Slutsatser av en flygutbildning. Eller: Därför ska du lära dig att flyga om du vill flyga.

Vi börjar med det positiva.

I fredags damp mitt purfärska certifikat ned i brevlådan. Utfärdat av svenska Transportstyrelsen är det ett finfint exempel på vår sköna, nya värld. En värld där man alltså kan flygträna på andra sidan jorden och sedan få ett svenskt certifikat utan att alltså ha flugit en minut i svenskt luftrum.

Anledningen till detta är inte suspekt eller ens minimalt kriminell till sin natur. Det handlar om lagstiftning och hur den europeiska luftfartsstyrelsen EASA fungerar. Rent praktiskt fungerar det så att ditt certifikat utfärdas i det land där du genomgått din medicinska undersökning. Hade jag utfört den i England hade jag istället fått hem ett blått kuvert från brittiska CAA. Und so weiter. Resultatet är egentligen ovidkommande – jag får flyga i stort sett var jag vill inom EU med mitt svenska certifikat och detsamma gäller givetvis om jag istället hade suttit på ett tyskt, franskt, spanskt eller lettiskt certfikat. Men visst, lite märkligt är det.

Vän av ordning väcker ju nu givetvis frågan ”men USA tillhör väl knappast EU?”. Och det stämmer ju. Såklart. Men det finns en handfull skolor utanför Europas stadsmur med tillstånd att utbilda elever enligt europeiskt reglemente. Rent tekniskt räknas de som små enklaver på främmande territorium. Lite som om en blygsam del av Europa helt plötsligt befann sig ovanför San Diego. De här skolorna blir allt färre vilket rent krasst beror på att de europeiska länderna vill försvara sina egna skolor från de (i första hand) amerikanska konkurrenterna som lockar med utmärkt flygväder (vilket innebär att utbildningarna tidsmässigt kan komprimeras in absurdum) och bättre priser (så länge dollarkursen inte rusar).

DSC_0470~2
Äntligen!

För de amerikanska skolorna innebär detta att det kostar bisarra summor att årligen förnya de tillstånd de ges av EASA. Vi pratar summor kring en halv miljon kronor och uppåt. Per år. Detta att jämföras med hur rutinerna fungerar för amerikanska FAA (den amerikanska motsvarigheten till svenska Transportstyrelsens luftfartsdivision) där man när man väl fått sitt utbildningstillstånd betalar en symbolisk summa årligen för att få fortsätta. Signalen från EASA är tydlig. De vill helst inte att de här utomeuropeiska skolorna fortsätter bedriva verksamhet. För den skola jag gick på handlade EASA-licensen mer om prestigé. När de upphandlar avtal med skolor i exempelvis Asien sticker de helt enkelt ut i ett hav av andra skolor. På min skola gick det säkerligen (lågt räknat) tio stycken FAA-studenter för varje elev som utbildade sig enligt europeiskt snitt. Man behöver med andra ord inte vara astrofysiker för att räkna ut att det förmodligen rör sig om en förlustaffär.

Så.

Skulle jag rekommendera andra att göra det jag gjort? Svaret på den frågan, som jag för övrigt ofta får, är tudelat.

Vill du flyga? Har du finanserna eller känner att du är villig att stötta det svenska bankväsendet med ett nätt litet privatlån (räkna med minst 100 000 kronor) är mitt svar ett rungande ”ja”. Från sekunden jag satte mig i ett plan kände jag att det var det bästa jag gjort. Och med tanke på att man bara lever en gång tycker jag att man ska leva de drömmar man har, medan man kan.

Om man kan.

Samtidigt bör man vara införstådd med att andra alternativ finns. Med en dollarkurs som rusat i fel riktning, en hel hög med administrativa kostnader som uppfunnits av amerikanska staten (visum, utbildningstillstånd, avgift för att godkännas (!) för att få lämna fingeravtryck, fingeravtrycksavgift, amerikansk läkarkontroll m. fl) och kostnader som boende och resor är det idag högst tveksamt om det ens är mer förmånligt att utbilda sig där borta.

För mig var tidsramen snäv. Jag ville utbilda mig på kortast möjliga tid för att lyckas klämma in den under en improviserad tjänstledighet (som en förstående arbetsgivare generöst gick med på). Därtill sticker jag inte under stol med att det samtidigt var skönt att fly den svenska vintern. Just väderaspekten är svår för svenska utbildningar att konkurrera med. En del kommer undan detta genom att ha satelliter i USA (exempelvis SAA som har en bas på samma flygfält i USA som jag frekventerade) men de flesta får helt enkelt nöja sig med det svenska vädret. Och då är det svårt att skaffa sig ett PPL på under ett halvår.

DSC_0320
Eftersom det är så sjukt jobbigt att läsa löpande text får ni här andrum i form av bild från San Diegos luftrum.

Baksidan av det här myntet är att tidsramen även kräver mycket av dig som människa. Saknar du självdisciplin är du stekt. Personligen förberedde jag mig genom att läsa en digital flygteorikurs två (2) gånger innan jag anlände till San Diego. Det gjorde att jag kunde beta av mina nio tentor på tre veckor. Min polske kollega som inte förberett sig lika väl skrev sin sista tentamen dagen innan sin uppflygning. Ej optimalt. Den som följt bloggen vet även att jag också sattes under extrem press den sista veckan då väder och temporära flygförbud satte rejäla käppar i hjulet för min planering. Att jag kom hem från USA med en godkänd uppflygning i bagaget handlade om lika delar tur (vädret blev bra under knappt två dagar innan det återigen försämrades) och skicklighet (hade jag inte förberett mina teoretiska färdigheter samt satt uppflygning på första försöket hade jag åkt hem utan licens).

