Kvällens första simulatorpass gick fint men var ganska långt. Vi var tre personer, varav en kapten, som bytte av varandra vilket innebar att uret svepte från tvåbläcket på eftermiddagen till strax före tio på kvällen innan vi stämplade ut. Allt som allt gick det dock mycket bra och jag kände att en del nervositet släppte när jg satte den första landningen i kraftig sidvind. För jag kan ju det här, trots allt.

För övrigt har mitt schema i sista sekund ändrats då en kurskamrat tyvärr tvingats bryta och resa hem. Det betyder att jag ska slängas ut på linjen nio dagar tidigare. På ett sätt är det positivt, jag får ju mer flygtid vilket ju är det jag är här för. Men när man efter en dryg månads slit mest av allt vill komma hem till sina nära och kära är det såklart en klen tröst i sammanhanget. Med lite tur förbarmar sig schemaläggaren över min prekära situation och ger mig ett par dagar ledigt.

Giv mig styrka.

 

Symbolik, plagg och hermeliner.

Det är märkligt det där med symbolik.

Jag står i ett trångt provrum och testar kläder. Kavaj, byxor, skjortor och en jacka. Bland annat. Situationen i sig är knappast ovan, alla har väl någon gång tvingat sig ut och handlat ett och annat plagg. Men den här gången är det annorlunda.

För jag testar min allra första pilotuniform.

IMG_20171115_170642

En så kallad teaser på uniformen. Mer får ni inte just nu på grund av ren och skär lathet.

Personen i spegeln känns väldigt obekväm, lite som att jag är på väg till en maskerad och fått låna en allt för trång konduktörsmössa. Jag känner mig kort sagt lite småtöntig, som en katt bland hermeliner. Det är i sig bara ett arbetsplagg, men symbolvärdet är desto större. Lite ödesmättat helt enkelt.

“Good?”

Uniformsavdelningens bastanta kejsarinna sticker in huvudet och ser frågande ut. Jag nickar, känner mig obekväm likt en dresserad hund på visning och fyrar av en halvsanning:

”Yes, yes. Very good. Paldies.”

Jag har varit i Riga drygt en vecka nu. Jag har bosatt mig i samma hus som tidigare men rundat Airbnbs hutlösa priser genom att snacka direkt med värden. I en rafflande kompromiss bytte jag högsta våningen med luggsliten inredning mot gatuplan med betydligt fräschare arrangemang. Om en lite dryg månad går flyttlasset till motsvarande lägenhet några meter bort, som enligt nämnde värd ska vara ljusare och lite finare. Återstår att se hur det är med den saken i verkligheten.

IMG_20171112_223051

Fråga mig inte varför men min lägenhet är alltså utrustad med en gardin med Stockholmsmotiv. I Lettland. W00t?!

Boendet i sig är viktigt för mig eftersom jag med fasa minns den cell jag inhuserades i under mina månader i Västerås. Att komma hem efter en tung dag och känna sig lite bortglömd när flickvän, familj och vänner befinner sig på andra sidan Östersjön är i sig ingen höjdare. När hemmet i fråga vidare allra mest påminner om en nordkoreansk läkarmottagning och dessutom ligger på en åker (“Lex Västerås”) utanför Sveriges femte största stad blir såklart inget särskilt mycket roligare.

Därför känns det skönt att min nuvarande lya är desto finare. Även om det såklart inte helt mildrar saknaden efter nära och kära.

Hur som haver, en knapp vecka har gått och det är fullt blås i plugget. Vi nöter bolagets rutiner, lokala regler och annat matnyttigt. Häromdagen var vi också uppe och kikade på bolagets OCC – eller Operations Control Center som det heter på mer målande språk. Därifrån styrs mer eller mindre den dagliga verksamheten och bakom ett Fort Knox-liknande säkerhetsarrangemang har operatörerna full kolla på samtliga flygningar, vilka passagerare som ska var och hur det ligger till tidmässigt mellan olika rutter. Mycket imponerande.

IMG_20171112_121042

En närmast konstinstallationsmässig packning inför Riga. Riktigt kaffe och knäckebröd. Skyhöga Stig Helmer-vibbar.

