Teoretiskt, gatlampor och Daugavafloden.

Jag pluggade aldrig nationalekonomi på universitetet (utan simmade i ett teoretiskt hav där djurlivet bestod i statsvetenskap, historia och sociologi) och har därmed ytterst rudimentär koll på ämnet ifråga. Men om man kan dra slutsatser om en regions ekonomiska status baserat på hur många gatlampor som är tända efter solnedgången ligger västra Riga pyrt till.

På detta tänker jag när jag skumpar fram i beckmörkret under en löprunda förlagd till tidig eftermiddag. Bilar sveper förbi och lyser tillfälligt upp marken framför fötterna. Sedan blir det mörkt igen. Skuggor av andra människor sveper förbi. Inte en reflex verkar finnas på den här sidan av Daugavafloden.

Jag drar mig till minnes vad en äldre lokalbo för något år sedan berättade med ytterst uppgivet tonfall.

“Om inte EU betalar för det händer inte ett dugg i det här landet. Förr kom pengarna från Moskva, nu betalar Bryssel.”

Kanske ligger det något i den slutsatsen, hur anekdotisk den än må te sig. Samtidigt har jag aldrig sett så många Lexus-bilar i mitt liv som i den lettiska huvudstaden med omnejd. Lånade pengar måhända, men pengar verkar finnas.

Måhända bara inte alltid på rätt ställen.

IMG_20181205_183627

Jag ger er 42 centimeter i diameter pizza. Sju Euro tveksam kvalitet.

Att komma tillbaka i yrkesutövningen har varit en något omild upplevelse. Efter en och annan motgång fick jag till slut gehör för min önskan om en träningsperiod för att fasas in under anständiga former. Att jag ens skulle behöva be om detta kan te sig något märkligt med tanke på att mitt uppehåll varit längre än den tid jag faktiskt flugit flygplanstypen ifråga. Till slut hamnade min önskan uppenbarligen på rätt bord. I måndags klarade jag av den första delen av två i min så kallade linecheck – en process där man flyger med en speciell sorts kapten som därefter godkänner en för normal tjänst. På fredag går det avslutande provet av stapeln, denna gång till det tyska renässansparadiset (nja) Düsseldorf.

Gott så.

Hemtamt, grymtade och stämplade.

Det har gått i runda slängar ett halvår sedan jag sist trampade runt i den lettiska myllan. Allt känns märkligt hemtamt, men samtidigt märkbart främmande, när jag för en dryg vecka sedan trampade fram genom ankomsthallen på Riga flygplats, slank in på bussen och öppnade dörren till min lägenhet. Min kloka livspartner bidrog med perspektiv när hon några dagar senare gjorde mig sällskap:

“Allt är kvar, allt är sig likt. Det är du som förändrats.”

IMG_20181021_081508

Dimmigt.

Och det är så klart precis så det ligger till. Ankomsthallen doftade svagt av rengöringsmedel, busschauffören grymtade ohörbart till svar på mitt käcka “svejki” och den gula sekelskiftskåken på Jaunpils gata stod kvar. Men jag var något annat.

Jag är någon annan.

Jag mjukstartade med tre dagars markträning där vi bland annat gick genom säkerhetsrutiner, spelade en del rollspel och övade på utrymningar. Allt avslutades med ett stort skriftligt prov som gick galant. Därefter hade jag ett hål på tio dagar i kalendern så jag styrde åter kosan mot Stockholm och förberedde mig i bekanta kvarter för min simulatorkontroll.

IMG_20181103_091551

Mina fyra timmar som flygande i simulatorn var över så jag spenderade två till som åskådare.

När dagen väl kom åkte som sagt min flickvän med mig till Riga, dels som moralisk stödtrupp men också för att vi konstaterat att det var ett år sedan hon gjort resan österut. När klockan ringde vid halv tre på morgonen i lördags var det återigen en märklig känsla som infann sig –  en känsla av lugn.

Jag kan ställa mig kritisk och frågande till bristen på uppvärmning. Men faktum var att jag nu skulle göra en sorts uppflygning i en simulator, en kompetenskontroll som det så fint heter. Detta utan att ha gjort en officiell flygtimme sedan jag den 14 maj landade i Riga efter ett besök i danska legomekkat Billund. Nervositet var med andra högst befogad men när klockan väl ringde den där morgonen var oron utbytt mot något mer behagligt.

IMG_20181103_192022

Min bättre hälft samt sushi. Man får (bör) fira, etc.

