Arlanda, frodigt och nobel.

Morgonen efter att jag landade på Arlanda var jag tillbaka på jobbet. Hatten av för denna eminenta kommunikationsbyrå som inte gjort annat än stöttat och uppmuntrat mitt beslut att testa en karriär i skyn. På många sätt har det också varit en allt annat än enkel kalkyl att byta bransch, för faktum är att jag trivs bra med mina fyndiga, kloka kollegor. Att kasta sig ut i det okända, skjuta sin hårt upparbetade månadslön rejält i sank och gå från en något sånär senior position till en klorofyllgrön sådan är inget lätt beslut.

Men nu är det hur som haver taget. Beslutet alltså.

Den 13 november återvänder jag till Riga och påbörjar en lite drygt tre veckor lång Operator Conversion Course hos airBaltic. Därefter kliver jag ned på linjen och börjar flyga som styrman på nämnda bolag. Kontraktet är temporärt och allt annat än ekonomiskt frodigt, men det är en början på något.

På exakt vad, det får framtiden utvisa.

IMG_20171025_165100

Jag skyller den suddiga framtoningen på den tidiga timmen. Samt en jäkligt dålig mobilkamera. Jag är som vanligt felfri när det kommer till fotokonst. Här har ni hur som haver den 737-700NG-simulator som står ute hos CAE på Arlanda.

Fram till dess knegar jag som sagt vidare på mitt gamla jobb där jag spenderar dagarna med modernt gruvarbete, vilket på medieknegarmanér innebär att snickra på budskapsplattformar, skriva talmanus och snacka med journalister. Inte fy skam det heller. Och därmed inte sagt att flyget lagts helt i dvala i väntan på november.

Snarare har jag hållt mig sysselsatt med en skillnadskurs för de något nyare modellerna av Boeing 737, populärt kallat “Next Generation”. I Riga flög vi nämligen in oss på den äldre generationens kärror och trots att licensen i sig omfattar alla 737-modeller från 300-serien upp till varianten med det svängiga tillägget 900 är det inte riktigt så lätt i praktiken. För vill jag i verkligheten flyga dessa nyare modeller krävs alltså mer nötande av böcker – vilket i träningslingo omnämns som skillnadsträning.

I mitt fall handlade det om en teorikurs där skillnaderna mellan generationerna radades upp och sedan avhandlades i ett prov. På ett sätt känns det bra att ha börjat träna på ett mer komplext plan och sedan följa upp med ett mer modernt, enkelt dito. För lite så är det, de moderna varianterna har gjort livet lättare för piloterna. Stora skärmar ger bättre överblick än tidigare, det finns mer tekniska finesser som till exempel gör det svårt att skada en motor vid uppstart och bland annat trycksättningssystemet är betydligt mindre komplext på de nya plåtfåglarna än förr.

IMG_20171025_165137

Jag vet, den ser inte lika majestätiskt ut på håll. Men skenet bedrar, etc. 

Detta följdes sedan av ett simulatorpass som i bästa mardrömsanda skedde mitt i natten ute vid Arlanda flygplats. Förkyld som en stork lånade jag farsgubbens bil, körde iväg i natten och anlände i god tid till passets start klockan 02:00. Efter ett par koppar kaffe, en teknisk genomgång och det obligatoriska simulatorstrulet drog vi därefter igång drygt timmen senare. Därefter följde ett två timmar långt pass där jag och fransmannen turades om att köra lite inflygningar och allmänna manövrar i en mycket fin 737-700-simulator som påminde en hel del om den variant vi hade hos SAA i Västerås. Fast denna rörde sig så klart och var på de flesta sätt något mer nobel i sin gestalt.

Sammanfattningsvis, gav denna exkursion i den arla morgonstunden mig ett par nödvändiga kråkor i min loggbok och nu har jag alltså tekniskt sett rätt att flyga lejonparten av de 737-or som finns ute på marknaden. Gott så.

Nu väntar Riga.

Häng med.

Rakt, 737-500 och känsla.

Vi börjar med att gå rakt på sak: jag har flugit ett Boeing 737-500 i lite drygt en timme.

Det hela skedde i fredags och var i sig lite av ett mirakel. Morgonens prognos var nämligen anmärkningsvärt dyster för mig som var tvungen att ha gott väder under denna visuella manöver. Det utlovades låga moln, dimma och allmänt skitväder. Döm därför om min förvåning när himlen kring lunchsnåret var klarblå och med en viss antydan till vind från väst.

