Brits, cancer och livet.

Jag ligger på en brits.

Det prasslar från pappunderlaget som skiljer min hud från plasten där under. Belysningen är klar, kall och en tydlig kontrast från mörkret som lagt sig över den kretanska regionalhuvudstaden utanför. Det småpratas, skrattas på grekiska. Jag stirrar upp i taket.

Tidigare under dagen har jag och flickvännen dykt längs den nordvästra kustremsan på Kreta. Sett en bångstyrig bläckfisk, färggrann småfisk och en muräna som nyfiket stirrade tillbaka på de tre utomjordingarna utanför klippboendet. Det är vår tredje dag på semestern.

IMG_20180525_111031_504

Högt upp eller djupt ner, aldrig mittemellan.

På eftermiddagen, när jag tvättar av mig sältan från Medelhavet, upptäcker jag att något är fel. Jag tänker att det har med dyket att göra, något vagt om tryckskillnad och en våtdräkt som varit väldigt trång. Jag googlar.

En minneslapp till mitt framtida jag: googla aldrig.

Nåväl, för att skingra tankarna och fortsätta ha en behaglig semester föreslår flickvännen att vi besöker en läkare. För säkerhets skull.

IMG_20180521_234143_525

Vacker vy från vår första kväll i Maleme.

Och nu ligger jag alltså här. På en brits. Med pappret som knastrar, läkarna som avslappnat pratar om något på ett språk jag inte förstår. Men det som kommer nu, det förstår jag. Mannen med ultraljudsmanicken räcker mig en pappersservett och ser mig rakt i ögonen:

“I believe I have bad news.”

Det är okej.

Jag vet redan.

När vi tidigare under dagen blivit ivägskickade från en mindre mottagning till ett större sjukhus för ytterligare kontroll förvandlas undran till rationell insikt. Jag trycker min flickväns hand, säger att det är okej. Men jag vet.

Jag har cancer.

Vi flygs hem i förtid. Lämnar en semester som aldrig riktigt hann bli en semester för dagar spenderade i väntrum, idel blodprover och röntgenundersökningar. En vecka senare ligger jag under kniven. Jag rullas in i en operationssal med panoramavy över Stockholm, slås av hur vackert det är och därtill hur många som befinner sig i rummet. Sedan minns jag inget mer, narkosen gör sitt.

IMG_20180603_142805_307

Redo för operation, fanan i topp!

Två veckor senare börjar poletten att trilla ned. Jag väntar förvisso på en mer detaljerad analys av vad jag har haft i min kropp och hur läkarna tänker sig att vi nu går vidare. Men allt det där känns luddigt och sekundärt. För allt jag vill är att gå tillbaka till något som påminner om ett normalt liv. Få jobba igen.

Flyga.

Det är märkligt hur man reagerar på något som är av livsavgörande karaktär. För när beskedet kom tänkte jag inte på döden, min familj eller om jag inte skulle få se min systerdotter igen. Jag tänkte på vad mitt jobb skulle säga. Om karriären nu var körd, efter allt slit. Om cancer var någon sorts modern spetälska där teoretisk beröringsskräck skulle diskvalificera mig från allt framtida arbete i luften. I de trakterna valde tankarna att spatsera. Allt bra märkligt.

Nu är jag ledig i väntan på att kroppen och själen ska läka. Prognosen är god säger de som vet. Förhoppningsvis lämnar jag den här händelsen som en något klokare människa. Att livet kan förändras, byta riktning och få ny mening visste jag sedan tidigare.

Att livet inte väntar, förstår jag nu.

Ta hand om er.

 

Annonser

Ynka, världsmästare och petig.

Utanför fönstret går solen ned i sakta mak. Skuggorna på förbiflanerande blir allt längre och längre. Något nyfiket barn stirrar storögt tillbaka samtidigt som en stressad mamma pratar i mobilen med sin lediga hand. Det är fredagkväll i Vilnius. Jag springer motigt på ett löpband. En ynka procents uppförsbacke. Jag flåsar som ett skadeskjutet djur så det är en jäkla tur att jag är ensam på hotellgymmet, befriad från dömande blickar och überhurtiga världsmästare.

IMG_20180325_130023

Blir alltid lite småsentimental när jag passerar mitt gamla skolfält – Västerås (ESOW). Här slet man, våndades och åldrades. Och nu sitter man här, på en mils höjd. 

IMG_20180406_191335_072

Fredagslugn på gymmet. 

