Folk, Solna och välviljan.

En grej jag gillar med Riga är att folk som också springer vinkar till en när man passerar under sin löprunda. Förvisso sker det med ungefär samma frekvens som total månförmörkelse, men ändå. Som god stockholmare blev jag först bestört, närmast kränkt av denna synbara vänskapssignal. Testa att göra något liknande när ni flåsar fram längs Årstaviken så fattar ni vad jag menar. Undertecknad må vara något överkänslig efter att för idel antal år sedan med otroligt låg framgång försökt importera det göteborgska fenomenet att hälsa på busschaufförer, dock i Stockholms kollektivtrafik.

Spoiler: det fungerar inte.

Men ändå, här i Riga hälsar man på sina fellow löparkamrater. Trevligt.

IMG_20190204_144258

Moln, moln, moln. På väg från Helsingfors till Riga.

I fredags gjorde jag storstilad comeback i en byggnad jag annars gärna håller mig långt borta från – nämligen Karolinska Universitetssjukhus i den ytterst suspekta (åtminstone om man tippar grönvitt) norrförorten Solna. Ärendet var inte skräckblandad sightseeing utan den första av två årligen återkommande magnetröntgenkontroller för att undersöka kroppens skick efter sommarens cancerdebakel. Det tog lite drygt en halvtimme och bestod i att ligga i en rymdskeppsliknande sarkofag med P2 i lurarna och en röst som med jämna mellanrum uppmanade en att hålla andan.

Resultatet som jag verkligen hoppas är av positiv natur väntas senare i veckan. Håll gärna tummarna på kollektiv basis för min skull.

IMG_20190208_151722

Så kallat ”hög modegrad”.

Sedan ett par dagar är jag tillbaka i den lettiska huvudstaden (snarare en av dess västligt belägna förorter) och rullar tummarna då jag för tillfället befinner mig på “standby”. Detta är något som förekommer lite då och då i schemaläggningen. Det innebär rent konkret att jag ska vara redo att infinna mig på flygplatsen inom en timme från anrop, redo att arbeta. Det finns tre skift, ett morgonpass, ett som sträcker sig över dagen och ett kvällspass. Var och ett brukar i allmänhet vara tio timmar långt vilket för mig just denna dag innebär att jag bör vara startklar mellan klockan 14:00 och midnatt. Riga är inte särskilt stort men med en ynka timme att lira med är det inte direkt så att man kan bege sig på större utflykter från hemmet dessa dagar.

Med ovanstående i åtanke gav jag mig idag ut på ett ytterst u-landsklingande uppdrag – att införskaffa vatten på dunk. Denna muskelbyggande aktivitet består i att jag ett par gånger i veckan bär hem 5-literskärl från det lokala vattenhålet Rimi. Detta eftersom svaret på frågan om kranvattnet är tjänligt varierat från ett osäkert “ja?” (samtidigt som den personen själv köpte vatten) till “absolut inte”. På grund av visst machokomplex (läs: maximal snålhet och lättja) har jag valt en sorts mellanväg och använder dock kranvattnet till matlagning och kaffekok.

Och hittills har jag alltså överlevt.

IMG_20190130_142447

Sjön Maras Dikis, vilket enligt Google Translate betyder Pestsjön. Avstår nog från spontanbad i sommar.

Nåväl, min ytterst ovetenskapligt grundade erfarenhet gör gällande att jag blir inringd ungefär 50% av mina standbysessioner. Igår hände inte ett jota och än så länge är det oroväckande lugnt även denna dag. Eftersom jag som bekant helst av allt vill flyga hoppas jag därför på maximal utdelning så väl imorgon som på onsdag.

Även här får givetvis den kollektiva välviljan gärna hålla idel kroppsliga utväxter korsade för min skull.

Annonser

Tunnelbanan, passet och kroppsöppningar.

Jag halvspringer mot tunnelbanan, klädsamt trött och förvirrad efter ett drygt dygn av resande från den främre orienten. Jag är på väg till Oslo för ett par dagars synande av de stockholmskt tråcklade sömmarna och stöter ihop med mina föräldrars goda vänner, tillika mina grannar Torbjörn och Pirjo.

Allt är bra. Men jag skriver för sällan säger Torbjörn. Så nu tar jag tag i det här innan januari blir februari och det vintergrå går in i fas två. Och Torbjörn – oroa dig inte, du kommer greja din behandling.

Precis som jag grejade min.

img_20190108_125231

Vi drog till Thailand. Den som önskar framföra kritik kring kvaliteten på min åldrade mobilkamera framför lämpligast denna via Swish (kontakta mig för detaljer).

