Vrider, räknas och negation.

Cancer är det långsammaste fordon jag suttit i.

Hur jag än vrider och vänder på min nya verklighet är det ovanstående mening som bäst fångar känslan. Kanske är den helt oförståelig för den utomstående. Men för mig känns det mesta just nu som att sitta fast i en bilkö när filen bredvid blåser förbi obehindrat.

Att titta på gruppmeddelanden i telefonen är lite som att titta ut genom bilfönstret.

*pling*

Någon rapporterar att han fått ett nytt jobb, närmare hemlandet. Närmare målet.

*pling*

En annan rapporterar om den fina sommaren i det temporära hemlandet. Flygtimmar som rullar in, en självsäkerhet som stärks varje dag.

Jag läser, gratulerar. Trycker på “skicka meddelande”.

Men själv sitter jag kvar i den där bilen. Trycker ansiktet mot rutan.  Försöker greppa när jag själv får börja rulla igen, när livet får återgå till det normala.

Men nog med verbal akrobatik, låt mig för den intresserade beskriva hur det går till att bli sjuk som pilot.

Några veckor efter operationen fick jag ett möte inbokat med en läkare där vi skulle gå igenom eventuell cellgiftsbehandling (eller cytostatika som är den mer korrekta benämningen) och vidare behandling i stort. Mötet kom och gick. Man visste inget mer än att jag nu skulle tillhöra Nya Karolinska. Behandling? Nja, det beslutet fick Karolinska ta.

Efter några dagars väntan blir jag uppringd av en ny läkare som förklarar att det blir cellgiftsbehandling och att varje dag räknas. Ett möte bokas till efter helgen. Det blir måndag. Samma läkare möter mig på min nya vårdinrättning, men den här gången med ett betydligt annorlunda budskap.

Allt ser bra ut! Blodproven påvisar inga spår av spridning. Det är oklart om det ens behövs cellgifter, eventuellt kanske man slår till med en mindre dos i framtiden för att verkligen vara säker på att inget ligger och lurar där inne. Vi bokar in en hög med tester, jämnt fördelade under en fyra veckor lång period. Och det bästa beskedet av alla:

Jag kan börja jobba om jag vill.

Jag blir så glad att jag glömmer ställa följdfrågor, vandrar ut från den nybyggda huvudbyggnaden i Solna med en nyfynnen vind i ryggen. Firar en liten triumf med att bläddra bland retrovinyler kring Vanadisplan och äta mödosamt försvenskad kinamat med min far.

Jag kontaktar min flygläkare för att vidarebefodra det glädjande beskedet från läkarkåren norr om stan. Och här tar saker och ting en vändning jag inte räknat med.

Det blir kalla handen. För Transportstyrelsens definition kring på när man är arbetskapabel skiljer sig från den som cancerspecialister har. Det spelar ingen roll att några av landets kunnigaste personer i ämnet uttalat sig om att det i nuvarande läge inte finns ett spår av cancer i min kropp, att jag inte riskerar några former av blodproppar eller slaganfall.

Är min behandling avslutad, frågar Transportstyrelsen?

Just nu behandlas du inte alls, svarar läkarkåren. Det finns ju ingenting att behandla. Men det kan komma att finnas något, eventuellt inom en snar framtid. Det vet man inte i dagsläget.

Jag får avslag.

Vi pausar bandet här, för att förtydliga scenariot.

Jag har haft cancer. Tumören är bortopererad. Det finns i dagsläget inga bevis på att cancern spridit sig. Det finns enligt samma logik däremot heller inga bevis för att den inte har gjort det.

Och därför tvingas jag hålla mig på backen. Jag får inte ens sätta mig i en simulator för att hålla liv i mina färdigheter och min licens. En licens som ett papper jag får hemskickat i brevlådan för övrigt förklarar är temporärt indragen eftersom jag varit oförsiktig nog att drabbas av cancer. När läkarna är helt säkra på att jag inte behöver framtida cellgifter (alternativt beslutar om att det behövs och därefter flaggar för att behandlingen är avslutad) tas mitt fall upp på nytt. Som avskedsgåvs kan jag då se fram emot en karantänperiod på minst sex veckor. En läkare försöker muntra upp mig med att sex veckor ändå låter lovande eftersom hon haft fall där den efterföljande karantänperioden varit sex månader.

Där befinner jag mig nu, i någon sorts kafkansk vardag där dagar blir till veckor blir till månader.