Trots att min kondition dragit något gammalt över sig är det just tillgången till något så pass basalt som ett löpband som gör att jag föredrar att skickas till Litauens huvudstad Vilnius framför Tallinn, eller även Riga om jag ska vara petig. Och det blir allt oftare att hotellnätter ploppar upp just här, till min glädje. Inte bara för att jag då kan dryga ut kassan något med ett modest (i ordets rätta bemärkelse) traktamente, härifrån vet jag även att jag kan skrapa ihop en försvarlig mängd timmar eftersom de rutter som flygs är till större europeiska städer som Amsterdam och Paris.

IMG_20180406_091504_262

I väntan på bättre tider (dvs. avgång) i Wien.

Det skadar inte heller att jag gillar Vilnius som stad. Folket är försiktigt vänligt, platsen som sådan lätt sömnig. Det är trevligt, helt enkelt.

Samtidigt som jag timmen senare avnjuter kvällsmiddag, halvliggandes i sängen kan jag inte undgå att fnissa lite förtjust åt mig själv och den klassmässiga resa jag gjort. För ett par år sedan låg jag i en löjligt väl tilltagen dubbelsäng på hyfsat famösa Four Seasons i Beverly Hills. Jag åt den gången också, dock mat som rullats in på vagn, gömd under en silverkupol. Nu halvsitter jag i Vilnius och äter butiksgrillat kycklingbröst på medhavd papptallrik. Skilda världar.

Men jag är fan så mycket mer lycklig nu.
Och det är ju det som räknas.

IMG_20180401_122213

Den allsvenska fotbollssäsongen är igång och för första gången på femton år har jag inte ett säsongskort på Hammarbys matcher.  Men mentalt är jag åtminstone med i matchen.

Schizofren, London och vanka.

Varma hälsningar från östfronten, där vädret ömsom levererar avgrundsliknande vargavinter och försiktigt vågande vår. Det är en schizofren tillvaro där långkalsongerna gör ett hästjobb men samtidigt sitter hyfsat i vägen när man får flyga med kaptener som insisterar på “little warmer” i cockpit. Men jag ska inte klaga.

IMG_20180308_153207

Mitt visum till Ryssland är i hamn och häromveckan blev det därför debut till Moskva, som tog emot med sol och en av de mäktigaste inflygningar jag hittills upplevt. Hint: Moskva är en hyfsat jättestor stad.

Har som bekant haft en hyfsat stökig tillvaro med på tok för lite flygtid, vilket kulminerade när schemat för nuvarande månad dundrade ner i den virtuella brevkorgen och likt en iskall torsk i nyllet levererade sanningen – nitton bekräftade flygtimmar. Om detta har jag tidigare ondgjort mig men med lite tur har jag lyckats dubbla denna timpott. Bland annat fick jag en flygning till Amsterdam på lördagskvällen och igår vankades min debut i London (på Gatwick). Denna skulle sedan följas av en kortis till Tallinn, varifrån vi skulle utgå de nästkommande två dagarna (som bland annat skulle bjuda på min första flygning till Paris).

Nu blev det inte så.
Men vi tar det väl från början.

IMG_20180308_155733

Ni vet hur det är. Det är soligt, man ser vintern försvinna för en sekund. Man är glad. Man tar en selfie.

Vi ankom i tid till London, denna anrika stad, som bjöd på rikligt med vindbyar på kort final. Vi taxade till vår gate, såg passagerarna piggt vanka genom luftbryggan och började förbereda oss för snar hemfärd. Ungefär där tog kaoset vid.

Det är ju som bekant så att när det faller en snöflinga över de brittiska öarna, då stannar landet. Punkt. Inte för att det, med svenska mått mätt, ens snöade särskilt kraftigt. Det fanns faktiskt inte ens behov att ploga. Och ändå kollapsade denna flygplats, som ifjol hanterade lite drygt dubbelt så många passagerare som Arlanda, likt ett svartbyggt korthus. Inte för att vi förstod det riktigt än, där och då. Vi fick besked att avisningsbilen var på väg, stängde dörrarna och förberedde för avgång.

Spoiler: den dök inte upp.

Vi spolar fram lite drygt två timmar av allt mer prövad dialog med allt tröttare koordinerare innan nämnda avisningstruck till slut infann sig. När denna för dagen hårt prövade krigare till slut rengjort planet (lite generöst sagt lyste väl bristen på rutin här igenom i form av ett hyfsat makligt tempo) blickade vi ut och upptäckte att samtlig markpersonal beslutat sig för ta spontan fikapaus på okänd ort.

IMG_20180307_065153

Morgonstund i Riga. 

Kruxet? Att vi utan dessa vanligtvis flinka rackare inte hade någon som kunde ge oss den ömma knuff bakåt medelst pushbackbil som vi behöver vid motorstart eftersom det är 2018 och flygplan fortfarande inte kan backa för egen maskin.