Januari har i övrigt bjudit på lika delar flyg och semester. Det senare var en stilstudie i “sista-minuten-tänk”, där destinationen ändrades i sista minuten och ackompanjerades av ett förvirrat besök hos Arlandapolisen för tillfälligt pass. Förvirrat då nämnda myndighet undrade varför jag ville ha ett tillfälligt pass när det inte behövdes till Thailand. Detta trots att landets ambassad sagt att det behövdes minst sex månader i passet (och jag stoltserade med hela fem).

Som god svensk litar jag självfallet på auktoriteter och begav mig därför morgonen därpå till Arlanda, utan tillfälligt pass men med en hel del nervositet ombord. Spoiler: du behöver inga sex månader i passet för att äntra thaimatens hemland (men jag skulle knappast utsätta mina nerver för en dylik chansning igen).

Hur var Thailand då, undrar du såklart inte eftersom du spenderade de där två veckorna huttrandes medans en annan lallade omkring på paradisstränder, åkte moped vrålsjungandes Lasse Holms odödliga epos Cannelloni Macaroni och åt wokade skaldjur tills det sprutade ur öronen (och till slut ur andra kroppsöppningar, men detaljerna besparar jag er).

Jo vars, det var fint. Vi dök. Åt. Hängde på stranden. Läste en och annan bok. Tog mitt livs första thaimassage. Und so weiter.

dsc05308

Ko Kut är rena drömmen. På riktigt. Så långt från det Thailand jag förväntat mig.

Nu är jag tillbaka i Baltikum, en plats där jag numera befinner mig allt mindre på min bas i Riga och desto oftare utgår från litauiska Vilnius. Inte för att jag klagar, jag har en stående önskan hos planeringsavdelningen att få så mycket flygningar som bara möjligt från huvudstaden i fråga. Lite av ytterst modest monetär anledning, desto mer för att det finns ett dugligt (och alltid tomt) gym på hotellet så att min dystra skepnad håller sig i form.

Och så gillar jag Vilnius.

Det är låga byggnader som går från stalinistisk brutalism till preussisk svulstighet, det är mat som får tyska charktallrikar att ansöka om nyckelhålsmärkning och det nedförsbacke på bana 19 (men uppförsbacke i motsatt riktning).

Annars är min nyfunna mission att flyga allt mer manuellt, i den mån det är möjligt. För i en värld där allt fler bolag vill att så pass mycket flygning ska ske på autopilot (och med oss piloter som primärt systemövervakare) är jag nyväckt förespråkare för motsatsen – alltså att flyga mer för egen maskin, med så få hjälpmedel som möjligt. Detta för att inte förlora det man byggt upp under den korta tid då man harvade runt i propellerplan från 1970-talet, där automatik var ett drömskt koncept från en avlägsen framtid.

Så.

Jag önskar flyga mer manuellt vilket inte sällan krockar med flygbranschens principer och interna regelverk. Värt att nämna i sammanhanget är dock att det här med automatik inte på något sätt är negativt, i rätt mängd och under rätt förutsättningar. Jag har tröttnat en del på syrliga kommentarer av halvfrämlingar man mött i festliga sammanhang som yttrat saker som “luftens busschaufförer” (i sig ett hån mot de som framför bussar då jag knappast kan köra buss) och att det “ändå bara är att sätta på autopiloten”.

För så fungerar det så klart inte.

img_20190128_103349

Avspänd väntan på avgång i Amsterdam. Framför oss tronar vår kollega ”The Canadian Queen”, forna Bombardier CS300, numera omdöpt till Airbus A220.

Något förenklat finns det flera våningsplan av automation. På gatuplan finner vi de mest basala lösningarna. Planet flyger i en riktning vi bestämmer. Eller planet stiger med ett visst antal fot i minuten (men skiter totalt i hur snabbt det går, exempelvis).

Tar vi trapporna upp en våning (tänk på hälsan, undvik hissen) blir det något mer komplext. Planet stiger men lovar dyrt och heligt att inte överskrida en viss fart.

Och högst upp, med magnifik panoramautsikt över robotstaden, hittar vi full automation. Där planet flyger enligt en förprogrammerad rutt, enligt förprogrammerade hastigheter och inte överträder kritiska farter. Det till och med kan landa själv.

img_20190126_105116

Alltid tryggt med lite sällskap på plattan. Även här i Amsterdam där ett annat Boeing 737 väntar på returresa till Tallinn.