Just nu anses jag inte vara sjuk, men därmed heller inte inte sjuk.

En dubbel negation inte ens jag kan undvika att försiktigt le i mjugg åt.

 

Annonser

Christer, bollplank och Köpenhamn.

Jag känner igen Christer på en gång.

Väntandes vid gaten på Arlanda inför kvällens tur till Köpenhamn är det svårt att missa herren som sedan jag påbörjade min resa mot pilotcertifikat funnits där som motiverande bollplank, om än fram tills nu i högst digital form. Christer dyker upp från bryggan, byter några ord med personalen och drar sedan någon avväpnande vits som får de mest surmulna av passagerarna att dra på smilbanden. Jag kommer att tänka på den flygrädde arbetskollega till mig som dagen dessförinnan förfärats över en, i hennes öron, på tok för käck pilot:

“De ska inte låta som att de har det roligt. Det är inte roligt för mig. Då ska de fan vara allvarliga de med.”

DSC05079

Sjukt vacker inflygning i Köpenhamnsk kvällsol.

Kanske hade hon tänkt annorlunda om hon mött Christer som ändå lyckas med konststycket att vara avslappnad och seriös på samma gång. Kanske inte.

Jag har tagit mig ut till Arlanda en torsdagskväll för att få åka med i cockpit till Köpenhamn och tillbaka. Tanken är dels att till slut få träffa Christer själv men kanske än viktigare – att få en bild av hur SAS arbetar längst fram i planet och få en feeling för hur en flygning i kommersiell linjetrafik går till. Tanken slog mig för länge sedan, först nu har det passat schemamässigt.

Väl framme vid gaten plingar det till i biljettmaskinen och en något förvirrad gateagent tittar på den nya platsangivelsen som spottats ut, sedan på mig och sedan tillbaka på den lövtunna pappersbiten. Först senare förstår jag varför. Min nya plats är den något kryptiska “C01”. Vilket på kabinlingo alltså innebär baksätet inne i cockpit.

DSC05085

På kort final i Köpenhamn.

Väl inne i cockpiten tar jag plats snett bakom de två piloterna och börjar tyst bevittna det febrila arbetet som sker inför den redan försenade flighten. Det mesta känns igen från skolningen under MCC-kursen, med ett kraftigt undantag.

Tempot.

För här går det minst sagt undan. En väloljad maskin som inte stannar upp eller känns stressad, trots att det alltså går i överljudsfart. Snart checkar vi ut mot startbanan. Som hyfsat frekvent resenär från rikets största flygplats har jag sett idel taxibanor i sidled på väg till eller från någon av Arlandas tre rullbanor. Men aldrig har det varken sett ut eller känts som den gör den här gången.

DSC05100

Med jämna mellanrum spottar en skrivare ut matnyttig information. Här gällande passagerare med anslutningar i Stockholm.

Flygningen till Köpenhamn är något av en kött-och-potatis-rutt för många flygbolag. Den är välfrekventerad av såväl affärsresande som turister. I cockpit är det heller ingen särskilt flärdfull historia. Trots en hyfsat detaljerad färdplan blir det nästan omedelbart direktklarering mot Köpenhamn. Pursern bjuder på kaffe och vi småpratar om ditten och datten. Radion sprakar behagligt i bakgrunden.

I Köpenhamn byts styrmannen ut. Vi gör en otroligt snabb turnaround på runt en halvtimme. Av med folk, städa, på med nya resenärer. Inne i cockpiten laddas en ny rutt in i datorn och allt börjar om från början. Solen går ner och cockpiten förvandlas till något som bäst kan likna en väldigt visuellt tilltalande julgran av ljus, skärmar och lampor. En julgran som trots allt befinner sig runt 10 000 meter upp i luften. På navigationsskärmarna glimtar en gammal bekant förbi – ESOW, den fyra tecken långa ICAO-koden för Västerås flygplats. Vi är snart hemma.

DSC05112

En Airbus A320 är en hyfsat mäktig arbetsplats.

I Stockholm ligger molnen lågt och regnet står som spön i backen. Vi gör en så kallad autolandning (där planet själv mer eller mindre själv tar sig ned på marken) och tidsspannet mellan dess att vi bryter ut ur mörkret och ser banan tills dess att hjulen tar mark är kort. Banljusen skimrar effektfullt och leder oss tillbaka till rätt parkeringsplats. Vi bromsar in, motorerna varvar ner och dörren öppnas.

Det är slut för den här gången. Jag tar flygbussen hem, påmind om varför jag en gång startade resan uppåt.

