Möten, Aqua och Hamburg.

Det här med märkliga möten i luften börjar bli något av en osökt vana.

På tisdagens gravt försenade flight mellan Köpenhamn och San Francisco hamnar jag bredvid en stadig herre från Schweiz. Vår tänkta plåtfågel har insjuknat och bytts mot en äldre, ytterst sliten kusin vars inre doftar sent nittiotal med allt vad det för med sig i form av halvdann komfort. Det suckas djupt i korridorerna mellan väl insuttna säten som nötts ned av diverse stussar sedan tiden då Aqua låg på topplistorna och VM 1994 fortfarande kändes närliggande i tiden. För att lätta upp stämningen börjar jag och min stolsgranne småprata. Och någonstans över Nordsjön visar det sig att vi är långt från främlingar för varandra.

Men vi tar det från början.

DSC_0039

Traditionsenligt vankades det amerikansk brännboll. Giants mot Cubs. Det blev storpisk.

I januari 2013 befinner jag mig i vintersvalt Los Angeles på affärsresa. Kvällen dessförinnan har jag sagt upp mig från mitt dåvarande jobb. På något magiskt vänster sitter jag redan dygnet senare och sippar islatté på strandpromenaden i Venice, öga mot öga med en marknadsnisse som berättar att han på fritiden gärna spelar trummor i sin villa vid havet några rejäla stenkast därifrån. Mannen med klädsamt saltstänkt hår och Wayfarers säger att han gillar mig och att hans europeiska chef kommer ringa mig.

Jag fattar mest av allt ingenting men sitter likt fan ändå dagarna senare i telefon med företagets europeiska chef och bokar in ett möte i Hamburg. Allt detta sker alltså några dagar efter att jag har bestämt att jag behöver vidga mina vyer, byta bransch och våga göra något annat.

DSC_0040

Dessa två guldklimpar var mina värdar.

Nåväl, när jag samlat tankarna och inser vad som är på väg att ske ställs resan till den tyska hamnstaden in. Jag ägnar minnet minimalt med uppmärksamhet. Tills nu, när slumpen alltså placerar mig bredvid samma herre som jag tre år tidigare alltså skulle ha rest till Tyskland för att skaka labb med. Han minns mig, ler brett och säger att det är tråkigt att det blev som det blev.

Jag svarar att världen är en liten, liten plats.

Vi skålar i våra flygplansmässiga miniatyrglas.

Och jag tänker att det är bra att det trots allt blev som det blev.

I San Francisco är allt precis som vanligt. Jag huserar för ovanlighetens skull hemma hos min vän Carl som bor i sömndruckna Outer Sunset. Här blåser det friskt från ett hav som är allt annat än stilla och vardagslunket är påtagligt. Det passar min pluggtrötta hjärna alldeles utmärkt. Under min första morgon vaknar jag klädsamt tidigt och loggar in på skolans hemsida för att se om betygen för mina sista tentor till slut ramlat in.

Det har de gjort.

DSC_0047

San Francisco, en stad jag förmodligen aldrig tröttnar på.

95% i Air Law, 94% i Radio Navigation och 95% i Meteorology blir min teorimässiga svansång. Jag spricker givetvis närmast av stolthet.

Nu är jag återigen på svensk mark. Under den närmaste veckan ska jag som bekant flytta till Westeros men även lyckas trycka in lite flygtid för att värma upp inför det som komma skall. Skolan har också skickat ut en respektabel hög med information att tillförskansa sig innan allt drar igång på allvar nästa tisdag.

Stay tuned, etc.

Annonser

Musmarkören, Mälaren och vidunder.

För första gången under en tenta känner jag mig riktigt nervös när musmarkören svävar mot skärmens övre högra hörn och den gråtonade knapp som avslutar provet.

Inte för att jag innerst inne på allvar tror att jag ska bli underkänd. Testet, med en tillåten provtid på 70 minuter, har bokstavligt talat flugit förbi. Jag har betat av 44 frågor i ämnet Air Law på strax över 20 minuter. Rekordtempo. Nästan lite väl snabbt. Det har känts relativt bra, trots att flera frågor känts märkligt formulerade. Kommentarsfunktionen, där man kan påpeka felaktigheter i ställda frågor och även inkassera eventuella bonuspoäng om ens klagosång hörsammas, nyttjas för ovanlighetens skull flitigt.

Jag vet att jag klarar det. Men det är trots allt min sista tentamen av totalt tretton för Transportstyrelsen. Så jag vilar på hanen någon sekund innan jag klickar mig ut ur systemet. Svaret kommer omedelbart.

”Passed”

Längst ned, i ilsket grön text så vass att den får min estetiskt lagda hjärna att blöda, meddelar en ynka textrad att jag klarat av kursen. Mer än så är det inte. Inga pixliga fyrverkerier avfyras till min ära. Ingen synthdoftande trumpet ljuder.