“Jolly good”, som någon sa.

Med andra ord fick våra stackars passagerare sitta i sina stolar i lite drygt två och en halv timme innan vi ens kunde börja rulla mot startbanan. Till råga på allt lades rutten hem till Riga om då det var stökigt väder så ytterligare minuter adderades till den redan sena timmen. Sämst av allt, åtminstone för undertecknad, var att flygningen till Tallinn togs över av ett reservlag eftersom vi blev så pass försenade. Så det var bara att se sitt vackra, späckade schema omvandlas till en snustorr öken av standby. Och där hittar ni mig nu.

Så kan det alltså gå. Nu håller jag tummarna för att morgondagen inbringar något roligt i flygväg.

Ingår sol i kalkylen är inte jag den som är den.

IMG_20180319_221118

Kyligt? Jo vars.

Christer, bollplank och Köpenhamn.

Jag känner igen Christer på en gång.

Väntandes vid gaten på Arlanda inför kvällens tur till Köpenhamn är det svårt att missa herren som sedan jag påbörjade min resa mot pilotcertifikat funnits där som motiverande bollplank, om än fram tills nu i högst digital form. Christer dyker upp från bryggan, byter några ord med personalen och drar sedan någon avväpnande vits som får de mest surmulna av passagerarna att dra på smilbanden. Jag kommer att tänka på den flygrädde arbetskollega till mig som dagen dessförinnan förfärats över en, i hennes öron, på tok för käck pilot:

“De ska inte låta som att de har det roligt. Det är inte roligt för mig. Då ska de fan vara allvarliga de med.”

DSC05079

Sjukt vacker inflygning i Köpenhamnsk kvällsol.

Kanske hade hon tänkt annorlunda om hon mött Christer som ändå lyckas med konststycket att vara avslappnad och seriös på samma gång. Kanske inte.

Jag har tagit mig ut till Arlanda en torsdagskväll för att få åka med i cockpit till Köpenhamn och tillbaka. Tanken är dels att till slut få träffa Christer själv men kanske än viktigare – att få en bild av hur SAS arbetar längst fram i planet och få en feeling för hur en flygning i kommersiell linjetrafik går till. Tanken slog mig för länge sedan, först nu har det passat schemamässigt.

Väl framme vid gaten plingar det till i biljettmaskinen och en något förvirrad gateagent tittar på den nya platsangivelsen som spottats ut, sedan på mig och sedan tillbaka på den lövtunna pappersbiten. Först senare förstår jag varför. Min nya plats är den något kryptiska “C01”. Vilket på kabinlingo alltså innebär baksätet inne i cockpit.

DSC05085

På kort final i Köpenhamn.

Väl inne i cockpiten tar jag plats snett bakom de två piloterna och börjar tyst bevittna det febrila arbetet som sker inför den redan försenade flighten. Det mesta känns igen från skolningen under MCC-kursen, med ett kraftigt undantag.

Tempot.

För här går det minst sagt undan. En väloljad maskin som inte stannar upp eller känns stressad, trots att det alltså går i överljudsfart. Snart checkar vi ut mot startbanan. Som hyfsat frekvent resenär från rikets största flygplats har jag sett idel taxibanor i sidled på väg till eller från någon av Arlandas tre rullbanor. Men aldrig har det varken sett ut eller känts som den gör den här gången.

DSC05100

Med jämna mellanrum spottar en skrivare ut matnyttig information. Här gällande passagerare med anslutningar i Stockholm.

Flygningen till Köpenhamn är något av en kött-och-potatis-rutt för många flygbolag. Den är välfrekventerad av såväl affärsresande som turister. I cockpit är det heller ingen särskilt flärdfull historia. Trots en hyfsat detaljerad färdplan blir det nästan omedelbart direktklarering mot Köpenhamn. Pursern bjuder på kaffe och vi småpratar om ditten och datten. Radion sprakar behagligt i bakgrunden.

I Köpenhamn byts styrmannen ut. Vi gör en otroligt snabb turnaround på runt en halvtimme. Av med folk, städa, på med nya resenärer. Inne i cockpiten laddas en ny rutt in i datorn och allt börjar om från början. Solen går ner och cockpiten förvandlas till något som bäst kan likna en väldigt visuellt tilltalande julgran av ljus, skärmar och lampor. En julgran som trots allt befinner sig runt 10 000 meter upp i luften. På navigationsskärmarna glimtar en gammal bekant förbi – ESOW, den fyra tecken långa ICAO-koden för Västerås flygplats. Vi är snart hemma.