 

Dryg, kontorskostymen och skam.

Så här en dryg månad in i det skyttegravskrig vi allmänt kallar “jobbsökande” tänker jag att det är på sin plats med en kort uppdatering om livet i stort. Efter ett smäktande och hoppingivande bröllop i Italien (kärleken överkommer allt, etc) blev jag oväntat tidigt inkastad i hetluften på mitt gamla jobb där jag som tidigare utför samhällsbärande uppgifter (jag jobbar alltså med pr och kommunikation). Det medföljde att jag inte riktigt fick min tänkta semester men å andra sidan kändes det trots allt ganska bra att återigen, efter ett drygt års uppehåll, återigen ta på sig kontorskostymen, slänga käft vid kaffebryggaren och knattra tangentbord. Att jag därtill med ungefär samma förväntansgrad som en femåring med tomtepepp ser fram emot min första lönecheck på lika länge behövs väl knappast nämnas.

På kvällar och nätter smider jag planer för något annat.

P1070346-2

På bröllop vid italienska Comosjön med min (betydligt) bättre hälft. Foto: Sabina Granath

I dagsläget är jag uppe i tjugotvå (för att vara hyfsat specifik) sökta tjänster, varierandes från statsbärande flygbolag till mer suspekta plåtfåglar på mindre namnkunniga kontinenter. Precis som jag anade före påbildad utbildning är det ingen lätt sak att ens få kontakt med bolag, de flesta bemödar sig nämligen inte ens att svara på ansökningar.  Trots den mediala uppmärksamhet flygbranschen på sistone dessutom fått där uppseendeväckande rubriker talar om pilotbrist , gärna med färgstarka adjektiv som “akut” som lök på laxen, är verkligheten något annorlunda.

Inte minst för den som alltså passerat 30 år, i en bransch där jag personligen sett effekten av vad som kan kallas ren och skär åldersrasism. Ergo, den som har åldern inne (under nämnda ribba) har en god möjlighet att bli uppringd medans vi övriga har det lite tuffare. Därtill har ett märkligt vakuum uppstått mellan de timmar man som regel har när man kommer ut från skolan som färsking och vad bolagen sedan kräver. Generellt har man som färdigutbildad trafikpilot samlat på sig i runda slängar 200 timmar. Ett ytterst fåtal bolag (färre än fingrarna på din vänstra hand) nöjer sig med 250-300 timmar, vilket i sig alltså är något man privat får flyga in till det facila priset av runt 1500 kronor i timmen. Den absoluta majoriteten av alla bolag uppger dock att man inte ägnar mycket uppmärksamhet åt den som saknar 1500 timmar faktisk flygtid, vilket motsvarar ungefär 2,5-3 års erfarenhet för den som jobar på bolag. Hur man dock ska få den erfarenheten är lite av ett modernt mysterium.

Men skam den som ger sig.

Personligen har jag utöver konkret jobbsökande ringt runt hos landets fallskärmsklubbar och segelflygsditon för att lyckas charma till mig en chans att jobba gratis för att få flygtid. Än så länge har jag lyckats skaka fram ett par trevliga samtal och förhåller mig hoppfull.

För har jag kommit så här långt finns det inte på kartan att jag ger upp.

Gubbprecision, sömmarna och undersökning.

I takt med att försommaren regnat bort har det visat sig vara en utmaning av råge att överhuvudtaget skrapa ihop enstaka flygtimmar här hemma. I stort sett varje helg har jag haft en bussbiljett bokad till Västerås och nagelfarit väderprognoserna med nitisk gubbprecision. Hittills har jag alltså fått avboka alla biljetter då väderleken inte velat lira boll i någon större utsträckning. Men skam den som ger sig och jag håller samtliga aktiva utväxter korsade för att vädret får feeling och inspireras av Mallorcas dito lagom tills på lördag.

Idag var det för övrigt dags att masa sig till flygläkaren på Aleris för min största läkarundersökning hittills – en så kallad Medical Class 1. Vakna läsare noterar att den här bloggen öppnade med just en redogörelse för en liknande undersökning som jag gjorde i höstas. Den var dock av den lägre graden (en Class 2) och duger enbart för den som nöjer sig med ett PPL (Private Pilot License, det jag för tillfället sitter på). När jag nu siktar högre behövs den högre intygsklassen och för den som gör det för första gången är det en ytterst kostsam historia. Cirka 10 000 svenska riksdaler kostar den initiella undersökningen som i Sverige enbart utförs på två ställen. I Stockholm är det Aleris Flyg & Dykmedicinska Centrum på Sabbatsbergs sjukhus som valts ut av Transportstyrelsen som officiell nagelfarare och imorse masade jag mig alltså dit för att under närmare fyra timmar synas i rejält i sömmarna.

