Avslappnat, planeringsavdelningen och tredjedel.

Min line-check som föredömligt avslappnat beskrevs i föregående inlägg följdes av en nästan två veckor lång semester av så kallat “oönskat” slag. Faktum är att vi kanske har lite väl mycket ledigt så här på vinterhalvåret, en märklig insikt då de flesta säkerligen skulle vilja ha just lite mer av den varan i sin vardag. Men mitt mål är som bekant att håva in timmar och bygga erfarenhet. Och då känns nuvarande schema lite väl futtigt, inte minst när man pratar med gamla skolkamrater som hamnat hos en viss irländsk konkurrent där timmarna formligen väller in på erfarenhetskontot.

Men, men.

IMG_20180121_150956

Åter hemma på kungliga Södermalm där solen aldrig riktigt går ned och bla bla bla.

Efter min ledighet återvände jag till Riga, lagom ringrostig. Faktum är att jag inte hade några flygningar bokade utan stod som standby respektive reserv under några dagar. En kollega hade haft en tuff vecka och frågade mig om jag kunde tänka mig att ta en av hans flygningar, vilket jag slog till på. Denne fick i sin tur min standby-slot vilken dock senare under dagen omvandlades till en tur/retur till Arlanda (dit jag för övrigt fortfarande inte kommit än). Själv fick jag en behaglig färd i ottan till Bryssel och kunde därmed håva in ytterligare lite tid. Dasgen därpå radade planeringsavdelningen upp flygningar, endast för att timmen senare stryka allt på grund av att (som det skulle visa sig) för att de hade missuppfattat exakt hur många timmar jag radat upp så långt.

IMG_20180122_203438

Letterna kan det där med produktutveckling.

Det är nämligen så att två i bolaget nya piloter inte får flyga med varandra så länge inte någon av dom passerat en viss tidsgräns. I efterhand visade det sig dock att de missförstått, kaptenen ifråga hade passerat sina timmar så det hade med facit i hand fungerat finfint. Nåja, nu fick jag en ledig dag och kvällen därpå gjorde jag debut i Kievs gamla stänkare till huvudflygplats – Boryspil. Elva sköna minusgrader var det som mötte upp och det blev ingen lång sejour på marken. På grund av skyhög bränslekostnad i Ukraina valde vi att inte ens tanka utan var efter drygt en halvtimme på väg tillbaka till Riga.

IMG_20180124_131404

Kallt värre.

Just det senare är ett fenomen som förekommer lite varstans där bränslepriset är högt (eller andra faktorer spelar in). Det är alltid upp till kaptenen att välja men då föreslås det från planerarnas håll att vi ska tanka dubbelt upp på hembasen för att undvika dyrare kostnader på destinationen. Det är så klart inte alltid möjligt. Vikt kontra kostnad är en delikat balans och ibland går det helt enkelt inte att flyga med full tank, inte minst om planet är fullt med passagerare och bagage.

På tal om bränsle och vikt – till skillnad från fallet med sportplan och markfordon räknar vi bränsle i just viktenheter, snarare än liter eller gallons. Och det är inga små mängder vi pratar om. De plan jag flyger – Boeing 737-300 respektive 737-500 (en kortare variant än den föregående, den högre modellsiffran till trots) – tar i runda slängar 16 ton flygbränsle, fördelat på vingar och tanken under kabinen. Nu är det dock ytterst ovanligt att vi tankar fullt. Vanligtvis stannar totalen för en flygningen på knappt en tredjedel av siffran ovan då rutterna vi flyger inte kräver mer än så.

IMG_20180124_125123

Rigas snöpluton jobbar hårt för brödfödan.

Slut på lektionen.

Om några dagar blir det återigen storartad retur till mitt nya hemland. Då väntar en helg i Litauens huvudstad Vilnius, ett gäng hotellnätter och en hög flygningar till tulpanriket Amsterdam.