Min skola sa att det var fullt möjligt att utföra sin utbildning på fyra veckor men att sex var optimalt. Detta visade sig vara en rent felaktig slutsats. Jag kritade in sju veckor i kalendern och packade väskan. Det första som hände var att administrativa ting drog ut på tiden. Sju tillgängliga veckor krympte till sex innan jag väl fick sätta mig i planet. Min egen lärare bara skakade på huvudet när jag nämnde siffran ”fyra”. Elever som följde det amerikanska programmet som rent allmänt anses lättare att genomgå klarade sitt PPL på allt från tre till femton månader. De flesta var klara på ett halvår. Här försöker jag inte enbart att bolstra mitt ego utan mest av allt tipsa dig som är sugen på att reprisera mitt äventyr att ge dig själv en gåva i form av några extra veckors tillgänglig tid. Tre månader gör att du inte får ett smärre magsår om vädret plötsligt börjar jäklas och du rentutav sumpar en tenta eller två. Vem vet, du kanske inte ens behöver flyga sex av veckans sju dagar (sju av sju är förbjudet) samt plugga varje kväll/natt och därmed får se lite av din omgivning bortom flygfältet och ditt nakna sovrums fyra väggar. Visst, det blir något dyrare. Men ska vi vara ruskigt ärliga har du heller inte mycket att göra inom flyget som vare sig hobby eller yrke om runt 10 000 kronor är en dealbreaker.

En annan sak man bör ha i bakhuvudet när man flyger ihop en europeisk utbildning i USA är att det uppstår en viss förvirring mellan vardag och teori. Du pluggar böcker skrivna för brittiska elever som surrar omkring i luftrummet ovanför Cornwall och tittar ut över en vardag som mest av allt påminner om lummiga domäner a´ la Sagan om Ringen. När du sedan sätter dig i planet och tar plats i San Diegos motsvarighet är det en annan verklighet du möter, på gott och ont. Det positiva är att trafiken är minst sagt tät. Du delar luftrum med överljudssnabba stridsflygplan från det amerikanska luftvapnet, Boeings med stjärtnamn som Delta, United och Southwest och så klart en och annan glad amatör som mitt i detta radiokaos gärna frågar hur vädret är ”där borta”. Det är kort sagt en fantastiskt god plantskola som förbereder en för värsta (ur stressynpunkt) tänkbara förhållanden. Samtidigt sumpade undertecknad som bekant sitt första radioprov eftersom europeiskt flygsnack skiljer sig rejält från det bubbel som sker i de förenta staterna. Vad du i praktiken alltså gör att lära dig två inte sällan olika regelverk som du därefter måste lära dig att hantera i verkligheten. Ämnar du att flyga enbart i Sverige är det alltså en god idé att träna i svenskt luftrum från dag ett. Du vänjer dig då vid hur det fungerar här hemma redan från dag ett.

Jag erkänner. Det tog mig runt 1300 ord att komma fram till en mycket enkel slutsats.

Drömmer du om att flyga?
Då ska du flyga.

Fortsättning följer.

Några dagar blev till veckor.

Under de tre veckor jag nu varit hemma i Sverige har jag mest av allt arbetat men även hunnit med ett besök i New York. Denna bisarra weekendbokning som förbryllat mången bekant har egentligen en högst logisk, tillika ytterst nördig förklaring.

När jag för ett år sedan fick ett erbjudande om närmast perverst billiga biljetter till USA slog jag till på weekends i såväl Washington DC och New York. Tanken var att flyga ihop ett nytt guldkort hos SAS och i fallet New York även ha en ljuspunkt att se fram emot när den tänkta midvintern slog som hårdast mot humöret. Nu vet vi ju att annat kom emellan (två månader i San Diego för den som nyligen hoppat på tåget) och visst kändes det lite småmärkligt att vara hemma i en vecka innan man återigen ställde om dygnsrytmen till amerikansk tid.

DSC_0414~2
Tillbaka i staterna efter en dryg vecka i fosterlandet. Min dygnsrytm ba ”tack!”.

Annars har jag spenderat min tid med att dels försöka simma i det kafkanska hav som är korrespondens med Transportstyrelsen, men även funderat en hel del kring mina val här i livet. Den givna frågan från släkt och vänner har ju varit vad som händer nu? Ska jag fortsätta flyga?

Det enkla svaret på sistnämnda spörsmål är ”ja”.

Det något mer komplicerade är att jag inte vet under vilka former det kommer att ske. Därför ska jag genomgå ett så kallat flygpsykologiskt test där min lämplighet som pilot av större plan ska avgöras. Vill man äntra en mer seriös utbildning här hemma och i Europa i stort krävs sådana här tester. Samtidigt som jag ifrågasätter kostnaden (det kostar över 6000 kronor) tycker jag att det i grund och botten är en bra sak. Flygbolagen som sedan ska plocka nybakade elever vet att dessa har gått igenom psykologiska kontroller samt diverse test av deras finmotoriska samt mentala färdigheter. Dessutom får jag ett kvitto på om jag är redo för resan innan jag förbinder mig till att betala uppemot en halv miljon kronor för resterande utbildning.