DSC05112

En Airbus A320 är en hyfsat mäktig arbetsplats.

I Stockholm ligger molnen lågt och regnet står som spön i backen. Vi gör en så kallad autolandning (där planet själv mer eller mindre själv tar sig ned på marken) och tidsspannet mellan dess att vi bryter ut ur mörkret och ser banan tills dess att hjulen tar mark är kort. Banljusen skimrar effektfullt och leder oss tillbaka till rätt parkeringsplats. Vi bromsar in, motorerna varvar ner och dörren öppnas.

Det är slut för den här gången. Jag tar flygbussen hem, påmind om varför jag en gång startade resan uppåt.

 

Flyger, historiskt och is.

Tiden flyger.

Det har redan gått strax över ett år sedan jag drog igång den här bloggen, ivrigt påhejad av en kollega som krävde någon form av rapportering under den stundande resan till USA. Jag gillar att skriva, drev då en hyfsat svalnande blogg om mitt taktmässigt ungefär lika svalnande ölbryggande och tänkte att det kanske var en bra idé.

Med facit i hand var det ett bra beslut. För när jag nu hastigt skummar mig tillbaka i tiden inser jag att hela den här resan nu finns bevarad. Med och motgångar, glädjetjut och besvikelse. Allt finns där, i digital form, på något serverhotell på avlägsen ort. Inte för att någon skolklass om 359 år kommer att använda detta som ett historiskt dokument. Men för mig är det desto viktigare eftersom det dokumenterar det viktigaste beslut jag tagit hittills, kanske för alltid, i mitt liv.

(Underförstått: tack för att du läser.)

DSC_0567~2

Jag kallar det ”julpynt”. Morsan kallar det ”en skam”.

När jag nu sitter här, något uppgivet stridandes en förkylning som aldrig verkar ge upp, är det svårt att förstå hur mycket som hänt under ett år. Då var jag minst sagt peppad på att bege mig västerut för att testa mina vingar. Jag hade spenderat en hel höst med teori (som idag i jämförelse med min ATPL framstår som nästintill banal) och hade många förhoppningar, men i övrigt ganska lite insikt i vad som faktiskt väntade.

Ett år senare är jag en förändrad man.

Jag har spenderat fler timmar kontrollerandes flygplan i år än vad jag gjort bakom ratten på bilar under säkert tio års tid. Jag har beslutat att lägga en karriär på is för att testa något helt nytt. Något som helt och hållet saknar koppling till mitt tidigare liv. Det är stort.

DSC_0572~2

I ämnet Performance spenderar man mycket tid med prestandaberäkningar. För att underlätta finns högvis med sådana här tabeller för varierande scenarion. Landning vid olika konfigurationer, start, stigning och så vidare. Kruxet är att minsta lilla pennstreck som hamnar snett får stora konsekvenser för resultatet. Noggrannhet och spetsig penna a´la mordvapen är således ett måste.

Nåväl, för tillfället är jag djupt begravd i teorin som trots allt går bra än så länge. Den som mödosamt planerat vårt schema är dock ingen kandidat för tomte of the year. Inte en ledig dag finns inkritat i schemat, tvärtom har man istället lagt in lite extra läsning under julveckan. En sorts julklapp för den lagd åt det mer sadomasochistiska hållet.

På fredag reser jag till Västerås för att skriva en ny skoltenta i Principles of Flight, ni vet det där ämnet som skapade mig sådant huvudbry vid den senaste tentaomgången. Jag är förberedd utav bara fasiken efter att ha lagt i stort satt all ledig tid sedan början av november på att nöta ämnet i fråga.

  • Jag vet åt vilket håll planets nos initialt rör sig om den relativa vinden kommer från vänster och planet uppvisar stabilitet längs både vertikal och longitudinell axel.*1
  • Jag vet hur jag räknar ut ett plans nya load factor om den går från att flyga horisontellt till att svänga i 45 grader. Eller 35 grader. Eller vilken jäkla grad som helst.*2
  • Jag vet varför gust load factor är mindre för det tyngre av två i övrigt identiska plan, som flyger på samma höjd i samma turbulenta förhållanden.*3

Men än viktigare är att jag faktiskt förstår, snarare än mekaniskt kan repetera inlärd fakta. Och det är ju det viktigaste av allt.

Ändå känner jag mig nervös.
Men det ska nog gå vägen.
Skänk mig en tanke på fredag klockan 13.00.

