Augusti, livet och bergsby.

Jag vaknade upp en morgon i augusti.

Egentligen var det som vilken morgon som helst. Jag kände mig sugen på kaffe. Solen letade sig in mellan persiennerna, naturen mer vaken än jag.

Skillnaden var att jag den här dagen inte kände för att gå upp. Eller snarare, kroppen vägrade. Som om den inte ville längre. Och när kroppen säger att den behöver vila, då lyssnar man. Det om något har jag lärt mig så här långt i livet.

Så jag tog en paus för att ladda batterierna. Ringde vänner jag inte sett på månader. Tog en högst oplanerad roadtrip till Jönköping en fredagskväll för att se fotboll. Gick på museum. Tog fram min elplanka och smekte strängar som inte vidrörts på tok för lång tid.

img_20160929_202424

Så vad har jag gjort under min spontana semester? Well, bland annat fick jag äntligen se Refused lira finsmakarpunk på Grönan…

Med facit i hand borde jag ha tagit ledigt redan efter atpl-teorin dundrade i mål strax före sommaren. Det var en tung period som jag målmedvetet tog mig igenom utan större glädje, intalandes mig själv att det skulle bli lättare nu när det roliga stod för dörren. Att jag orkade lite, lite till. Och så trycktes tröttheten tillbaka till ett dragigt, mörkt rum under en trappa någonstans längst bak i själen.

Blickar jag ännu längre tillbaka har jag svårt att minnas när jag senast hade semester. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. När man ligger på något finkornigt och dricker paraplydrinkar till tonerna av våg efter våg som begår harakiri mot terra firma.

Ni vet, den där vaga sinnesstämningen folk till vardags kallar vila och behandlar som något närmast religiöst.

img_20160916_192014

…men jag såg även min bolltrollaridol Kennedy lägga en hörna i Jönköping…

Istället har jag sett begreppet semester som en möjlighet att sätta på sig äventyrarhatten. Bli ihjälstucken av blodtörstiga nattsurrare i den jordanska öknen. Vinna världsmästerskapet i magsjuka i en turkmensk bergsby. Testa diverse halvblaskiga lageröl i Nordkorea.

Spännande har det varit.
Men knappast avslappnande.

Så nu, en morgon i augusti, var det alltså dags för en paus. När livets slutliga balansräkning ska skrivas kommer veckorna som passerade därefter knappast sticka ut utan falla i glömska. Men visst, måhända får de konsekvenser här och nu. Eventuellt tvingas jag göra en separat uppflygning för min så kallade Multi Engine Class Rating. Detta då denna enligt regelverket ska utföras inom sex månader från det att min första flermotorflygning skedde i somras. Och nu kanske det inte riktigt blir så.

Trist.
Men inte att mycket att orda om för den som har helheten för ögonen.

Nu kör vi.

img_20160820_171711

…och så kostade jag på mig att hänga en hel del med denna guldklimp till systerdotter. Jag jobbar som synes högst målmedvetet med att hennes första uttalade ord ska bli ”NASA”.

 

 

Myggarmé, blekna och draken.

Jag vaknar 04:18 och efter någon timmes köpslående med kroppen inser jag att en eventuell returbiljett till sömnens tacksamma rike inte kommer att lösas idag. Det är bara att stiga upp, värma kaffevattnet och tvaga sig inför morgonens flygpass. Jag öppnar fönstret och släpper in den småkyliga morgonluften. Fram till för en dryg vecka sedan hade det också inneburit en bokstavlig invasion av Västerås till antalet perverst väl tilltagna myggarmé. Efter ett strategiskt inköp av myggnät på gubbdagiset Clas Ohlson har dock min blodmängd stabiliserats efter tidigare frekventa uttag av nämnda nattsuddare. Som ren bonus ser inte huden heller längre ut som en piltavla med tillhörande svulnader.

Ergo: de bästa 59 svenska riksdalerna jag någonsin har spenderat.

IMG_20160808_071258

Arla morgonstund, etc.