DSC_0421
Fick också uppleva SAS sprillans nya interkontinentala kabin. För en flygnörd som undertecknad innebar detta mental ståfräs under drygt åtta timmar.

Hittills har det varit något av ett projekt att ens få ett sådant test till stånd. I regionen finns två företag som utför testen. Det ena heter Interpersona och skyltar på sin hemsida med att de utför testerna i Stockholm. Deras definition av den kungliga huvudstaden är dock något mer förlåtande än min egen då jag knappast anser att Västerås är en förort. Då återstår det dyrare alternativet, SIAP, som dock som en trevlig bonus är belägna några kvarter från min ungkarlslägenhet. Inget av dessa företag har dock varit särskilt pigga på att respondera med undertecknad (något jag trodde då de trots allt skinnar folk monetärt for a living). Jag får lov att återkomma när en tid är bokad.

Annars har alltså min kontakt med Transportstyelsen, som utfärdar mitt certifikat, varit en mardröm i miniatyr. Inte nog med att handläggarna i bästa fall kan uppfattas som mindre trevliga i sin korrespondens (något jag personligen tycker är märkligt då de trots allt bör jobba för sina uppdragsgivare, de svenska skattebetalarna), de har även gjort det mesta för att dra ut på ärendet och i vissa fall även hävdat rena faktafel som anledning till detta. Jag förstår att de kanske har mycket att göra men konstaterar än en gång att klimatet borta i USA är helt annorlunda för privatflygare. Där gillar man generellt piloter och attityden gentemot denna hobby men även yrkesutövning är uppmuntrande.

Skärmavbild 2015-03-21 kl. 16.19.06
TS briljerar! Notera gärna att dokumentet de hänvisar till visar att det alltså krävs 45 timmar för ett PPL. Inte 100. Inget certifikat känt för mänskligheten kräver specifikt 100 timmar. Proven de nämner har utförts och resultaten har skickat in.

Här hemma verkar vi mest vara jobbiga att ha att göra med och både kostnader och allmän inställning gentemot oss från statigt håll är lika tillmötesgående som en stingslig dörrvakt på tjack. Återkommer i frågan när certifikatet väl är utfärdat.

God helg!

Välkommen hem.

Dagen efter min uppflygning var jag tillbaka på brottsplatsen. Ivrig att komma bort från El Cajon hade jag timmen efter min lyckade uppflygning bokat om min biljett upp till San Francisco. Såg helt enkelt ingen anledning att spendera ytterligare en kväll i denna luggslitna förort när den lika väl kunde resultera i efterlängtat häng med vänner norrut innan jag styrde kosan hemåt kallare breddgrader. Men först återstod ett avslut.

DSC_0367
Min cell/mitt rum städat och klart för nästkommande talang.

DSC_0370
Lunch.

Efter ett par timmars pappersarbete där idel blanketter från Transportstyrelsen skulle fyllas i var det så dags att gå ett varv på skolan och skaka händer, mottaga en och annan kram samt blicka ut över flygfältet för sista gången på ett bra tag. Det kändes märkligt.  Frågan är om jag ens fortfarande (dagar efteråt) har förstått vad som skedde i torsdags. Därpå åkte jag och skolans logiansvarige ut till lägenheten för en slutinspektion. Undertecknad som natten dessförinnan suttit på knä och skurat badrummet med klorin blev något besviken när den förmodade kontrollen inte direkt visade sig grundad i tysk disciplin. Bree kastade ett öga, konstaterade att jag inte bränt upp något och minuterna senare var vi på väg tillbaka till plugget. Med tanke på indierns inställning till renlighet misstänker jag hur som helst att mitt arbete inom någon dag är bortglömt och dolt bakom en ridå av smuts. Men, men.

aviary_1425075708373
Det finns sämre sätt att slå ihjäl tid på.

Jag blev skjutsad till flygplatsen av chaufför Jonathan som är lite av en alltiallo på skolan samt ovanstående kvinna. Vi tog en avstickare och inmundigade mexikansk mat på ett plejs som var ungefär så långt ifrån vår gastronomiska replik Taco Bar som man kan komma med texmexkompassen finkalibrerad. Såsen var stark, servetterna strategiskt utplacerade och efteråt rullade vi mer eller mindre ut från den pastellmålade lokalen.

Kramar och lyckönskningar på avstjälpningsplatsen utanför inrikesterminalen följdes av en smärtfri incheckning och ett besök i Uniteds nyligen ombyggda lounge med finfin utsikt över plattan.

Just där någonstans började jag fundera över vad som mindre än ett dygn tidigare skett. Något egentligt firande hade det egentligen aldrig varit tal om kvällen dessförinnan. Så jag beslutade mig för att maximera min status, lät vinet flöda enligt romersk tradition och kunde ett par timmar senare möta upp min vän Carl i San Francisco med något mindre koordinerade steg.

DSC_0374
Lugnet före stormen.

DSC_0379
San Francisco. Även känd som mina drömmars stad.

