Obönhörligt, trillade och själen.

En av de mer viktiga insikter jag fått i takt med att livet obönhörligt marscherat på är den om hur svårt det är att gardera sig mot yttre faktorer.

Framförallt när man är yngre och universum roterar kring den egna solen har man svårt att greppa att det finns ting man ej kan påverka, men som dessvärre i högsta grad påverkar en själv. För undertecknad trillade nog den polletten egentligen först ned när jag fick cancer.

Det spelade liksom ingen roll att jag sedan flera år tillbaka sprungit ett par mil i veckan, aldrig rört en cigarett, hållit mig smakfullt distanserad till spånken i hela mitt liv och käkat hyfsat mycket vegetariskt – i slutändan valde några celler i min kropp att börja dela sig själva som om det inte fanns någon morgondag.

Och så var det med det.

31052019-DSC05453

Tidig morgonavgång i Vilnius.

Men trots att insikten numera finns där på ett sätt den knappast gjorde när man var tjugotvå år och som bäst förberedde sig för musikmässigt världsherravälde skaver det rejält i själen nu när Corona blivit Covid-19 med hela planetens befolkning, arbetslösheten breder ut sig och folk bunkrar toapapper som om bajsapokalypsen väntar runt hörnet.

Jag har helt enkelt väldigt svårt att acceptera att jag sitter arbetslös och att det därtill finns extremt lite att göra åt saken. Att det inte beror på mig.

Att det är vad det är.

31052019-DSC05464

Det gamla kontoret, ett Boeing 737-300 med EFIS-panel. Första flygningen för denna beresta fågel skedde på höstkanten 1998 och efter att ha flugits av Air France och airBaltic spenderar den nu sin tid i Nigeria, målad i Azman Airs färger.

Istället avlöser frågorna varandra.

När återgår livet till det normala? När vågar folk börja resa igen? Kommer jobben åter? När får Hammarby ta SM-guld?

Och så den allra värsta tanken som allt mer frekvent börjat göra sig hörd i huvudet – var det här min tid i skyn?

Är det med andra ord dags att återigen, fem år efter det att jag för första gången fick luft under vingarna, dags att göra något annat med sitt liv? I linje med min personlighet har jag därför självklart börjat skissa på lite möjliga scenarier för den omedelbara framtiden.

En möjlighet som är praktiskt möjlig och högst tänkbar i och med att jag redan är antagen berör fortsatta studier. Likt många andra som växt upp i arbetarhem lever jag med en sorts bildningskomplex.  Trots enstaka nedslag i de finare rummen som genererat tveksamma högskolepoäng i så vitt spridda discipliner som statsvetenskap, etnologi och historia har jag nämligen  aldrig fullföljt en akademisk examen. Vilket skaver, om än av oklar anledning eftersom jag knappast levt ett händelselöst liv hittills trots bristen på markant CSN-skuld.

31052019-DSC05460

Stilistisk selfie tagen på Oslo Gardemoen inför dagens fjärde och sista flygning.

Nåväl, med anledning av detta är ett möjligt spår att helt enkelt sätta sig i skolbänken igen. Lunds tekniska högskola erbjuder yrkespiloter en möjlighet att tillgodoräkna sig sina pilotstudier (som annars alltså inte genererar akademiskt erkännande) och bygga på dessa för en kandidatexamen med (håll i er nu) inriktning mot pilot inom tung luftfart. Det hela sker under två år på halvfart och skulle utan tvekan stilla min önskan att förkovra mig. Frågan är bara vad det hela leder till, rent konkret.

En annan möjlig väg är att utbilda sig till flyglärare, något jag funderat på sedan jag själv för några år sedan var pilotelev och upptäckte den ytterst spridda kvaliteten på de lärare jag stötte på. I det här fallet skulle så klart den konkreta kopplingen till flyget vara än tydligare och mer praktisk. Men i en värld där högvis med piloter blivit arbetslösa är så klart frågan om suget efter flygutbildning kvarstår bland allmänheten samt om jag kommer vara relativt ensam i den här tankegången eller om det inom kort kommer finnas ett överflöd av flyglärare där ute.

31052019-DSC05458

Kö ut till rullbanan på Riga flygplats. Först i ledet ett Bombardier Dash Q-400, därefter ett Airbus A220-300 målat i lettiska färger inför landet hundraårsjubileum.

Det tredje förslaget som stundtals masseras flitigt innanför hjärnbarken är alltså att släppa sargen och antingen återvända till min tidigare yrkesbana eller – hör och häpna – våga sig på ytterligare en karriärsväng. Det senare ter sig hyfsat abstrakt eftersom jag inte riktigt funderat kring vad detta skulle vara eller ens hyser någon akut önskan för tillfället.

Så… ja.

Möjligheter finns med andra ord. Allt som saknas är ett beslut kring morgondagens sysselsättning. Och kanske allra viktigast – att insikten om att det inte alltid är upp till en själv slutligen ska finna sin plats i själen.

Knappast, Covid-19 och asfalten.

Det är väl knappast någon överdrift att hävda att världen är upp och ned för tillfället.