Skolbänksverksamheten rullar i ett par veckor till innan vi kör några simulatorpass för att bli varma i kläderna och godkännas för utslussning i verkligheten. Därefter är vi alltså klara för faktiskt linjeträning. Då slängs vi ut på de vanliga rutterna och flyger med erfarna kaptener som förhoppningsvis är lika förlåtande som pedagogiskt faderliga i sin utlärning. Den första flygningen går till Berlin den 19 december och schemat avslöjar att jag till skillnad från mina gruppkamrater knegar såväl på julafton som nyår. Inte för att jag egentligen klagar. Jag är här för att skaffa mig flygtid och då får man helt enkelt ta det man får.

Även om det innebär att man missar Kalle Anka runt tresnåret.
Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Rakt, 737-500 och känsla.

Vi börjar med att gå rakt på sak: jag har flugit ett Boeing 737-500 i lite drygt en timme.

Det hela skedde i fredags och var i sig lite av ett mirakel. Morgonens prognos var nämligen anmärkningsvärt dyster för mig som var tvungen att ha gott väder under denna visuella manöver. Det utlovades låga moln, dimma och allmänt skitväder. Döm därför om min förvåning när himlen kring lunchsnåret var klarblå och med en viss antydan till vind från väst.

Det var en märklig känsla att knalla omkring det i jämförelse med vad jag tidigare har rattat helt enorma planet. Titta in i hjulhuset, spana in de till antalet väl tilltagna externa instrument och finurligheter som tränger sig ut ur metallkroppen. Därefter tog vi plats i cockpiten.

IMG_20170929_143906_1

Hyfsat tomt.

 

Fransmannen började. Vi taxade ut, gavs klartecken till start och susade ut i banans riktning till 2500 fot. Därefter följde sex trafikvarv av mer eller mindre icke-ortodox form, detta då vi allt som oftast blev skickade i nya riktningar för att undvika inkommande trafik. Därefter böt vi plats och det var min tur.

Om det är något jag tar med mig från upplevelsen är det känslan vid start. Jag har alltid älskat den sensoriska upplevelsen när man som passagerare känner hur motorerna varvar upp, planet tar fart och kroppen trycks tillbaka i sätet. Den här gången skedde allt det där, med en väsentlig skillnad:

Jag hade handen på gasen.
I sig en smått ofattbar känsla.

En dryg timme senare var det över, vi taxade tillbaka till plats 104 och när vi långsamt bromsade in framför gatebryggan tittade jag upp och mötte två barns nyfikna blickar några meter bort. De tittade på mig med tallriksstora ögon. Och det slog mig att det där ju var jag själv, för trettio år sedan.

IMG_20170929_152519

Riga från ovan.

 

Efter denna livsomvälvande upplevelse som egentligen inte tedde sig så livsomvälvande tog jag helg. Grillade med min värd och hans vänner, tog en pilsner och sov resten av helgen. Igår tog jag tag i den stundande intervjun med airBaltic. Det bestod i en 370 frågor lång psykologisk utvärdering, ett frågeformulär samt ett IQ-test under tidspress. Tidigare idag genomgick därefter ännu en psykologisk utvärdering med en kvinna från flygbolaget. Jag hade väntat mig en regelrätt intervju men ungefär hälften av de drygt nittio minuterna var regelrätta test. Vi ritade, repeterade komplexa nummerserier baklänges och byggde mönster med klossar.

Det må låta banalt, men det var ett bra samtal och jag fick en del goda ord med mig på vägen.

Nu sitter jag i loungen på Riga flygplats och blickar ut över rampen som glittrar i höstregnet. Ett ynka loungebesök hade jag kvar på mitt gamla kreditkort som klipps itu så fort jag återigen känner svensk mark under fötterna. En värdig avslutning på en intensiv resa.

Och en start på något nytt.

IMG_20170929_173837

Surrealistiskt.

Blott, höstluften och verket.

Kvällen före min uppflygning tar jag en springtur. Det är blott min andra under resans gång vilket jag lite skamset skyller på en inledningsvis like efterhängsen som ej önskvärd förkylning. Den gör sig för övrigt fortfarande i viss mån påmind. Men så här dagen före dopparedagen måste jag rensa bland tankarna.