DSC_0558~2

Ruttplanering! Mitt finger gör gästspel eftersom bilden togs när jag diskuterade varierande magnetisk variation mellan olika årsmodeller av samma karta. Det är i sig fullt naturligt eftersom jordens magnetiska poler rör sig med tiden. Diskussionen rörde snarare vilken karta jag skulle använda till en specifik uppgift eftersom vi bestyckats med två versioner som skiljde sig åt med ungefär 20 år och alltså hade olika gradantal. Knepigt!

*1 – Vänster eftersom den relativa vinden påverkar planets stjärtfena. Som bieffekt kommer planet dessutom att rulla åt höger sida eftersom nämnda stuss dessutom är placerad ovanför planets center of gravity.
*2 – Buslätt, man använder formeln 1/ cos (45). Load factor i sig är den mängd lyftkraft planet genererar dividerat med dess vikt.
*3 – Ett tyngre plan behöver en högre angreppsvinkel (angle of attack) på vingarna för att generera nödvändig lyftkraft i jämförelse med ett lättare plan. Om en turbulent uppström träffar vingen underifrån så är den procentuella förändringen i angreppsvinkeln mindre eftersom den redan är förhållandevis hög, detta alltså i jämförelse med ett lättare plan under identiska förhållanden.

Barkarby, hamrar och maskerad.

När jag och farsan rullat fram genom ett morgonsömnigt Stockholm och anländer i Barkarby inser jag att det för mig är obeträdd mark. Som i att jag levt ett helt liv i den här staden men aldrig satt min fot i detta flygarvstyngda kluster någon mil nordväst om city. En kod slås in, en grind öppnas och några minuter senare sitter jag i ett akvarieliknande klassrum tillsammans med ett par andra förmågor och hamrar igenom veckans tredje och sista prov för Transportstyrelsen.

DSC_0529
Västerås. Molnigt. Ni fattar.

En timme senare är jag färdig och det känns precis sådär bra i hela kroppen som det gör när man skänkt hela sin själ åt något under en längre period och äntligen, äntligen får se att ens ansträngningar ger resultat. Vid provtillfället får vi enbart veta om vi klarar godkänt resultat, vilket är 75% rätt på frågorna. Nu är det dock inte så att det nödvändigtvis betyder att man kan fucka upp var fjärde fråga och ändå bli godkänd. Detta eftersom frågorna stundtals är viktade och alltså kan vara värda mer än andra. Nåväl, det plingar odramatiskt till på skärmen.

Airframes, Systems and Powerplants – ”Passed”.

Veckan därpå återvänder jag till Västerås. Jag noterar att jag blivit något bättre på att slipa min ankomsttid till den okristligt tidiga avgången från Centralstationen (07:24) och behöver nu bara vänta en dryg kvart innan tåget imaginärt tuffar västerut. Hässlö flygplats är som alltid varsamt inlindad i tät morgondimma och under två dagar stoppas hjärnan till bristningsgränsen med fyra nya kurser – Operational Procedures, Instrumentation, Flight Planning & Monitoring samt Performance.

DSC_0535
Releasefest i dataspelsbranschen. Ett trivsamt eko från svunna tider för undertecknad.

Mellan varven passar jag på att ta reda på mina mer detaljerade betyg på proven som skrivits veckan dessförinnan. De skickas nämligen digitalt från Transportstyrelsen till det lärosäte man tillhör. Blir hyfsat mallig över att jag skrivit hela 97% på Airframes, Systems and Powerplants (vilket är ett av teoripaketets mer omfattande ämnen) men är även nöjd med 93% i Mass & Balance och 89% i Human Performance & Limitations. Sammanfattningsvis känns det himla bra att liksom vara en bit på vägen och ha åtminstone en smärre hög med kurser i backspegeln, snarare än att se berget i all sin ångesthöljda prakt framför sig.

Med avklarade kurser i ryggsäcken och fyra nya redo i startblocket passade jag även i veckan på att blåsa liv i mitt sociala liv. Jag spenderade ett par timmar på releasefesten för purfärska Call of Duty Black Ops III, ett trivsamt eko från mitt forna yrkesliv som knegare i dataspelsbranschen, där idel bekanta ansikten dök upp. En vän sköt åt mig ett par biljetter till dubbelt upp utsålda Godspeed You! Black Emperor på Debaser Medis vilket rent konkret innebar idel stora gester och en massiv ljudbild som jag nog uppskattat mer för tio år sedan. Men en spelning är en spelning.

Och jag gillar spelningar.

DSC_0534~2
Skoluniformen feat. gåva från ett visst flygbolag. Se även: ”världen enklaste maskerad”.