Jag knyter nävarna i en tyst segergest, packar ihop mina tillhörigheter och lämnar det trånga rummet där två andra provskribenter sitter kvar. Det doftar svagt av stress och press när jag stänger dörren. Examinatorn frågar hur det har gått. Jag låter min högra tumme leka flaggstång. Han skakar min hand och säger grattis. Farsan som än en gång agerat chaufför sitter längre ned i korridoren, djupt försjunken i en bok av Per Anders Fogelström. Han tittar upp när jag kommer lufsande, blicken är frågande men utbyts snabbt mot ett leende. Det duggregnar när vi småpratandes lämnar kontorshotellet i Kungens Kurva.

13227393_1085187464871690_4928895804141570253_o (1)

Hyfsat lättad snubbe, här flankerad av sin hyfsat stolta fader. Foto: Hyfsat stolt moder.

Min tenta i Radio Navigation utfördes ett par kvällar tidigare hemma hos en examinator i Åkersberga, norr om huvudstaden. Detta efter att ordinarie provlokal i sista sekunden ställt in och jag tvingats jaga tillgängliga provvakter på Transportstyrelsens hemsida. En efter en tackade nej så det var med stor lättnad jag till slut lyckades få fatt i en som kunde övervaka min skrivning, även om platsen knappast var centralt belägen. Än en gång ryckte farsan in som förare, hedersknyffel som han är. Allt gick kanonbra och testet utfördes vid ett köksbord, med Mälaren och trivsamt fågelkvitter som klädsam fond på andra sidan fönstret.

Jag inväntar fortfarande de exakta resultaten i så väl Meteorology som nämnda kurser ovan. Allt jag vet är alltså att jag godkänts och att jag därmed är klar med teoriblocket. Som belöning för de här månadernas slit kliver jag imorgon bitti på en plåtfågel som för mig till mina drömmars stad – San Francisco. Där hoppas jag göra precis allt förutom att tänka på luftfartsrelaterad teori. Min vän Carl har utlovat stadssafari med fokus på fotografering. Jag tänker äta burritos på mitt favoritställe i den numera hyfsat gentrifierade stadsdelen The Mission och sedvanligt omfamna de vänner jag sedan länge ömt refererar till som ”min andra familj”. En vecka går snabbt. Därefter går flyttlasset till Västerås där den praktiska biten, med fokus på framförandet av flermotorigt flyg, tar vid.

Det har nog inte riktigt sjunkit in än. Att jag är klar med den här djävulskt omfattande teorin alltså. Kanske trillar till slut polletten ned när jag imorgon kliver på förmiddagsflyget till Köpenhamn.

För när jag (förmodligen något sömndrucket) passerar cockpit på väg mot min plats är det plötsligt mer än ett förmodat flygintresse som förenar mig med personerna på andra sidan säkerhetsdörren. Den här gången kan jag spänna fast säkerhetsbältet, luta mig tillbaka och känna hur ryggen sjunker in i stolsryggen av kraften från ett par morrande vidunder som vaknar till liv – och samtidigt veta att jag sedan igår har samma teoretiska grund som piloterna där framme.

Givetvis inte på långa vägar samma praktiska erfarenhet.

Men teorin vi har studerat är densamma. Kanske till och med mer omfattande i mitt fall, lite beroende på när nämnda piloter i sin tur har studerat.

Och det mina vänner, det är en förbannat stor känsla.

 

Högsommar, tynar och flygläkare.

Det är högsommar i Stockholm trots att kalendern med knapp marginal lämnat april bakom sig. Jag spatserar längs Norra Hammarbykajen tillsammans med en god vän som precis fått en välbehövlig uppdatering kring statusen kring mitt pluggande. Han tar en kort tankepaus innan han replikerar:

”Alltså… hur många prov skriver du egentligen? Varenda gång vi hörs har du ju antingen skrivit eller ska skriva ett prov?”

Frågan är högst berättigad.

IMG_20160504_151639~2

Mycket nöjd efter att ha fått tillbaka resultaten för Transportstyrelsens tentor i General Navigation (96%) och IFR Communications (95%). Inväntar i skrivande stund fortfarande det exakta resultatet för Meteorology som bör dimpa ner vilken dag som helst. Vid provtillfället får man nämligen bara veta om man blivit godkänd eller ej. Det mer precisa resultatet levereras av ens lärosäte några dagar senare.

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt att redogöra för hur upplägget kring den teoretiska delen fungerar, bara för att se hur den lyssnandes blick till slut falnar, tynar bort och dör. Allt under loppet av en dryg minut. Det är helt enkelt ett väldigt komplext system där tester som avklaras sedan följas av likvärdiga tester för andra instanser. Till detta kommer ett helt obegripligt upplägg för när och hur man får skriva prov.

Men för att sammanfatta:

ATPL-teorin består för den som redan har ett PPL (alltså en grundläggande licens för mindre plan) av tretton kurser. Under dessa får man fört och främst närmast på daglig basis beta av ett veritabelt pärlband av små miniprov. Allt avrundas sedan med en salstentamen i respektive ämne som utförs på det lärosäte man tillhör. Detta prov speglar det slutgiltiga provet i samma ämne som därefter skrivs för Transportstyrelsen på så sätt att antalet frågor är detsamma, ämnesfördelningen bland frågorna är identisk och tidspressen likaså. Tanken är alltså att den som klarar skolprovet sedan inte ska ha något problem att gå vidare till Transportstyrelsen och där skriva ett likvärdigt prov i samma ämne, givetvis med helt nya frågor.