Det var en märklig känsla att knalla omkring det i jämförelse med vad jag tidigare har rattat helt enorma planet. Titta in i hjulhuset, spana in de till antalet väl tilltagna externa instrument och finurligheter som tränger sig ut ur metallkroppen. Därefter tog vi plats i cockpiten.

IMG_20170929_143906_1

Hyfsat tomt.

 

Fransmannen började. Vi taxade ut, gavs klartecken till start och susade ut i banans riktning till 2500 fot. Därefter följde sex trafikvarv av mer eller mindre icke-ortodox form, detta då vi allt som oftast blev skickade i nya riktningar för att undvika inkommande trafik. Därefter böt vi plats och det var min tur.

Om det är något jag tar med mig från upplevelsen är det känslan vid start. Jag har alltid älskat den sensoriska upplevelsen när man som passagerare känner hur motorerna varvar upp, planet tar fart och kroppen trycks tillbaka i sätet. Den här gången skedde allt det där, med en väsentlig skillnad:

Jag hade handen på gasen.
I sig en smått ofattbar känsla.

En dryg timme senare var det över, vi taxade tillbaka till plats 104 och när vi långsamt bromsade in framför gatebryggan tittade jag upp och mötte två barns nyfikna blickar några meter bort. De tittade på mig med tallriksstora ögon. Och det slog mig att det där ju var jag själv, för trettio år sedan.

IMG_20170929_152519

Riga från ovan.

 

Efter denna livsomvälvande upplevelse som egentligen inte tedde sig så livsomvälvande tog jag helg. Grillade med min värd och hans vänner, tog en pilsner och sov resten av helgen. Igår tog jag tag i den stundande intervjun med airBaltic. Det bestod i en 370 frågor lång psykologisk utvärdering, ett frågeformulär samt ett IQ-test under tidspress. Tidigare idag genomgick därefter ännu en psykologisk utvärdering med en kvinna från flygbolaget. Jag hade väntat mig en regelrätt intervju men ungefär hälften av de drygt nittio minuterna var regelrätta test. Vi ritade, repeterade komplexa nummerserier baklänges och byggde mönster med klossar.

Det må låta banalt, men det var ett bra samtal och jag fick en del goda ord med mig på vägen.

Nu sitter jag i loungen på Riga flygplats och blickar ut över rampen som glittrar i höstregnet. Ett ynka loungebesök hade jag kvar på mitt gamla kreditkort som klipps itu så fort jag återigen känner svensk mark under fötterna. En värdig avslutning på en intensiv resa.

Och en start på något nytt.

IMG_20170929_173837

Surrealistiskt.

Blott, höstluften och verket.

Kvällen före min uppflygning tar jag en springtur. Det är blott min andra under resans gång vilket jag lite skamset skyller på en inledningsvis like efterhängsen som ej önskvärd förkylning. Den gör sig för övrigt fortfarande i viss mån påmind. Men så här dagen före dopparedagen måste jag rensa bland tankarna.

Och inget vädrar ut hjärnbarkens massiva dimma som en rejäl språngmarsch i den fuktiga, småkalla höstluften när mörkret faller över Riga.

IMG_20170923_165550

Vad gör man på sin lediga dag? Hänger i skolan och nöter så klart.

Det är för övrigt en annan sorts mörker som råder här borta. Gatljus i den lettiska huvudstadens mer sömniga förorter är, för att parafrasera Eddie Murphy, “a privilege, not a right”. Det blir med andra ord helt jävla beckmörkt när den naturliga lampan i skyn knallar söderut om kvällarna. På ett sätt påminner det mig om rundorna kring flygplatsen borta i El Cajon. Där som här får man parera frekventa hål i gatan, hålla sig borta från frenetiskt skällande hundar och stå ut med förvånande blickar från en omgivning som aldrig verkar ha tänkt tanken att springa från annat än rånare.

IMG_20170917_152030

Det slog mig att jag varit snål med bilder på träningslokalerna. Det är en mycket fin anläggning där inte bara piloter utbildas. Ovan syns sektionen där kabinbesättningar övar nödutrymningar.

Men här finns inga kirurgiskt ritade rutnät till gator. Jag får med andra ord lära mig den hårda vägen att fyra vänstersvängar inte automatiskt tar en tillbaka till utgångspunkten. En tänkt halvmil blir en hel.

Morgonen efter infinner sig ett lugn när jag kliver in genom glasdörrarna på skolan. Vi genomgår först ett muntligt förhör där svaren kommer naturligt och på rätt plats. Jag får öppna som flygande pilot, genomför uppstarten av planet och matar sedan in dagens virtuella rutt i flygdatorn – Riga till Stockholm.