I övrigt var veckans höjdpunkt gårdagens födelsedagsbaluns i Bagis. Temat var ”luft” och jag gick således på min livs första maskerad utklädd till mitt framtida yrke. Värdparet passade när kvällen närmade sig sitt oundvikliga slut på att meddela att nästa års fest skulle gå på temat ”undergången”. I värsta fall får jag då klä ut mig till min framtida studieskuld.

Den som lever får se.

 

Bättre, förkyld och självförtroendet.

Förutsättningarna kunde helt klart ha varit bättre.

När jag anlände i ett morgonfruset Västerås i måndags var jag inställd på två dagars högtryck, ivrigt bolstrat av den tyska förkylningsmedicin min vän Silja införskaffat för tre år sedan och sedan under ceremoniella förhållanden skänkt undertecknad. Jag var, för att tala klarspråk, överjävligt förkyld. Med det i åtanke gick det ändå otippat bra.

Fyra testtentor avhandlades, två per dag. En del kurskamrater har redan valt att modifiera sina kurser och därför var vi inte full styrka som skrev samtliga tester. Först ut var Principles of Flight, en fysiktung del där jag kuggade med minimal marginal. Det kändes minst sagt tungt men jag var åtminstone i gott sällskap – av sju testdeltagare skrev fem underkänt. Däremot var bara en av dessa elever så pass övertänd att han tog beslutet att samma dag skriva om provet.

Det behövs väl knappast tilläggas att den personen var jag. Men mer om detta senare.

DSC_0517~2
Plugg featuring citrusfrukt.

Efter en sorlig lunch bestående av en mikromatlåda, ett resultat av min nyligen korrigerade ekonomiska verklighet, var det dags att ge sig i kast med nästa test – Human Performance & Limitations. Här gick det desto bättre och jag kunde knalla ut ur datorsalen drygt fyrtio minuter senare med ett godkänt resultat i ryggen. Efter detta följde en period av väntan innan jag alltså gav mig på en omskrivning av morgonens prov. Samma ämne, nya frågor.

Någonstans i feberdimman tyckte jag att det var lika bra att ha det avklarat. Det var, med facit i hand, ett korkat beslut. Jag skrev denna gång ett något sämre resultat och lämnade hangaren med självförtroendet några våningar under markytan. Något otippat sov jag fantastiskt bra den natten.

DSC_0519~2
Om ett drygt halvår är det dags att sätta sig i denna best!

Två prov stod på tur dagen därpå. Först ut var långköraren Aircraft General Knowledge, där man testas på allt från elsystem och motorer till trycksättningen av kabiner och hydraulik. Kort sagt, ett himla vitt område som också avspeglas i mängden frågor – fler än 80 stycken. Efter lunchen drogs miniräknarna fram för en sittning med Mass & Balance. Båda dessa ämnen gick finfint, i synnerhet det senare där jag inkasserade hela 96% rätt. När övriga elever sedan droppade av för att ta sig hem till sina respektive hörn av landet fick jag stanna kvar någon timme för mitt möte med kursledaren och läraren för ämnet jag kuggat två gånger dagen dessförinnan. Här fick jag reda på att jag utöver lite extra lärartid (som givetvis kostar skjortan) även skulle tvingas betala för mitt kommande omprov, som dessutom var mitt näst sista då antalet tillåtna skrivningar är fyra. Ingen av de två senare detaljerna hade yppats innan mitt beslut att omedelbart göra ett omprov dagen innan.

Hade detta påverkat mitt beslut? Kanske.
Var det fortfarande mitt beslut att ta om provet samma dag? Absolut.

Och då får man stå sitt kast. Även om den extra pressen som nu lagts på mina axlar och därtill kostnadsaspekten irriterade mig hela vägen hem till Stockholm. Men, som idel kloka personer i min omgivning har påpekat, nu gäller det att se till det positiva och fokusera på de tre skarpa prov som ska skrivas för Transportstyrelsen under kommande vecka. Preliminärt ser det ut att bli av på tisdag och lördag.

Plugghatt på, socialt leverne on hold.

DSC_0512
Det blir en och annan pensionärspromenad runt kanalen för att vädra hjärnan. Då kan man just nu se sådana här tjusiga vyer.

Tickande, balsaträ och dimman.

Med en tickande förkylning under västen är jag tillbaka i Västerås.

På morgontåget från Stockholm (som jag för övrigt min vana trogen varit på tok för tidig till) träffar jag av en ren slump en nära vän som förvånad slår sig ned mittemot mig. I takt med att ett höstvackert Mälardalen sveper förbi i etthundrafemtio blås utanför fönstret rinner timmen ledigt iväg. Han är på väg för att ordna de sista detaljerna kring ett nytt jobb, efter några år av velande. Jag är på väg till skolan som i sin tur förhoppningsvis leder mig i riktning mot ett nytt, annorlunda liv. Och någonstans där mitt i allt, längs rälsen mot gurkornas stad, finns en symbolik som är oerhörd.