Totalt blir det alltså tretton skolprov och därefter tretton prov för Transportstyrelsen. De sistnämnda ska utföras under sex så kallade provfaser. Dessa varar i sin tur fjorton dagar och i varje fas får man teoretiskt sett skriva hur många prov man vill. Först måste man dock så klart ha klarat sina skolprov i respektive ämne så i praktiken betar man av en smärre hög med test vartefter man är klar med sina skolprov. Skulle man bli underkänd på ett prov för Transportstyrelsen får man dock inte skriva om detta i samma fas utan måste öppna en ny.

Hänger du med? Håll i dig, det blir värre.

DSC_0010~2

Tre till böcker har ceremoniellt förpassats till källaren. Ej i bild: den rejäla kloss som tillhör ämnet Meteorology.

Det bör också tilläggas att man inte kan skriva prov när som helst, till att börja med. Man är utelämnad till att examinatorer kan sitta provvakt. I Stockholm finns exempelvis ett företag som håller öppet hus vid ett till två tillfällen per vecka.

Ett visst mått av strategi är därtill inblandat. Att öppna en provfas och därefter enbart skriva ett prov är nämligen närmast ren idioti eftersom man i praktiken då ökar pressen inför de kvarvarande rundorna (minns att man alltså måste öppna en helt ny fas om man misslyckas).

Skulle man nämligen inte vara klar med sina tretton prov efter sex faser nollställs nämligen samtliga prestationer och man får glatt (nja…) gå om samtliga kurser igen vilket även innebär att samtliga 26 prov måste skrivas om. Ponera därför att man spridit ut sina tretton prov över de här sex faserna. Kanske tänker man att det är skönare att ladda upp rejält inför varje prov och skriva ett i veckan. Minska pressen. Ta en paraplydrink i solen. Etc, etc, etc. Nåväl, har man exempelvis skrivit tolv prov på fem faser och sedan underkäns på sitt sista i den sjätte fasen… Då är man stekt. Du måste ju nämligen öppna en ny fas för att skriva om nämnda prov. Men du har ju då redan förbrukat samtliga och tvingas därmed att gå om hela utbildningen.

Alla kurser måste då gås igenom på nytt. Varenda liten miniatyrtenta göras om. Alla tretton skolprov ska skrivas om. Varje tentamen för Transportstyrelsen likaså.

I den sitsen vill man således inte hamna.

För min del torde det vara hyfsat lugnt. Under min första fas skrev jag tre tentor, under den andra fem och i måndags öppnade jag således den tredje. Hittills har jag betat av tre tentor (General Navigation, IFR Communications och Meteorology) och förbereder mig i skrivande stund för ytterligare två – Radio Navigation nu på torsdag och därefter Air Law på måndag. Den sistnämnda blir i så fall min sista tenta. Det är ett ambitiöst upplägg men jag ämnar fullfölja det, inte minst eftersom det vore så makalöst skönt att vara klar med den teoretiska delen innan jag nästa tisdag sätter mig på ett plan till San Francisco för en veckas ledighet i mitt hjärtas stad.

Ikväll genomgick jag för övrigt min årliga läkarkontroll hos min flygläkare i Sickla, söder om Stockholm. Det knackades på knän, kollades syn och hörsel, togs blodprov och urinprov och samtalades om ditten och datten. Allt som allt är jag enligt nämnda läkare ”i riktigt toppskick”. Eftersom jag är lastgammal (34 bittra somrar) är det så klart ett glädjande besked och jag har nu ytterligare ett år innan nästa kontroll.

DSC_0011~2

Fit to fly! Den som är nyfiken noterar såklart att dessa viktiga intyg är relativt blygsamma till sin utformning. Precis som de faktiska flyglicenserna är de i pappersform, lite som mindre nogräknade länders körkort var på den tiden då dina föräldrar hade utsvängda velourbyxor och odlade biodynamiska grönsaker i Närke.

Piloter testas frekvent, hur pass ofta beror på vilken typ av licens innehar samt hur gammal man är. Något generaliserande kan man säga att vi som antingen tränar för eller innehar en kommersiell licens testas varje år tills vi fyller 40 år. Därefter är det två gånger om året för den som flyger som ensam pilot eller årligen för den som flyger i flerpilotssystem. Kraven är också högre för den som har en sådan ”Class 1 Medical” som det så fint heter på europeiska. Den som istället nöjer sig med att flyga enmotorigt och på sin fritid testas en gång vart femte år upp till 40.

Som ett grandiost resultat av den fria marknaden varierar för övrigt prisbilden närmast komiskt mycket mellan individuella flygläkare. Priset mellan den undersökning jag själv idag utförde ligger på mellan 1000 kronor och 3000 riksdaler, lite beroende på vilken doktor jag besöker. Eftersom jag är en driftig herre (läs: sjukt fattig student) ringde jag runt till lite olika läkare i Stockholmsområdet inför min första kontroll och hade turen att hitta en mottagning som ligger på promenadavstånd till mitt hem och därtill är billigast i stan. Så länge han alltså är verksam riskerar jag inte att bli skinnad på årlig basis.