DSC_0118~2
Värt sin vikt (bokstavligt) i guld.

Nu ska det snabbt tilläggas att en grav majoritet av tiden bestod i väntan på att få utföra de olika kontrollerna. Samtidigt var det tydligt att noggrannheten i testet var några Mount Everest större vid jämförelse med den bantade variant jag tidigare gjort. Följande tester genomfördes innan jag fick lämna lokalerna med ett intyg i handen.

  • Ögonundersökning. Utöver den klassiska ”titta-på-tavlan-och-urskilj-bokstäverna” och den obligatoriska färgsinnesbiten fick jag bekanta mig med ett par balla maskiner. En av dessa var en sorts ekolod för ögat som via studsar mot ögats inre kunde räkna ut hur bra jag såg. Se även: modern trollkonst.
  • Öron-näsa-halsundersökning. Här fick man gapa och få idel spetsiga ting instoppat i näsa, svalg och öron. Hörselprovsdelen var fräckast. Man sattes i ett ljudisolerat bås och fick lyssna på toner som spelades. Som gammal trummis var jag mäkta stolt över att inte ha ett enda fel.
  • Vilo-EKG. Inget att snacka om. Som ren bonus slapp jag raka små nakna öar på mitt i övrigt ganska håriga bröst (vilket jag gjorde i höstas). Tacksamt då Beach 2015 som bekant är runt hörnet.
  • Spirometri. Ett ballt ord för lungkapacitetstest. Andas in och tryck ut luft så snabbt du kan samtidigt som en sköterska vrålar och peppar. Lite som en PT på gymmet, fast utan dålig musik i högtalarna.
  • Blodprov (Hb-värde, blodfetter). Google it, kids.
  • Kissa i mugg. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad de testar för här men eftersom jag är Moder Teresa i något mer manligt format är mitt kiss enligt uppgift av prima kvalitet.
  • Läkarundersökning. Den här delen var ett möte med en flygläkare som pratar om allt från ens psyke till sjukdomshistorik. Flygläkaren i fråga var en riktigt trevlig prick som tidigare varit chefsläkare för försvarets piloter. Eftersom jag är en vetgirig djäfvul fick han även i detalj förklara mina testresultat. Singelkvinnor hör upp – jag är uppenbarligen i asbra skick. Bara en notis alltså.

Allt gick som sagt kalasfint och nu är jag helt redo för min utbildning i höst. Det enda smolket i bägaren att den här typen av undersökning görs en gång om året (om än i något slimmad version framöver) varför min ursprungliga tanke var att göra den så pass sent som möjligt. Jag behöver nämligen egentligen inte intyget innan jag börjar flyga flermotorigt vilket sker i vår om allt går enligt planen. Samtidigt fick min goda pilotvän Jenny närmast en hjärtinfarkt när jag redogjorde för min något snålisdoftande plan att påbörja teoridelen och sedan göra läkarundersökningen precis innan det är dags att börja flyga tunga plåtfåglar. Då skulle jag ju typ spara ett halvår av ett certifikat jag just nu alltså inte behöver.

Ivrigt gestikulerandes på en bänk i Tegnérlunden fick denna sydsvenska virvelvind mig i alla fall förstå det hyfsat korkade i att inte redan nu ta reda påom jag är medicinskt kapabel att fortsätta min utbildning. Och visst har hon rätt, att harva sig genom teoridelen och sedan (i värsta fall) få avslag hos läkaren när man äntligen ska få börja ratta plan hade ju varit ödesironi av sällan skådat slag, även för en härdad själ från Haninge.

Femton, pikant och universum.

När jag var femton bast var det ingen fråga huruvida jag skulle bli rockstjärna eller ej.
Det var snarare en fråga om när detta skulle ske.

Jag spenderade all min lediga tid i replokaler av varierande standard, skrev textrader på grammatiskt trevande engelska och såg framför mig en framtid där musiken stod i centrum. Faktum är att den här drömmen brann så pass starkt inuti den där unga bröstkorgen att jag nog tagit till nävarna om den framtida Daniel rest tillbaka i tiden och sagt att det är okej att älska musik och ha det som en hobby. Just det sistnämnda hade varit en extra pikant provokation.