Annonser

Praktiken, kontorskrigare och mamma.

Vi börjar i vanlig ordning med det roliga.

Som purfärsk pilot i linjetrafik gör man som bekant först 40 turer tillsammans med en så kallad Line Training Captain. Denne sätter betyg på ens färdigheter, ställer kluriga frågor och ser allt som oftast till att man sitter på helspänn under passen. Denna härliga upplevelse får som lök på laxen givetvis en avrundning i form av ett test. Hos oss består detta i fyra turer (eller i praktiken två stycken tur/retur-pass) som övervakas av en examinator. Därefter räknas man mer eller mindre som en vanlig knegare. Dessutom följer en mindre lönehöjning också som innebär att jag nu håvar hem hela en fjärdedel av min tidigare lön som stolt kontorskrigare.

IMG_20180107_112105

På väg från rullbanan till gate i Amsterdam rullar man som synes över denna bro. Pampigt.

Nåväl, i mitt fall skedde den första resan till München i torsdags kväll följt av Wien dygnet därpå.

Vädermässigt hade jag en del tur och fick i stort sett två fina resor där naturen alltså tog sig i kragen och levererade nästintill skakfritt leverne för passagerarna. Som ren bonus kostade sig min gravallvarlige examinator på ett litet skämt efter landningen i fredags. Med sitt patentsökta pokerfejs sträckte han fram nävarna när motorerna varvat ned och passagerarna traskade ut på jetbryggan.

“Pick a hand”, sade han och syftade på de två stängda händerna framför min näsa.

Jag valde höger hand och en liten lapp med ett “Pass” föll ut. Eftersom kulturskillnader finns var han dock noga med att visa att även den andra handen innehöll en likadan lapp, för att undvika missförstånd.

IMG_20180110_200356

Berlin har i mitt fall alltid bjudit på fint väder men häromkvällen var det tokdimma…

Nu tvivlade jag aldrig på resultatet, det är en fin känsla att långsamt känna att man förstår sig på planet, hur systemen agerar och svarar på ens order.

En mindre fin känsla var det att komma hem och få ett samtal från min mor som med svag stämma förklarade att hennes hjärta stannat tre dagar tidigare. Min pappa lyckades få igång henne och fick till slut en väktarbil att stanna och hjälpa till. Mina tankar går också till den förare som körde förbi utan att stanna. För en dag kanske den personen också behöver hjälp, när livet är skört och tiden knapp.

Men det kanske fanns viktigare platser att vara på.

Vad vet jag.

IMG_20180110_205535

…vilket inte direkt gjorde underverk för sikten. I situationer som dessa sköter kaptenen starten eftersom jag ej har tillräckligt med erfarenhet för att rent juridiskt utföra momentet.

Min mamma mår hur som helst nu bättre, har en stycke högteknologisk magi inopererat i hjärttrakten och ser fram emot en nystart i livet.

“Vi ville inte oroa dig”, förklarade hon.

Och jag kände mig med ens som dels världens sämsta människa. Dock världens sämsta människa med världens finaste föräldrar. För utan deras stöd och uppoffran hade jag inte varit här idag. Och det är ett stöd som som synes inte verkar upphöra ens när livet hänger på det.

Tänkvärt.

Så mor och far. Tack för att ni finns och är de tänkande, kännande varelser ni gång på gång bevisar att ni är. Jag älskar er ovillkortligt och gränslöst.

Men nästa gång ringer ni.

Okej?

IMG_20180110_204952

Nattmys i cockpit.

Drygt, kvickare och Amsterdam.

Jag är drygt en vecka från min linecheck och befinner mig i skrivande stund i horisontellt läge. Platsen är åttonde våningen på Tallink City Hotel i Tallin och mentalt är jag hyfsat slutkörd efter tre dagar med tidiga morgonflyg. Mitt bolag har i praktiken tre baser och därför lånas vi ibland ut från hemmet i Riga till Tallinn eller Vilnius där vi då spenderar några nätter på hotell och utgår tillfälligt från respektive ställe. De senaste två dagarna har jag sonika flugit rutten Tallin-Amsterdam vilket även sker i morgon, vartefter jag åter styr kosan mot Riga för två dagars ledighet.