Men allt är ju som bekant relativt.

Bolltrollarna, fem och markstudsar.

Nyss hemkommen från Västerås och två dagars frenetiskt tentaskrivande konstaterar jag att undertecknad, precis som folkkära bolltrollarna Bajen, just nu är hyfsat formstark. Detta efter att ha klarat samtliga av de totalt fem tentor som stod på menyn. Jag firade med ett spontant (osvenskt) leende någonstans mellan Enköping och Bålsta samt en promenad från Centralstationen till kungliga Södermalm, himmelskt ackompanjerad av en vårsol som ville, vågade och värmde.

IMG_20160425_150153~2

Då skolan bygger om sin stora datasal var de tre första tentorna för ovanlighetens skull i pappersform. Idag fick jag dock äran att provköra en av pluggets nyligen inköpta datorer som inom kort kommer att bo permanent i nämnda, nyrenoverade datasal. Funkade kanon.

Västerås var lite som vanligt. Gårdagen präglades av lätt schizofrent väder i form av generöst snöfall och bitskt solsken. Mellan varven hängde jag på parkeringsplatsen utanför skolans ena hangar och spanade storögt på behörigt avstånd in de plan som vågade sig ut i vårkylan. En finfin gammal DC-3 (”Daisy”, en gång trotjänare hos SAS) tog till skyn till tonerna av två propellrar som sjöng så det vibrerade i bröstet. Minst sagt en majestätisk syn som minuten senare kontrasterades rejält när en betydligt mer modern 737:a från Norwegian tog mark, drog på full gas och lyfte igen. Att se flygplan från nämnda bolag på Västerås flygplats hör inte till vanligheterna och dagens gästspel berodde på att gamla elever på skolan övade markstudsar som en del av sina körkort för flygplanstypen i fråga.

Några meter bredvid stod en äldre herre med händerna knutna bakom ryggen, vilandes på hälarna. Våra blickar möttes. Han nickade. Jag nickade tillbaka.

Och så var det med det.

IMG_20160426_122748~2

Hur mycket det kliar i fingrarna för att flyga denna apfina DA42? Extremt jättemycket.

Nu väntar ivrigt pluggande för att ytterligare cementera kunskapen i de ämnen jag precis avhandlat. Detta givetvis för att prestationen ska bli minst lika god när Transportstyrelsen bjuder upp till dans. Tanken är den första tentamen ska levereras redan på måndag, detta för att hinna trycka in så många prov som möjligt innan San Francisco återser sin förlorade son om ett par veckor. Men det beror lite på hur det känns mot slutet av veckan.

Nåväl, nu firar jag i stillhet med trettiotre centiliter nordamerikansk bryggerikultur. Skål och god natt.

Raggsocksgrå, kvicksilvret och blitzkrieg.

Våren låg i luften när jag i måndags tog morgontåget till Västerås för min sista revisionsvecka. Under de snart nio månader som passerat har det varje gång varit en stad i annorlunda årstidsskrud som mött mig.

Allt från klorofyllsinande sensommar till raggsocksgrå höst och krispig januarikyla.

Denna gång kvittrade våren försiktigt när dörrarna öppnades och jag steg ut på perrongen. Detta märktes inte minst på den överoptimistiskt klädda lokalbefolkningen som fejsade kvicksilvret som om det vore augusti i Dubai.

IMG_20160411_163359

Planet stod som synes kvar.

Nåväl, på schemat stod två och en halv dags sammanfattning av blockets fem ämnen, var och ett på demokratiskt manér tilldelat drygt tre timmar lektionstid. Att varje ämne är olika krävande syntes väldigt tydligt och i den bästa av världar hade vi kanske ägnat något mindre tid åt ett ämne som Communications (där vi under hyfsat avslappnade former tillät oss en runda Jeopardy på temat, storslam för undertecknad) och vikt desto mer schematid åt GNAV eller Meteorologi (där timmarna flög förbi).

Uppslutningen var föremål för något höjda ögonbryn. Förvisso är det ingen hemlighet att i stort sett alla mina klasskamrater som startade i augusti av olika skäl gått ner i tempo under resans gång – men att blott ytterligare en elev skulle snubbla in i klassrummet den första dagen kom ändå som en överraskning. Å andra sidan öppnade det för en mer intim upplevelse och känslan av nästintill ha privat undervisning under ett par dagar var inte helt fel.

DSC_0088_1

Tog för någon helg sedan en välbehövlig paus från böckerna och gav mig ut på stadens gator som en vanlig man. Målet: ett återföreningsgigg med Promise Divine – det bästa emorockbandet du tyvärr aldrig hörde 2011.

Efter att ha läst samtliga kapitel, utfört samtliga delprov och därtill lämnat in alla tillhörande arbetsuppgifter är jag nu alltså klar med den schemalagda undervisningen. Inte bara för detta block, utan för hela den teoretiska delen av mitt program. Nu återstår att fräscha upp en del kunskap och nöta simulerade tentor under en dryg vecka tills jag återvänder till gurkornas stad för mina fem slutliga skolprov. I vanlig ordning gäller det alltså att klara dessa innan man får ge sig i kast med Transportstyrelsens diton.