Men det många glömmer eller helt enkelt inte förstår är att det på samtliga våningsplan huserar människor. Som övervakar men dessutom aktivt bestämmer vad nämnda autopilot ska göra, just där och då. Man skulle kunna göra ytterligare en liknelse – att autopiloten är ett instrument och piloten är musikern. För instrumentet spelar inte sig självt (och det låter i all ärlighets namn inte särsilt bra när den otränade drar fram guran på festen och med fullt självförtroende misshandlar valfri evergreen från forna årtionden).

Dessutom saknar datorer en väldigt viktig egenskap. De kan inte improvisera. Och den som fått för sig att de är felfria och alltid tar logiskt genomtämka beslut har då aldrig flugit ett flygplan.

Och då är det ganska bra att vi sitter där.

Vi luftens busschaufförer.

Vänster, anspråk och puls.

Det är fredag kväll i Vilnius, den litauiska huvudstaden som på något magiskt vänster blivit den plats där jag somnat och vaknat allt oftare de senaste veckorna. Bolaget gör nämligen anspråk på att vara hela baltikums flygbolag och med det kommer direktrutter från såväl just Vilnius som Estlands stolthet Tallinn. Personligen har jag sedan starten en återkommande önskan inlagd i systemet om så många nätter som möjligt i just Vilnius. Dels för att dryga ut min ytterst påvra lön med lite välbehövligt traktamente, dels för att hotellet råkar ha ett fullgott gym där i stort sett inte en käft utöver undertecknad huserar. Det skadar heller inte att rutterna för just min flygplanstyp är bra just från Vilnius. Oftast står Paris, Amsterdam eller Berlin på schemat. Vilket i praktiken innebär den uppskattade puls som stora flygplatser för med sig samt lagom långa arbetsdagar.

IMG_20181223_230910_1

Arla morgon i Vilnius.

Nåväl, det är fredag i Vilnius och spegeln i det nakna badrummet ljuger inte – jag behöver klippa mig. Jag googlar loss, hittar en barberare ett lagom optimistiskt stenkast från hotellet och bokar en tid. Det är bråda dagar innan nyår så jag får vänta till tidig kväll innan frisör Kaan ger mig ett stadigt handslag och på knackig engelska önskar mig välkommen, erbjuder mig en drink (jag tackar artigt nej) och sedan ber mig ta plats i en hederligt retrodoftande frisörstol av modell äldre.

Salongen är som mycket här borta ambitiöst i sitt upplägg och har såväl mörkt möblemang som en gigantisk jordglobspjäs som inte gjort bort sig ens i tändstickskungen Ivar Kreugers förmodade kontor. Samtidigt är väggarna vitmålade a´la sterilt sjukhus och en väldigt modern stereoanläggning mullrar på okristlig volym så resultatet blir något ofokuserat, fast på ett charmigt vis. Det tar runt 75 minuter att klippa sig och processen är minutiös i sitt upplägg. Runtomkring mig i rummet sitter ett klientel som ser ut att härstamma från mitt eget Södermalm, fast för runt fem år sedan. Det är med andra ord smärta, unga män i skogshuggarkläder som får sina voluminösa skägg tvättade och ansade.

Och så jag.

IMG_20181228_091659

Vilandes på Arlanda Terminal 2, med stussen i vädret.

Tidigare på dagen har jag avverkat mitt livs första flygning till Arlanda, vilket så klart är en emotionell guldstjärna av rang i erfarenhetsblocket. Lite smålustigt nog är det inte första gången destinationen figurerat i mitt schema. Dock har flygningen varje gång strukits i sista sekund vilket gjorde att förvåningen steg när jag checkade in och briefingpappret fortfarande visade “BT101 ARN”.

Lite kuriosa i sammanhanget – rutten Riga-Arlanda är airBaltics allra äldsta och det finurliga linjenumret 101 är på sin plats då sträckan var den absolut första bolaget avverkade, samma dag som bolaget öppnade hangardörrarna. Idag trafikeras denna anrika passage främst med hjälp av turboproppen Bombardier Dash Q-400NG men vid behov nyttjas även något av våra Boeing 737-300 eller den något mindre 500-modellen. Tre till fyra avgångar om dagen blir det, sju dagar i veckan.

IMG_20181229_112919

Ett molntäckt Polen.

För mig var det dock alltså den första gången och på kaptenens fråga om jag ville ta det första eller sista “benet” var svaret självklart – för visst ville jag själv sätta ned de fem hjulen på rullbanan norr om Stockholm. Den som satt ombord fick även nöjet att höra min sakrala (nja) stämma i högtalarna, på båda sträckorna.