Och inget vädrar ut hjärnbarkens massiva dimma som en rejäl språngmarsch i den fuktiga, småkalla höstluften när mörkret faller över Riga.

IMG_20170923_165550

Vad gör man på sin lediga dag? Hänger i skolan och nöter så klart.

Det är för övrigt en annan sorts mörker som råder här borta. Gatljus i den lettiska huvudstadens mer sömniga förorter är, för att parafrasera Eddie Murphy, “a privilege, not a right”. Det blir med andra ord helt jävla beckmörkt när den naturliga lampan i skyn knallar söderut om kvällarna. På ett sätt påminner det mig om rundorna kring flygplatsen borta i El Cajon. Där som här får man parera frekventa hål i gatan, hålla sig borta från frenetiskt skällande hundar och stå ut med förvånande blickar från en omgivning som aldrig verkar ha tänkt tanken att springa från annat än rånare.

IMG_20170917_152030

Det slog mig att jag varit snål med bilder på träningslokalerna. Det är en mycket fin anläggning där inte bara piloter utbildas. Ovan syns sektionen där kabinbesättningar övar nödutrymningar.

Men här finns inga kirurgiskt ritade rutnät till gator. Jag får med andra ord lära mig den hårda vägen att fyra vänstersvängar inte automatiskt tar en tillbaka till utgångspunkten. En tänkt halvmil blir en hel.

Morgonen efter infinner sig ett lugn när jag kliver in genom glasdörrarna på skolan. Vi genomgår först ett muntligt förhör där svaren kommer naturligt och på rätt plats. Jag får öppna som flygande pilot, genomför uppstarten av planet och matar sedan in dagens virtuella rutt i flygdatorn – Riga till Stockholm.

IMG_20170917_152450

På väg in i simulatorn via bryggan. Eftersom hela sjabraket står på hydrauliska styltor hissas gångbron upp när den startas så att ingen av misstag ska kunna ramla ned på våningen nedanför.

Examinatorn har redan innan provet utlovat ungefär 80% flygande med en motor vilket snabbt visar sig stämma. Tanken är så klart att testa en till det yttersta. Så motorer går sönder, brinner eller hostar oroväckande. Det blir hål i kabinen och trycket faller. Vi får dra på oss syrgasmaskerna och störtdyka. Och så vidare.

En obligatorisk punkt på testet är en så kallad “raw data”-inflygning. Här kopplar man bort all automatik och får helt enkelt flyga planet som ett hederligt litet skolflygplan. Det gäller att manuellt följa en glidbana i höjd- samt sidled med enbart två rörliga streck som indikation, parera eventuell vind med nosen i sidled och hålla koll på farten i två dimensioner. När vi övade detta under ett tidigare pass nämnde läraren att “ni med största säkerhet kommer flyga med två fungerande motorer på provet, allt annat är taskigt”.

Ni kan ju gissa hur det blev.

IMG_20170922_124451

En av resans höjdpunkter var kapten Hassibs lunchinbjudan häromdagen. Han lagade specialiteter från Afghanistan som jag smaskade i mig tillsammans med min kurskamrat Stephane från Frankrike. Tillsammans har de en bra bit över tiotusen timmar erfarenhet i bagaget, Hassib på jetplan och fransmannen på mindre propellerplan i mer eller mindre obskyra områden. Själv var jag med mina dryga 230 timmar hyfsat klorofyllgrön i sammanhanget.

Efter att ha lånat skolans simulator när den varit ledig och nött just detta på fritiden satt allt som en smäck. Faktum är att hela uppflygningen kändes som det mest stabila passet såhär långt under hela min utbildning. Nervositeten infann sig aldrig och efteråt när jag stod där där med min färska pappershög till Transportstyrelsen i händerna kändes det mest av allt surrealistiskt. Kanske kommer känslorna en annan dag.

Närmast väntar med lite tur min så kallade base training nu på fredag. Detta om vädret så tillåter. Då kommer jag genomföra sex starter och landningar i ett riktigt plan som kronan på verket. Men först blir det sovmorgon.