Så här på söndagskvällen, med ovanligt god tids marginal till ovanstående prov, känns formen faktiskt redan riktigt god. Den känslan i sig är föremål för viss belåtenhet hos undertecknad – vi pratar ju trots allt om kursens största block som därtill innehåller två erkända tungviktare till ämnen. Men många frågor kan väckas på en vecka och jag tänker därför ånga på i gammal god stil. Målsättningen är att åtminstone klara tre av fem skoltentor på första försöket. Då kan jag med gott samvete påbörja flygträningen i juni och vid sidan av denna straffplugga två eventuellt eftersläntrande ämnen.

IMG_20160412_164520

Hann även med ett besök på en finfin fotoutställning på Ytan i Västerås. Finska punkkonstnären Noora Isoeskeli ställde ut. Maffigt. 

Men den som känner mig hyfsat väl vet ju dock så klart att jag kommer gå för så kallad ”skamlös totalseger”, vilket i det här fallet alltså är fem avklarade tentor av fem möjliga, fördelat under två dagars intellektuellt blitzkrieg.

Med ovanstående i åtanke mottages alla former av lyckönskningar tacksamt. Ergo: faxa mig gärna spännande förslag på prestationshöjande gåvor (plockgodis, glass) eller monetärt tunga bidrag (stålar).

IMG_20160417_141010

Kampen – här smakfullt ackompanjerad medelst en bytta amerikansk matkultur.

Fronten, påvra och snustorr.

Varma hälsningar från fronten.

Det är ett lika sorgligt som korrekt konstaterande att om jag fått en spänn för varje blogginlägg jag producerat den senaste månaden skulle jag ha cirka noll kronor i plånboken. Addera den minusränta som det senaste året blivit intellektuellt allmängods och jag skulle rentutav förmodligen vara skyldig er pengar. Så pass illa är det och jag inleder därför denna påvra återkomst med mössan i hand och villigt böjd rygg.

Jag är för tillfället en dryg månad från att skriva mina sista skoltentor och har i skrivande stund därför ett par ynka veckor kvar av schemalagd förkovran och inlämningsuppgifter. I en tid då yta som bekant är viktigare än substans djupt rotad i sanningsmyllan vore det förmodligen klokt att hålla uppe en välpolerad fasad av glädjeyra och allmän succé. Men ska den där sanningen grävas fram i dagsljus är jag faktiskt, handen på hjärtat, ruskigt trött just nu. Det är en mental trötthet jag inte hittills känt i livet och på så sätt är det en nyttig känsla.

IMG_20160229_183436~2

Bajen har stått för much needed avkoppling under vårkanten. Tackar berörda parter för plåtar som tacksamt tagits emot av denna panka student.

Tittar jag tillbaka på de månader som passerat är det en vansinnig resa. Jag har pluggat utan avbrott sedan augusti. Mer eller mindre från morgon till kväll, sju dagar i veckan.

Julafton.

Nyårsafton.

Min födelsedag.

Och idag, dagen då snickaren från Nazareth naglades fast på korset och vi alla förväntas vara fromma, kontemplerandes de stora frågorna i livet. Ja, då har jag studerat hur ryssarnas GPS-system GLONASS skiljer sig från jänkarnas föregångare.

Jag visste att det skulle vara tungt redan innan jag rodde igång. Faktum är att jag i min ansökan om tjänstledighet till företagets VD skrev något flåshurtigt om att ge sig ut på ett studieäventyr som historiskt fått de mest hårdbarkade karlakarlar att bryta ut i spontan gråt. En EASA-examinator jag rådfrågade för något år sedan sammanfattade det så här, på underbart snustorr Oxfordbrittiska:

”You are going to have an absolutely terrible time. It will be horrible. And you will not find use of about ninety percent of what you have to learn. And then there is polar navigation.”

Så visst var jag förberedd.

Vilket alltså inte på något sätt brer aspartam på den torra smörgås som är mitt liv just nu. Men snart är det över och jag ser fram emot att ge det mytomspunna järnet på de sista tentorna innan jag packar väskan, flyttar till Västerås och lär mig ratta tvåmotoriga propellerplan så det står härliga till.

IMG_20160311_194852~2

Farsan pekar ut min framtida arbetsplats. Se även: ”ingen press”.

Så, undrar vän av ordning, hur var det nu med skillnaden mellan det lekmän refererar till som GPS (och som livsnjutare ömt kallar NAVSTAR) och ryssarnas stolthet Globalnaja Navigatsionnaja Sputnikovaja Sistema (GLONASS)? Well, lika många satelliter i omlopp (24) men ryssarnas är fördelade i färre omloppsbanor (tre kontra sex) som därtill har en annan lutning på respektive omloppsbanan (65 grader där jänkarna föredrar mer sobra 55 grader) och…

Precis.
Där förlorade jag nog min sista läsare.

(Tack för allt. Det var kul så länge det varade.)

Papper, körbärsträ och studentlya.

Jag minns det som igår.

Jag skriver på en rad papper och kvitterar ut tre identiska och högst anonyma nyckelknippor. Det är varmt. Solen gassar. Och jag bär långbyxor för att markera att det är något högtidligt som sker där i trapphuset.

