Takt, kraftpaket och Norge.

I takt med att sommaren velat utanför fönstret har jag haft ett par spännande veckor i flygandets tecken. Till att börja med fick jag äran att ta med min goda vän Carl upp i luften ovanför Västerås. Detta ungdomligt energiska kraftpaket som I vanliga fall huserar på den amerikanska västkusten var för en gångs skull hemma och tog med sin högst analoga Hasselblad-kamera på resan. Förhoppningsvis dyker lite bilder upp här på bloggen inom kort.

Det råder inga tvivel om att jag är i behov av flygtimmar så jag har ägnat en del tid åt att komma fram till hur detta insamlande bäst ska ske. En variant är så klart att bege sig västerut och än en gång ge sig i kast med amerikanskt luftrum. En annan är att göra detsamma här hemma. Samtidigt känner jag att det också ska ge något, utöver siffror I min loggbok att visa upp för presumtiva arbetsgivare i höst.

2017-07-21 08.43.10-2

Som synes extremt god sikt i denna fina PA-12 från 1946. Foto:Niklas Larsson

En tänkt flygtur över Atlanten föll på att planet ifråga var mexikoregistrerat och därför ej något jag legalt får flyga. Något kantstött i humöret slängde jag därefter ut en blänkare på ett flygforum och fick efter ett tag ett svar från en medlem som hade ett ärende i Norge och undrade om jag ville flyga med. Det enda kruxet var att planet var av så kallad “tailwheel”-typ, vilket kräver skillnadsträning. Som tur var visade sig planets ägare vara flyglärare så dagarna före äventyret skolade jag in mig och kunde därefter genomföra hela sjabraket som flygande pilot.

Skillnaden gentemot att flyga vanliga småflyg var större än jag väntat mig. På vanliga plan sitter hjulen i en triangel med det fränsta placerat under nosen. I fallet med tailwheels sitter nämnda hjul istället placerat under stjärten på planet vilket förändrar karaktären på framförandet, speciellt när det ska landas, startas och taxas på marken. Kul och utmanande på en och samma gång.

2017-07-21 11.12.34-2

Gränsen mellan Sverige och Norge bjöd på fina berg. Foto: Niklas Larsson

Resan till Norge blev minnesvärd, inte bara för att det var min första internationella tripp (luftrummet mellan fastlandet och Gotland räknar jag med gott minne bort) utan också för det spektakulära landskapet kring den svensknorska gränsen. Idel timmar flöt förbi och under oss gick naturen från frodigt grön till kargt bergliknande. Landningen i norska Tynset var även den en visuell delikatess. Insprängd mellan fjäll och med en flod porlandes längs med stråket tornade sig en fantastiskt jämn och välklippt gräsbana upp sig. Med sidvind från vänster tog vi mark, kom snabb till stillestånd och klev ut I vad som bäst kan beskrivas som ett vykort. Norge alltså, vilken grej.

2017-07-21 11.35.27-1

Avfärd från Tynsets flygplats i Norge. Foto: Niklas Larsson

Hemvägen var även den fin, trots en del turbulens över nämnda bergsmassiv. Vi valde attg ta en paus i Siljansnäs där vi pratade med en del entusiaster som slagit bo bredvid flygfältet (och dragit taxibanor fram till respektive kåk) och även stiftade bekantskap med en del fina fåglar som vräkte sig i den svenska sommarkvällen. Allt sammantaget var det en lärorik, högst givande flygtur som både fyllde på min loggbok men även erfarenhetskontot. Den intresserade finner en video från resan längre ned.

Om två dagar återgår jag i tjänst på mitt nygamla jobb efter en två veckor lång semester. Jag gör ingen hemlighet av att jag aktivt söker med ficklampa modell större efter en pilottjänst och i dagsläget har antalet sökta tjänster passerat trettiotalet. Förhoppningsvis kommer arbetsgivarna långsamt vakna till liv i takt med att hösten nalkas så det blir lite mer action på den fronten.

Håll era tummar kollektivt för min sak.

Tack.

 

Annonser

Bantning, underhållning och kvinnohat.

Som gammal kvällstidningsräv vet jag ju en del om hur folk funkar. Man vill ha listor, tips på bantning, bilder på folk som är kända mest för att de är bra på att vara kända (ett mysterium dagens fysiker samt filosofer är överrens är svårare att knäcka än ett botemedel för cancer) och lättsmält underhållning. Mycket av det här kan jag så klart inte bjuda på i min blogg. Men dagen till ära (det är söndag) tänkte jag smälla till med något så pass avslappnat som lite video- samt radiomums, givetvis med koppling till undertecknads strapatser.

Först ut är en videosammanfattning av sommarens flygäventyr i och omkring San Diego. Det är inget Strindbergskt drama med tvära kast och kvinnohat i kvadrat utan snarare en lättsam historia som klockar in på strax över tre minuter. I sann klickfiskarstil har jag slängt in en bild på en (1) hund. Varsågoda, etc.

Häromdagen blev jag på den virtuella ankdammen Twitter kontaktad av en producent på Sveriges Radio som via djungeltrumman hört att jag var en baddare på det här med flygbonusprogram och leverne på flygplatser i största allmänhet.

”Vi söker typ en George Clooney a ´la Up In The Air”, förklarade producenten.
”Jag är inte George Clooney”, svarade jag sanningsenligt.

Efter lite konverserande var producenten ändå övertygad om att jag passade in i programmet i fråga – P1 Stil – som denna vecka fokuserade på fenomenet flygplatsen. Under en kopp kaffe på morgonkvisten kom vi att snacka lite om kanske främst mitt forna liv som en luftrummets affärspendlare vilket kändes lika delar vemodigt (självklart kan jag sakna de frekventa flygturerna i tjänsten) som kul (det är sällan man får nörda loss totalt i etern). Hur resultatet blev kan ni höra här (eder heliumröst brakar igång kring 23 minuter in i programmet): http://t.sr.se/1O2eutX

Trevlig söndag på er.

Pappa, dagarna och sprakar.

”Det är en fin väg det här.”