DSC_0497
Klassrumshäng. Jag lobbade friskt för att ”livet” skulle få en egen bulletpoint under ämnet ”illusioner” men röstades bestämt ned.

DSC_0502
Västerås flygplats, här smakfullt återgiven inifrån en hangar. Konst, etc.

Efter ett par månader av hemstudier har det blivit dags för upploppssträckan mot Transportstyrelsens slutprov. Under det här blocket läser jag som bekant fyra kurser och på tre intensiva dagar går vi en sista gång igenom respektive ämne. Det surrar från projektorn i klassrummet, balanseras frenetiskt med flygplansmodeller i balsaträ och ritas formler på tavlan. Och det redan knökfulla mentala förrådet fylls på med lite mer information.

Mina vänner Anna och Markus öppnar ännu en gång sitt hem för mig. Tacksamt, inte minst med min senaste skräckvisit hos ”jag-använder-barfotalöpskor-när-jag-vill-leka-i-parken”-mannen i färskt minne. Jag tar plats i ett rum som till vardags tillhör en något yngre medborgare och därför som sig bör är inrett med diskokula i skrevhöjd, en världskarta av större mått och rikligt med Star Wars-leksaker.

På morgonen är det bitande kallt på vägen till skolan. Torghandlarvantarna som må passa utmärkt på valfritt hipsteretablissemang längs Södermalms ringväg ser hånfullt på i takt med att mina fingrar förvandlas till klarröda små prinskorvar. Mälardimman ligger tät och i takt med att tvåans busslinje letar sig allt längre bort från Västerås glesnar antalet passagerare stadigt. Vid det sydvästra hörnet av flygplatsen är jag siste man av.

IMG_20151015_085302
Morgondimman och stridsflyg på piedestal.

Till helgen är jag till baka i Stockholm men redan nästa vecka återvänder jag för två dagars provskrivning. Den gången handlar det dock inte om skarpa prov utan de test som skolan själv utför för att se om vi anses kloka nog att släppas iväg till Transportstyrelsen för de verkliga proven. Den som inte får grönt ljus får därför heller inte skriva de verkliga proven. Testen i sig ska likna de skarpa förlagorna på så sätt att de har samma mängd frågor och följer samma ämnesfördelning. Däremot är frågorna annorlunda och gamla studenter jag rådfrågat har förklarat att skolproven är tuffare än de man sedan ställs inför när det verkligen, verkligen gäller. Vilket ju på ett sätt är både logiskt och bra.

Wish me luck, som jänkarna säger.

DSC_0485
Inte alla har vänner som ger en peppande gåvor! Ovan idel grejer relaterat till ett visst flygbolag som jag råkar ha en hyfsat varm relation till…

DSC_0461
…och här en finfin modell på samma flygbolags gamla jumbojet. Den senare en gåva som kom med flygpost (hö hö) hela vägen från den amerikanska västkusten. Tack Carl och Sam.

Bantning, underhållning och kvinnohat.

Som gammal kvällstidningsräv vet jag ju en del om hur folk funkar. Man vill ha listor, tips på bantning, bilder på folk som är kända mest för att de är bra på att vara kända (ett mysterium dagens fysiker samt filosofer är överrens är svårare att knäcka än ett botemedel för cancer) och lättsmält underhållning. Mycket av det här kan jag så klart inte bjuda på i min blogg. Men dagen till ära (det är söndag) tänkte jag smälla till med något så pass avslappnat som lite video- samt radiomums, givetvis med koppling till undertecknads strapatser.

Först ut är en videosammanfattning av sommarens flygäventyr i och omkring San Diego. Det är inget Strindbergskt drama med tvära kast och kvinnohat i kvadrat utan snarare en lättsam historia som klockar in på strax över tre minuter. I sann klickfiskarstil har jag slängt in en bild på en (1) hund. Varsågoda, etc.

Häromdagen blev jag på den virtuella ankdammen Twitter kontaktad av en producent på Sveriges Radio som via djungeltrumman hört att jag var en baddare på det här med flygbonusprogram och leverne på flygplatser i största allmänhet.

”Vi söker typ en George Clooney a ´la Up In The Air”, förklarade producenten.
”Jag är inte George Clooney”, svarade jag sanningsenligt.