Morgonens pass i simulatorn var mitt femtonde vilket inkluderar två extrapass utanför ordinarie schema då inledningen som bekant var hyfsat bitterljuv och helt sonika krävde att jag fick lite mer tid på mig att lära mig ratta vidundret. Problemet var något obskyrt av naturen. Jag förstod och utförde de mer komplexa uppgifterna men kämpade med det mest basala – att kontrollera och trimma ut planet i vanlig planflykt.

Det värsta med den sejouren var egentligen inte att det var så förbannat frustrerande att inte lyckas få kontroll på planet ifråga för att kunna fokusera helhjärtat på det vi faktiskt ska lära oss. Ej heller att jag under ett par veckor vaknade och somnade med en ständigt ömmande klump i magen.

Nej.

Det värsta var att självförtroendet fick sig en sådan välriktad spark i solar plexus att jag för stunden började funderar kring om jag överhuvudtaget kunde flyga. På pappret är det så klart en hyfsat ogrundad tes. Jag har som bekant klarat av en uppflygning för ett PPL och därtill flugit runt 100 timmar solo i ytterst krävande luftrum i USA, med allt vad det för med sig i form av mer eller mindre komplexa flygledningsinstruktioner och landningar på flygplatser som får Arlanda att blekna i jämförelse.

Ändå grodde tvivlet.

Så min chefsinstruktör föreslog att vi skulle bryta dödläget lite och hoppa fram i schemat. Något förenklat är det ju så att vi först går igenom kursplanen en gång i simulator innan vi flyger samma saker i riktiga plan i ett senare skede. Nu skulle vi göra en liten tripp in i den närstående framtiden och alltså testa oss på lite väntlägen och fyrnavigering i ett ytterst verkligt Cessna 172R.

IMG_20160729_121456

Debut i Cessna 172R. För övrigt en sjukt fin (modern) maskin i jämförelse med vad jag tidigare har spakat.

För cirkus en och en halv vecka sedan lyfte vi så mot det verkliga himlavalvet, en välkommen paus från den fiktiva (om än högst realistiska) miljön i simulatorn. För undertecknad var det så klart också lite extra kul eftersom jag tidigare aldrig flugit ett Cessna utan hittills avverkat bränsle i diverse varianter av Pipers populära PA28. Men det mesta kändes igen.

Det bekanta surret från motorn.
Vinden som gjorde sig påmind.

Vips var jag tillbaka i god form. Mitt primära problem från Boeing-simulatorn, att trimma ut kontrollkrafterna och hålla planet balanserat utan större spaktilltag, var här som bortblåst.

Så vad handlar då trimning om? Principen bygger på att man via små flärpar på planets kontrollytor aerodynamiskt balanserar de krafter som påverkar exempelvis rodret. Vill man till exempel att planet ska stiga och drar spaken mot sig kommer höjdrodret att byta vinkel gentemot luftflödet. Det fiffiga med en trimmer är att denna lilla bit av rodret vänder sig i motsatt riktning, dirigerar en mängd luft i annan riktning och den här kraften tvingar helt enkelt rodret att ligga kvar i önskad vinkel utan att man själv med hjälp av spaken tvingar den till det.

Grundprincipen är densamma på typ alla flygplan men handhavandet är så klart annorlunda. I ett PA28 är det ett litet hjul som sitter mellan de två främre stolarna som man fysiskt snurrar på tills man känner att man helt enkelt inte behöver tillföra någon muskelkraft till spaken. I ett Boeing 737 finns det fysiska hjulet kvar (och kan handvevas i nödfall) men styrs via en knapp på kontrollen som elektriskt vevar hjulet, på ett mycket högljutt sätt ska tilläggas.

IMG_20160722_151915

Numera (hyfsat) hemtam.

Korrekt uttrimmat kan man alltså, åtminstone för stunden, släppa styrspaken och planet ska då bibehålla den attityd man lämnat det i. Lite som om du skulle kunna ligga i en rondell och svänga varv efter varv utan att själv behövs hålla i ratten.

Nu är det förvisso en himla skillnad att framföra ett drygt tontungt stycke i luften mot en simulerad, högst markbunden, kloss på runt 130 000 kilo. Men något släppte där inuti och det var med förnyat självförtroende som jag ett par dagar senare klättrade in i nämnda simulator, drog på full gas vid start och minuterna senare med betydligt större precision kontrollerade skeendet.