Pappa nickar mot asfaltssträckan som leder in i vad som kan uppfattas som en evighet av envis sensommargrönska. Vi har vid det här laget avverkat kanske en fjärdedel av sträckan mellan Stockholm och Västerås. Vägen är rak och relativt fattig på rikedom i form av abrupta händelser. Så vi börjar prata. Mest pappa, vilket inte tillhör vanligheterna. Inte för att han är en tyst person (det är han inte). Utan för att män i hans generation verkar prata om allt förutom det man kanske allra helst borde prata om.

Men nu pratar han. Om hur han känner inför den dag då han hänger av sig målarkläderna och blir pensionär. För vad gör man då? Hur fyller man dagarna med innehåll när det ofrivilliga morgonlarmet plötsligt blir högst frivilligt?

Vi pratar om vänner som inte längre hör av sig. Huset i Åkersberga som såldes innan jag kom till världen. Varför det förmodligen inte är en god idé att köpa en tjugo år gammal Audi TT Quattro. Jävlar vad vi pratar.

Jag tittar upp på molnen som hänger tunga på himlen ovanför oss.

”Det löser sig farsan. Det löser sig.”

DSC04031
Maximal post-flight nöjdhet.

Molnen är inget dramaturgiskt grepp utan spelar en central roll i den här berättelsen från dagen som passerat. Vi är på väg till Västerås för att flyga. Jag har egentligen planerat en nätt liten tur över Stockholm men inser i takt med att nämnda molntäcke blir allt mörkare att det får skjutas på framtiden. Väl framme i gurkornas stad är dock det lokala vädret mer inställsamt och snart rullar vi ut längs den smala taxibana som förbinder hangaren med Johannisbergs enda rullbana.

Planet lyfter nästan väl villigt från marken, som om hon ivrigt vill återförenas med himlen hon lämnat två dagar tidigare (enligt loggboken). Vi stiger och viker av västerut mot Köping där vi på nytt byter kurs. Hjälmarens svartblå vatten passerar under oss. Katrineholm. Mariefred. Små sjöar, vattendrag och skog. Kraftledningar och tågräls.

Och skog.
Skog, skog, skog.

Blott de som aldrig sett Sverige från ovan kan nog på allvar tro att vi inte får plats med fler invånare i det här landet.

Vi vänder tillbaka. Eskilstuna tornar upp sig, växer större och är till slut en stormande insjö av cement, tegel och asfalt. Vinkar här imaginärt till min morbror Kent som bor någonstans under oss. Enligt farsans initierade uppgiftslämnare (mamma) är varken han eller hans fru Eva hemma. Det struntar jag i och vinkar ändå. Det sprakar till över radion och Västerås kontrolltorn pockar på uppmärksamhet. En vänlig röst från tre mils avstånd leder oss med öm hand tillbaka mot Johannisberg, via rapporteringspunkt Vikhus där jag ombeds byta radiofrekvens inför landning. Jag önskar ”good day”, får ett kvickt ”bye” i retur och lämnar den anonyma rösten på andra sidan Mälaren. Trafikvarvet är tomt. På marken väntar ett annat plan tålmodigt på sin tur medan vi går in för landning.

Minuterna senare står vi på backen, framför hangaren.
Jag, farsan och planet.

”Det var en fin landning det där. Jag är så stolt över dig ska du veta”, säger han.

Jag vill nog allra helst säga tack. För allt. För att han varit en asbra farsa. För att han som tonårig punkare lät mig spela trummor i mitt sovrum (vilket måste ha låtit förjävla högt om man ska tro grannen som roat konstaterade att jag vid minst två tillfällen fått deras barn att gråta i tron att min rytmiska ”talang” i själva verket var hin håle själv som återuppstått). För att han och morsan utan att blinka stöttar mig när jag nu frivilligt går från en trygg karriär till en annan, betydligt mer osäker tillvaro.

Men det gör jag inte. Jag mumlar något om ”överdrivet responsiv kontroll” och om hur landningen kunde ha varit lite vassare, lite rakare. När allt som krävts var ett simpelt ”tack”.

Som sig bör en man av min generation.

Timmar, stendöd och Vegas.

Låt oss beta av det viktigaste först.

86,5 timmar blev det, allt som allt.

DSC_0337~2
Så här kan man också bo.

När propellern stängdes av igår kväll på Gillespie summerade jag de timmar som jag flugit in under den här resan. Lite av en besvikelse var det. Inte för att jag förväntat mig mer (snarare tvärtom) utan för att en ynka dag till genererat runt femtusen spänn i cashback av min flygplansägare som lovat 15 procent rabatt om jag lyckades flyga in 90 timmar under perioden. Nu fick jag nöja mig med 10 procent. Övervägde att ta 3,5 timmar i trafikvarvet kvällen till ära men såg vid det här laget närmast dubbelt och beslutade mig för att käka middag nere vid Ocean Beach med min vän Matt istället.

DSC_0339
Röda mattan rullades ut på Fresno international.

Det har varit ett par rejält turbulenta dagar, i fler bemärkelser än den mer uppenbara. Flygningen från Oakland gick fint. Mellanlandade på Fresno International för att fylla på bränsle och hade flax på vägen mot Las Vegas då jag gavs tillåtelse att flyga rakt igenom en hel hög militärzoner trots att dessa var ”heta” (vilket innebär att de för tillfället används för träning). Detta sparade mig någon timme i flygtid vilket passade mig utmärkt eftersom jag inte ville landa för sent i Las Vegas. När jag dock kom ut på den östra sidan av Sierra Nevada var radion stendöd på grund av den massiva radioskuggan och när det väl rasslade till i etern ville ingen flygledare veta av mig. Jag kastades omkring mellan drygt fem controllers innan någon kände igen mig och jag guidades in till Las Vegas North där det blåste utav bara fasiken. Tog tillfället i akt att öva lite sidvindslandningar innan jag rullade mot parkeringen. Fick skjuts till mitt närbelägna hotell av en närmast övertrevlig herre på plattan, checkade in och somnade (nästan) på sängen.

Men är man i Vegas så är man. Så jag tog en dusch, vandrade ner till hotellets casino för lite middag och ett par timmar i spelhålan. Gick givetvis ut stenhårt med följande resultat:

  • Tre öl och en drink.
  • Tre dollar back.