God natt.

IMG_20170923_130509

Förhoppningsvis min framtida arbetsplats.

 

 

Mörkt, styltor och skinnjackor.

Det är nästintill mörkt.

Skillnaden mellan rymdliknande beckmörker och sublimt mysljus härstammar från panelerna i simulatorn. Här regerar mängder av belysta knappar, reglage samt en och annan skärm som avger ett svagt, rogivande sken. Simulatorn själv kränger, väser och lever djävulskap på sina hydrauliska styltor. Utifrån ser det nog lustigt ut, inuti denna flera ton tunga metallbest känns det väldigt, extremt mycket som på riktigt. Och det slår det mig – jag gör det här, det händer verkligen.

För ni vet ju hur det är. Ibland måste man stanna upp för att bättre förstår vad som händer.

IMG_nxurgl (1)

Nästan som på riktigt.

I mitt fall handlar det om hur snabbt mitt liv har förändrats under de snart tre år som passerat. Hösten 2014 tog sig en plan form och året därefter begav jag mig till San Diego för att ta mina första stapplande steg som pilot. Spolar vi fram bandet sitter jag nu här med en kommersiell licens i näven och befinner mig dessutom på andra sidan Östersjön för att lära mig hantera världens kanske mest kända jetflygplan. En resa värdig namnet, minst sagt.

Hälften av simulatorpassen är nu avklarade och det är med lika delar upphetsning och nervositet jag konstaterar att uppflygningen nu är drygt en och en halv vecka bort. Först väntar fyra stycken simulatorpass innan ett slutgiltigt dito ska avgöra huruvida jag når i mål. Därefter väntar sex starter och landningar i ett riktigt plan.

Det är långa dagar här borta. Ursprungligen var det ju tänkt att jag skulle köra i ett team med en annan herre. Sedan tillfrågades jag om det var okej att en till anslöt. Jag funderade kring nackdelen (betydligt längre dagar) och begeistrades av fördelarna (mer tid i simulatorn). Såhär med facit typ i hand är jag inte helt säker på att jag gjort samma bedömning om jag fått göra valet igen. Förvisso är det otroligt lärorikt att få mer tid, men dagarna blir som sagt väldigt långa och tiden för återhämtning mindre.

IMG_20170918_221440

Mina kollegor gör sig redo för start, jag latar mig i baksätet.

Så vad pysslar vi med då? Det är tämligen ambitiösa pass där de tre första spenderades i hyfsat normal konfiguration, vilket i sammanhang som dessa innebär att inga motorer brann upp eller lossnade. Vi övade på ruttflygning och en lite småkul detalj är att vi spenderar tiden på virtuella (men högst verkliga) versioner av hemtama platser som Arlanda, Köpenhamn och Helsingfors. Vi har övat manövrar, instrumentinflygningar och diverse tekniska fel vilket innebär en hel del checklisteläsande för att dels förstå vad som sker men också vad som bäst händer därefter.

Nu märker jag att tempot ökar ytterligare och skruvarna dras åt lite extra. Idag övade vi för första gången på motorfel under och efter start samt under inflygningar. Afghanen i min klass är här av en annan anledning än fransmannen och jag (han behöver blåsa liv i en insomnad type rating) och med en bra bit fler än 1000 timmar på modellen ifråga känner han 737:an riktigt väl. När han därför agerar flygande pilot märker jag att läraren kostar på sig att ta ut svängarna. Därför blev jag med andra ord inte förvånad när det idag började sippra ut svart rök i cockpit under en inflygning (en del av träningen, men inte riktigt så pass tidigt i schemat). Resultatet blev en spontan övning i att flyga med syremask på och extrem press axlarna. Minst sagt lärorikt.

IMG_20170918_221339

Stämningsbild från Riga.