Imorgon väntar Amsterdam innan nyårsafton startar tidigt med sänguppgång runt tre-snåret och morgonpiggt återbesök i den svenska huvudstaden.

Gott nytt år!

Teoretiskt, gatlampor och Daugavafloden.

Jag pluggade aldrig nationalekonomi på universitetet (utan simmade i ett teoretiskt hav där djurlivet bestod i statsvetenskap, historia och sociologi) och har därmed ytterst rudimentär koll på ämnet ifråga. Men om man kan dra slutsatser om en regions ekonomiska status baserat på hur många gatlampor som är tända efter solnedgången ligger västra Riga pyrt till.

På detta tänker jag när jag skumpar fram i beckmörkret under en löprunda förlagd till tidig eftermiddag. Bilar sveper förbi och lyser tillfälligt upp marken framför fötterna. Sedan blir det mörkt igen. Skuggor av andra människor sveper förbi. Inte en reflex verkar finnas på den här sidan av Daugavafloden.

Jag drar mig till minnes vad en äldre lokalbo för något år sedan berättade med ytterst uppgivet tonfall.

“Om inte EU betalar för det händer inte ett dugg i det här landet. Förr kom pengarna från Moskva, nu betalar Bryssel.”

Kanske ligger det något i den slutsatsen, hur anekdotisk den än må te sig. Samtidigt har jag aldrig sett så många Lexus-bilar i mitt liv som i den lettiska huvudstaden med omnejd. Lånade pengar måhända, men pengar verkar finnas.

Måhända bara inte alltid på rätt ställen.

IMG_20181205_183627

Jag ger er 42 centimeter i diameter pizza. Sju Euro tveksam kvalitet. 

Att komma tillbaka i yrkesutövningen har varit en något omild upplevelse. Efter en och annan motgång fick jag till slut gehör för min önskan om en träningsperiod för att fasas in under anständiga former. Att jag ens skulle behöva be om detta kan te sig något märkligt med tanke på att mitt uppehåll varit längre än den tid jag faktiskt flugit flygplanstypen ifråga. Till slut hamnade min önskan uppenbarligen på rätt bord. I måndags klarade jag av den första delen av två i min så kallade linecheck – en process där man flyger med en speciell sorts kapten som därefter godkänner en för normal tjänst. På fredag går det avslutande provet av stapeln, denna gång till det tyska renässansparadiset (nja) Düsseldorf.

Gott så.

Hemtamt, grymtade och stämplade.

Det har gått i runda slängar ett halvår sedan jag sist trampade runt i den lettiska myllan. Allt känns märkligt hemtamt, men samtidigt märkbart främmande, när jag för en dryg vecka sedan trampade fram genom ankomsthallen på Riga flygplats, slank in på bussen och öppnade dörren till min lägenhet. Min kloka livspartner bidrog med perspektiv när hon några dagar senare gjorde mig sällskap:

“Allt är kvar, allt är sig likt. Det är du som förändrats.”

IMG_20181021_081508

Dimmigt.

Och det är så klart precis så det ligger till. Ankomsthallen doftade svagt av rengöringsmedel, busschauffören grymtade ohörbart till svar på mitt käcka “svejki” och den gula sekelskiftskåken på Jaunpils gata stod kvar. Men jag var något annat.

Jag är någon annan.

Jag mjukstartade med tre dagars markträning där vi bland annat gick genom säkerhetsrutiner, spelade en del rollspel och övade på utrymningar. Allt avslutades med ett stort skriftligt prov som gick galant. Därefter hade jag ett hål på tio dagar i kalendern så jag styrde åter kosan mot Stockholm och förberedde mig i bekanta kvarter för min simulatorkontroll.

IMG_20181103_091551

Mina fyra timmar som flygande i simulatorn var över så jag spenderade två till som åskådare.

När dagen väl kom åkte som sagt min flickvän med mig till Riga, dels som moralisk stödtrupp men också för att vi konstaterat att det var ett år sedan hon gjort resan österut. När klockan ringde vid halv tre på morgonen i lördags var det återigen en märklig känsla som infann sig –  en känsla av lugn.

Jag kan ställa mig kritisk och frågande till bristen på uppvärmning. Men faktum var att jag nu skulle göra en sorts uppflygning i en simulator, en kompetenskontroll som det så fint heter. Detta utan att ha gjort en officiell flygtimme sedan jag den 14 maj landade i Riga efter ett besök i danska legomekkat Billund. Nervositet var med andra högst befogad men när klockan väl ringde den där morgonen var oron utbytt mot något mer behagligt.

IMG_20181103_192022

Min bättre hälft samt sushi. Man får (bör) fira, etc.