Jävla videopoker alltså.

DSC_0346~2
Seger! Extrem rikedom (fem dollar), etc.

Morgonen efter blev jag återigen upplockad av flygplatspersonalen som körde mig rakt ut på plattan till planet som var tankat och klart för avfärd. Att kalla värmen tryckande vore kanske årets fetaste understatement. Med kvicksilvret puttrande kring närmare 50 grader i skuggan gavs jag starttillstånd med riktning österut mot Grand Canyon. Fick en magisk flygning längs ”strippen” (där alla feta casinon och hotell är belägna) innan Hooverdammen och slutligen Grand Canyon tornade upp sig.

DSC03971
Majestätiska Grand Canyon.

DSC_0350~2
Man klottrar en del under flygningarna. Här syns bland annat en flygrutt (navigeringspunkter), taxiinstruktioner, vindinformation för landning och diverse radiofrekvenser vid överlämning.

Turbulens var utlovat och visst skakade det rejält på sina håll. Vis av insikten av hur många piloter som årligen skadas i nämnda naturreservat höll jag mig ett par tusen fot ovanför marknivå och fick som belöning en utsikt som hette duga. Vackert, minst sagt. Gjorde en landning på vackra Grand Canyon Airport innan jag återigen styrde kosan hemåt mot Kalifornien. Några timmar senare slog hjulen i marken på Gillespie Field och det var med visst vemod jag önskade markkontrollen ”a pleasant evening” och rullade mot parkeringen.

86,5 timmar. Inte så illa pinkat på knappt fyra veckor.

DSC_0357~2
Magisk sista kväll i San Diego…

DSC_0359~2
…följt av tre timmar sömn och sedan frulle på San Diegos flygplats. 

Catalina, beskedliga och buffelburgare.

När jag frågat lokala förmågor var jag bör flyga innan jag drar hem så har ständigt ett namn återkommit: Catalina. Med sin officiella slogan ”The Airport in the Sky” kanske det inte är så svårt att förstå varför i stort sett alla fått något vått i blicken när de diskuterat inflygningsvinklar, överjävliga kastvindar och hur många plan som kraschar där varje år. Med det sista i åtanke bemödade jag mig inte att berätta för min ömma moder vad jag planerade härnäst.

DSC_0311~2
San Diegos kustlinje från 75 meters höjd.

DSC_0324~2
Kortvisit på Brown Field. En minut åt fel håll och du är i Mexiko.

Att jag skulle ut till Catalina, som ligger beläget runt åtta mil ut i Stilla Havet från Los Angeles solkyssta strandlinje, var alltså bara en tidsfråga. Dess läge gör dock att det allt som oftast är omgärdat av ett tjockt, hyfsat förrädiskt molnlager som sätter punkt för eventuella nöjesflygningar. I lördags visade dock väderrapporten på en lucka under eftermiddagen och jag tog det som ett tecken. Smög upp längs kusten mot Los Angeles, steg till beskedliga 8500 fot (för att ha lite spelrum ifall jag skulle drabbas av ett motorfel och tvingas glidflyga till närmaste landningsstråk) och satte kurs rakt ut över öppet hav. Flygledaren tackade för sig och bad mig kontakta den lokala frekvensen som visade sig vara mer likt ett riktigt kontrolltorn än en vanlig trafikfrekvens.

DSC03839
Catalinas rullbana…

DSC_0319~2
…och de beryktade molnen i bakgrunden.

Flygplatser som saknar utbildade flygledare har trots detta ibland ändå amatörer på plats som delar ut vad som kan liknas vid råd som man dock ej egentligen behöver följa. Ibland saknas folk på marken och då pratar man direkt med andra piloter i området vilket ibland leder till viss kalabalik. Hur som haver, snubben i kontrolltornet var duktig och gav mig en massa matnyttig info om annan trafik i närheten och avrundade med en skarp varning för ”strong downdrafts ahead of runway”.

Catalinas enda rullbana är i bedrövligt skick, med diverse hål och ojämnheter längs den 914 meter långa asfaltsbanan. Fältet i sig är insprängt på toppen av en klippa vilket gör att du bokstavligt talat kraschar in i en bergvägg om du kommer in för lågt samt slängs ut i tomma intet om du inte bromsar i tid. Som extra krydda lutar djävulskapet vilket gör att det är nedförsbacke åt det ena hållet. Landningen gick i alla fall finfint och jag taxade in, parkerade och åt buffelburgarlunch med fin utsikt över den bergiga ön. Den rikliga tillgången på hårig indianhäst kommer sig av att det på 1940-talet spelades in film på ön och någon överambitiös regissör importerade detta maffiga kreatur för maximal effekt. Därefter gick produktionen i konkurs och filmteamet lämnade Catalina, dock utan nämnda djur i släptåg. De har sedan förökat sig och är nu en lokal delikatess, allt som oftast i form av amerikansk fine dining (=hamburgare).

DSC_0316
Buffelburgare. Smakade hårigt.

Köpte lite presenter åt mina päron, gjorde ett gäng start och landningar för att få maximal valuta för landningsavgiften på 25 dollar och satte sedan kurs tillbaka mot fastlandet.

Vakna läsare har förmodligen noterat hur överjävligt less jag är på El Cajon och därför blev jag sjukt glad när jag på söndagsmorgonen vaknade upp och tittade på väderleksrapporten för norra Kalifornien. Efter att i stort sett ha rapporterat busväder under flera veckors tid dansade nu meteorologen soldans kring San Francisco med omnejd. Jag kippade efter andan, ringde min kanske bästa vän Miranda och sa att jag var på väg. Hon vrålade likt en olympisk best i drygt sextio sekunder och jag tog det som ett ”jag hämtar dig på flygplatsen”.

DSC_0329
Oaklands flygplats. Söndag. Ett jäkla drag, etc.

DSC_0330
Kiki mötte upp och var rejält i gasen.

DSC_0332
Efterlängtad samt välförtjänt öl efter landning.