Draken var dräpt.

Och det har med ens blivit lite lättare att sova om nätterna.

 

Slagfält, klumpen och grovsoprumsfynd.

Ska man klokt blicka tillbaka på den tvåveckorsperiod som just nu befinner sig i backspegeln kan den sammanfattas som tung och i viss mån lätt kaotisk. Efter en period av schemamässig torka där det blev ett till två pass i veckan i simulatorn lossnade det häromdagen rejält och jag dök upp till veckans första pass (en onsdag) för att bli informerad om att jag nu hade sex pass innan veckan var över. Dessa skalades därefter ned något och timmen senare var schemat återigen ett nytt slagfält, denna gång med antalet pass decimerat till mer behagliga fyra. Alla är vi olika och måhända är status quo ett tecken på hur mitt framtida yrke kommer te sig, men jag konstaterar att framförhållning inte kommer bli ett bekant begrepp de närmaste månaderna framöver.

IMG_20160721_211210

När jag inte flyger eller läser på inför passen spenderar jag typ all tid i löpspåren på Björnö. Vyerna är det inget större fel på.

Vidare har det varit och förblir en mentalt tungrodd tid. Det finns liksom ingen poäng med att försöka skönmåla min upplevelse just nu men är det något livet har lärt mig är det trots allt att motgångar är ett nödvändigt ont. I mitt fall har det varit en kamp för att känna mig bekväm i rattandet av skolans simulator – en monsterkloss i form av en Boeing 737-800NG – som vi använder i runda slängar mer än hälften av den totala utbildningstiden. På förhand kände jag att det här skulle bli något av en höjdpunkt. Att gå från mer nybörjarvänliga propellerplan till att sätta sig i världens mest tillverkade jetplan för att öva instrumentflygning har dock visat sig vara (åtminstone i undertecknads fall) en betydligt mer krävande process än vad jag föreställt mig och runt sju pass in i upplevelsen får jag fortfarande lägga en hel del mental kapacitet på att bara lyckas kontrollera denna jättefågel, snarare än att fokusera på vad passet ifråga handlar om. Det är minst sagt frustrerande.

IMG_20160706_083012

Så här ser den ut – skolans B737-800NG, även känd som min personliga nemesis just nu.

IMG_20160715_220805

På kammaren övar jag instrumentflygning enligt denna nödlösning till simulatoruppsättning. Notera gärna hur fräckt min iPad simulerar ett digitalt instrument och kan köras trådlöst i samverkan med datorn som köper denna lösning med hull och hår.

Samtidigt är det här den verklighet jag lever i och tvingas förhålla mig till. Den mer ortodoxa lösningen att bruka en simulator som replikerar det flygplan man sedan i verkligheten flyger upp i finns inte tillgänglig. Då gäller det att stålsätta sig, kämpa på och hoppas att den där klumpen i magen som nu är min vardagliga följeslagare med tiden löses upp och övergår till en mer önskad känsla av glädje.

I skrivande stund skiner kvällssolen in genom fönstret på mina tjugotre kvadratmeter studentlya som dagen till ära därtill berikats med ännu ett grovsoprumsfynd i form av en trasig byrå som på sniskan visat sig vara en ypperlig plats att ställa en mikrovågsugn på. Bland tidigare legala erövringar kan nämnas en lampa som alstrar värme likt lunchsolen över Sahara, en apful tv-möbel och ett skoställ som numera tjänstgör som sängbord. Här ska jag alldeles strax förbereda mig inför kvällens simulatorpass som går av stapeln när uret slår 21.30. På schemat står en Standard Instrument Departure från Bromma mot härliga Västerås där vi sedan kommer öva att flyga på VOR-fyrar. Den som vill mig väl kan skriva ut bifogad SID-plate och ha denna i sinnet när ni ikväll skålar och tackar av den vecka som nu går mot sitt slut.

Tack på förhand.

Skärmavbild 2016-07-22 kl. 18.05.20

En del av kvällens pass i pappersformat.