IMG_20170917_152450

På väg in i simulatorn via bryggan. Eftersom hela sjabraket står på hydrauliska styltor hissas gångbron upp när den startas så att ingen av misstag ska kunna ramla ned på våningen nedanför.

Examinatorn har redan innan provet utlovat ungefär 80% flygande med en motor vilket snabbt visar sig stämma. Tanken är så klart att testa en till det yttersta. Så motorer går sönder, brinner eller hostar oroväckande. Det blir hål i kabinen och trycket faller. Vi får dra på oss syrgasmaskerna och störtdyka. Och så vidare.

En obligatorisk punkt på testet är en så kallad “raw data”-inflygning. Här kopplar man bort all automatik och får helt enkelt flyga planet som ett hederligt litet skolflygplan. Det gäller att manuellt följa en glidbana i höjd- samt sidled med enbart två rörliga streck som indikation, parera eventuell vind med nosen i sidled och hålla koll på farten i två dimensioner. När vi övade detta under ett tidigare pass nämnde läraren att “ni med största säkerhet kommer flyga med två fungerande motorer på provet, allt annat är taskigt”.

Ni kan ju gissa hur det blev.

IMG_20170922_124451

En av resans höjdpunkter var kapten Hassibs lunchinbjudan häromdagen. Han lagade specialiteter från Afghanistan som jag smaskade i mig tillsammans med min kurskamrat Stephane från Frankrike. Tillsammans har de en bra bit över tiotusen timmar erfarenhet i bagaget, Hassib på jetplan och fransmannen på mindre propellerplan i mer eller mindre obskyra områden. Själv var jag med mina dryga 230 timmar hyfsat klorofyllgrön i sammanhanget.

Efter att ha lånat skolans simulator när den varit ledig och nött just detta på fritiden satt allt som en smäck. Faktum är att hela uppflygningen kändes som det mest stabila passet såhär långt under hela min utbildning. Nervositeten infann sig aldrig och efteråt när jag stod där där med min färska pappershög till Transportstyrelsen i händerna kändes det mest av allt surrealistiskt. Kanske kommer känslorna en annan dag.

Närmast väntar med lite tur min så kallade base training nu på fredag. Detta om vädret så tillåter. Då kommer jag genomföra sex starter och landningar i ett riktigt plan som kronan på verket. Men först blir det sovmorgon.

God natt.

IMG_20170923_130509

Förhoppningsvis min framtida arbetsplats.

 

 

Mörkt, styltor och skinnjackor.

Det är nästintill mörkt.

Skillnaden mellan rymdliknande beckmörker och sublimt mysljus härstammar från panelerna i simulatorn. Här regerar mängder av belysta knappar, reglage samt en och annan skärm som avger ett svagt, rogivande sken. Simulatorn själv kränger, väser och lever djävulskap på sina hydrauliska styltor. Utifrån ser det nog lustigt ut, inuti denna flera ton tunga metallbest känns det väldigt, extremt mycket som på riktigt. Och det slår det mig – jag gör det här, det händer verkligen.

För ni vet ju hur det är. Ibland måste man stanna upp för att bättre förstår vad som händer.

IMG_nxurgl (1)

Nästan som på riktigt.

I mitt fall handlar det om hur snabbt mitt liv har förändrats under de snart tre år som passerat. Hösten 2014 tog sig en plan form och året därefter begav jag mig till San Diego för att ta mina första stapplande steg som pilot. Spolar vi fram bandet sitter jag nu här med en kommersiell licens i näven och befinner mig dessutom på andra sidan Östersjön för att lära mig hantera världens kanske mest kända jetflygplan. En resa värdig namnet, minst sagt.

Hälften av simulatorpassen är nu avklarade och det är med lika delar upphetsning och nervositet jag konstaterar att uppflygningen nu är drygt en och en halv vecka bort. Först väntar fyra stycken simulatorpass innan ett slutgiltigt dito ska avgöra huruvida jag når i mål. Därefter väntar sex starter och landningar i ett riktigt plan.

Det är långa dagar här borta. Ursprungligen var det ju tänkt att jag skulle köra i ett team med en annan herre. Sedan tillfrågades jag om det var okej att en till anslöt. Jag funderade kring nackdelen (betydligt längre dagar) och begeistrades av fördelarna (mer tid i simulatorn). Såhär med facit typ i hand är jag inte helt säker på att jag gjort samma bedömning om jag fått göra valet igen. Förvisso är det otroligt lärorikt att få mer tid, men dagarna blir som sagt väldigt långa och tiden för återhämtning mindre.