San Francisco är något av ett andra hem för mig. Jag har besökt staden runt trettio gånger sedan min västkustmässiga oskuld rök veckorna efter studenten år 2001. Ingenstans känner jag mig så hemma som där. Därför är givetvis en landning på San Franciscos flygplats (SFO) en dröm. Med landningsavgifter på 190 dollar och parkeringsavgifter från helvetet fick jag nöja mig med konkurrenten på andra sidan bukten – Oakland International, ett välkänt namn för de som flugit till San Francisco med Norwegian. Flygningen på väg upp gick via inlandet och var en hyfsat långtråkig historia på över fyra timmar. Hade abnormalt god medvind och ville snåla på soppan för miljöns skull så jag puttrade fram i drygt 90 knots men flög samtidigt fram 120 knots i timmen över marken, tackvare nämnda stjärtblåst.

Landningen på Oakland var mäktig. Det blåste utav bara fasiken med kastvindar på upp till 20 knots. OAK har tre rullbanor och dubbla kontrolltorn för att separera trafiken. Jag fick en rak inflygning och hade ”The Bay” på vänster sida och Golden Gate rakt framför nosen när jag tog mark på 28L. Taxade in, tog en kaffe i den privata terminalen och blev sedan upphämtad av en något överpeppad Miranda samt jycken Kiki som skällde lik en valp på holländskt socker.

Videobevis på att jag landat på OAK. Mycket stolt, gränsande till storhetsvansinne.

Nu chillar jag i min plastfarsas nya hus, dricker en stilla eftermiddagsöl och överväger att aldrig komma hem. Livet alltså.

Vilken grej.

DSC03721-2
Får en del frågor om planet jag flyger. Här är i alla fall de instrument jag använder mig av. Har investerat i en separat gps-enhet och använder min iPad som backup-enhet till planets eget system (färgskärmen i mitten). Allt som allt en fröjd att flyga.

Utflugen, högborg och sedlar.

Min israeliske lägenhetskamrat är utflugen. Han klarade sin instrumentuppflygning och var borta innan krutröken lagt sig. Allt vi hann med i form av avsked var en kväll ute på stan, vilket i våra hoods betyder en middag på The Cheesecake Factory. Min bekant Alex som även brukade knega som instruktör på min gamla skola blev lite smått betuttad i servitrisen som dessvärre var upptagen (jag frågade). Och det var allt.

DSC_0256~2
Middag med Yair och hans sjukt roliga fru. Proppmätt, trodde att jag skulle dö, etc.

Jag börjar se någon form av ljus i slutet av tunneln på det här timbyggaräventyret. Dagen till ära har jag faktiskt närmast exakt en vecka kvar innan jag hoppar på en okristligt tidig flight från San Diego till Chicago där SAS tar över och levererar mig hela vägen hem till Arlanda. På ett sätt längtar jag, på andra sätt gör jag det inte.

Under tiden gör jag dock som bekant mitt bästa för att fylla på med flygtimmar i min loggbok. Hittills går det riktigt bra. För trots ostadig väderlek har jag betat av 59,6 (för att vara exakt) solotimmar här borta. De senaste dagarna har jag återigen besökt ett kokande Phoenix (över 40 grader i skuggan) där jag denna gång valde en annan flygplats i form av Mesa Gateway (KIWA på ballt flygspråk) och även gjort flygardebut till lättjans högborg – Las Vegas. Det senare var en blandad påse. Flygplatsen Henderson Executive är mycket fin med en rejäl terminal och mycket proffsig markpersonal. Däremot blev jag lite putt på att behöva betala en så kallad ”ramp fee” vilket är en serviceavgift som i normala fall stryks om man passar på att tanka. Vilket jag gjorde.

DSC_0277~2
Så kallad 50-timmarsservice (=byte av oljefilter och olja) inför Las Vegas. Planets ägare till vänster och mekaniker Chuck till höger.

DSC_0299~2
Gästparkeringen på Henderson Executive Airport, en av tre större flygplatser i Las Vegas.

”Sir, you have to purchase 20 gallons of fuel for the fee to be waived”, säger en närmast hysteriskt överviktig man och ler hånfullt.

Jag tittar på mitt kvitto och svarar ”yes, but I could only fit 19 gallons” och hoppas på någon form av kundvårdstaktik. Den uteblir. Vilket som av en händelse även jag kommer göra nästa gång jag flyger till staden i fråga. Då blir det antingen Las Vegas North eller McCarran International som huserar eder rödbrände Svenne Banan. Hämnden är ljuv, etc.

DSC_0258~2
Är man gammal punkare är vägpunkten ”MOHAK” givetvis en höjdare.

Efter några soliga dagar verkar det som att vädret återigen är på väg att anta något som påminner om en vild mix av karibisk dekadens och svensk sommar. Efter att imorse ha väntat förgäves på skyttelbussen (som typ aldrig går) beslöt jag mig för att promenera till flygfältet i 35 graders värme. Tog andningspaus på banken där jag även passade på att avsluta mitt konto (ser ingen anledning att ha ett amerikanskt bankkort längre) och traskade till slut hela vägen fram till flygklubbens kontor för lite planering. Tyvärr visade det sig att hela kusten och betydande delar av inlandet mellan San Diego och Los Angeles var flaggat för konvektion vilket i flygsammanhang är dåliga nyheter. Tog det som ett tecken, strök min tänkta flygning till ön Catalina och beslöt mig för att vika dagen åt landningsövningar.

DSC_0288~2
På väg hem från Las Vegas. Blåsigt som fasiken. Jag kör pokerface.

I tvåkommaåtta timmar flög jag runt i trafikvarvet för rullbana 27L och 28R. Trafikvarvet är en sorts sluten minirutt som alla flygplatser har. Den går allt som oftast i ett rektangulärt mönster till vänster (i undantagsfall till höger) om rullbanan och används dels av lirare som undertecknad som nöter start och landning men också för ankommande trafik som ansluter till trafikvarvet inför landning såvida kontrolltornet inte dirigerar en rakt in för landning. När jag var helt purfärsk var det en ganska överväldigande upplevelse att sköta alla procedurer, snacka i radion och hålla koll på alla andra plan. Men man vänjer sig snabbt trots att jag fortfarande är lite småroad av hur jänkarna till skillnad från europeisk praxis utan att blinka kan ge en ett landningstillstånd med tillägget ”number five”. Vilket alltså innebär att du är klar för landning… men att fyra andra själar är före dig i kön. Detta alltså i skarp kontrast mot hemma där endast en åt gången är klar för landning, vilket ju egentligen är mer logiskt.