Det är den 14 juni 2005 och jag har precis formellt köpt min första lägenhet. Jag går från ett pojkrum med monstruöst stora högtalare i blekt körsbärsträ och blå tapet till en etta på Södermalm i Stockholm där det doftar svagt av lim, målarfärg och kakelfog. Flyttar in gör jag först två dagar senare. Då får jag under två principiellt fördelade timmar tillgång till husets hiss. I den åker min säng, en tidsenligt (fysiskt) tung tv och porslin i flyttkartonger märkta helt ologiska saker som ”julsaker” och ”loppis”. Däremot får min nyligen införskaffade soffa i beige, grovvävt tyg inte plats och får kånkas upp för fem snävt konstruerade våningsplan.

Min mamma, pappa och barndomsvän Andreas hjälper till att bära, köra och packa upp. Det går ganska fort. För de flesta har hunnit samla på sig ungefär lika många fysiska ägodelar som omvälvande livserfarenheter när de är runt tjugo år gamla. Och tur är väl det.

Så börjar historien om mitt första boende.

IMG_20160224_193153

Bästa farsan, här i färd med att fixa födelsedagsmåltid åt undertecknad som alltså tog ett steg närmare graven i veckan. Ej i bild: Morsans (minst) lika förtjänstfulla bidrag till middagen.

Nästan elva år senare ska jag för andra gången i mitt liv flytta. Förvisso högst tillfälligt. I maj går nämligen flyttlasset till en 23 kvadratmeter stor studentlya, ett par rejäla stenkast från landningsbanan på Västerås flygplats. Detta så klart för att på daglig basis slippa nöta runt fyra timmar kollektivtrafik när den praktiska flygningen tar fart.

Med tanke på hur permafrostliknande tillgången till studentlägenheter för tillfället är i Västerås är det här lika oväntat som välkommet. Hade jag varit en vän av vidskeplighet hade jag kanske mumlat något halv hörbart om karma och gudalik tur. Nu konstaterar jag istället att jag är mycket glad över min kommande ångestkvart (bildmaterialet så här långt skvallrar inte direkt om Kardashianskt lyxleverne).

Och det är ju i sig fint.

IMG_20160221_150043

Passade i söndags på att bevittna årets första fotbollsmatch. Hammarby tog emot Syrianska i Svenska Cupen. Även i bild: Bajenfavoriten Pablo Pinones-Arces bakhuvud.

Annars har den gångna veckan mest bestått i allt mer våghalsig djupdykning i två av det avslutande kursblockets fem tegelstensvolymer till hav – Meteorology och Air Law. Det förstnämnda går hittills otippat bra och jag konstaterar nöjt att jag minns en hel del detaljer från den hyfsat gedigna kurs i meteorologi jag genomgick förra hösten. Dessutom känns ämnet ifråga relevant och något som jag kommer ha faktiskt, praktisk nytta av i framtiden. Det gör så klart det något lättare att memorera vilken typ av moln och nederbörd en varmfront för med sig och vilka krafter som vrider (och slutligen balanserar) vindens riktning ju högre upp i atmosfären vi kommer.

DSC_0063

Hello teori!

Air Law är som namnet antyder något mindre romantiskt till sin natur. Hittills har det primärt bestått i att gå igenom en sjujäkla massa information och memorera högvis med fakta, siffror, tabeller och procedurer. Således mycket att ta till sig. Men det går så klart an det med.

En vecka är ju sju dagar lång av en anledning.

 

Hjärna, Frankfurt och kungliga.

Vi börjar med det positiva.

Med en dryg vecka att förbereda sig för monstersittningen i Flight Planning & Monitoring valde jag högst medvetet att skruva ner tempot något. I mitt fall innebar det att jag satt runt fyra timmar per dag, tätt omslingrad ämnet ifråga, men alltså kostade på mig lite fritid och möjlighet att vädra min hyfsat överhettade hjärna.

sid-chart-jeppesen

En så kallad SID (Standard Instrument Departure) chart för Frankfurts internationella flygplats. En stor del av ämnet Flight Planning & Monitoring handlar om att tolka kartor som ovanstående, inte helt lätt för den som alltså saknar praktisk erfarenhet av instrumentflygning. När man dock väl fått in snitsen är de ovärderliga rent informationsmässigt och dessutom hyfsat lättlästa.

Nåväl, de testtentor man använder som uppvärmning inför de skarpa tentorna ger ofta en hyfsat god fingervisning i ens svagheter samt styrkor i respektive ämne. Givetvis är inte frågorna identiska men utformningen av respektive test såsom antalet frågor, de kunskapskriterier de anknyter till och inte minst den tidspress man ställs inför är gjort för att likna den verkliga situationen så gott det går. Än så länge har också mina testresultat, undantaget ämnet Principles of Flight, stämt hyfsat väl överens med vad jag därefter åstadkommit hos Transportstyrelsen. Ergo – dessa simulerade prov är sjukt bra träning inför den verkliga tentan.