IMG_20180103_104637_1

Avisning. Vid temperaturer under tio plusgrader i kombination med nederbörd (eller om vi redan har exempelvis snö på vingarna) avisar vi planet. Planets utsatta delar spolas då med en vätskeblandning har olika egenskaper beroende på behov. Ibland räcker det med att tvätta bort befintlig snö, ibland skyddas även flygplanskroppen under en viss period från nederbörd. När vi väl är i luften har vi inbyggda skydd så processen utförs bara för starten i sig. Detta kan ske på lite olika vis, här på en separat avisningsplats nästintill rullbanan i Bryssel.

Det har varit några riktigt intensiva veckor och jag har arbetat långa dagar såväl julafton som nyår. Inte för att jag klagar, jag är som sagt här för att bygga erfarenhet och ju snabbare timmarna rasslar in desto kvickare får jag möjlighet att utvärderas i form av en linecheck. Detta test består i några flygningar där en examinator sitter med i bakgrunden för att utvärdera om man är redo att flyga i linjetrafik, utan begränsningar. Just nu befinner jag mig rent tekniskt i träning, något inte alla kaptener milt sagt kanske inser. Att vara styrman handlar till hälften om att hantera människor och personligheter, det har jag snabbt fått erfara.

IMG_20180105_094836

Tankning, lastning och kort paus i Amsterdam. Den som är ”vakande pilot” och alltså rent juridiskt inte flyger planet startar rutten med att kolla att planet är i gott skick. Branschlingo: att ”sparka däck”.

De senaste dagarna har varit riktigt lärorika och min kapten blandar detaljrika utfrågningar om flygplansmodellen med berättelser om hur det var att vara pilot i det forna Sovjet. En minst sagt intressant arbetsvardag med andra ord.

Vi har besökt ett gäng olika flygplatser. På nyårsafton tog jag en sväng till Oslo följt av Berlin, där vackra fyrverkerier lyste upp vår inflygning. Pampigt.  Jag har även landat i Helsingfors, Wien, Bryssel, Tallin och allra senast Amsterdam. Den senare är lite extra kul att flyga på eftersom vi ofta i simulatorn befann oss i just Amsterdam när jag gjorde min MCC.

IMG_20180105_105858

Nytt fartrekord idag. Till slut blev det 520 knop tack vare sjuklig medvind. Detta motsvarar en hastighet på cirkus 965 kilometer i timmen på marken. Jisses.

Flygplatsen känns med andra ord lite småbekant, trots att jag tidigare aldrig själv landat där. Kontrasterna är stora, från lugna Tallinn till extremt hetsiga Amsterdam, där det stundtals kan vara svårt att komma ut på frekvensen för att begära motorstart eller taxning. Det gäller med andra ord att vara kvick och hålla tungan rätt i mun.

Imorgon bitti bär det alltså återigen av till den holländska huvudstaden innan vi får resa som reguljära passagerare på planet hem till Riga. Då ska här sovas, vill jag lova.

IMG_20180105_111455

Vackra vyer. Har man en längre flygning kan man alltid kika ut genom fönstret och inse att man faktiskt gör det här på riktigt.

IMG_20180105_103730

Kö ut på rullbanan i Amsterdam. Längst fram är kollegor på väg till Riga följt av en plåtfågel från Delta.

Symboliskt, linjetrafik och Berlin.

Det vilar något hysteriskt symboliskt över det här inlägget.