Efter lite konverserande var producenten ändå övertygad om att jag passade in i programmet i fråga – P1 Stil – som denna vecka fokuserade på fenomenet flygplatsen. Under en kopp kaffe på morgonkvisten kom vi att snacka lite om kanske främst mitt forna liv som en luftrummets affärspendlare vilket kändes lika delar vemodigt (självklart kan jag sakna de frekventa flygturerna i tjänsten) som kul (det är sällan man får nörda loss totalt i etern). Hur resultatet blev kan ni höra här (eder heliumröst brakar igång kring 23 minuter in i programmet): http://t.sr.se/1O2eutX

Trevlig söndag på er.

Pappa, dagarna och sprakar.

”Det är en fin väg det här.”

Pappa nickar mot asfaltssträckan som leder in i vad som kan uppfattas som en evighet av envis sensommargrönska. Vi har vid det här laget avverkat kanske en fjärdedel av sträckan mellan Stockholm och Västerås. Vägen är rak och relativt fattig på rikedom i form av abrupta händelser. Så vi börjar prata. Mest pappa, vilket inte tillhör vanligheterna. Inte för att han är en tyst person (det är han inte). Utan för att män i hans generation verkar prata om allt förutom det man kanske allra helst borde prata om.

Men nu pratar han. Om hur han känner inför den dag då han hänger av sig målarkläderna och blir pensionär. För vad gör man då? Hur fyller man dagarna med innehåll när det ofrivilliga morgonlarmet plötsligt blir högst frivilligt?

Vi pratar om vänner som inte längre hör av sig. Huset i Åkersberga som såldes innan jag kom till världen. Varför det förmodligen inte är en god idé att köpa en tjugo år gammal Audi TT Quattro. Jävlar vad vi pratar.

Jag tittar upp på molnen som hänger tunga på himlen ovanför oss.

”Det löser sig farsan. Det löser sig.”

DSC04031
Maximal post-flight nöjdhet.

Molnen är inget dramaturgiskt grepp utan spelar en central roll i den här berättelsen från dagen som passerat. Vi är på väg till Västerås för att flyga. Jag har egentligen planerat en nätt liten tur över Stockholm men inser i takt med att nämnda molntäcke blir allt mörkare att det får skjutas på framtiden. Väl framme i gurkornas stad är dock det lokala vädret mer inställsamt och snart rullar vi ut längs den smala taxibana som förbinder hangaren med Johannisbergs enda rullbana.

Planet lyfter nästan väl villigt från marken, som om hon ivrigt vill återförenas med himlen hon lämnat två dagar tidigare (enligt loggboken). Vi stiger och viker av västerut mot Köping där vi på nytt byter kurs. Hjälmarens svartblå vatten passerar under oss. Katrineholm. Mariefred. Små sjöar, vattendrag och skog. Kraftledningar och tågräls.

Och skog.
Skog, skog, skog.

Blott de som aldrig sett Sverige från ovan kan nog på allvar tro att vi inte får plats med fler invånare i det här landet.

Vi vänder tillbaka. Eskilstuna tornar upp sig, växer större och är till slut en stormande insjö av cement, tegel och asfalt. Vinkar här imaginärt till min morbror Kent som bor någonstans under oss. Enligt farsans initierade uppgiftslämnare (mamma) är varken han eller hans fru Eva hemma. Det struntar jag i och vinkar ändå. Det sprakar till över radion och Västerås kontrolltorn pockar på uppmärksamhet. En vänlig röst från tre mils avstånd leder oss med öm hand tillbaka mot Johannisberg, via rapporteringspunkt Vikhus där jag ombeds byta radiofrekvens inför landning. Jag önskar ”good day”, får ett kvickt ”bye” i retur och lämnar den anonyma rösten på andra sidan Mälaren. Trafikvarvet är tomt. På marken väntar ett annat plan tålmodigt på sin tur medan vi går in för landning.

Minuterna senare står vi på backen, framför hangaren.
Jag, farsan och planet.

”Det var en fin landning det där. Jag är så stolt över dig ska du veta”, säger han.

Jag vill nog allra helst säga tack. För allt. För att han varit en asbra farsa. För att han som tonårig punkare lät mig spela trummor i mitt sovrum (vilket måste ha låtit förjävla högt om man ska tro grannen som roat konstaterade att jag vid minst två tillfällen fått deras barn att gråta i tron att min rytmiska ”talang” i själva verket var hin håle själv som återuppstått). För att han och morsan utan att blinka stöttar mig när jag nu frivilligt går från en trygg karriär till en annan, betydligt mer osäker tillvaro.

Men det gör jag inte. Jag mumlar något om ”överdrivet responsiv kontroll” och om hur landningen kunde ha varit lite vassare, lite rakare. När allt som krävts var ett simpelt ”tack”.

Som sig bör en man av min generation.