I undertecknads fall visste jag sedan skoltentan att de mer matematiska delarna satt i ryggmärgen vilket var en tacksam utgångspunkt då en stor del av nämnda prov handlar om just bränsleberäkningar i olika former. Då jag däremot inte sysslat med instrumentinflygning i någon större (läs: noll) utsträckning kändes det däremot lite mindre bekvämt när det på provtentorna dök upp kartor som involverade just rena instrumentprocedurer. En del kluriga meteorologirelaterade frågor tenderade också att sticka upp nyllet ur den virtuella myllan så jag lade en hel del tid på att nöta just dessa två kategorier för att inte sitta där när det väl gällde och ha noll koll.

DSC_0046~2

Passade på att klämma lite på denna best, en Diamond DA-42, som jag kommer flyga senare i sommar.

När dagen väl var kommen steg jag upp i ottan med sisådär tvåkommafem timmar sömn i den mentala ryggsäcken (hello nervositet!) och styrde ett för dagen inlånat slagskepp (kusligt modern Volvo) mot testcentret i Barkarby. Väl på plats öste jag därefter på med ett sjuhelsikes tempo. Med ungefär en halvtimmes marginal (!) till de tillåtna 130 minuterna var jag klar och kunde därför, mot allt vad jag fått höra inför provet, kosta på mig att gå igenom en del frågor för att dubbelkolla svaren och dessutom trycka in ett toalettbesök (två timmars konstant kaffedrickande sätter sina spår), allt medans klockan tickade. Resultatet? 92 solida procent i betyg och ytterligare en ämnesbok som ceremoniellt förpassades till källarförrådet dagen därpå.

DSC_0052~2

Stilstudie i Västerås kebabrullekultur. En dryg halvmeter prima föda, här ackompanjerad av digital underhållning (Netflix). Det bör inte komma som en överraskning att jag typ dog efter att djuriskt ha svalt den här batongen på drygt 10 minuter.

Förra veckan spenderade jag därefter fyra hela dagar i kungliga Västerås där vi i vanlig ordning fick ämnesintroduktioner serverat enligt korvstoppningsmetoden. Det här sista varvet är en rejäl utmaning, med fem ämnen som avhandlas innan det vankas tentor mot slutet av april. Faktumet att jag däremot är två tredjedelar igenom ATPL-teorin och nu kan se den konkreta flygdelen på horisonten är dock jäkligt motiverande i sig.

Mer om mina nya ämnen i nästa blogginlägg.
Håll i hatten, etc.

 

Skyttegravsfeelingen, nudelpaket och Keynes.

Det har varit rena skyttegravsfeelingen den senaste veckan.

Så fort jag tagit mod till mig och försiktigt kikat fram ur mitt Södermalmska skyttevärn har kulorna vinit kring skallen. Därefter har jag åter sjunkit tillbaka i den medietäta lervällingen och återvänt till studierna. Ingen rast, ingen ro.

Vilket osökt för mig in på detta inläggs kärnfråga. För ett av de mer jobbiga inslagen i mitt beslut att bli student i vuxen ålder är faktiskt det svåra i att få andra att förstå hur pass tungt det kan vara att plugga. Jag är själv skyldig till att flertalet gånger stått publik för studerande vänners klagosång.

Nickat.
Hummat oroligt.
Men tänkt att det trots allt inte kan vara så jäkla jobbigt att förkovra sig på heltid.

Jag har slutit ögonen och låtit den inre biografen spela upp scener från mitt tidigare liv. Scener där en ung, ofantligt mycket snyggare version av mig själv (jag kostar på mig mental efterbearbetning a´la Photoshop) dricker kaffe, läser kopiösa mängder svindyr litteratur om forna dagars politiska tänkare, tjabbar med studenter i sovjetliknande aulor och skriver pompöst frustande hemtentor. Kanske öppnar ett nudelpaket. Ölandes och mellan klunkarna förklarar det närmast övernaturliga pluggtrycket för något klart lagom ointresserat popsnöre på Baba Sonic (den legendariska popklubb där jag för övrigt en onsdagskväll i tidevarvet kring Jura-perioden storögt bevittnade det troligtvis enda handgemäng som någonsin kommer uppstå mellan två galanta kvinnor om undertecknads gunst).

IMG_20160123_142448

Pluggpaus i Sjöstan. Snö. Kallt. Mordor. Etc.

Möjligtvis färgas mina tankar en hel del av att det kanske var just så att plugga statsvetenskap i början av 00-talet. Kanske handlar det lika mycket om att detaljerna blivit allt suddigare med tidens gång. Kanske har jag alltså glömt bort hur det egentligen var. Som vanligt ligger nog sanningen någonstans där mittemellan.

Klart är alltså att pilotstudierna är extremt krävande. Utan tvekan det svåraste jag gjort så här långt i livet. Självdisciplin är ett måste, inte minst för mig som slåss det goda slagsmålet på distans. Men som med mycket annat här i livet stavas nyckeln ”motivation”. Och som tur är har 2016 års utgåva av undertecknad just av den varan så att det räcker och blir över.

Så låt mig sammanfatta de senaste två veckorna för er:

  • Tolv dagar.
  • Fyra skoltentor hos SAA i Westeros.
  • Lika många tentor för Transportstyrelsen.
  • En massa tid att socialisera, diskutera Keynes och pimpla öl på det lokala ölsjappet (ba skoja!).