Trots att jag stundtals hatade att använda min gamla skolas 737-simulator under min initiella instrumentträning måste jag erkänna att jag nu såhär i efterhand har en del fördelar i och med denna icke ortodoxa metod. För trots att det knappast är enkelt att flyga ett så pass tungt plan har jag en mindre snäv uppförsbacke eftersom jag till viss del känner mig hemtam med maskinen, var rätt knappar sitter och hur systemen fungerar. Om så inte hade varit fallet är jag inte säker på att jag känt mig så pass avslappnad som jag gör just nu. Alltid något.

I Riga regnar det i övrigt katter och hundar på brittiskt vis. Hösten är sannerligen här och väderleken gör att jag som ren bonus får bekanta mig med typ varenda taxibolag i stan. Det är en salig mix av stenhårda ryssar i skinnjackor och välinrökta bilar till diverse Uber-kloner med skönt lettisk touch.

Magiskt.

Riga, busskort och 98%.

På plats i Riga.

Som tidigare avslöjats i svensk rikspress (nja) tog jag alltså hyfsat nyligen beslutet att bekosta en type rating på Boeing 737 i Riga och befinner mig därför sedan några dagar tillbaka i Baltikums okrönta huvudstad. Min goda vän Viktor, själv med genetiska kopplingar till landet ifråga, har varit eld och lågor över detta beslut. Idel tips på ställen att se och folk att möta har överlämnats muntligt under närmast sakral sinnestämning. Allt kulminerade att han kvällen innan avresa tog en avstickare från rutten hem från kneget för att överlämna ett busskort som dock senare visade sig vara tomt.

Men det är tanken som räknas.

Jag bor i en hyrlägenhet halvvägs mellan flygplatsen och innerstaden. Den danske ägaren (som vägrade prata danska) plockade upp mig på flygplatsen i en splitterny Lexus mot betalnin gi form av svenskt knäckebröd och mjölkchoklad. Huset ifråga är gammalt och agerade från 1930-talet som barack åt sovjetiska soldater innan nämnde herre med fru tog över, rustade upp det och började hyra ut. Allt är i fint skick, betydligt roligare än min ångestlada i Västerås, men jag ber att få återkomma med slutligt omdöme då jag ej hittills lyckats utröna om min rinnande näsa beror på mögel eller en simpel förkylning.

IMG_20170906_162535

Inspirationsbild inifrån klassrummet.

Innan jag kom hit körde jag teori i digital form på kvällstid samtidigt som jag knegade på jobbet på dagarna. Väl på plats följde drygt en och en halv dags teori klassrum med en jovialisk herre som varvade informationen med minnen från sin tid i det sovjetiska luftvapnet. Därefter skrev vi teoriprov på B737-300/500. Hundra frågor skulle avhandlas på två timmar. Jag klockade in på småsäkra 98% men grämde mig i drygt tio minuter efteråt eftersom det borde ha varit en pinne till i protokollet då en fråga jag fått fel på vid närmare kontroll visade sig vara korrekt, samtidigt som facit alltså var inkorrekt. Men som min kurskamrat, den afghanske kaptenen med sköna 99,87% på provet, tröstande kommenterade:

“Theory is theory my friend, now we get to fly the real thing which is what matters”.

IMG_20170905_195114

Nästan som hemma.

Kloka ord från en i övrigt hittills fantastisk herre som är här för att återigen blåsa liv i sin gamla 737-rating efter några år på den betydligt större 767:an. Han kan med andra ord ungefär allt i sömnen. I sista sekund slängdes en tredje person in i mixen, vilket jag halvt motvilligt accepterade eftersom det trots allt ger mig mer tid i simulatorn. Han är en skön fransman med flera tusen timmars flygtid i diverse konfliktzoner i Afrika, samtidigt som han aldrig flugit med utfällbart landningsställ. Ett hyfsat udda CV med andra ord och allt sammantaget känns vi som en perfekt mix av noll koll och extrem erfarenhet, med mig som nestor i det förstnämnda segmentet.

Idag har jag ledigt och spenderar dagen i sängen, pluggandes i makligt tempo samtidigt som jag hoppas att immunförsvaret ska förhandla fram en reträtt från förkylningstrupperna. Sedan vankas ett par dagar i en paperstiger där vi övar procedurer innan vi knallar in i simulatorn för första gången nästa vecka.

God helg gott folk!