För undertecknad hade väl det ordinära och invanda redan kantrat ganska rejält i och med tidigare nämnda tillökning till familjen, knappast anade jag att precis allt skulle komma att dras till sin spets blott dagar senare. Corona blev Covid-19, nationsgränser stängde likt en dystopisk novell och där stod jag utan ett jobb jag bara dagar tidigare varit förberedd på att påbörja.

I mitten av februari beger jag mig nämligen återigen österut för en uttagning i litauiska Vilnius där ett så kallat ACMI-bolag huserar. Termen ACMI är ännu en i raden av fräsiga flygindustriförkortningar som på engelska står för ”Aircraft Crew Maintenance Insurance”. Kort sagt, du har behov av ett flygplan och detta tillgodoses till cirkus etthundra procent av ett bolag som detta. Du vet förmodligen inte om det, men är du en någorlunda sånär frekvent resenär på himlavalvet har du säkerligen rest med en sådan operatör, i tron att du reste med något helt annat.

Nåväl.

Bolaget ifråga har jag stött på frekvent förr. Inte minst för att jag har en bekant som sedan några år tillbaka arbetar där, sedan är det heller ingen hemlighet att jag under min tid på airBaltic frekventerat Vilnius extremt mycket och därför kollegialt trängts med deras besättningar i säkerhetskontrollen och hört deras röster på radion. Allt känns därför väldigt hemtamt när jag på kvällskvisten anländer i Vilnius. Hotellet vid flygplatsen väcker minnen från mina tidiga nattflygningar till Vilnius, flygningar som efter ett drygt år tacksamt stoppades och byttes mot längre sejourer på plats. Att nämligen landa kring midnatt, ta in på ett hotell och därefter vara redo för avgång runt fyra timmar senare är inget som kroppens inre klocka slår dubbelvolter för.

IMG-0698

Obs! Ej min fot.

Men nu var jag i alla fall tillbaka, allt kändes bekant och lite smått hemtrevligt. När jag knallade in på huvudkontoret dagen efter och avfyrade ett friskt ”god morgon” på litauiska uppstod först förvirring då mitt uttal uppenbarligen tillhörde den högre skolan. Detta resulterade i att receptionisten vevade in mig i lunchrummet där en koordinator till slut hittade mig och vallade mig vidare till rätt avdelning.

”Hon fattade inte att du inte var litauer”, förklarade kvinnan och skrattade.

Därefter fortlöpte dagen. Företaget presenterades, visioner målades upp digitalt. Vi fick göra ett tekniskt test och därefter en personlig intervju. Allt varvades med frekventa återbesök på hotellrummet. Runt åttasnåret på kvällen fick jag besked att jag klarat den initiella utgallringen och ett simulatorprov mitt i natten skulle följa. Detta flyttades okristligt sent till tidig morgon och det var en minst sagt morgontrött version av undertecknad som därefter hanterade motorbortfall och manuell flygning i en simulator jag dock känd mig ytterst bekväm i då det var en 737 Classic, vilket jag visade mig vara en av få kallade som faktiskt flugit tidigare.

Dygnet senare somnade jag i Stockholm, nöjd med min insats som trots allt gått på räls. Ytterligare några dagar därpå kom ett positivt besked i mejlkorgen och jag fann mig plötsligt med ett nytt jobb med start några veckor efter att jag förväntade mig att bli pappa.

Tja, tills Covid-19 gjorde storslagen entré på den mänskliga teaterscenen ska nämnas.

Därefter ställdes givetvis och föga förvånande allt in i takt med att resten av branschen påbörjat sin makliga kräftgång. Det kliar förvisso i flygfingrarna och inte en dag passerar utan att jag tänker på hur det vore att få klartecken för start, känna ryggen pressas tillbaka i sätet och slutligen lyfta från asfalten därunder.

Men det löser sig nog.

Och tills dess har jag som bekant händer, själ och hjärta fyllt till bredden av något annat.

Livet hörrni.

Livet.

Noll, tid och Theodor.

Såhär med ungefär noll tidsmässig distans till de senaste månadernas cirkus vore det allt för lätt att dra någon halvsubtil referens till Shakespears Hamlet och klocka ut för gott. Ni vet, den där klassiska citronsura anmärkningen om sakernas tillstånd som refererar till vårt grannland i sydväst.

Men jag vill bara glömma, lägga allt bakom mig. Inte kommentera kring hur jag tackade nej till en trygg anställning i öst, istället flyttade och skaffade ett fint (dyrt) bohag i en stad som inte är min. Allt det här för en arbetsgivare som knappt en månad senare varslade mig, i form av ett mejl.

Äsch, alla har ju inte läst Hamlet. Så…

”There´s something rotten in the state of Denmark.”

Nu har ni  något lagom högtravande att dra fram som bardisktrivia nästa gång nöden så kräver. Ni får tolka detta hommage, dess association och konnotation, bäst ni vill.

Nu vänder vi blad.

När jag lämnade Lettland gjorde jag så med en instrumentbehörighet som klockat ut. Denna ska förnyas årligen ens arbetsplats normalt står för. Min kommande sådan hade lovat att detta skulle ordnas men nu blev det ju som bekant aldrig så och plötsligt blev det ett lopp mot klockan för att inte behöva skyffla mer än nödvändigt antal svenska pesetas på en privat förnyelse.