Mina drömmars stad tog emot mig som den alltid gjort, med öppna armar och i glädjens tecken. En ytterst trevlig middag följdes av en dag i ultrarapid på stranden innan nästa plåtfågel resolut lyfte mig ur drömmen och landsatte mig i ett molnigt, regnigt Sverige. Pappa mötte upp på Arlanda, jag sov några timmar och satt timmarna senare framför min datorskärm på jobbet. Som om ingenting hade hänt.

Här någonstans är jag just nu, rent mentalt det vill säga. Mitt i ett ingenmansland mellan självförverkligande och status quo.

Men jag har en känsla av att det inte förblir så länge till.

Så vi hörs om några dagar för en summering.

DSC_0382
Sverige ba ”välkommen hem!”.

DSC_0383
Kollegorna välkomnade mig hem. Fortfarande oklart om detta var ett hot eller av mer vänlig natur.

Jag är pilot.

De som känner mig vet att jag tillhör den där klicken människor som inte tror på Gud och andra övernaturliga förmågor (måhända undantaget Kennedy Bakircioglus pricksäkerhet). Men ibland börjar man ju undra. Press liknande den jag levt under den senaste veckan önskar jag ingen att få uppleva. Flygrutter har varit belagda med flygförbud (utan att alternativ finns) och vädret har varit stökigt när nämnda rutter teoretiskt varit öppna. Igår kunde jag till slut ge mig iväg på min långa cross-country efter flera dagar väntan.

DSC_0355
Uppvaktades på min födelsedag i tisdags med denna fantastiska tårta. Tack Jenny.

Den tog mig från Gillespie till ökenstaden Imperial där jag stannade, fick en signatur som intygade att jag varit där av personalen och tjötade med några andra piloter som mest av allt gjorde ingenting. Därefter varvade jag upp propellern och gav mig iväg mot Jaqueline Cochran Airport (i pilotöron mest känd som Thermal), en vacker flygning som tog mig över den mäktiga insjön Salton Sea innan jag återigen landade mitt i ett virrvarr av jetplan och andra privatflygare. Minst av allt spektakulärt då nämnda flygplats saknar kontrolltorn och all koordinering sker mellan piloterna själva. Det gäller kort och gott att hålla tungan rätt i mun, göra sig hörd och framförallt synas inför landningen.

Thermals gästparkering var smockfull så jag taxade till bränsledepån där jag fick en kråka i min medhavda logg av ett ungt biträde som passade på att bjuda mig på flaskvatten och var allmänt hjälpsam. Nu återstod endast ett ben – returen till Gillespie som tog mig över diverse bergskedjor. Övade på vägen att flyga långsamt (i korta ordalag siktar man med nosen i skyn och undviker fritt fall genom att parera med gasreglaget) och manövrerade med hjälp av radionavigering.

DSC_0366
Rafflande karaokekväll på det lokala vattenhålet. Bra drag!

Idag var det så dags för mitt slutprov som skedde med en EASA-examinator vid namn Martin (som även basat över mina teoretiska prov). Efter någon timmes grillning av rent teoretiska bitar gav vi oss iväg på en flygning som skulle komma att ta 2,5 timmar. Under den tiden testades i princip allt jag lärt mig. Olika former av landningar, nödmanövrar, ruttomläggning under flygning, diverse fartkonfigurationer och mycket mer. Jag var ganska rejält jätteslut när jag till slut taxade tillbaka till parkeringen på Gillespie.

Glädjen när examinatorn till slut sade ”welcome to the club” och skakade min hand var ofattbar. Min lärare David kom ut på plattan tillsammans med min elevpolare Mike, Jenny, elevansvarige Mark och en annan lärare vid namn Thomas. Det blev idel kramar och ryggdunkar.

Återigen vill jag understryka hur närmast övernaturligt tajt det varit på slutet. Hade vädret inte gett med sig igår hade jag inte kunnat ge mig ut på min långflygning och då hade i sin tur inte testet idag blivit av. Imorgon är prognosen mindre rolig och därför hade slutprovet inte kunnat göras någon annan dag än…. just idag.

Sjukt tur att jag därmed inte flunkade utan passerade nålsögat. Nu skola denna slutkörda pilot sova inför morgondagen. Då blir det pappersarbete, slutinspektion iför utflyttningen av lägenheten och en liten flygtur (dock ej med mig bakom spakarna) till San Francisco för en kväll i goda vänners lag.

God natt.

DSC_0363~2
Nybliven pilot och favoritplanet.

Jag har en plan.

Goda nyheter mina vänner!

Jag klarade radioprovet. Inte nog med det – det finns numera en plan för hur jag ska klara av detta, med lite god hjälp av vädret det vill säga. Planen att flyga upp imorgon bitti har ej gått i lås tackvare überdassig väderlek. Därför har jag tvingats stryka mitt mycket omdiskuterade (nja) besök till San Francisco till helgen. Efter att ha fått en fribiljett mellan San Diego och San Francisco av United (tack vare tidigare nämnda bagagestrul sist, i sin tur egentligen TSA:s fel) kändes det lite småkymigt att behöva hosta upp 350 dollar för att ändra avresedatumet. Efter lite flexande med min förhandlarmuskel (jag är trots allt min mors son) landade jag och kvinnan på andra sidan luren på den mer rimliga summan 148 dollar.