Bla, bla, bla.

DSC_0304~2
Dåligt väder på ingång.

Allt som allt blev det 32 (!) landningar och jag passade på att göra det mesta av denna hyfsat jätteenformiga övning. Den vanligaste proceduren för landning i små flygplan av den typ jag flyger är att bromsa upp planet rejält med hjälp av utfällbara klaffar. Därefter siktar man på en lämplig fart och landar. Idag varvade jag dessa standardlandningar med vad jänkarna i dagligt tal kallar för ”power off 180’s” – en variant som påminner om en nödlandning. Rent praktiskt låter man propellern gå på tomgång och gör en väldigt tvär (180 grader) sväng från parallellt med rullbanan för att landa med så pass mycket klaffar man behöver för att bromsa planet. Det kräver precision och ser för den icke invigde helt hysteriskt ut från marken.

Dessutom testade jag några vändor att landa utan hjälp av bromsklaffar (en så kallad ”flapless landing”). Hela härligheten avrundades med en flygning bort till Montgomery där jag bokstavligt talat lämnade ett kuvert med sedlar till Kathleen (skyhög gangstervarning) och sedan återvände till Gillespie, för returpromenad på fyrtio minuter feat. klipptid i det lokala köpcentrumet.

DSC_0305~2
Passade på att klippa mig. Har nu ångest för vad min frisör hemma i Stockholm ska säga. Hon hatar när jänkare klipper mig.

Nu kvalitetstid med sängen och så håller vi alla de kollektiva tummarna för att jag vaknar till perfekt väder så att jag kan flyga till Catalina och äta buffaloburgare.

Häpp!

Trött, monolit och Avesta.

Jag är trött.

På min första vilodag på en vecka väcks jag 07.00 av att grannen smäller på tv:n på en volym som kan väcka de döda. Detta efter att ha stängt av den fyra timmar tidigare. Jag går upp, äter frukost och småpratar med Yairs fru som flugit in från Tel Aviv för att hämta upp sin man som dagen till ära checkar ut. Kraschar timmen senare och sover, trots tv-terrorn, i tre timmar. Det var den vilodagen det, tänker jag och får skjuts av min nygamla polare Alex ut till flygfältet. Lika bra att fylla dagen med något vettigt tänker jag.

DSC03667
San Diegos flygplats (till vänster), downtown San Diego (till höger) och ett stycke marinbas i förgrunden.

Vädret är fantastiskt så jag beslutar mig för att ta en sväng förbi bukten och sedan följa kustlinjen upp till Los Angeles och landa på Santa Monicas flygplats. Mest för möjligheten att få landa på en flygplats som påminner mig om mitt tidigare liv som pr-knegare i spelbranschen, då jag frekventerade strandorten Santa Monica med jämna mellanrum. Men också så klart för att få flyga över Los Angeles internationella flygplats, vilket jag redan gjort någon dag tidigare. Den här gången ska jag dock passera denna monolit på futtiga 2500 fot (drygt 750 meter), vilket borgar för en om möjligt ännu bättre utsikt.

De här passagerna redogörs för i de kartor som man i någon form (elektroniskt eller fysiskt) måste ha med sig ombord när man flyger. Personligen gillar jag säkerhet och har alltid med mig en backup i pappersform ifall något mot all förmodan skulle skita sig monumentalt. När man närmar sig LAX får man frågan från flygledningen hur man planerar att passera flygplatsen och då gäller det att ha klart för sig vilken av de rutter som finns man planerat för. Under min första passage valde jag ”LA Special Flight Rules” – en variant som endast är öppen för piloter som flyger under visuella regler (VFR) och inte packar högkapacitetsmotorer innanför västen.

Skärmavbild 2015-07-26 kl. 14.28.54
Ett exempel på överflygningsregler för LAX.

I nordvästlig riktning innebär det att man flyger på 4500 fot och navigerar på en given kurs (132 grader) till/från en radiofyr som står placerad i Santa Monica. Man släpps fri av flygledningen och får en egen frekvens där man kommunicerar direkt med andra piloter i området för att undvika kollisioner samt markerar sin intention genom att squawka koden 1201 (en kod som endast används just där). Piloter i den andra riktningen gör detsamma, men håller sig på 3500 fot för att undvika krockar. När man sedan lämnar zonen kontaktar man återigen flygledningen och är tillbaka i matchen. Lätt som en plätt. Den här dagen väljer jag istället ”the Mini Route” där man flyger än närmare marken och hela tiden står i kontakt med LAX kontrolltorn.

DSC03701
Los Angeles International sett från 2500 fot.

Först när jag glider över rullbanorna och ser monsterstora jetfåglar landa, taxa och lyfta över ett glittrande Stilla Havet inser jag hur jäkla nära de släpper oss. Jag tittar ut och det känns bokstavligt som att jag kan ta på folket där nere. Så nära är jag. Och det här är en av världens största flygplatser. Det är inget litet sketet flygfält i Avesta vi pratar om (förlåt Avesta). Stort. Mäktigt.

Santa Monicas flygplats ligger bara minuterna norr om LAX så efter passagen gäller det att snabbt ställa om för landning, få väderleksrapporten och etablera sin plats i trafikvarvet. Tornet förklarade att de inte tillåter så kallade touch ’n go’s på lördagar så jag fick nöja mig med en riktig landning för att sedan taxa direkt tillbaka för start. En touch ’n go är en komprimerad variant på en start och landning där man landar men istället för att stanna istället gasar på och lyfter igen. Detta sparar tid (att taxa och på nytt klareras för start kan ta 10-15 minuter även på en liten flygplats) och är populärt när man framförallt övar på just start och landningar. Min gamla skola förbjöd det här vilket gjorde det sistnämnda till en väldigt, väldigt ineffektiv historia där man spenderade typ lika mycket tid på marken som i luften.