För jag kan ju det här. Jag har mentalt förberett mig enligt konstens alla regler. Och nu skulle jag bara agera på de förberedelserna. Med mig under denna tidsmässigt okristliga session var två andra piloter och när vi stämplade ut hade uret inte bara passerat lunch – jag hade min karriärs första kompetenskontroll avklarad, med gott resultat bör tilläggas.

Någon vila att tala om blev det inte eftersom jag under nästföljande två dagar hade två flygningar inbokade. Den första till Frankfurt och dagen därpå en intensiv tur till litauiska semesterorten Palanga.

Hur det känns?

Märkligt hemtamt, märkbart främmande.

För miljön är densamma som jag lämnade den.

Men jag är någon annan.

IMG_20181104_134438

Lagom oknuten slips inför återkomsten i luften.

Lördag, 100% och flytvästar.

Det är lördag, klockan närmar sig elva på kvällen och jag är nyss hemkommen från ett långt pass i skolans simulator. Inte för att jag klagar. I stort sett alla mina gamla skolkamrater som haft turen att hamna hos bolag har allt som oftast klagat på långsamt tempo och ibland månader långa uppehåll mellan teori och placering ute på linjen. I mitt fall är det alltså precis tvärtom. Här går det nämligen undan så det stänker om det. I backspegeln har jag tre sjukt intensiva veckor med långa dagar i skolbänken innan jag fått hoppa på 22:ans buss hem till min lägenhet där än mer egenstudier väntat. Tre prov har det också blivit och det är med viss stolthet jag konstaterar att mitt facit är 98%, 100% och 100%. Inte illa pinkat.

IMG_20171124_142423

Som synes extremt nöjd med utrymningen. Ej i bild: otacksamma nallebjörnar.

Teorin har varvats med en del matnyttig praktik. En höjdpunkt var helt klart utrymningen i ett rökfyllt och nedsläckt plan (där man bokstavligt talat inte såg handen framför sig trots medhavd ficklampa). Med stor stolthet lyckades min grupp lyfta ut två nallebjörnar som av oklar anledning bestämt sig för att ignorera nödutrymningen. Seger!

Vi har även genomgått en kurs i första hjälpen vilket innebar frenetisk hjärtmassage av en hyfsat stel docka som var lika omedgörlig som otacksam. Inför en skolklass med lokala småglin som storögt bevittnade våra bravader simmade vi även häromdagen omkring, fullt påklädda i en pool för att få förståelse för hur överjäkligt det är att göra just det. Och så blåste vi upp flytvästar i vattnet (här kände jag att mina nyligen förvärvade dykkunskaper kom väl till pass) och seglade omkring i en nödflotte.

Kort sagt – fullt ös, (nästintill) medvetslös.

IMG_20171202_230748

Morsans sammanfattning: ”mössan är för stor”. Man ba ”jaha”. 

Nu har jag påbörjat den allra sista delen innan det är dags att bege sig ut i trafiken. Detta består av två simulatorpass för att bli familjär med flygbolagets procedurer följt av ett flygprov. Just det här med procedurer är intressant eftersom dessa skiljer sig åt rejält mellan de flesta bolag. Det gör att de rutiner man byggt upp inte alltid är av godo eftersom små saker skiljer sig åt. Ett praktiskt exempel är det call-out som görs när man lyft och det är dags att ta upp landningsställen. Detta görs först när planet visar på en positiv stigtrend vilket en av piloterna bekräftar genom att högt säga:

“Positive rate”.

I alla fall om man arbetar hos Norwegian, vilket ju råkar vara det bolag vars procedurer min gamla skola byggt sin undervisning på. Just den raden har jag med andra ord avlossat så pass många gånger att den mer eller mindre sitter tatuerad i fornbrittiskt typsnitt strax ovanför stussen. Hos min nya arbetsgivare säger vi dock “Positive climb”.

Ingen större grej kanske du tänker. Men betänk att det alltså finns högvis med sådana här små skillnader och det ses inte på med blida ögon att bräka ur sig något som inte på minsta bokstav överenstämmer med bolagets ordval. Utöver ordval skiljer det sig också åt hur man rent praktiskt flyger, men det är överkurs av modell högre (hö, hö) och inget jag tänker ge mig in på denna gång.

IMG-20171202-WA0004

Jag får mig en praktisk lektion i hur man landar i överjäklig sidvind av en av mina favoritinstruktörer. Bonusinfo: Det är bana 19L på självaste Arlanda.

Kvällens första simulatorpass gick fint men var ganska långt. Vi var tre personer, varav en kapten, som bytte av varandra vilket innebar att uret svepte från tvåbläcket på eftermiddagen till strax före tio på kvällen innan vi stämplade ut. Allt som allt gick det dock mycket bra och jag kände att en del nervositet släppte när jg satte den första landningen i kraftig sidvind. För jag kan ju det här, trots allt.