För jag kan ju det här. Jag har mentalt förberett mig enligt konstens alla regler. Och nu skulle jag bara agera på de förberedelserna. Med mig under denna tidsmässigt okristliga session var två andra piloter och när vi stämplade ut hade uret inte bara passerat lunch – jag hade min karriärs första kompetenskontroll avklarad, med gott resultat bör tilläggas.

Någon vila att tala om blev det inte eftersom jag under nästföljande två dagar hade två flygningar inbokade. Den första till Frankfurt och dagen därpå en intensiv tur till litauiska semesterorten Palanga.

Hur det känns?

Märkligt hemtamt, märkbart främmande.

För miljön är densamma som jag lämnade den.

Men jag är någon annan.

IMG_20181104_134438

Lagom oknuten slips inför återkomsten i luften. 

Vrider, räknas och negation.

Cancer är det långsammaste fordon jag suttit i.

Hur jag än vrider och vänder på min nya verklighet är det ovanstående mening som bäst fångar känslan. Kanske är den helt oförståelig för den utomstående. Men för mig känns det mesta just nu som att sitta fast i en bilkö när filen bredvid blåser förbi obehindrat.

Att titta på gruppmeddelanden i telefonen är lite som att titta ut genom bilfönstret.

*pling*

Någon rapporterar att han fått ett nytt jobb, närmare hemlandet. Närmare målet.

*pling*

En annan rapporterar om den fina sommaren i det temporära hemlandet. Flygtimmar som rullar in, en självsäkerhet som stärks varje dag.

Jag läser, gratulerar. Trycker på “skicka meddelande”.

Men själv sitter jag kvar i den där bilen. Trycker ansiktet mot rutan.  Försöker greppa när jag själv får börja rulla igen, när livet får återgå till det normala.

Men nog med verbal akrobatik, låt mig för den intresserade beskriva hur det går till att bli sjuk som pilot.

Några veckor efter operationen fick jag ett möte inbokat med en läkare där vi skulle gå igenom eventuell cellgiftsbehandling (eller cytostatika som är den mer korrekta benämningen) och vidare behandling i stort. Mötet kom och gick. Man visste inget mer än att jag nu skulle tillhöra Nya Karolinska. Behandling? Nja, det beslutet fick Karolinska ta.

Efter några dagars väntan blir jag uppringd av en ny läkare som förklarar att det blir cellgiftsbehandling och att varje dag räknas. Ett möte bokas till efter helgen. Det blir måndag. Samma läkare möter mig på min nya vårdinrättning, men den här gången med ett betydligt annorlunda budskap.

Allt ser bra ut! Blodproven påvisar inga spår av spridning. Det är oklart om det ens behövs cellgifter, eventuellt kanske man slår till med en mindre dos i framtiden för att verkligen vara säker på att inget ligger och lurar där inne. Vi bokar in en hög med tester, jämnt fördelade under en fyra veckor lång period. Och det bästa beskedet av alla:

Jag kan börja jobba om jag vill.

Jag blir så glad att jag glömmer ställa följdfrågor, vandrar ut från den nybyggda huvudbyggnaden i Solna med en nyfynnen vind i ryggen. Firar en liten triumf med att bläddra bland retrovinyler kring Vanadisplan och äta mödosamt försvenskad kinamat med min far.

Jag kontaktar min flygläkare för att vidarebefodra det glädjande beskedet från läkarkåren norr om stan. Och här tar saker och ting en vändning jag inte räknat med.

Det blir kalla handen. För Transportstyrelsens definition kring på när man är arbetskapabel skiljer sig från den som cancerspecialister har. Det spelar ingen roll att några av landets kunnigaste personer i ämnet uttalat sig om att det i nuvarande läge inte finns ett spår av cancer i min kropp, att jag inte riskerar några former av blodproppar eller slaganfall.

Är min behandling avslutad, frågar Transportstyrelsen?

Just nu behandlas du inte alls, svarar läkarkåren. Det finns ju ingenting att behandla. Men det kan komma att finnas något, eventuellt inom en snar framtid. Det vet man inte i dagsläget.

Jag får avslag.

Vi pausar bandet här, för att förtydliga scenariot.

Jag har haft cancer. Tumören är bortopererad. Det finns i dagsläget inga bevis på att cancern spridit sig. Det finns enligt samma logik däremot heller inga bevis för att den inte har gjort det.