Jag hade tre fantastiska gymnasieår på en privat musikskola i Stockholm där jag omgavs av fantastiskt kreativa människor. Samtidigt var jag nog ingen vanlig estet i den bemärkelsen att jag intresserade mig desto mer för ämnen som samhällskunskap och historia. Min mattelärare var en katastrof och dödade effektivt mitt intresse för det språk som assimilerar och samtidigt gör universum förståeligt. Jag behöver väl knappast nämna att ämnet fysik därmed aldrig naturligt smög sig in i kursplanen för undertecknad.

Namnlöst
Första svenska kartan inköpt!

Så här efteråt kan jag ångra detta. Inte minst då avsaknaden av just en ynka gymnasial grundkurs i fysik tett sig likt en vallgrav mellan mig och en pilotutbildning. När jag skriver de här raderna kan jag knappt förstå detta eftersom det i grund och botten är ett problem knappt värdigt namnet.

Inför min utbildning på SAA i Västerås genomgår jag på grund av ovan nämnda brist en sorts kompensationskurs i Fysik A. Dels för att skolan ska se att jag kommer klara den kommande anstormningen av teori, dels för att jag själv ska förberedas för denna. Två skivor damp ned i brevlådan och jag är i skrivande stund halvvägs genom den andra.

DSC_0089
Vill skämta om den inre kretsen. Men… nej.

Det är en pedagogiskt upplagd historia som med trygg hand vandrar en genom de mest rudimentära av fysikkunskaper. Det mest otippade av allt är nog att jag tycker att det är sjukt roligt. Att se sambanden, förstå logiken i uträkningar och skaffa sig de verktyg som kommer utgöra en allt mer bleknande fond för min framtida yrkesroll är inte fy skam.

Dessutom påminns jag om en viktig sanning.
Det är aldrig för sent att lära en gammal hund att sitta.

Väder, vind och den brustna rockstjärnedrömmen.

Helgen kom och gick.

Inte blev det något flyga av heller, vilket var min ursprungliga tanke. Väderprognosen var lika munter som tjeckisk dockteater så mitt tänkta besök till flygklubben borta i Västerås fick hastigt och lustigt ställas in. Nu sätter jag min tilltro till den kommande helgen och att vädret skärper sig och antar någon form av Kalifornisk standard. Här är det lätt att drömma sig bort till mina gamla jaktmarker i San Diego där det snarare är regel än undantag att man kan flyga. Här hemma är det som bekant andra, allt som oftast väldigt gråmulna, bullar.

DSC_0004
Man vet att det är viktigt innehåll när bötesbeloppet för olovligt läsande framgår redan på kuvertet.

Annars har jag mest spenderat tiden med att förbereda min licenskonvertering. Fick nyligen besked från kontinenten på andra sidan plaskdammen att min svenska licens godkänts och efter lite pappersformalia samt ett fysiskt möte kunde omvandlas till en amerikansk luftkörkort. Jänkarna är förvisso väldigt trevliga att ha att göra med men den rent mentala kvaliteten på min handläggare verkar det vara lite si och så med. Efter att tydligt ha klargjort att jag anländer de förenta staterna den 8 juli (och därmed söker ett möte dagen därpå) återkom personen ifråga glad i hågen med en mötesinbjudan.

10.00.
Den 15 maj.

Jag återvände och påpekade i god ton att datumet var lite olämpligt eftersom jag alltså kunde först från den 9 juli. Timmarna senare återkom samma kvinna med en ursäkt och ett nytt förslag – den 5 juli. Har än en gång understrukit det orimliga i att mitt kött och blod övervinner naturlagarna och tar sig till San Diego fyra dagar före utsatt närvaro och hoppas nu på positiv utdelning i kommande morgons mejlskörd. Håll tummarna för mig.

DSC_0045
På´t, ba på ´t.

För övrigt ser jag även fram emot att påbörja min snabbkurs i grundläggande Fysik (en sorts ersättning för gymnasiefysikens första del) som idag damp ned i brevlådan från flygskolan SAA. Då undertecknad var fullt fokuserad på att bli rockstjärna under gymnasiets sista år och därmed strategiskt valde bort möjligheten till Fysik A är detta ett nödvändigt ont för att ens släppas i närheten av den mer rigorösa ATPL-teorin som väntar mig i höst.

Lovar att återkomma med en matig redogörelse för hur det hela tar sig form. Den som lever får se, etc.