DSC03707
På final för bana 21 på Santa Monica Muni.

Nåväl, jag befann mig snart i luften igen, fick nya instruktioner under tiden jag lyfte och svängde österut för en finfin flygning över downtown LA, med den ikoniska Hollywood-skylten på vänster sida. På min agenda hade jag nu ett stopp kvar – San Bernardinos flygplats – innan jag ämnade puttra tillbaka till min hemflygplats. Och som av en händelse är det just här jag på allvar inser att jag är i visst behov av en vilodag.

När flygledningen släpper mig inför landningen berättar de att jag har flygplatsen klockan elva (alltså strax till vänster). Jag tittar ut, ser en rullbana, svarar ”field in sight” och förbereder mig för landning. Lustigt nog hävdar San Bernardinos torn att de inte ser mig men ger mig ändå landningstillstånd. Jag fattar ingenting, jag är ju bokstavligen meter från landningsbanan? När jag i alla fall är på final för banan inser jag att något är fel. Ett kryss ligger utslängt över riktningsmarkören. Och det slår mig.

Jag är inte på San Bernardino International.

En snabb titt på kartan bekräftar det här. Jag är istället på Rialto, ett mindre fält som ligger några rejäla stenkast från min egentliga destination. Ett fält som dessutom inte längre används utan är stängt för trafik. Därav kryssen.

Jag drar på full gas, avbryter landningen och ringer upp tornet. Ursäktar mig och förklarar min extremt pinsamma fadäs. Tornet garvar högt (misstänker jag i alla fall) och ger mig en ny rutt för landning. Allt går bra och jag dunsar minuter senare ned på en rejält tilltagen betongbana som enligt manualen stolt konstaterar att den är förberedd för världens största flygplan – Airbus A380. Varför nu ett sådant flygplan någonsin skulle landa här förtäljer dock inte manualen.

DSC03713
Hem kära hem. Gillespie Field framför nosen och strax svänger jag vänster för att angöra trafikvarvet inför landning.

Som sagt, där och då insåg jag att en vilodag är på sin plats. Och nu har jag tagit en sådan. Jag ligger i shorts och pustar ut och ämnar spendera resten av min eftermiddag vid poolen, med litteratur i näven och drygt noll funderingar på luftfart.

Fast det sista kan jag så klart inte garantera.

Längtar, steroider och solsken.

Jag längtar hem.

Det där får man ju egentligen inte skriva. Men så är det. Jag saknar mina vänner, att möta människor i löpspåret, att hitta grönsaker i alla matbutiker man knallar in i, att tillsammans med farsan kolla på när Bajen joxar med trasan, att höra morsan tjata om hur jag borde hitta en ”bra tjej” snart och min lägenhet. Och några saker till.

Två veckor kvar nu.

DSC_0211~2
Har aldrig varit på fältets ett av två (!) museum men det här anordnar pannkakssöndag så det är ju i sig en stark anledning att få stussen ur vagnen.

Min vardag här borta är väldigt inrutad. Folk brukar rent generellt tro att jag är här på någon sorts glidarsemester men det är snarare så att jag arbetar och sedan betalar runt tusenlappen i timmen för min insats. Varje morgon kliver jag upp och kollar väderrapporten på http://www.aviationweather.gov (för övrigt en fantastisk resurs som svenska Transportstyrelsen borde kika närmare på). Eftersom jag än så länge inte är instrumentbehörig och alltså bara får flyga när vädret så tillåter har jag förvandlats till någon sorts vardagssvenne på steroider och har med andra ord vädret konstant i huvudet.

I USA flyger jag enligt amerikanska regler vilka säger att jag får flyga 1000 fot över moln, 500 under och 2000 fot ifrån dessa. Jag måste också ha en sikt som överstiger 3 nautiska mil (i vissa undantagsfall ynka 1 nautisk mil), sig inte särskilt mycket alls och allt under fem nautiska mil känns hyfsat dunkelt. Det skiljer sig förvisso lite mellan olika luftrumsklasser (dessa är för övrigt bokstavsmässigt indelade i A till och med E, där A är out of bounds för småglin som undertecknad) men överlag är det dessa siffror som gäller.

Så jag kollar hur vädret ser ut, hur vindarna ligger (på marken men också lite beroende på vilken höjd jag planerar att flyga på). Föreligger risk för isbildning? Vilken höjd ligger molnbasen på? Och hur kommer det se ut på tillbakavägen? Det tar sin tid att väderplanera och det är kanske det viktigaste jag gör under dagen.

När jag bestämt mig för att vädret är acceptabelt är det dags att undersöka om det finns några aktiva NOTAM’s (Notice To Air Men) och TFR’s (Temporary Flight Restrictions) längs rutten eller på de flygplatser jag ska besöka samt har som alternativ om något skulle skita sig. Det kan handla om att delar av en rutt är avstängd på grund av militärövningar eller att en idrottsarena inte för överflygas på grund av en baseballmatch. Eller så är en rullbana avstängd, en kran står temporärt uppställd mitt i en inflygningsbana eller… Tja, ni fattar.

Därefter tar jag mig till flygplatsen och gör en uträkning på vikt och balans, beställer bränsle, kollar planet enligt en gedigen checklista, gör en sista väderkontroll och ger mig sedan upp i luften. Det här är så klart den roliga biten och här börjar den omvända löneklockan att ticka. Här borta betalar jag drygt 900 kronor i timmen för ett plan som är fantastiskt fint och välutrustat. Då ingår bränsle och olja. Mitt mål är att samla in åtminstone 60 timmar under den här svängen som varar knappt fyra veckor, så billigt är det sannerligen inte.

DSC_0213~2

Palm Springs flygplats feat. aphöga berg som gör livet svårt för typ alla.