Det fina i kråksången är att studierna och slitet uppenbarligen gett resultat. Under två sittningar i Examinationscenters lokaler ute i traditionstyngda Barkarby samt ett hembesök hos en provvakt i Kristineberg (där en granne adderade viss krydda genom att dra igång ett ambitiöst borrprojekt våningen ovanför ungefär samtidigt som jag satte igång den första tentan) har jag kammat hem fyra godkända prov på lika många försök. Mest stolt är jag över kusligt solida 98 procent i ämnet Performance, ett intellektuellt råkurr jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Och i sig ett bevis gott nog att verkligen allt är möjligt om man kämpar och ger sig hän. Även för trumslagare från Haninge.

IMG_20160129_131020

Fueled by kaffe. Gevalia/Löfbergs Lila/m.fl. – hör gärna av er för s.k. ”spännande sponsorupplägg”.

Nåväl, kvar återstår monstertentamen i Flight Planning & Management. Trots en på pappret väl tilltagen provtid på två timmar och tio minuter är det erkänt som ett ämne där varje minut räknas. Därför har jag valt att flytta morgondagens tänkta showdown till på lördag och istället dyka upp i Barkarby närmast perverst förberedd.

Likt en sheriff i gryningen.

Fast där den rykande puffran bytts ut mot en vältummad Jeppesens Student Flight Manual, sifferbibeln CAP697, tre blyertspennor, två (!) linjaler, fyrkantsplotter, illrött suddgummi, sjukt analog flygdator och räknemaskin från Texas (om man får tro varumärket).

Allt ledigt hängandes från hölstret.

Svinkallt, Moses och puttade.

Det var svinkallt i Västerås.

Efter den vanliga safarituren längs ettans busslinje hoppade jag som vanligt av på Pilotgatan. Promenerade de hundratalet metrarna till skolan längs en gångväg där någon förmodat rejält morgontrött samhällstjänare timmarna tidigare delat snöhavet likt en modern Catterpillar-Moses.

IMG_20160111_084918

Det är en ynnest att få bevittna denna pjäs varje morgon man tar sig till Westeros Flygplats.

Jag var återigen i gurkornas stad. Denna gång för att ta mig an fyra stycken skolprov under två relativt hetsiga dagar. Allt man lärt sig under de föregående tre månaderna skulle nu ut, under tidspress och med oroväckande mycket koffein simmandes i blodet. Uppslutningen var minst sagt oroväckande. Tre tappra själar, undertecknad inkluderad peppade sig igenom den första dagen och på tisdagen var det bara jag och en kurskamrat kvar.

Så, hur gick det?

DSC_0026

Hemåt!

Jag klarade samtliga tentor vilket känns fantastiskt och som en rejäl seger med tanke på hur motigt, tungt och mörkt det periodvist känts under de gångna månaderna. Det hängde dock på håret i ett ämne där jag först underkändes med en frågas marginal. Det var minst sagt snopet, inte minst eftersom jag under testet reagerat på en fråga som kändes minst sagt malplacerad. Under den efterföljande genomgången tog jag upp detta och skolan valde att undersöka saken närmare. Dagen därpå fick jag positivt besked – frågan ströks vilket puttade mig över gränsen till godkänt. Detta efter att det alltså konstaterats att frågan inte kunde kopplas till de läromål som berörde ämnet i fråga utan examinerades i en helt annan kurs.

Den som igår strax efter tresnåret på eftermiddagen tyckte sig höra ett väsande ljud kan alltså mycket väl ha hört den lättnadens suck som undertecknade där och då kostade på sig.

DSC_0022

En klok person sa en gång till mig att det som får ett flygplan att flyga egentligen är kaffe och pengar, inget annat. Låter rimligt.

Det här med felaktiga frågor är vad jag har förstått fortfarande förekommande, även på de skarpa testen för Transportstyrelsen. Det beror ofta på att gamla frågor hänger kvar och som nu ej längre gäller då regelverket uppdaterats. Som en effekt av detta finns också en kommentarsfunktion för varje testfråga där man kan lämna feedback, exempelvis om man anser att frågan ej kan kopplas till ämnet i frågan eller rentutav är felaktig. Saken undersöks då av Transportstyrelsen och är ens klagan korrekt får man i efterhand upprättelse i form av en poängkorrigering.

DSC_0035

Minus femton grader är inget för en Cessna 172. 

Nåväl, med samtliga kurser godkända väntar nu hela fem skarpa test för Transportstyrelsen. Detta då min kurs i Principles of Flight laggat efter och nu ska tas hand om. Min tanke är att dela upp dessa på tre tillfällen och startar gör jag redan nu på lördag, då mina kunskaper inom Instrumentation och nämnda Principles of Flight ska synas i de digitala sömmarna.

Fram till dess hittar ni mig djupt koncentrerad framför datorn, malandes information som om mitt liv hänger på det.

Vilket det som bekant kanske också gör.

IMG_20160117_124957

Kampen, här illustrerad medelst en välvässad blyertspenna.