Nya europeiska regler säger hur som haver att den som gått över en endaste dag på sin instrumentbehörighets giltighetstid måste ta om all typspecifik teori på nytt (såvida man inte har fler än 1500 flygtimmar i ryggsäcken). Sedan är det tal om minst ett simulatorpass . Allt detta till en kostnad av runt en skattad månadslön. Passerar man därefter 90 dagar så får man räkna med åtminstone ett ytterligare simulatorpass. Det här är inte billigt och det var lagom motvilligt jag återigen styrde kosan österut, mot välbekanta lokaler.

IMG-0520

Ny säsong kräfva nytt funktionsplagg. Så filosoferade i alla fall min bättre hälft (som därtill håller på en viss klubb från Solna) och införskaffade denna åt undertecknad i födelsedagsgåva.

Eftersom jag hittills endast flugit den äldre typen av Boeing 737, som saknar satellitnavigering, saknade jag även en annan behörighet i min licens. Något som till sommaren skulle bli ett problem av tyngre karaktär. Därför slog jag nu två flugor i en smäll och skaffade min PBN-behörighet samtidigt som jag alltså förnyade min instrumentdito.

PBN, eller Performance-Based Navigation, är något som numera ingår i alla instrumentbehörigheter. Däremot hamnade jag och alla som utbildade sig under samma period lite mellan stolarna och har man då alltså därefter flugit en udda flygplanstyp som saknar moderna navigationsmöjligheter kan man ha saknat denna. Kortfattat handlar det om rätten att flyga exempelvis en inflygningsprocedur som inte är baserad på radiofyrar, utan istället förlitar sig på gps-koordinater. Det här är för det första betydligt mer precist och en andra fördel är att det är betydligt billigare för en flygplats att certifiera sig för en gps-baserad procedur istället för att behöva montera upp diverse radioutrustning som därefter ska underhållas.

Kort sagt, det är framtiden och nu är jag alltså en del av den.

Kontrollen i Riga blev också en nyttig påfyllning av självförtroendekontot eftersom examinatorn ifråga anses vara bolagets hårdaste. Självaste chefspiloten som jag tidigare på dagen träffade skrockade att jag inte direkt hade haft medvind när de tilldelade mig tillsynsman. Personligen brydde jag mig inte, flyger man korrekt så flyger man korrekt. Dessutom var herren ifråga en av de som jag under min linjeträning verkligen tog sig tid, förklarade och verkade bry sig om mina framsteg.

Detta sagt, han är en tuff examinator men när vi till slut satt i ett mötesrum efter några timmars serverande av diverse svettiga motorfel, hydraulikstrul och skärmbortfall fick jag trots allt min åtråvärda stämpel och kunde lämna träningscentret med ett brett flin på läpparna.

Men gott folk.

Livet handlar trots allt inte bara om jobb, karriär och luft under vingarna. Vidare är det allt bra märkligt hur man från en dag till en annan kan känna sig som en helt ny människa. I mitt fall har den här kvasifilosofiska sörjan utlösts av något som troligtvis är det största som normalt sker i en människas liv.

DSC05878

Var still mitt hjärta.

Kort sagt, jag har för en vecka sedan blivit pappa till en fantastisk liten pojke. En liten tingest på knappt tre och ett halvt kilo som i ett slag förändrat hur jag ser på världen och mig själv.

Välkommen till världen Theodor.

Nu kör vi.

 

 

Metropol, kreditkortet och jul.

Det finns inte mycket tid över för kontemplation när jag väl lämnat Riga.

Planet hem till Stockholm avgår på fredag eftermiddag och redan dagen därpå går flyttlasset till Malmö. I denna sydliga metropol har jag och min sambo hastigt och lustigt lyckats lägga våra förväntansfulla labbar på ett förstahandskontrakt med en adress som visar sig vara lägesmässigt nirvana. Att pendla från Stockholm till min nya bas i Köpenhamn har på förhand sagts vara svårt, men redan min första arbetsdag får jag besked från planeringsavdelningen att allt är möjligt. Måhända hade det varit trevligt att ha fått det beskedet innan man skaffat en övernattningslägenhet och låtit kreditkortet jobba hårt på IKEA – men jag börjar därmed som Malmöit och låter därefter framtiden utvisa vad som är görbart och komfortabelt i längden.

IMG_20191218_145118

Min sambo må himla med ögonen men jag tycker likväl att Turning Torso är Sveriges ballaste byggnad.

Redan på måndagen gör jag därefter min första dag på vad som är mitt livs andra OCC – Operator Conversion Course – en sorts grundlig utbildning  som täcker allt från nya procedurer till diverse utbildningar som första hjälpen, brandövningar och annat smått och gott. Allt avslutas sedan med ett pärlband i form av simulatorsessioner, varav jag som väderbiten förare av den äldre generationen av Boeing 737 (den så kallade Classic-serien) kan vänta mig ett par extrapass för att bättre bekanta mig den nya firmans nyare stall av plåtfåglar (som i sin tur uteslutande består av 737 New Generation).