 

Den om att vara lämplig i sammanhanget.

Sent ifjol tog jag kontakt med Rickard, en gammal klasskamrat från grundskolan som jag via djungeltrumman (farsan) visste utbildat sig till trafikpilot och numera rattade chartersugna svenskar i skyn. Det visade sig vara något knepigt eftersom nämnda herre inte är alltför pigg på sociala medier. Men via en annan gammal kamrat från betongförorten fick jag tag på hans telefonnummer och slängde iväg ett meddelande.

Detta utmynnande i ett trevligt samtal och Rikard visade sig vara mycket ärlig i sin uppfattning om yrket. Han tipsade mig om att investera i en tidig julklapp – ett flygpsykologiskt lämplighetstest. Då detta är något av en grundpelare i svensk flygutbildning stötte jag aldrig på det inför min utbildning i Kalifornien (där skolorna tar sig an alla med en någotsånär solid plånbok och klartecken från flygdoktorn).

Då de flesta seriösa skolor och arbetsgivare i Europa dock kräver detta (eller någon variant på det) började jag nyligen kika på vad detta egentligen innebär. De vanligaste alternativen (åtminstone i Mälardalen) är test utförda av SIAP (Scandinavian Institute of Aviation Psychology) och Interpersona. Det senare flaggar med ett något lägre pris (5800 riksdaler) men deras lokaler ligger inte alls som hemsidan påstår i Stockholm utan i Västerås. En trevligare överraskning var att SIAP huserade ett olympiskt stenkast från min lägenhet varför mitt val föll på just dem.

Jag anlände på morgonen och knallade tillsammans med flygpsykologen in i ett konferensrum. Testets andra deltagare hade sjukanmält sig och därför blev det bara jag som dagen till ära skulle synas i sömmarna. Testet är uppdelat i en rad uppgifter som löses under tidspress. De första åtta var skriftliga och bestod bland annat i att finna logiska fortsättningar på grafiska sekvenser, se bilder på platta, formskurna papper och sedan avgöra hur dessa skulle se ut om de bildade tredimensionella objekt, uppfattning om basal fysik och en massa annat. Tidsramen rörde sig oftast om ett par minuter per uppgift och det gällde att klara av så många som möjligt samt givetvis utföra dessa korrekt. Den som varit i kontakt med så kallade IQ-test skulle säkerligen känna igen sig.

Det fanns också ett par minnesuppgifter som var intressanta. Den ena bestod i att läsa ett A4-papper med text om en flygning från Asien till Stockholm. Den engelska texten var packad med information om allt från avgångstider och bränslemängd till information om enskilda passagerare och ruttdetaljer. Efter att ha läst igenom formuläret (återigen, under tidspress) fick man sysselsätta sig med lite matematiska uppgifter för att störa närminnet innan man fick ge sig på att besvara en rad frågor om detaljer i texten. Vilken rad satt egentligen den ytterst flygrädde passageraren på? Och från vilken startbana skulle planet lyfta?

Därefter följde två datoriserade uppgifter. Den ena mätte stress och simultankapacitet. På skärmen fanns en hel hög instrument, varav fem konstant skulle övervakas och även krävde aktiva insatser. Dessa kunde vara allt från att trycka på knappar när en mätare antingen rörde sig under eller över en viss nivå till att besvara frågor av varierande natur. Under tiden skulle man lösa mattetal på ett papper och fick även frågor från psykologen. Mycket kul! Därefter var det test som testade ens spatiala förmåga. Här styrde man en farkost mot fiktiva ”flygplatser” samtidigt som man undvek flertalet objekt på kollisionskurs. Även här gällde det att hantera frågor från examinatorn som berörde allt från ens personlighet till att repetera nummerserier. Baklänges.

Efter detta fick jag ett matigt formulär att fylla i. Det rörde min bakgrund, familjesituation och en massa annat matnyttigt och med detta som grund följde avslutningsvis ett dryga timmen långt samtal med psykologen. Avslutningsvis kom ett utlåtande från nämnde herre och det var av glädjande natur. Jag blev godkänd. Inte nog med det, psykologen nämnde att jag var en av de lättaste bedömningar han gjort på tio år. Det fanns inga tveksamheter och han önskade mig lycka till i mitt fortsatta flygande.

Inte konstigt att jag log lite extra när jag stegade ut från huset och tågade hem med knastrande grus under fötterna. Sextusenetthundra kronor fattigare.