Nu flyger jag härifrån på lördag förmiddag, spenderar några timmar på SFO och kliver sedan på SAS-kärran till Köpenhamn på lördag eftermiddag. Mitt flygtest har flyttats två gånger idag. Det ursprungliga datumet var fredag vilket fick mig att svettas ymnigt. Dels för att det ger mig cirkus noll utrymme ifall jag flunkar, dels för att väderleksrapporten för fredag ser… halvdann ut. Nu är jag schemalagd att utföra nämnda slutprov på torsdag eftermiddag.

DSC_0352
Ja tack.

Nu till vädret. Trots att det från marken såg okej ut kring lunch satt väderleken med en del mindre roliga ess i den meterologiska rockärmen. Bland annat blåste det upp till 27 knots på Imperials flygplats (mitt plan är godkänt att landa i sidvind som är maximalt 17 knots stark). Dessutom låg fryspunkten på endast 6000 fot vilket inte är särskilt roligt om man måste flyga på minst 8500 fot för att undvika terräng.

Så varför är någon minusgrad hit eller dit ett problem tänker ni? För alla plan, stora som små, är isbildning på flygplanskroppen jäkligt dåliga nyheter. För mindre plan som mitt eget är det direkt livsfarligt och kan förvandla ett välfungerande plan till en fritt fallande metallkloss på några sekunder. Ergo: jag stannade på marken och gjorde mitt radioprov i lugn och ro.

Nåväl, med lite tur klarnar vädret under natten och jag kan ge mig iväg på min långa solo-cross-country under morgondagen. Därefter är planen att jag och min instruktör David på onsdag repeterar en del grejer som vid det här laget känns ringrostigt. Sedan är jag nog fasiken redo för min uppflygning. Utbildningschefen har gett mig en DVD att insupa i lugn och rå. Tydligen introducerar denna flygtestets olika beståndsdelar och av omslaget att döma förväntar jag mig diverse balla kameravinklar och småporrig Enya-pop. Återkommer med recension.

DSC_0349
Direkt från catwalken i El Cajon.

I övrigt har dagen något otippat inneburit ett besök i en livs levande kåbåjsarbutik där jag, Jenny och en rivig britt vid namn Michael spatserade omkring bland boots i alla möjliga (samt omöjliga) former och färger. En kulturkrock utan dess like.

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka alla finingar som mejlat och messat mig lyckönskningar så här på upploppet. Jag älskar er alla som om ni samtliga vore mina förstfödda, etc.

Nu håller vi alla tummarna för att vädret klarnar.

Gott så.

Den om stress.

Om jag ska gå rakt på sak och fiska riktigt djupt i emotionella farvatten är min primära känsla just nu ”stress”. Eller massiv jävla jättestress om jag ska vara brutalt ärlig.

Fick igår ett mejl av chefsinstruktören att jag skulle vara redo att flyga vid lunch dagen därpå. Kollade väderleksrapporten som inte var särskilt behaglig läsning. På söndag morgon hoppade jag ur bingen (överdrift) och intog min sedvanliga frukost bestående av havregrynsgröt a ´la Kumla anstalt och återgick till vad som blivit lite av min favoritsyssla de senaste veckorna – alltså att kolla väderleken. En blick ut genom fönstret bekräftade nuffrorna på skärmen. Det såg kort sagt för jävligt ut.

Beslöt mig för att ända ta mig in till skolan. Indierns om utlovats skjuts försvann lägligt nog här i trakterna så jag fann istället gåendes mot flygfältet. Utgår från att jag hade en del pluspoäng på karmakontot då en av koreanerna på skolan kände igen mig och frågade om jag ville ha skjuts. Och det vill jag ju så klart.

DSC_0287
I brist på bättre bjuder jag på denna bild av en ultrakonservativ Jesus-mugg.

Otippat nog lyckades jag och Paul faktiskt komma iväg strax efter lunch trots att himlavalvet såg ut som en KOL-lunga. Under två timmar gick vi därefter noggrant igenom diverse manövrar och jag insåg att en hel del saker som kommer dyka upp på provet inte sitter hundraprocentigt. Därför kommer jag och David att göra en ny flygning dessförinnan för att finslipa saker som branta (45 grader) svängar, nödmanövrar och lågfartsflygning.

Gott så. Problemet är alltså att jag inte har tid för detta och att väderleken gör allt för att sätta käppar i hjulet för mitt redan pressade tidsschema. Imorgon (måndag) är det väldigt, väldigt tveksamt om jag kan flyga överhuvudtaget då det kommer regna typ hela dagen. Istället kommer jag att ge mig i kast med mitt europeiska radiotest. Är egentligen mer nervös för detta än för uppflygningen vilket i sig är hyfsat bisarrt.

Mitt nuvarande flygtest på tisdag kommer alltså utan tvekan att flyttas, troligtvis till på torsdag. Innan dess ska jag alltså göra en längre cross-country-flygning och finslipa med David. Och mitt plan till San Francisco går 13:43 på torsdag.

Hurra.

Med lite tur klickar allt och jag kan flyga upp på torsdag morgon. Annars får jag bita i det sura äpplet, hyra en bil och köra upp till San Francisco på fredagskvällen. Att byta resdatum på den drygt timmen långa flygningen mellan San Diego och San Francisco kostar nämligen 350 dollar. Att köpa en ny biljett med samma bolag kostar hundra amerikanska pesos mindre. Logik när den är som bäst.