Hur som haver, vi är en grupp på sex piloter som går kursen – tre danskar, två svenskar och en norrman. Den senare framstår tydligen som ett mycket exotiskt inslag i företaget, som tidigare enligt uppgift inte haft många brunostkrigare på lönelistan. Norrbaggen i fråga känner jag för övrigt igen från min anställningsintervju tidigare i år, en glad filur på rätt sida av 30-årsgränsen.

IMG_20191212_133337

Tänt var det här!

Under långa dagar drillas vi i ett av huvudkontorets klassrum, ett par rejäla stenkast från Kastrup. På kvällarna tar jag sedan tåget över bron till Malmö. En något kostsam process men jag är inledningsvis trots allt imponerad över hur pass smidig passagen mellan två olika länder kan te sig. Ynka tjugo minuter tar resan mellan Kastrups flygplats och Malmö central, en passkontroll inkluderad. Ensam är jag heller inte. För trots att antalet bropendlare minskat markant de senaste åren så är vi ändå en bra bit över tiotusen själar som med god växelkurs i blick tar sig över bron från svenskt håll, varje dag.

I gårdshuset i Malmö väntar sedan självstudier i form av datorbaserade lektioner, vilka i sig i slutändan tar en bra bit norr om tjugotalet timmar i anspråk. Mitt i allt lyckas jag även få tillstånd en observationsflygning till egyptiska Sharm el-Sheik. Under en sådan flygning agerar man passiv bisittare och tar plats på cockpitens extrasäte, med syftet att med egna ögon få se hur piloternas arbetsflöden ser ut i praktiken. Mina motsvarande pass hos airBaltic tog mig till destinationer inom Europa, på hyfsat behagligt avstånd. Tio timmars flygtid till faraonernas rike är en helt annan historia och den som måhända med egen stuss fått bekanta sig med det beryktade klaffsätet i en Boeing 737 vet att det är en allt annat än komfortabel upplevelse. Jag lämnar resten åt er fantasi.

IMG_20191220_134627

Stämningsbild från Egypten.

Min decembermånad är med andra ord späckad till bredden och såhär dagen före julafton, med det allra första simulatorpasset precis avklarat, är det inte mycket fräschör kvar att hämta i hjärnbarken. Nu väntar ett par dagar ledigt och ett välförtjänt julfirande innan jag åter styr kosan söderut och ger mig i kast med de allra sista dagarna av utbildning.  Därefter ser jag med spänning fram emot mina första flygningar, en bit in i januari.

God jul på er!

 

Malmö, välkomnar och strålande.

I Malmö ösregnar det. I en trång köksvrå i ett hem nytt nog att inte kännas som ett hem kokar jag havregrynsgröt, blickar ned i kastrullens sörja till middagssubstitut och kommer osökt att tänka på min farmor.

Det kan ha varit den sista julen hon var i livet som hon gav mig en enkel kastrull med tillhörande lock. Det var plastdetaljer och kromat stål, en lapp skvallrade att inköpet skett på Ica.

”En kastrull är alltid bra att ha”, som hon förklarade gåvan. Jag tackade artigt och förstod ingenting.

Men i runda slängar tjugo år senare står jag här på något sydligare breddgrader och vevar med sleven i samma kastrull. Farmor gick bort för många år sedan, jag har väl förhoppningsvis några år till godo. Kastrullens öde vågar jag inte sia om.

Men låt oss backa bandet några veckor. Den sista tiden i Riga blir föga anmärkningsvärd och definieras mest av en horribel förkylning som oförtrutet marscherar i gränslandet mellan allmän misär och dödsriket. Med vrålande bihålor blir det alltså inte mycket flygande som noteras i loggboken. Ett undantag tar mig under märkliga omständigheter till Bukarest, där ett piskande regn och stormbyar välkomnar ynka tre själar på kvällskvisten. Får en klapp på axeln (”good landing, very good”) efter väl förrättat värv.

IMG_20191016_201447_1

Samma fågel, annat tillfälle.

Vi är här för att leverera ett flygplan som gjort sitt i bolagets färger och nu hittat en ny ägare. Jag stänger ner cockpiten en sista gång, kastar ett öga genom den tomma kabinen och kliver ut i den rumänska novemberkvällens beckmörker. Det är slutet på en era, för oss båda.

På hotellet påminns vi tre gånger om att matsalen strax stänger men hinner med en sista beställning innan köket går hem. Kyparen blir på strålande humör när han förstår att vi är från baltikum. Vill bjuda på vin och dessert, ”from one former communist country to another”, som han käckt uttrycker det. Vi tackar nej, betalar för oss och somnar gott. Transporten hem sker som vanliga resenärer och jag konstaterar att jag kan beta av ännu ett flygbolag i min mentala passagerarloggbok – den rumänska nationalikonen Tarom.

IMG_20191121_132344

Bukarest bjöd inte direkt på pangväder

Min allra sista flygning går därefter av stapeln först någon dag senare. Kiev står på agendan, som så många gånger under de två år jag befunnit mig på lönelistan. Boryspil bjuder som vanligt på en gropig bana och det biter i kinderna när jag sparkar däck inför returresan till Riga.