För sisådär tre år sedan satte jag mig ner framför datorn och klämde ur mig den här bloggens allra första inlägg. Det var krystat, sökande och sådär härligt spretigt, som sig bör när man startar något nytt där utgången är lika oviss som spännande. Tanken var egentligen aldrig att få en särskilt stor läsarbas, det handlade snarare om att bevara resan för min egen skull.

De första inläggen handlade om de bestyr som jag tog tag i inför resan västerut. Visum skulle fixas och en hysteriskt usel onlinekurs i ppl-teori avklarades. Tangentknattrandet ökade exponentiellt när jag väl anlände i San Diego och vad teori förvandlades till magisk verklighet. Kanske var det resans roligaste period, om jag ska vara helt ärlig. Varje dag var ett äventyr och det korvstoppningsliknande tempot till trots växte jag för varje dag som passerade. Därifrån har ni fått följa resan vidare, via extremt osexig atpl-teori till skolning i Västerås och en välbehövlig paus (under vilken det i all ärlighets namn inte bloggades särskilt friskt).

Det här är mitt hundrade inlägg. Det skrivs samma kväll som jag utfört min första landning med passagerare ombord. I förrgår gjorde jag mina två första flygningar, dock som “pilot monitoring” vilket innebar att jag varken startade eller landade själv. Istället skötte jag radiotrafiken, följde upp bränsleåtgång och höll koll på vår tidplan. På många sätt är det en mer stressig tillvaro än den som “pilot flying”, då man snarare beordrar personen bredvid (som i mitt fall alltså då är en betydligt mer erfaren kapten) vad som ska utföras och när. Nåväl, debutresan skedde till den anrika flygplatsen Tegel i Berlin som bjöd på tyskt tvättsvampsväder av modell ångest.

IMG_20171214_172709

Dagen före min första flygning satt jag med som observatör på en flygning till Bryssel som mest går till historien då vi blev stående i över två timmar på plattan tack vare att flygplatsen abrupt stängde. Som svensk är man bortskämd med exemplarisk snöröjning men det gäller inte alltid längre ner på kontinenten.

I bäckmörkret på plattan i Riga vankade jag runt planet med ficklampa i hand. För som PM var det även min uppgift att göra den yttre kontroll som görs inför varje flygning. Vinden bet i kinden, inne i terminalen rörde sig skuggor av passagerare och ljuskäglan svepte över den slumrande, vita plåtbesten på jakt efter fel och blessyrer.

Där och då fattade jag för första gången att det här är på riktigt.
Jag arbetar som pilot i linjetrafik.
Punkt.

IMG_20171214_172816

Min allra första flygning, i sifferform. Framme före tidtabell!

Även dagens flygning gick till Berlin, dock med en annan kapten i vänsterstolen. Denna gång stod jag för flygandet på båda benen och det var en mäkta stor upplevelse att landa planet på rullbanan och därefter lämna över kontrollen till kaptenen (som på modellen ifråga alltid står för taxningen).

Nu väntar middagsmat och självstudier. Procedurer ska finslipas, flöden memoreras. Imorgon ringer klockan strax efter fyra och jag styr kosan mot Bryssel.

Vilket liv.

Lördag, 100% och flytvästar.

Det är lördag, klockan närmar sig elva på kvällen och jag är nyss hemkommen från ett långt pass i skolans simulator. Inte för att jag klagar. I stort sett alla mina gamla skolkamrater som haft turen att hamna hos bolag har allt som oftast klagat på långsamt tempo och ibland månader långa uppehåll mellan teori och placering ute på linjen. I mitt fall är det alltså precis tvärtom. Här går det nämligen undan så det stänker om det. I backspegeln har jag tre sjukt intensiva veckor med långa dagar i skolbänken innan jag fått hoppa på 22:ans buss hem till min lägenhet där än mer egenstudier väntat. Tre prov har det också blivit och det är med viss stolthet jag konstaterar att mitt facit är 98%, 100% och 100%. Inte illa pinkat.