Nåväl.

Dagens ord är stress.
Stress är dagens ord.

Timmarna.

Trettonkommasju.

Det är antalet flygtimmar denna arma själv bränt på fem dagar den här veckan. När de flesta av mina kamrate här borta mest verkar se fram emot helgöl och klackar i taket dregglar jag på sant pavlovskt manér inför tanken på en bytta glass och mer än sex timmars sömn.

DSC_0338
Solnedgång över Gillespie. Min dag var knappt halvvägs överstökad.

Veckan har således varit sjukt intensiv. Jag har avverkat fem timmars nattflygande, varav två och en halv timme spenderades nötandes trafikvarvet. Under den första timmen flög skolans chefsinstruktör Paul med för att godkänna min nattkompetens. Han gjorde sitt bästa för att jävlas och stängde av instrument, ljus och annat för att se hur jag reagerade. Därefter hoppade han av och lät mig fortsätta mol alena. Det var i stort sett jag och folket i kontrolltornet som var vakna. Nedanför glittrade staden och jag svepte fram, varv efter varv. Lika delar en poetisk så väl som en mördande repetitiv upplevelse.

DSC_0347~2
Middagspaus på French Valleys flygplats.

Schemat börjar bli ruskigt tajt nu. Tidigare idag gjorde jag förmodligen min sista flygning med min instruktör David – en mer än tre timmar lång historia som tog oss inåt landet till flygplatserna Imperial och Thermal. Allt gick strålande och David satt bekvämt bakåtlutad under i stort sett hela flygningen och småpratade om ditten och datten. Situationen var något omvänd tidigare på dagen när väderleken såg ut att krossa hela mitt tidsschema. På grund av ett löjligt strikt reglemente kräver nämligen EASA (den europeiska luftfartsstyrelsen) att så kallade cross-country-flygningar görs enligt rutter som noggrant inspekterats och godkänts. Under helgen råder flygförbud längs rutten vilket gjorde att jag helt enkelt var så illa tvungen att flyga just idag. Hade jag ej kunnat göra det hade jag förmodligen fått vända hem utan möjlighet att få flyga upp. Så tajta är alltså mina marginaler just nu. Nåväl, vädret blev kring tolvsnåret något bättre (vilket inte är att säga mycket) och chefsinstruktören gav tumme upp. Och iväg bar det av.

Rutten ifråga är en ganska varierad historia som tar en över bergsmassiv, längs gränsen mot Mexiko (ofta surrar stridsflyg och övervakningsdrönare förbi) och över en massiv insjö. Jag kommer på måndag att repetera denna strecka på egen hand innan det är dags för en sista kontrollflight med nämnda chefsinstruktör. Allt detta leder sedan fram till tisdagens uppflygning med utbildningschef Martin. Däremellan ska jag även hinna med ett andra försök på det praktiska radioprovet. Ergo: Jag slår ej dank hela dagarna och driver omkring likt en laglös kåbåjsare på dekis.

DSC_0348
Ruttplanering. KSEE-KIPL-KTRM-KSEE. Dock very jättesugen på avstickare till Mexiko.

Mindre roligt är att min polska kollega Jerzy sumpade sin uppflygning igår eftermiddag. Någonstans hade vi väl båda det på känn och han har varit nära att ge upp ett par gånger men envist kämpat på. Han har haft ett något väl optimistiskt schema och med en familj som samtidigt pockar på uppmärksamhet kan det inte ha varit ett lätt uppdrag. Bara minuter efter beskedet tog han sitt pick och pack och skrev ut sig själv från skolan. Jag hann inte ens säga adjö.

Övriga höjdpunkter denna vecka:

  • Köpte en BigMac – fick ett halvmeter långt hårstrå som bonus. Fick en gratis måltid som plåster på det imaginära såret och gav den till en hemlös snubbe med ett gällivarehäng så djupt att det fick Marianergraven att likna ett halvt urdrucket glas vatten.
  • Lyckades få chefsinstruktören att skratta. Två gånger.
  • Har ätit kinabuffé. Tog två gånger från den digra mjukglassektionen.

Känner du övernaturlig avundsjuka inför min rafflande vardag här borta har jag givetvis full förståelse för detta.

Nu helg.
Amen.

DSC_0333
Lyckokakapoesi. Orddisco. Fattar noll.

Alla hjärtans dag och 220 dollar fattigare.

Helgen börjar närma sig sitt oundvikliga slut och som en händelse gäller det även mitt äventyr här borta i stort. Den kommande veckan blir min sista fullängdare innan jag skär den därefter itu och spenderar ett par nätter i mina drömmars stad – San Francisco.

DSC_0326
Arla morgon på Gillespie Field.

Den gångna veckan slutade för övrigt bitterljuvt. Efter att ha fått en föreläsning i europeiskt radioförfarande på torsdagskvällen tog jag mig hem för att plugga inför det praktiska radioprovet dagen därpå. Trodde att jag var väl förberedd men sumpade det totalt och fick underkänt. 220 dollar fattigare konstaterar jag att jag fick en sjukt dyr extralektion och omprovet sker förmodligen under den kommande veckan.