Blott dagar senare lämnar jag in nyckelkort och uniform, signerar ett halvt ton papper och checkar ut för gott från min första arbetsplats som pilot. Det är ceremoniellt på ett högst icke-ceremoniellt vis och jag lämnar Riga med få känslor, den envisa förkylningen undantagen. Kanske trillar polletten ner senare.

Kanske inte.

IMG_20191129_134936

En sista utcheckning.

Stenkast, passerat och lämnar.

Chartersäsongen är sedan en dryg månad över för undertecknads del.

Borta är helger på Bates Motel ett stenkast från Sturups landningsbana, komplett med tidsfördrivande löpturer i ett bländande vackert sommarlandskap. Förbi är även trivsamma turer till ett medelhav som aldrig tett sig så vackert som under inflygningar där allt liksom bokstavligt breder ut sig framför nosen. Det har kort sagt varit en fin sommar, trots ett schema som kanske mått bra av ytterligare någon ledig dag instucket i den täta massa av arbetsdagar som nu passerat.

IMG_20191030_114718

Vulkaniskt märkt ö i Medelhavet, fångad på väg trygg höjd på väg tillbaka till Sverige.

IMG_20190921_175914

Förmiddagsdis över alperna.

Väl tillbaka i Riga hann aldrig något välbekant vardagslunk infinna sig. Inte för att det inte saknades välbekanta element. Schemat för oktober rasslade in och bestod i familjära rutter till den tyska orienten och idel hotellnätter i litauiska Vilnius. Taxin från Riga flygplats till min lägenhet i den tilltufsade västra förort som varit mitt primära hem de senaste två åren var lika kort och oroväckande billig som vanligt. Folk log inte mer än vad som absolut behövdes.

Sedan snart ett år tillbaka har bolaget offentligt kommunicerat att dess ålderstigna flotta med Boeing 737 ska fasas ut under hösten. Initialt hette det att flottan skulle lämna mot slutet av 2020, därefter beslutade man sig för att klippa bandet året tidigare, redan till hösten i år. Därefter blev det tyst. I takt med att sommaren gick mot sitt slut flög rykten om den närstående framtiden tätt över floden Daugava. Varje arbetsdag började med en kopp kaffe och senaste nytt från någon som hört något från någon. Und so weiter.

IMG_20191012_122030

Man tager vad man haver. Till vänster en flygdator med display som i normala fall återfinns i den nyare serien B737 New Generation. Till höger standardmodell som idag troligtvis ej längre tillverkas då den är av CRT-typ (tänk gammal tjock-tv).

IMG_20191014_104358

Mellanlandning och därmed väntan på passagerare.

För några veckor sedan kom så till slut ett e-postmeddelande från ovan. Vi skulle behålla några plan trots allt och mellan de snirkliga raderna kunde det tolkas som att vi satt säkert i stolen i ett år till – såvida vi inte själva ville byta modell. Denna nygamla vardag att förhålla sig till omkullkastades dock blott några dagar senare då kollegor rapporterade att de blivit uppringda med ett helt annat erbjudande.

Min telefon gjorde dock inte väsen av sig. Kanske tillhörde jag den grupp som tack vare avbetad arbetstid inom bolaget fick stanna? Men så damp beskedet ned på elektroniskt vis och även jag ställdes inför ultimatumet att skola om mig på en ny typ (komplett med en inlåsningsklausul på några år) eller lämna bolaget i samband med att mitt nuvarande kontrakt upphör i slutet av november.

IMG_20191012_144124

Rullbanan i Odessa är måhända tjusig att beskåda från ovan men väl på marken är den i starkt behov av renovering. 

IMG_20191014_111401

Ett Boeing 747-400 i anrika KLM:s färger taxar på Schiphols flygplats i Amsterdam.. Något större än oss. Något. 

Nu återstod att bestämma sig.

Som i alla omvälvande beslut tornade sig såväl för som nackdelar upp sig på det bildliga bordet framför mig. Exakt vad som vägts in i beslutet förpassar jag till det ej offentliga rummet. Men när argumenten till slut måttats, värderats och synats i sömmarna med råge vägde en vågskål tyngre än den andra.

Fredagen den 29 november lämnar jag således in min uniform och lämnar min första arbetsplats som pilot. Måndagen därpå väntar ett nytt äventyr.

Men mer om det en annan gång.

IMG_20191023_171745_1

Historiskt tyngda Tegel i Berlin har besökts ett antal gånger under min tid i baltikum. Fortfarande väntar den tyska metropolen på att den ständiga ersättaren ska invigas. Tills dess knegar denna trotjänare samt närliggande Schönefeld på.

IMG_20190926_151359

Morgonsol och spridda molntussar över Stockholm.

Förskansad, Malmö och ylar.

Jag ligger förskansad mitt i sängen på Sturups flygplatshotell och hör vinden yla utanför fönstret. Malmös flygplats (som rent geografiskt ligger en ganska rejäl bit bort från staden ifråga och de facto konkurrerar med Köpenhamns dito tvärs över sundet) är ett ökänt blåshål där vinden allt som oftast verkar komma från alla håll och kanter. Hösten är här, gårdagens kämpande solsken har förbytts mot en melankoliskt grå himmel. På gårdsplanens poolyta rullar tsunamiliknande vågor. Kort sagt, det blåser i Malmö.