IMG_20170918_221440

Mina kollegor gör sig redo för start, jag latar mig i baksätet.

Så vad pysslar vi med då? Det är tämligen ambitiösa pass där de tre första spenderades i hyfsat normal konfiguration, vilket i sammanhang som dessa innebär att inga motorer brann upp eller lossnade. Vi övade på ruttflygning och en lite småkul detalj är att vi spenderar tiden på virtuella (men högst verkliga) versioner av hemtama platser som Arlanda, Köpenhamn och Helsingfors. Vi har övat manövrar, instrumentinflygningar och diverse tekniska fel vilket innebär en hel del checklisteläsande för att dels förstå vad som sker men också vad som bäst händer därefter.

Nu märker jag att tempot ökar ytterligare och skruvarna dras åt lite extra. Idag övade vi för första gången på motorfel under och efter start samt under inflygningar. Afghanen i min klass är här av en annan anledning än fransmannen och jag (han behöver blåsa liv i en insomnad type rating) och med en bra bit fler än 1000 timmar på modellen ifråga känner han 737:an riktigt väl. När han därför agerar flygande pilot märker jag att läraren kostar på sig att ta ut svängarna. Därför blev jag med andra ord inte förvånad när det idag började sippra ut svart rök i cockpit under en inflygning (en del av träningen, men inte riktigt så pass tidigt i schemat). Resultatet blev en spontan övning i att flyga med syremask på och extrem press axlarna. Minst sagt lärorikt.

IMG_20170918_221339

Stämningsbild från Riga.

Trots att jag stundtals hatade att använda min gamla skolas 737-simulator under min initiella instrumentträning måste jag erkänna att jag nu såhär i efterhand har en del fördelar i och med denna icke ortodoxa metod. För trots att det knappast är enkelt att flyga ett så pass tungt plan har jag en mindre snäv uppförsbacke eftersom jag till viss del känner mig hemtam med maskinen, var rätt knappar sitter och hur systemen fungerar. Om så inte hade varit fallet är jag inte säker på att jag känt mig så pass avslappnad som jag gör just nu. Alltid något.

I Riga regnar det i övrigt katter och hundar på brittiskt vis. Hösten är sannerligen här och väderleken gör att jag som ren bonus får bekanta mig med typ varenda taxibolag i stan. Det är en salig mix av stenhårda ryssar i skinnjackor och välinrökta bilar till diverse Uber-kloner med skönt lettisk touch.

Magiskt.

Riga, busskort och 98%.

På plats i Riga.

Som tidigare avslöjats i svensk rikspress (nja) tog jag alltså hyfsat nyligen beslutet att bekosta en type rating på Boeing 737 i Riga och befinner mig därför sedan några dagar tillbaka i Baltikums okrönta huvudstad. Min goda vän Viktor, själv med genetiska kopplingar till landet ifråga, har varit eld och lågor över detta beslut. Idel tips på ställen att se och folk att möta har överlämnats muntligt under närmast sakral sinnestämning. Allt kulminerade att han kvällen innan avresa tog en avstickare från rutten hem från kneget för att överlämna ett busskort som dock senare visade sig vara tomt.

Men det är tanken som räknas.

Jag bor i en hyrlägenhet halvvägs mellan flygplatsen och innerstaden. Den danske ägaren (som vägrade prata danska) plockade upp mig på flygplatsen i en splitterny Lexus mot betalnin gi form av svenskt knäckebröd och mjölkchoklad. Huset ifråga är gammalt och agerade från 1930-talet som barack åt sovjetiska soldater innan nämnde herre med fru tog över, rustade upp det och började hyra ut. Allt är i fint skick, betydligt roligare än min ångestlada i Västerås, men jag ber att få återkomma med slutligt omdöme då jag ej hittills lyckats utröna om min rinnande näsa beror på mögel eller en simpel förkylning.

IMG_20170906_162535

Inspirationsbild inifrån klassrummet.

Innan jag kom hit körde jag teori i digital form på kvällstid samtidigt som jag knegade på jobbet på dagarna. Väl på plats följde drygt en och en halv dags teori klassrum med en jovialisk herre som varvade informationen med minnen från sin tid i det sovjetiska luftvapnet. Därefter skrev vi teoriprov på B737-300/500. Hundra frågor skulle avhandlas på två timmar. Jag klockade in på småsäkra 98% men grämde mig i drygt tio minuter efteråt eftersom det borde ha varit en pinne till i protokollet då en fråga jag fått fel på vid närmare kontroll visade sig vara korrekt, samtidigt som facit alltså var inkorrekt. Men som min kurskamrat, den afghanske kaptenen med sköna 99,87% på provet, tröstande kommenterade:

“Theory is theory my friend, now we get to fly the real thing which is what matters”.