Och därför tvingas jag hålla mig på backen. Jag får inte ens sätta mig i en simulator för att hålla liv i mina färdigheter och min licens. En licens som ett papper jag får hemskickat i brevlådan för övrigt förklarar är temporärt indragen eftersom jag varit oförsiktig nog att drabbas av cancer. När läkarna är helt säkra på att jag inte behöver framtida cellgifter (alternativt beslutar om att det behövs och därefter flaggar för att behandlingen är avslutad) tas mitt fall upp på nytt. Som avskedsgåvs kan jag då se fram emot en karantänperiod på minst sex veckor. En läkare försöker muntra upp mig med att sex veckor ändå låter lovande eftersom hon haft fall där den efterföljande karantänperioden varit sex månader.

Där befinner jag mig nu, i någon sorts kafkansk vardag där dagar blir till veckor blir till månader.

Just nu anses jag inte vara sjuk, men därmed heller inte inte sjuk.

En dubbel negation inte ens jag kan undvika att försiktigt le i mjugg åt.

 

Brits, cancer och livet.

Jag ligger på en brits.

Det prasslar från pappunderlaget som skiljer min hud från plasten där under. Belysningen är klar, kall och en tydlig kontrast från mörkret som lagt sig över den kretanska regionalhuvudstaden utanför. Det småpratas, skrattas på grekiska. Jag stirrar upp i taket.

Tidigare under dagen har jag och flickvännen dykt längs den nordvästra kustremsan på Kreta. Sett en bångstyrig bläckfisk, färggrann småfisk och en muräna som nyfiket stirrade tillbaka på de tre utomjordingarna utanför klippboendet. Det är vår tredje dag på semestern.

IMG_20180525_111031_504

Högt upp eller djupt ner, aldrig mittemellan.

På eftermiddagen, när jag tvättar av mig sältan från Medelhavet, upptäcker jag att något är fel. Jag tänker att det har med dyket att göra, något vagt om tryckskillnad och en våtdräkt som varit väldigt trång. Jag googlar.

En minneslapp till mitt framtida jag: googla aldrig.

Nåväl, för att skingra tankarna och fortsätta ha en behaglig semester föreslår flickvännen att vi besöker en läkare. För säkerhets skull.

IMG_20180521_234143_525

Vacker vy från vår första kväll i Maleme.

Och nu ligger jag alltså här. På en brits. Med pappret som knastrar, läkarna som avslappnat pratar om något på ett språk jag inte förstår. Men det som kommer nu, det förstår jag. Mannen med ultraljudsmanicken räcker mig en pappersservett och ser mig rakt i ögonen:

“I believe I have bad news.”

Det är okej.

Jag vet redan.

När vi tidigare under dagen blivit ivägskickade från en mindre mottagning till ett större sjukhus för ytterligare kontroll förvandlas undran till rationell insikt. Jag trycker min flickväns hand, säger att det är okej. Men jag vet.

Jag har cancer.

Vi flygs hem i förtid. Lämnar en semester som aldrig riktigt hann bli en semester för dagar spenderade i väntrum, idel blodprover och röntgenundersökningar. En vecka senare ligger jag under kniven. Jag rullas in i en operationssal med panoramavy över Stockholm, slås av hur vackert det är och därtill hur många som befinner sig i rummet. Sedan minns jag inget mer, narkosen gör sitt.

IMG_20180603_142805_307

Redo för operation, fanan i topp!

Två veckor senare börjar poletten att trilla ned. Jag väntar förvisso på en mer detaljerad analys av vad jag har haft i min kropp och hur läkarna tänker sig att vi nu går vidare. Men allt det där känns luddigt och sekundärt. För allt jag vill är att gå tillbaka till något som påminner om ett normalt liv. Få jobba igen.

Flyga.

Det är märkligt hur man reagerar på något som är av livsavgörande karaktär. För när beskedet kom tänkte jag inte på döden, min familj eller om jag inte skulle få se min systerdotter igen. Jag tänkte på vad mitt jobb skulle säga. Om karriären nu var körd, efter allt slit. Om cancer var någon sorts modern spetälska där teoretisk beröringsskräck skulle diskvalificera mig från allt framtida arbete i luften. I de trakterna valde tankarna att spatsera. Allt bra märkligt.

Nu är jag ledig i väntan på att kroppen och själen ska läka. Prognosen är god säger de som vet. Förhoppningsvis lämnar jag den här händelsen som en något klokare människa. Att livet kan förändras, byta riktning och få ny mening visste jag sedan tidigare.

Att livet inte väntar, förstår jag nu.

Ta hand om er.

 

Välmående, tejpade och varar.

Det är söndag i Riga.