IMG_20190813_211551_1

Lugnet som uppstår strax före passagerarnas ankomst. Här förevigat strax efter solnedgång i Palma, Mallorca. 

IMG_20190823_121811

Ömt omhändertagen på Rhodos. 

Gårdagens bustidiga morgonflygning till Rhodos följs denna eftermiddag av ett nattpass till turkiska Antalya. Efter i runda slängar tio timmars så kallad aktiv tjänstgöring ska vi därefter mitt i natten transporteras till Arlanda och därefter stämpla ut – runt tolv timmar och en kvart efter att arbetsdagen officiellt börjat. Under den kommande veckan kommer därefter de tidiga morgonpassen att växlas med sena kvälls och nattpass. Allt enligt gällande regler där man, något extrapolerat, kan förväntas vara fullt redo och alert efter tio timmars vila.

IMG_20190913_160639

Sturups flygplatshotell levererar hopp och inspiration medelst dessa bevingade ord.

IMG_20190913_183912

Området kring Sturup gör sig ofantligt bra för långa löpturer i det böljande landskapet. Balsam för själen, etc.

Om det är något jag försöker säga mitt i denna försiktiga klagosång är det såklart att jag har en del att invända på när det kommer till nuvarande situations schemaläggning och den allmänna inställningen i branschen till hur kroppens interna klocka fungerar. För vi är inte maskiner och även om det i viss mån går att vänja sig vid de tvära kasten tror jag (tillika vetenskapen) att inget gott hälsomässigt kommer ur detta, vare sig kort eller långsiktigt. Men så länge lagstiftningen ser ut som den gör så kommer så klart en del aktörer att fortsätta läsa regelboken likt den beryktade fan läser bibeln.

IMG_20190827_022503

Nattpasset till ryska Kazan. 

Syrliga passningar i all ära, men låt mig hur som haver ändå konstatera följande. För eftersom jag själv i mitt tidigare liv levde kontorslivet, stundtals klagande över arbetstider, har jag i högsta grad något att jämföra min nuvarande situation med. Och summan av kardemumman blir således att den typiske kontoristen i Sverige har det väldigt, väldigt förspänt och ordnat. Åtminstone när det kommer till arbetstider och berikande ledighet.

IMG_20190814_201029

Solen går ner över italienska Sardinien. 

Men, hör jag dig säga från andra sidan skärmen. Visst är det väl ändå så att det där hör jobbet till?

Och på detta nickar jag eftertänksamt samtidigt som jag garderar mig likt en pokerspelare med medvind och ödmjukt tillägger att det ju alltid bör finnas utrymme för förbättringar.

Men det hör framtiden till. Tills dess ligger jag här i horisontellt läge i den katakombliknande struktur som är Malmö flygplatshotell. Vinden ylar dramatiskt runt knuten. Vågorna går höga i poolen som har badsäsongen i backspegeln.

Det blåser i Malmö.

 

Blinka, sommaren och äpplen.

Ni vet hur det är.

Man hinner knappt blinka, ta ett djupt andetag och spekulera i huruvida Bajen kommer vinna SM-guld under de närmaste tjugo åren innan man bryskt väcks till insikten att juli månad snart är över. Men där är vi nu och med ovanstående i åtanke är det väl dags att uppdatera de närmast sörjande kring vad som sker för tillfället.

IMG_20190621_220216

Soluppgång efter ett sommarhetsigt skyfall i Oslo.

IMG_20190719_145440

Sommarens skiftande väder innebär inte sällan ögongodis i form av fina, varierade molnformationer.

Sommaren är utan tvekan den allra mest hektiska arbetsperioden för oss piloter. Detta givetvis i bjärt kontrast till många andra yrkeskårer som under perioden finner tid att kontemplera och vila upp sig för hösten, vintern och våren. Så alltså ej för undertecknad som ej har rätt till semester under sommaren men istället kan se fram emot garanterad övertid och några månader där schemaläggarna slår knut på sig själva för att inte bryta mot de uppsatta reglerna kring maximal arbetstid (tider som i sin tur skulle få den typiske kontoristen att kippa efter andan).

I klarspråk är alltså sommaren en tid där man jobbar långa dagar och med minimal vila mellan varven. Men det är också en period där flygbolagen inte sällan öppnar upp tillfälliga rutter som lockar soltörstande flanörer. Vilket i sin tur alltså innebär att undertecknad får se och uppleva något nytt.

Ergo, alla vinner.

IMG_20190710_155517

Arbetsdagen börjar!

IMG_20190708_103558

Istanbuls nya monsterflygplats, sedd från ovan på väg norrut från Antalya. 

Sedan en dryg månad tillbaka har exempelvis mitt eget bolag hyrt ut ett plan med komplett besättning till en nordisk charteroperatör. Det betyder alltså i klarspråk att vi flyger passagerare som egentligen skulle ha flugit med ett annat bolag. Fenomenet förekommer i lite varierande former men den allra vanligaste formen kallas enligt gängse branschlingo för “wetleasing” och innebär i korta ordalag att man hyr ett flygplan komplett med besättning som därefter står till ens förfogande under en given period. Flertalet resenärer funderar troligtvis aldrig kring detta utan ser flygplanet som sådant (oavsett färg, form och besättningens kläder) som ett sätt att ta sig mellan två punkter. Andra har kanske någon gång dykt upp till en flygning och undrat varför de stigit på ett plan med en främmande logotyp trots att biljetten skvallrar om något annat.