IMG_20170905_195114

Nästan som hemma.

Kloka ord från en i övrigt hittills fantastisk herre som är här för att återigen blåsa liv i sin gamla 737-rating efter några år på den betydligt större 767:an. Han kan med andra ord ungefär allt i sömnen. I sista sekund slängdes en tredje person in i mixen, vilket jag halvt motvilligt accepterade eftersom det trots allt ger mig mer tid i simulatorn. Han är en skön fransman med flera tusen timmars flygtid i diverse konfliktzoner i Afrika, samtidigt som han aldrig flugit med utfällbart landningsställ. Ett hyfsat udda CV med andra ord och allt sammantaget känns vi som en perfekt mix av noll koll och extrem erfarenhet, med mig som nestor i det förstnämnda segmentet.

Idag har jag ledigt och spenderar dagen i sängen, pluggandes i makligt tempo samtidigt som jag hoppas att immunförsvaret ska förhandla fram en reträtt från förkylningstrupperna. Sedan vankas ett par dagar i en paperstiger där vi övar procedurer innan vi knallar in i simulatorn för första gången nästa vecka.

God helg gott folk!

Klok, Östersjön och 737.

Ibland blir man inte riktigt klok på hur livet fungerar.

Efter att ha sökt etthundrasex tjänster (för att vara ytterst exakt) började jag fundera över hur jag bäst skulle fortskrida under hösten för att inte bli frostbiten och svalna i flygbolagens ögon. Sedan jag började mina studier har jag haft blicken på möjligheten att ta en så kallad Type Rating (en sorts körkort för en specifik modell) för Boeing 737 hos Air Baltic i Riga. Detta av flera skäl. Dels för att jag har hört mycket gott om träningsorganisationen ifråga, dels för att det känns bra att träna så nära ett faktiskt flygbolag.

Min MCC-lärare visade sig ha arbetat för just Air Baltic som häromdagen hörde av sig, förklarade att de hade fått ett avhopp och undrade om jag skulle vara intresserad av att betala för en type rating, till ett extra förmånligt pris så klart. Det här fick den mentala bollen att rulla. Jag ringde runt till mina pilotvänner som alla gav tummen upp. Jag satt med miniräknaren och fipplade med hur ekonomin skulle påverkas.

IMG_20170809_181151

Bonusbild 1: Regnigt på Heathrow efter intensivt jobbmöte.

Framförallt funderade jag kring vad jag vill med min tänkta karriär.

Och svaret på den frågan är att jag vill flyga för ett respektabelt bolag samtidigt som jag ger mig själv möjligheten att utvecklas som människa såväl som pilot.

Måhända skulle jag kunna fortsätta flyga in Cessna-timmar till ett facilt pris av runt 1500 kronor i timmen, allt för att sakta men säkert kunna addera några ytterligare timmar i loggboken. Eller så tar jag tjuren vid hornen och ger mig i kast med historiens mest tillverkade passagerarflygplan – Boeing 737.

Så jag svarade Air Baltic och pangade in min första delbetalning.

Och som medierna ofta brukar säga: ni kan aldrig ana vad som hände sen.

IMG_20170726_153750

Bonusbild 2: Min goda vän Viktor är på gott humör efter passagerardebut i ett PA28 i Västerås.

För timmar efter dess att mina elektroniska dinarer letat sig över Östersjön så ringer ett visst irländskt lågprisbolag och kallar mig till en intervju. Nu är förvisso en kallelse inget konkret arbetserbjudande. Men ändå. Efter rymdliknande vakuumtystnad så händer allt så klart samtidigt.

Hur jag löser det?

Genom att tuta på enligt den ursprungliga planen. För i grund och botten har inget förändrats. Jag gillar Riga som stad, vet att Air Baltic erbjuder mycket god träning och hoppas att den kunskap jag anskaffar mig ska leda till något gott.

På måndag drar allt igång, till att börja med på distans. Därefter flyttar jag under en dryg månad till Riga och påbörjar träningen som kulminerar med en flygning i ett tvättäkta Boeing 737.

Nervöst?
Jajemen?

Stort?
Absolut.

IMG_20170731_231614

Undertecknad, anno 1988. Pellefant, Fanta och ett McDonnell Douglas DC-9.