Idag firade jag faktiskt två veckor av flygande här borta. Jag har kommit en bra bit på vägen mot mitt mål. Totalt har jag flugit ihop 37,4 timmar och jag hoppas vara förbi 40 innan helgen är över. Efter några dagar av instabilt väder där åska och hällregn dominerat var det trevligt att vakna upp till solsken. Skyttelbussen mellan mitt boende och flygplatsen dök inte upp så jag knallade i den gassande solen (en promenad på drygt 40 minuter) och passade på att halvvägs stanna till på banken, lösa in en check och kyla ner kroppen med god hjälp av den artificiella polarkylan som luftkonditioneringen bjöd rikligt på. Jag övervägde en tripp till Phoenix (en sväng jag för övrigt avverkade häromdagen) men valde istället att flyga till Imperial, därefter vända norrut mot Palm Springs, fortsätta mot Montgomery Field där jag behövde besöka en butik för ett smärre inköp och sedan återvända till Gillespie Field.

Palm Springs ligger norr om Thermal dit jag flugit några gånger förr. Det ligger inklämt i en dal, omgärdat med höga berg som gör det blåsigt, med knepiga kastvindar som kan förvandla den till synes enklaste landning till ett konststycke. Under sommaren reparerar de sina två rullbanor och har helt sonika byggt om en av taxibanorna till ett djävulskt långt och därmed högst jetvänligt landningsstråk. Som ren bonus fick jag kontrolltornet att förtjust fnittra när jag på frågan var jag ville parkera replikerade att det inte spelade så värst roll eftersom ”I just need to use the restroom”. Den kvinnliga flygledaren (för övrigt en mycket vanlig företeelse här borta, hej jämställdhet!) bedömde att närmaste toalett låg till höger om landningsbanan och när jag fått ner farten instruerades jag muntert att vända planet och taxa tillbaka på den aktiva banan, ta vänster och invänta min ”follow me”-bil som ledde mig till min plats.

Att Palm Springs är en håla för de mer välbemedlade gick det inte att ta miste på. Låt mig sammanfatta det så här – jag har aldrig tidigare besökt en flygplats där toaletten erbjuder gratis munskölj eller besökande piloter erbjuds ett dopp i den privata poolen. Jag gav nämnda oas en tanke, rastade mig själv (dock ej i poolen) och vandrade sedan tillbaka ut till planet som solade i 38 graders stekande värme och satte fart mot Montgomery.

Visst längtar jag hem.

Men så värst farligt är det inte.

DSC_0214~2
En av två FBO:er på Palm Springs flygplats. Jag valde tydligen rätt eftersom Atlantic hade både…

DSC_0216~2
…en fin toalett med munskölj, tandborstar och handdukar…

DSC_0217~2
…samt en pool. Man ba ”yeah”.

 

 

Vattenkrisen, doktor och trubbel.

Det regnar.

I en delstat där vattenkrisen gått så pass långt att folk instrueras att inte spola efter sig på toaletten (”if it’s yellow let it mellow, if it’s brown flush it down”) och bruna gräsmattor byts mot ilsket gröna plastditon är det givetvis välkommet. Jag och mina kollegor som flyger under visuella flygregler och inte får flaxa när ovädret väsnas för mycket är så klart inte riktigt lika nöjda.

DSC_0161
Inte bara soligt.

Gårdagens flygning till Los Angeles och Catalina (en paradisö en bit ut i Stilla Havet) som skulle ske med instruktör Kathleen blev inställd eftersom San Diego vaknade upp till ett åskväder som inte gick av för hackor. Blixtar slog ned stup i kvarten, billarm tjöt och regnet föll tungt. Istället roade jag mig med att agera moralisk support åt min rumskamrat Yair som var i behov av ett läkarbesök då han kvällen innan slagit upp ett rejält jack i pannan. Detta med god hjälp av ett stycke flygplansvinge som strategiskt befunnit sig på fel plats vid rätt tillfälle. Jag hade givetvis fnissat om det inte vore för att jag själv i början av året som bekant knallade rakt in i en sylvass propeller som var någon centimeter från att göra mig blind på vänster öga.

DSC_0140
The United States of Paperwork.

DSC_0148
Yair plåstras om.

Efter rena rama orgien i pappersifyllande möttes vi av en tokigt avslappnad doktor av modell äldre som samtidigt som han sydde ihop såret berättade om sin egen forna karriär i luften. Jag cirkulerade i rummet och livekommenterade processen för en måttligt road israelit samt hävdade lika envist som energiskt att han vid eventuell ärrbildning skulle vara extremt tacksam.

För ni vet hur det är.
Kvinnor gillar ju ärr.

På kvällen avrundade vi den tveksamt framgångsrika dagen med ett par glas på den lokala bikerbaren The Grand där vi även sprang ihop med ett par av skolans nya förmågor från Turkiet. Den ena av dessa var rejält i gasen och gjorde sitt bästa för att attrahera ställets kvinnliga klientel med hjälp av den kanske mest obegripliga engelska jag hört parat med en fuktig blick som liksom fladdrade hej vilt åt alla håll.

Det gick sådär. Efter denna pojkspolings ivriga Don Juan-manövrar ledsnade måltavlorna för hans uppmärksamhet, en stadig grupp kvinnor i övre medelåldern, och bad honom att återkomma om sisådär tjugo år.

DSC_0153
Efter-operationen-lunch på Phil’s BBQ. Jag behövde ingen middag.

Idag vaknade vi till bättre väder. Trots en klarblå himmel och tyngande hetta skvallrade prognosen om en återgång till gårdagens vattenmassaker. Än så länge var det dock klart flygbart och eftersom varje timme i luften trots allt räknas åkte jag ut till flygfältet. Väderstationerna längs kusten rapporterade fint väder så jag styrde kosan västerut för att öva lite VOR-navigering (en sorts radiofyrar man har som referens och mål vid behov). Därefter tog jag mark på Oceansides flygplats, fortsatte till numera för läsaren välbekanta French Valley där det vaknades toalettstopp innan jag satte kurs mot Gillespie.

DSC_0159
Hej oväder!

Under den sista sträckan tornade cumulusmolnen hotfullt upp sig och sikten österut bestod mest i en blåsvart sörja som skvallrade om vädermässigt trubbel runt hörnet. När jag taxade tillbaka till min parkeringsplats på plattan nedanför kontrolltornet och blickade upp mot himlen var den mer eller mindre täckt av moln och därför blev jag väl inte direkt överraskad över hur min promenad hem fick avbrytas av ett närmast monsunliknande skyfall. Återigen dök Yair upp som en räddare i nöden och körde hem oss båda i sin silvergrå Toyota samtidigt som han storögt konstaterade att han aldrig sett dylika vattenmassor.