En del flygbolag har faktiskt det här som sin primära affärsidé och flyger egentligen inga egna rutter under eget namn. Istället har man en uppsättning plan med tillhörande besättningar som hyrs ut lite varstans i världen för att flyga såväl passagerare som gods. Så är alltså inte fallet med min nuvarande arbetsgivare men det hindrar alltså inte att vi lånas ut under perioder då kapacitetsbrist kan uppstå.

IMG_20190715_113820

Flygledartornet på Antalyas internationella flygplats…

IMG_20190615_165651

…samt en högst random bild från utomhusmarknaden i Rigaförorten Agenskalns.

Med ovanstående i åtanke har jag alltså spenderat juli månad primärt flygandes svenska charterresenärer till diverse soldränkta resmål kring Medelhavet. Det har varit en intressant upplevelse av en rad olika skäl. Dels för att det som sagt inneburit högvis med nya destinationer att sätta sig in i men också för att klientelet skiljer sig mot det jag är van vid. Nu har det varit peppade semesterpassagerare som klivit på planet, människor som inte sällan reser mindre ofta och som ser just den stundande trippen som årets höjdpunkt. Ofta är en betydande del av kundunderlaget också  barn vilket jag personligen tycker är sjukt roligt eftersom det väckt så många minnen från när jag själv mätte några äpplen i höjd och såg på flygplan som något närmast utomjordiskt.

Därmed så klart inte sagt att någon passagerargrupp är bättre än den andra. Det är bara annorlunda, helt enkelt.

IMG_20190705_074402

Arlandas längsta bana byggs om under sommaren vilket inte sällan leder till kö under morgonrusningen.

IMG_20190712_203046

Nattpass till Chania. 

I framtiden är det kanske heller ingen högoddsare att jag kommer se mindre positivt på den närmast komiskt tilltagna mängden icke frivillig övertid som för tillfället betas av. Just nu är varenda flugen timme dock uppskattad eftersom jag bygger erfarenhet och dessutom fått en provisorisk inblick i hur en annan arbetsvardag kan se ut – den där man flyger långa rutter vilket innebär mindre direkt handpåläggning och arbetsintensiva perioder, men samtidigt väldigt långa arbetsdagar. En sorts förhandstitt på hur livet som långdistanspilot kan te sig, minus bryderiet med jetlagg och tidszonsbingo.

Närmast väntar åtminstone ytterligare någon månad där jag en majoritet av tiden är uthyrd  i soldyrkarnas tjänst innan högsäsongen går mot sitt slut och hösten tar vid. Då väntar i sin tur en annan form av ovisshet då min flygplanstyp ska fasas ut och min direkta framtid ter sig hyfsat dunkel och svårtydd.

Men mer om det senare.

IMG_20190712_232152

Kontoret med stämningsbelysning i kontrast till sommarnattens beckmörker.

IMG_20190619_213919

Däckbyte på gång.

Intet, lagom och Kiev.

Från östfronten intet nytt.

Jag ligger nerbäddad i mjukisbrallor och datorn i knät, väntades på att kommande månad ska röra sig från spekulativt kolmörker till något mer substantiellt.  Ett par veckor innan månadsskiftet brukar nämligen kommande månads schema rasa in och min man på insidan skvallrade redan igår om att vi skulle få en tidig present lagom till helgen.

Den här tidsmässiga osäkerheten är annars något som oftast förvånar folk man pratar med. Och precis som den nyligen avblåsta SAS-strejken upplyste massorna om är det min vardag att i absolut bästa fall veta hur mitt liv ser ut under kommande fem veckor. I den andra änden finner vi dagar som denna, när månaden börjar röra sig in i sin andra halva och jag alltså fortfarande bara vet hur schemat ser ut de närmaste två veckorna. Att alltså planera för vardagen är minst sagt en påfrestande excercis i uppvisat tålamod från en omgivning som nog helst velat ha en annan verklighet att förhålla sig till.

Men så är livet som pilot.

IMG_20190422_222056

Kollegor på väg in och skiftbyte sker inom kort när undertecknad kliver på för nattflygning.

Åtminstone om man inte jobbar för ett visst irländskt lågprisbolag som lite förvånansvärt har ett stabilt schema där man arbetar fem dagar och därefter är ledig i fyra. Förvisso arbetar man då ofta enligt uppgift så att det sprutar flygtid ur öronen, men stabiliteten och förutsägbarheten är minst sagt beaktningsvärd. Personligen tror jag att den här önskan om att kunna planera ett normalt liv är det som framtida strider gentemot arbetsgivare kommer att gravitera mot. Borta är tider då man som flygförare tjänade extremt bra. Men alla kan nog sympatisera med en önskan om att få kunna planera sin vardag och inte försaka precis allt när det kommer till socialt umgänge och familjebyggande.