IMG_20171124_142423

Som synes extremt nöjd med utrymningen. Ej i bild: otacksamma nallebjörnar.

Teorin har varvats med en del matnyttig praktik. En höjdpunkt var helt klart utrymningen i ett rökfyllt och nedsläckt plan (där man bokstavligt talat inte såg handen framför sig trots medhavd ficklampa). Med stor stolthet lyckades min grupp lyfta ut två nallebjörnar som av oklar anledning bestämt sig för att ignorera nödutrymningen. Seger!

Vi har även genomgått en kurs i första hjälpen vilket innebar frenetisk hjärtmassage av en hyfsat stel docka som var lika omedgörlig som otacksam. Inför en skolklass med lokala småglin som storögt bevittnade våra bravader simmade vi även häromdagen omkring, fullt påklädda i en pool för att få förståelse för hur överjäkligt det är att göra just det. Och så blåste vi upp flytvästar i vattnet (här kände jag att mina nyligen förvärvade dykkunskaper kom väl till pass) och seglade omkring i en nödflotte.

Kort sagt – fullt ös, (nästintill) medvetslös.

IMG_20171202_230748

Morsans sammanfattning: ”mössan är för stor”. Man ba ”jaha”. 

Nu har jag påbörjat den allra sista delen innan det är dags att bege sig ut i trafiken. Detta består av två simulatorpass för att bli familjär med flygbolagets procedurer följt av ett flygprov. Just det här med procedurer är intressant eftersom dessa skiljer sig åt rejält mellan de flesta bolag. Det gör att de rutiner man byggt upp inte alltid är av godo eftersom små saker skiljer sig åt. Ett praktiskt exempel är det call-out som görs när man lyft och det är dags att ta upp landningsställen. Detta görs först när planet visar på en positiv stigtrend vilket en av piloterna bekräftar genom att högt säga:

“Positive rate”.

I alla fall om man arbetar hos Norwegian, vilket ju råkar vara det bolag vars procedurer min gamla skola byggt sin undervisning på. Just den raden har jag med andra ord avlossat så pass många gånger att den mer eller mindre sitter tatuerad i fornbrittiskt typsnitt strax ovanför stussen. Hos min nya arbetsgivare säger vi dock “Positive climb”.

Ingen större grej kanske du tänker. Men betänk att det alltså finns högvis med sådana här små skillnader och det ses inte på med blida ögon att bräka ur sig något som inte på minsta bokstav överenstämmer med bolagets ordval. Utöver ordval skiljer det sig också åt hur man rent praktiskt flyger, men det är överkurs av modell högre (hö, hö) och inget jag tänker ge mig in på denna gång.

IMG-20171202-WA0004

Jag får mig en praktisk lektion i hur man landar i överjäklig sidvind av en av mina favoritinstruktörer. Bonusinfo: Det är bana 19L på självaste Arlanda.

Kvällens första simulatorpass gick fint men var ganska långt. Vi var tre personer, varav en kapten, som bytte av varandra vilket innebar att uret svepte från tvåbläcket på eftermiddagen till strax före tio på kvällen innan vi stämplade ut. Allt som allt gick det dock mycket bra och jag kände att en del nervositet släppte när jg satte den första landningen i kraftig sidvind. För jag kan ju det här, trots allt.

För övrigt har mitt schema i sista sekund ändrats då en kurskamrat tyvärr tvingats bryta och resa hem. Det betyder att jag ska slängas ut på linjen nio dagar tidigare. På ett sätt är det positivt, jag får ju mer flygtid vilket ju är det jag är här för. Men när man efter en dryg månads slit mest av allt vill komma hem till sina nära och kära är det såklart en klen tröst i sammanhanget. Med lite tur förbarmar sig schemaläggaren över min prekära situation och ger mig ett par dagar ledigt.

Giv mig styrka.

 

Symbolik, plagg och hermeliner.

Det är märkligt det där med symbolik.