DSC_0323
Stort tryck på plan just nu.

Det som svider mest är att mitt radioarbete i övrigt här borta går finfint. Jag konverserar ledigt med både torn och trafik. Men standarden hemma i Europa skiljer sig ganska rejält från hur saker och ting låter i amerikanskt luftrum. Det är ruskigt styltigt och allt sker enligt en given mall. Det är förvisso bra. Men föreställ dig att du under flera veckor nött ett sätt att hantera radio och plötsligt ska göra det enligt en helt annan standard. Inte helt lätt helt sonika. En vän, tillika instruktör här borta, tröstade mig med att även han sumpat sin första tenta och att var tredje gjorde just det.

DSC_0321
Indierns morsa skickar mat från andra sidan planeten. Grejer som inte finns här borta. Typ ris och Lipton-té.

På eftermiddagen tog jag revansch på mitt sura humör genom att testa instrumentflygning för första gången. Det är sjukt roligt! Man övar genom att sätta på sig en stor tratt över ansiktet som skärmar av allt förutom instrumenten i planet. Därefter flyger man planet utan att titta ut. Under det europeiska reglementet för PPL nosar man bara hastigt på detta och det i form av en lektion där man ska kunna svänga 180 grader under kontrollerade former. Det var inga problem så min instruktör lät mig flyga ”under the hood” under trekvart, testa att orientera mig genom VORTAC (en sorts radionavigering) och sedan låta mig räkna ut var jag var innan jag tog av mig masken och kikade ut.

DSC_0317
San Diego visar upp sig från sin bästa sida.

Min polske kollega filmade det här och när jag inser att jag är precis där jag skulle vara enligt min kalkyl bryter jag ut i ett leende som är närmast kriminellt brett. Den känslan gott folk, den känslan gick inte av för hackor. Därefter avvek vi från San Diegos kustlinje och flög tillbaka till Gillespie. Det blåste rejält och jag fick för första gången landa på 09L vilket gick galant trots hård sidvind.

DSC_0325
Ögonblicksbild. Indiern slaggar på soffan. Jag planerar flygrutter. Jag kallar den ”Lördag 04:30”.

I lördags klev jag upp i ottan för att förebereda mig inför min första navigationsflygning. Förra fredagen höll David en klassrumslektion om detta och tyvärr var mycket av den kunskapen som bortblåst. Att jag sovit fyra timmar kan också ha spelat in så planeringsstadiet blev inte jätte lyckat. Flygningen som tog oss norr om San Diego, upp till French Valley var däremot mycket vacker och jag kom tillbaka med goda vitsord från instruktören som tyckte att jag skött det hela utmärkt. Eftermiddagen spenderades på South Beach där idel apkära par spatserade i väntan på solnedgång och (förmodad) älskog. Själv valde jag att avrunda denna romantikens högtid med tre män i varierande ålder från plugget. Romantiskt värre alltså.

DSC_0332
Pacific Beach. Ganska gött ändå.

Men solnedgången var fin, bikerbaren bjöd på biljard efter middagen och min nyfunna polare Victoria tittade förbi på kvällsöl efter sin flygning tur/retur Phoenix. Jag klagar således ej.

10 dagar kvar.

Let’s do this.

Santa Ana (och melankolin hon för med sig).

Santa Ana-vindarna drog in över södra Kalifornien imorse. Med värmen från öknen, snustorr och beslutsamt hård. Utöver det poetiska anslaget detta fenomen skänker denna text är jag måttligt road av det meterologiska råkurret i tillvaron. Eventuellt är morgondagens flygning hotad och jag kommer i så fall att spendera eftermiddagen i skolbänken, denna gång för att få en lektion i europeiskt radioförfarande. Detta följs på fredag av ett praktiskt test på några timmar där vi simulerar en flygning och helt enkelt håller oss till den standard vi använder på vår sida av ankdammen.

DSC_0315
Mitt nya favvohak drivs av en sjukt trevlig irakier.

Under de senaste två dagarna har jag främst övat på nödmanövrar, primärt motorstopp följda av nödlandningsprocedurer. Praktiskt innebär detta att min instruktör David ibland fejkar ett motorstopp genom att låta motorn vila och sedan låter mig lösa detta pikanta problem. Viktigast är att inte tappa för mycket höjd i processen så planet stabiliseras innan man snokar reda på en lämplig plats för nödlandning. Därefter glider vi mot denna plats enligt ett strikt schema, övar nödsamtal (”mayday, mayday, mayday”) och gör planet redo för landning. Av juridiska skäl (och hänsyn till lokalborna) avbryts sedan manövern ungefär 500 fot ovanför marken.

DSC_0310
Min gamla flamma (get it?) 2525Y pustar ut under mellanlandning på Ramona Airport.

Jag märker också hur David förbereder mig för längre soloflygningar genom att låta mig göra i stort sett hela flygningar för egen maskin numera. I stort sett går det finfint men det är klart att man ibland klantar till något radiosamtal, kommer in något för snabbt på en inflygning eller bara baxnar över det frenetiska tjatter som dränker San Diegos luftrum.