IMG_20190516_190023

Tröttnar aldrig på den här vyn, här konstnärligt förevigad i Zürich.

Mitt nya kontrakt är annars i hamn vilket dock visat sig vara en yterligare tidsbestämd historia, denna gång kopplat till min flygplansmodell tänkta framtid. Ryker den imorgon gör jag detsamma, annars har jag mitt på det torra till mot slutet av året. Den här konstanta osäkerheten är något jag absolut hellre haft i backspegeln men jag försöker se positivt på det hela, växa i min yrkesroll för varje landning och ta det som det kommer.

Att sommaren är här har annars visat sig ytterst tydligt i schemaläggningen där jag de senaste månaderna flugit nära vad som är max antal timmar per månad. Till detta kommer självfallet även all tid omkring den faktiska flygningen – som att dyka upp innan avgångarna och planera, väntetid mellan flygningarna och andra mer administrativa sysslor.

IMG_20190511_204138

Min tjej kom nyligen till byn så vi passade på att göra de mer illustra delarna av stan.

På tal om väntetid mellan flygningar, skänk gärna en tanke till mig som spenderar drygt fyra timmar på marken i Kiev i natt. Detta mellan en sen midnattsavgång från Riga som sedan avrundas med ett tidigt morgonflyg tillbaka från Ukrainas huvudstad. Jag ämnar spendera tiden pluggandes inför min två dagar långa OPC (operator proficiency check) som går av stapeln med start på måndag eftermiddag.

IMG_20190508_105341

Inflygning till Riga. Älskar när grönskan tittar fram och sommaren ligger runt hörnet.

Denna kombinerade simulatorkontroll (uppdelat i två pass á fyra timmar) och kunskapskoll sker två gånger om året och testar oss i diverse nödlägen och annat som annars förhoppningsvis aldrig sker till vardags. Jag räknar med en svettig men lärorik sittning och känner mig bättre förberedd än någonsin. Detta inte minst då jag återigen känner att jag fått upp värmen igen efter fjolårets cancerdebakel.

Ett år har alltså redan gått sedan allt brakade samman.

Låtom oss hoppas att det var ett tillfälligt gupp på vägen man kallar livet.

Väderrapporten, vittja och pervers.

Väderrapporten skvallrar om tjugotvå soliga plusgrader under inflygningen till Riga. Vi rullar in till vår luftbrygga, stänger av motorerna och jag öppnar fönstret för att liksom insupa den tidiga försommaren. Det dröjer några minuter innan den första nysningen kommer. Följd av en andra, en tredje. En fjärde.

Det är pollensäsong i Lettland och trots att väderleken varit minst lika god i Litauen där jag de senaste dagarna spenderat min tid har jag inte känt av ett jota. Men här på hemmaplan kliar det friskt i ögonen och näsan rinner till som ett kvitto på en evolution som inte riktigt fattat grejen.

IMG_20190412_100455

Stort möter litet i Zürich.

Med bara dagar kvar på mitt nuvarande kontrakt har det annars varit lite sisådär med kommunikationen mellan min arbetsgivare och mig själv gällande villkor och annat matnyttigt för min fortsatta framtid. Attityden har lite varit som så att vi tar det när det kommer, eller helst några veckor efter. Vilket inte riktigt varit undertecknads kopp té. Därför var det en rejäl lättnad att vakna upp i morse, vittja den digitala brevlådan och där hitta ett löfte om att det nya kontraktet utformas i skrivande stund.

Detaljer?
Nja.
Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

IMG_20190414_063700

Soluppgång i Riga, på väg mot dagens tredje flygning en arla morgon i april. 

Sommarsäsongen sparkade officiellt igång för några veckor sedan när mars övergick i april. För vår del innebär det att en del temporära rutter som andas sommarflärd införs under några månader framåt. De allra flesta av dessa flygs förvisso inte av oss i Boeing-flottan (utan hanteras av den nya modellen Airbus A220) men trots detta har en del nya rutter letat sig in i schemat för maj. I natt gör jag exempelvis debut ner södra Ukraina och kustorten Odessa – ett välkänt namn för den som har koll på det forna Sovjets hetaste semestermål. Senare i maj landar jag även i Prag (som en betydligt yngre version av mig själv besökte senast för hela tolv år sedan) och troligtvis även på Sardinien. Däremellan väntar de numera klassiska besöken i Amsterdam, Paris och Berlin – allt från min hotellbas i Vilnius.

IMG_20190412_102443

Finfina bergsformationer på väg till Schweiz.

Att många av mina kollegor inte ämnat stanna kvar till den tidigare nämnda utfasningen av Boeing 737 och redan nu lämnar skutan märks för övrigt tydligt i schemaläggningen där jag såväl nuvarande som nästkommande månad flyger betydligt fler timmar än jag någonsin tidigare gjort. Jag tackar och tar emot, för all erfarenhet är bra erfarenhet i min bok. Inte minst i en bransch med närmast pervers fixering kring flugna timmar och loggbokserfarenhet.

Gott så.

IMG_20190406_202234

Kvällsflygning från Oslo som säkerhetspilot, sittandes på klaffstolen med kaffe i hand.