Jag står i ett trångt provrum och testar kläder. Kavaj, byxor, skjortor och en jacka. Bland annat. Situationen i sig är knappast ovan, alla har väl någon gång tvingat sig ut och handlat ett och annat plagg. Men den här gången är det annorlunda.

För jag testar min allra första pilotuniform.

IMG_20171115_170642

En så kallad teaser på uniformen. Mer får ni inte just nu på grund av ren och skär lathet.

Personen i spegeln känns väldigt obekväm, lite som att jag är på väg till en maskerad och fått låna en allt för trång konduktörsmössa. Jag känner mig kort sagt lite småtöntig, som en katt bland hermeliner. Det är i sig bara ett arbetsplagg, men symbolvärdet är desto större. Lite ödesmättat helt enkelt.

“Good?”

Uniformsavdelningens bastanta kejsarinna sticker in huvudet och ser frågande ut. Jag nickar, känner mig obekväm likt en dresserad hund på visning och fyrar av en halvsanning:

”Yes, yes. Very good. Paldies.”

Jag har varit i Riga drygt en vecka nu. Jag har bosatt mig i samma hus som tidigare men rundat Airbnbs hutlösa priser genom att snacka direkt med värden. I en rafflande kompromiss bytte jag högsta våningen med luggsliten inredning mot gatuplan med betydligt fräschare arrangemang. Om en lite dryg månad går flyttlasset till motsvarande lägenhet några meter bort, som enligt nämnde värd ska vara ljusare och lite finare. Återstår att se hur det är med den saken i verkligheten.

IMG_20171112_223051

Fråga mig inte varför men min lägenhet är alltså utrustad med en gardin med Stockholmsmotiv. I Lettland. W00t?!

Boendet i sig är viktigt för mig eftersom jag med fasa minns den cell jag inhuserades i under mina månader i Västerås. Att komma hem efter en tung dag och känna sig lite bortglömd när flickvän, familj och vänner befinner sig på andra sidan Östersjön är i sig ingen höjdare. När hemmet i fråga vidare allra mest påminner om en nordkoreansk läkarmottagning och dessutom ligger på en åker (“Lex Västerås”) utanför Sveriges femte största stad blir såklart inget särskilt mycket roligare.

Därför känns det skönt att min nuvarande lya är desto finare. Även om det såklart inte helt mildrar saknaden efter nära och kära.

Hur som haver, en knapp vecka har gått och det är fullt blås i plugget. Vi nöter bolagets rutiner, lokala regler och annat matnyttigt. Häromdagen var vi också uppe och kikade på bolagets OCC – eller Operations Control Center som det heter på mer målande språk. Därifrån styrs mer eller mindre den dagliga verksamheten och bakom ett Fort Knox-liknande säkerhetsarrangemang har operatörerna full kolla på samtliga flygningar, vilka passagerare som ska var och hur det ligger till tidmässigt mellan olika rutter. Mycket imponerande.

IMG_20171112_121042

En närmast konstinstallationsmässig packning inför Riga. Riktigt kaffe och knäckebröd. Skyhöga Stig Helmer-vibbar.

Skolbänksverksamheten rullar i ett par veckor till innan vi kör några simulatorpass för att bli varma i kläderna och godkännas för utslussning i verkligheten. Därefter är vi alltså klara för faktiskt linjeträning. Då slängs vi ut på de vanliga rutterna och flyger med erfarna kaptener som förhoppningsvis är lika förlåtande som pedagogiskt faderliga i sin utlärning. Den första flygningen går till Berlin den 19 december och schemat avslöjar att jag till skillnad från mina gruppkamrater knegar såväl på julafton som nyår. Inte för att jag egentligen klagar. Jag är här för att skaffa mig flygtid och då får man helt enkelt ta det man får.

Även om det innebär att man missar Kalle Anka runt tresnåret.
Nåja, vad är väl en bal på slottet?