Jag skänkte den svenska sommaren en hastig tanke och muttrade något om klassiskt väder ”where I’m from”.

Sedan ettsnåret har det regnat utan avbrott. Man kan nästan höra hur växterna utanför fönstret njuter kungligt efter några år av massiv torka. Och det är de så klart värda. Nu vankas det nattsömn och förhoppningsvis vaknar jag till en något mer inbjudande himmel.

Vanligt, småhemlig och ljushuvud.

Här borta är allt men ingenting som vanligt.

När det kommer till flygandet så har det knallat på utan större problem fram tills ikväll (mer om det senare). När jag i måndags satt inne på flygklubbens kontor och planerade dagens flygning steg en äldre dam in och började på amerikanskt vis att socialisera. Hon frågade om jag testat att göra ”The Bay Tour”, en flygning på låg höjd genom San Diegos bukt där man passerar den internationella flygplatsen, en gigantisk militärbas och San Diegos stadskärna innan man gör en elegant 180-graders sväng över Coronado Bridge.

Det hade jag inte.

DSC_0092
Tankning på Gillespie. Notera skillnaden mot hemmafixarfeelingen på Johannisbergs flygfält.

Rutten är nämligen lite småhemlig och finns inte utmärkt på officiella kartor eftersom den går genom skyddat luftrum. Dock har det visat sig finnas en tyst överenskommelse mellan flygledarna och civila piloter att det går att få grönt ljus om man vet vad man ska fråga efter.

Jag tackade den äldre kvinnan för tipset, ritade upp min rutt som skulle ta mig upp längs kusten till Carlsbad, in över landet och sedan upp en bra bit norr om Los Angeles innan jag tänkte vända hem igen. På väg ut mot kusten tänkte jag dock om och frågade flygledningen om jag kunde få flyga söderut längs kusten, runda Point Loma och sedan göra en ”Bay Transition”. Det fick jag och efter den utan tvekan längsta klareringsinstruktion jag någonsin mottagit avrundade den kvinnliga rösten på andra sidan radion mig att sjunka från 4500 fot till ”500 or below” innan jag fick dundra vidare. Jag började cirkla för att tappa höjd och begav mig sedan söderut på 400 fot.

DSC_0096
North Islands militärbas.

400 fot är lite drygt 120 meter. Det kanske låter som en betryggande höjd att befinna sig på. Men tro mig, när du sveper fram över klarblått vatten längs San Diegos välpackade strandlinje inser du snabbt att det handlar om ynka sekunder innan du vid felbedömning eller oaktsamhet träffar havsytan.

Vackert var det, hur som haver.

Vid överlämningen till nästa kontrolltorn skedde dock något jag aldrig varit med om. Efter de vanliga fraserna blev jag instruerad att ringa ett telefonnummer. Jag blev så ställd att jag blev tvungen att be om en repetition. Och visst, samma telefonnummer repeterades medans jag krafsade ned allt i mitt anteckningsblock. På kvällen när jag återvänt från vad som i slutändan blev en nästan fyra timmar lång flygning plockade jag fram numret, slog det och blev kopplad till vad som visade sig vara södra Kaliforniens flygledningscentral. Jag förklarade att jag blivit ombedd att ringa ett nummer jag tidigare aldrig hört och inte fått någon förklaring till varför.

DSC_0099
San Diegos internationella flygplats.

Mannen på andra sidan luren var mycket trevlig och förklarade att jag gjort mig skyldig till ett smärre regelbrott då jag under några sekunder befunnit mig i en flygzon där jag inte skulle fladdra omkring. Han frågade om jag visste vad det rörde sig om och jag svarade ärligt att jag inte hade den blekaste aning om vad som kunde ha skett. Han knappade några sekunder på sin dator och berättade att han skulle kika på händelsen. Tydligen spelas alla flygplans rörelser in i realtid och sparas för senare analys om behov finns, som i det här fallet. Efter någon minut kom utlåtandet. Det visade sig att jag när jag försökt tappa höjd hastigt råkat cirkla in i stängt luftrum och därmed tekniskt gjort mig skyldig till intrång.

DSC_0106~2
Downtown San Diego feat. rörelseeffekt från (hyfsat) snabbt flygplan.

Han tog mina uppgifter och lugnade en något skärrad undertecknad som för några sekunder såg framför mig hur min licens gick upp i rök framför mina ögon.

”It’s not a big deal and you have no priors so just be more careful in the future and you’ll be fine”.

Jag tackade för förståelsen och avslutade samtalet.

I övrigt konstaterar jag annars att allt alltså flyter på finfint, utöver en mindre rolig incident ikväll. Glad i hågen dök jag upp kring niosnåret på flygplatsen och började planera kvällens flygning. På väg ut till planet navigerade jag vant mellan de parkerade planen med ficklampan i högsta hugg, drog av skyddskappan från cockpiten och klev in. Det surrade svagt vilket fick mig att titta närmare på instrumentpanelen. Det visade sig att något ljushuvud inte stängt av batteriet efter sin flygning tidigare på dagen.

Ett plan är lite som en bil på det sättet. Glömmer du lyset på laddas batteriet ur och skiten hånskrattar dig i fejset när du vrider om nyckeln. Så även i det här fallet. Nämnda tomte hade heller inte bemödat sig att notera sin flygtid i loggboken så jag ringde upp planets ägare som efter idel ursäkter lovade att ha planet startklart imorgon förmiddag. Jag kunde med andra ord inte göra mycket annat än att låsa planet och knalla ut från flygplatsen i väntan på att min rumskamrat skulle hämta mig i beckmörkret på parkeringsplatsen.

Sammanfattningsvis har det alltså varit en himla fin vecka med enstaka, högst oväntade farthinder. Gott så.

DSC_0133
Inget flygande ikväll. Daniel = ledsen hest, etc.