Jag ligger i ett sängläge som förmodligen inte är helt korrekt gällande ryggradens framtida välmående. Men utanför blåser en behaglig förmiddagsbris, ett propellerplan helgflanerar i skyn och någon enstaka bil puttrar förbi runt knuten. Så det får vara som det är, för stunden.

IMG_20180425_104346

Kö på väg ut till den beryktade bana 36L i Amsterdam. Förmodligen Europas längsta taxning för att ta sig hit.

När jag anlände här borta inför min type rating ifjol hamnade jag i ett gult treplanshus beläget någonstans mittemellan innerstaden och flygplatsen. Jag inkvarterades högst upp i en liten etta, vettandes mot en inte allt för trafikerad gata. På väggar och ett smalt springfönster i vad som förmodligen skulle vara en garderob tejpade jag upp affischer föreställandes min framtida arbetsplats. Där inne satt jag och övade procedurer, tidig morgon såväl som sen kväll. Memorerade knappars placering, högt förkunnande arbetsflöden.

“PACKS OFF, PRESSURE CHECKED”

“STARTING NUMBER TWO, TIMING”

Med väggar tunna som slipade löv undrade nog grannarna en del kring mitt mentala tillstånd. Ni vet hur resan fortlöpte så jag besparar er resten. Månaden senare lämnade jag Riga.

IMG_20180503_183203

Sol i sinne, brun inne, etc.

När det blev dags att återvända hörde jag mig av till husets ägare, en jovial dansk som runt tjugo år tidigare utvandrat till Lettland. Visst kunde jag flytta in. Visst kunde hyran bli lite lägre. Visst hade de fått pli på sin labradorvalp som nu inte skulle riva sönder fler plagg.

Åtminstone två av tre påståenden visade sig stämma.

IMG_20180503_193718

Har man tur (och vänlig kabinbesättning) bjuds man på finmiddag.

Några månader senare har jag nu flyttat runt lite. Byggnaden är densamma  – en solid kloss som byggdes för hand av en lokal förmåga i början av 1900-talet. Sedan kom ryssen, huset förvandlades till kasern och ekot av denna tid återfinns ibland fortfarande i form av gamla vodkakapsyler som letar sig upp ur bakgårdens jordmån. När ockupationen avrundades spårades släkten till den ursprungliga ägaren upp. Några flyttade in, andra hyrde ut sina lägenheter för en spottstyver.  Nämnda dansk med familj tog inom sin tid över byggnaden, rustade upp och gör idag enligt egen utsago en hyffsad affär på att hyra ut till korttidsboende såväl som mångåriga gäster.

IMG_20180505_184409_1

Vackra Skottland bjuder på en av de finaste inflygningarna i vårt ruttnätverk. 

Nåväl, jag konstaterar att jag under de här månaderna har bebott hela fyra lägenheter i bygget. Varje flytt har inneburit ett visst uppsving, i någon mån. Nu återfinns jag på gatuplan, med sporadisk utsikt mot en lummig bakgård där en väl tilltagen häck skyddar mot insyn (och därmed potentiell nakenchock för mina till åren komna grannar).

Vi får se hur länge det varar.

IMG_20180502_190423

Sommaren bjuder på en del intressant flygväder när solen värmer marken och skapar goda förutsättningar för pigga molnbyggen.

Belåtenhet, muntligt och deal.

Det är med viss belåtenhet jag konstaterar att planeringsavdelningen inte längre när jag ringer frågar efter den tre bokstäver korta kod som identifierar mig. Snarare fnittrar de förtjust att de “vet vem jag är” vilket jag tar som ett muntligt kvitto på att min ihärdighet lönat sig, på något otraditionellt vis.

IMG_20180408_075605

Fiffigt hjälpmedel för markpersonalen som lätt kan kolla var respektive flygplansmodell ska stå för att passa luftbryggan.

IMG_20180411_133836

Soligt värre i Oslo.

Detta eftersom jag tagit till mig av kungens bevingade uttryck om stekta sparvar (googla för bästa effekt) och alltså för några veckor sedan slog en pling för att kolla om det gick att byta lediga dagar mot arbetsdagar. Lite förvånande verkade det som att frågan inte inkommit förr men snart började det ringa i telefonen. Och för mig som törstar efter erfarenhet och kontinuitet är det en relativt bra deal.

På tal om erfarenhet var det en hyfsat surrealistisk upplevelse att häromdagen bli inringd för att sitta med som så kallad “safety pilot” när tre herrar skulle göra sina första starter och landningar. Själv gjorde jag som bekant detta i höstas och nu satt jag alltså där i egenskap av en pilot som enligt regelverket är kompetent nog att bistå om något går snett. Det blev en förmiddag med arton (18) starter och landningar av modell extrem nybörjare (läs: något skakigt). Roligast var så klart att se den extrema glädjen hos piloterna. Med lite tur falnar den aldrig.