I övrigt rullar allt på och jag lever någon sorts surrealistisk vardag här borta. Komplett med vardagligt tjafs med indiern, någon enstaka kvällsöl med utvalda förmågor på skolan och löprundor runt flygfältet. Mycket mer än då finns nämligen inte att göra här borta. När jag och min rumskamrat tog dennes nyligen införskaffade Toyota cab från 1995 och begav oss ut på äventyr till grannbyn Santee var det med viss besvikelse vi båda konstaterade att allt där såg ut precis som hemma i El Cajon.

DSC_0302
Fyra sköna dollar avverkade på den lokala bikerklubben.

Alltså halvt dunkla gator, stora shoppinglador, enstaka hemlösa med stulna varuvagnar och en strid ström av bensinslukande stadsjeepar med gravt överviktiga förare. Den som läser noggrant kan nog ana någonstans mellan raderna här att jag smått längtar tillbaka hem, i sig en sanning med viss modifikation.

För jag saknar inte min vardag där hemma heller. Men jag saknar att ha ett någorlunda intelligent samtal med någon. Att höra mitt modersmål på bussen. Att dricka en öl på den lokala puben och klaga på det på tok för höga priset.

Ni vet.
Sådant där.

Samtidigt glömmer jag bort allt det där när jag taxar ut, startbanan vecklar ut sig framför mina ögon och ryggen bryskt trycks bakåt i stolen. Marken försvinner därunder, perspektiv som förändras. Dånet från propellern och det svaga suset från luften som rusar förbi en skollinjal bort från mitt huvud.

Då tänker jag inte ett dugg faktiskt.

Så fan vet om jag inte egentligen hör hemma här.

 

Sidvind och jazztobak.

Inte för att jag nödvändigtvis vill låta äldre än vad jag redan är men det är ändå en fascinerande upptäckt att blicka i kalender och inse att jag om mindre än tre veckor återigen står på svensk mark. Innan dess ska jag beta av runt tjugo flygtimmar vilket inkluderar minst tre cross-country-flygningar (varav en nattflygning till Las Vegas) och en strid ström mer avancerade manövrar.

Efter att jag fick mitt solotillstånd i handen har för övrigt landningsspöket på 27L blåst bort. Igår gick jag upp i ottan för att ta mig till skolan för lite helgflygning. Planen var att nöta start och landningar tills kossorna kom hem. Tyvärr kom kreaturen hem lite väl tidigt och jag fick landa efter en knappt timme då ett instrument ilsket började pocka på uppmärksamhet. Väl på marken fick planet squawkas (vilket är ball flyglingo för att det är belagt med flygförbud tills dess att en mekaniker kikat på det anmälda felet) och jag fick rulla tummarna i några timmar tills dess att ett nytt plan blev tillgängligt.

DSC_0296
Skolan fick finbesök i fredags. OBS! Syftar ej på mig själv.

Tyvärr hade då havsbrisen vaknat till liv och min instruktör (som fortfarande är ansvarig för mitt flygande trots att han numera ofta står på marken) ville inte släppa iväg mig. Efter lite kohandlande kom vi fram till lösningen att han fick hänga med som livlina för att se huruvida jag kunde hantera sidvindslandningar, ett fenomen vi läser om men inte egentligen tränar. Det gick finfint och jag konstaterar nöjt att jag numera inte enbart hanterar landningar på den smala, korta parallellbanan 27L utan även kan göra’t med sidvind på runt 10 knots. Gött!

IMAG0629
Nästa vecka ser typ ut så här.

Jahaja, konstaterar ni uttråkat. Flyg hit och kastvindar dit. Men vad händer med din indiske lägenhetskamrat?! Svaret är kort och gott ”en hel del”. Efter att jag häromdagen ilsket skällde ut nämnde kamrat runt midnatt då han än en fucking jävla gång inte kunde hålla käften när undertecknad behövde sin skönhetssömn verkar poletten lite halvt ha trillat ned. Mer oroande är att indierns affekt för jazztobak väckts till liv efter insikten att amerikanska luftfartsverket ej drogtestar under den obligatoriska läkarkontrollen. Tillsammans med en annan förmåga införskaffade han häromdagen helt sonika en rejäl säck med semilegalt röka som det friskt bolmades på i lägenheten. Detta tills eder moralkärring satte ned foten och förklarade att:

  • Det stinker utav bara fan.
  • ”California ain’t Colorado, you know.”
  • Det är en jävligt dålig idé att röka gräs och ratta plan.

Indiern som rent allmänt har lite halvtaskig verklighetsuppfattning lyssnade storögt (Jag lämnar här dörren vidöppen för drogrelaterad humor) när jag förklarade begrepp som ”försämrad reaktionsförmåga” och ”hastigt avsked vid stickprovskontroll”. Uppenbarligen hade han nåtts av annan information, typ att gräs skärper sinnet och slipar nämnda reaktionsförmåga.

Jag = speechless.

I övrigt är samma herre nu ute på friarstråt efter att ha blivit dumpad for good av sin flickvän som istället (likt en sann vinnare) satsat på en mexikansk knarkhandlare på rymmen (i sig ett ämne för ett blogginlägg). Igår bjöd han hem en kvinna på vin och älskog. Jag skrockade storsint och konstaterar att Walmarts starka druvsaft (Sweet Red Wine, 5,5%) tydligen är ett attraktivt afrodisiak här borta.

Stay classy San Diego.

DSC_0289
Lämnade en present till den amerikanska utbildningschefen.