För övrigt har mitt schema i sista sekund ändrats då en kurskamrat tyvärr tvingats bryta och resa hem. Det betyder att jag ska slängas ut på linjen nio dagar tidigare. På ett sätt är det positivt, jag får ju mer flygtid vilket ju är det jag är här för. Men när man efter en dryg månads slit mest av allt vill komma hem till sina nära och kära är det såklart en klen tröst i sammanhanget. Med lite tur förbarmar sig schemaläggaren över min prekära situation och ger mig ett par dagar ledigt.

Giv mig styrka.

 

Symbolik, plagg och hermeliner.

Det är märkligt det där med symbolik.

Jag står i ett trångt provrum och testar kläder. Kavaj, byxor, skjortor och en jacka. Bland annat. Situationen i sig är knappast ovan, alla har väl någon gång tvingat sig ut och handlat ett och annat plagg. Men den här gången är det annorlunda.

För jag testar min allra första pilotuniform.

IMG_20171115_170642

En så kallad teaser på uniformen. Mer får ni inte just nu på grund av ren och skär lathet.

Personen i spegeln känns väldigt obekväm, lite som att jag är på väg till en maskerad och fått låna en allt för trång konduktörsmössa. Jag känner mig kort sagt lite småtöntig, som en katt bland hermeliner. Det är i sig bara ett arbetsplagg, men symbolvärdet är desto större. Lite ödesmättat helt enkelt.

“Good?”

Uniformsavdelningens bastanta kejsarinna sticker in huvudet och ser frågande ut. Jag nickar, känner mig obekväm likt en dresserad hund på visning och fyrar av en halvsanning:

”Yes, yes. Very good. Paldies.”

Jag har varit i Riga drygt en vecka nu. Jag har bosatt mig i samma hus som tidigare men rundat Airbnbs hutlösa priser genom att snacka direkt med värden. I en rafflande kompromiss bytte jag högsta våningen med luggsliten inredning mot gatuplan med betydligt fräschare arrangemang. Om en lite dryg månad går flyttlasset till motsvarande lägenhet några meter bort, som enligt nämnde värd ska vara ljusare och lite finare. Återstår att se hur det är med den saken i verkligheten.

IMG_20171112_223051

Fråga mig inte varför men min lägenhet är alltså utrustad med en gardin med Stockholmsmotiv. I Lettland. W00t?!

Boendet i sig är viktigt för mig eftersom jag med fasa minns den cell jag inhuserades i under mina månader i Västerås. Att komma hem efter en tung dag och känna sig lite bortglömd när flickvän, familj och vänner befinner sig på andra sidan Östersjön är i sig ingen höjdare. När hemmet i fråga vidare allra mest påminner om en nordkoreansk läkarmottagning och dessutom ligger på en åker (“Lex Västerås”) utanför Sveriges femte största stad blir såklart inget särskilt mycket roligare.

Därför känns det skönt att min nuvarande lya är desto finare. Även om det såklart inte helt mildrar saknaden efter nära och kära.

Hur som haver, en knapp vecka har gått och det är fullt blås i plugget. Vi nöter bolagets rutiner, lokala regler och annat matnyttigt. Häromdagen var vi också uppe och kikade på bolagets OCC – eller Operations Control Center som det heter på mer målande språk. Därifrån styrs mer eller mindre den dagliga verksamheten och bakom ett Fort Knox-liknande säkerhetsarrangemang har operatörerna full kolla på samtliga flygningar, vilka passagerare som ska var och hur det ligger till tidmässigt mellan olika rutter. Mycket imponerande.

IMG_20171112_121042

En närmast konstinstallationsmässig packning inför Riga. Riktigt kaffe och knäckebröd. Skyhöga Stig Helmer-vibbar.

Skolbänksverksamheten rullar i ett par veckor till innan vi kör några simulatorpass för att bli varma i kläderna och godkännas för utslussning i verkligheten. Därefter är vi alltså klara för faktiskt linjeträning. Då slängs vi ut på de vanliga rutterna och flyger med erfarna kaptener som förhoppningsvis är lika förlåtande som pedagogiskt faderliga i sin utlärning. Den första flygningen går till Berlin den 19 december och schemat avslöjar att jag till skillnad från mina gruppkamrater knegar såväl på julafton som nyår. Inte för att jag egentligen klagar. Jag är här för att skaffa mig flygtid och då får man helt enkelt ta det man får.

Även om det innebär att man missar Kalle Anka runt tresnåret.
Nåja, vad är väl en bal på slottet?