IMG_20180418_064123_1

Otäckt tjusig soluppgång över Riga efter nämnd nattflygning från Moskva.

IMG_20180408_105253

Nymålad branschkollega ställer upp sig för start från Amsterdam (om jag inte missminner mig).

I förrgår tog jag mig tillbaka till Riga efter några dagars ledighet och inledde arbetsveckan med en nattflygning till Moskva. Den ryska huvudstaden är, dag som natt, en imponerande fond vid inflygningen vilket i viss mån gick förlorat den här gången då molnbasen var låg och regnet piskade mot vindrutorna när vi tog  mark runt midnatt.

Ryssland är annars speciellt på fler sätt än ett. Till att börja med använder man inte den i övriga världen accepterade kutymen med höjd i fot och vindstyrka i knop (i sig så klart en lustig detalj för oss fastlandseuropeér). Den ryska björnen nyttjar istället såväl höjder som vindens obönhörliga styrka i meter och använder en annan referensmodell när de anger lufttryck (QFE, där referensen sätts från landningsbanans höjd över havet). Därför konverterar vi flygledarnas krav på till exempel 600 meter till motsvarande 2000 fot eftersom alla instrument i västerländska plan alltså visar den senare skalan.

IMG_20180418_015854_1

Inspirationsbild från loungen i Moskva.

Nattpasset på marken i Moskva då? Jo, det var en lugn affär där jag slog ihjäl drygt en timme i en massagestol och åt en frostig yoghurt med inslag av artificell persika. Mycket mer hanns inte med eftersom det tar sin gilla tid att gå igenom den rigorösa ryska gränskontrollen, även för oss som alltså aldrig lämnar flygplatsen. Totalt fyra passkontroller hann jag räkna till innan dörren stängdes och vi åter styrde kosan hem till Riga.

Inte illa!

 

Ynka, världsmästare och petig.

Utanför fönstret går solen ned i sakta mak. Skuggorna på förbiflanerande blir allt längre och längre. Något nyfiket barn stirrar storögt tillbaka samtidigt som en stressad mamma pratar i mobilen med sin lediga hand. Det är fredagkväll i Vilnius. Jag springer motigt på ett löpband. En ynka procents uppförsbacke. Jag flåsar som ett skadeskjutet djur så det är en jäkla tur att jag är ensam på hotellgymmet, befriad från dömande blickar och überhurtiga världsmästare.

IMG_20180325_130023

Blir alltid lite småsentimental när jag passerar mitt gamla skolfält – Västerås (ESOW). Här slet man, våndades och åldrades. Och nu sitter man här, på en mils höjd. 

IMG_20180406_191335_072

Fredagslugn på gymmet. 

Trots att min kondition dragit något gammalt över sig är det just tillgången till något så pass basalt som ett löpband som gör att jag föredrar att skickas till Litauens huvudstad Vilnius framför Tallinn, eller även Riga om jag ska vara petig. Och det blir allt oftare att hotellnätter ploppar upp just här, till min glädje. Inte bara för att jag då kan dryga ut kassan något med ett modest (i ordets rätta bemärkelse) traktamente, härifrån vet jag även att jag kan skrapa ihop en försvarlig mängd timmar eftersom de rutter som flygs är till större europeiska städer som Amsterdam och Paris.

IMG_20180406_091504_262

I väntan på bättre tider (dvs. avgång) i Wien.

Det skadar inte heller att jag gillar Vilnius som stad. Folket är försiktigt vänligt, platsen som sådan lätt sömnig. Det är trevligt, helt enkelt.

Samtidigt som jag timmen senare avnjuter kvällsmiddag, halvliggandes i sängen kan jag inte undgå att fnissa lite förtjust åt mig själv och den klassmässiga resa jag gjort. För ett par år sedan låg jag i en löjligt väl tilltagen dubbelsäng på hyfsat famösa Four Seasons i Beverly Hills. Jag åt den gången också, dock mat som rullats in på vagn, gömd under en silverkupol. Nu halvsitter jag i Vilnius och äter butiksgrillat kycklingbröst på medhavd papptallrik. Skilda världar.

Men jag är fan så mycket mer lycklig nu.
Och det är ju det som räknas.

IMG_20180401_122213

Den allsvenska fotbollssäsongen är igång och för första gången på femton år har jag inte ett säsongskort på Hammarbys matcher.  Men mentalt är jag åtminstone med i matchen.