Malmö, välkomnar och strålande.

I Malmö ösregnar det. I en trång köksvrå i ett hem nytt nog att inte kännas som ett hem kokar jag havregrynsgröt, blickar ned i kastrullens sörja till middagssubstitut och kommer osökt att tänka på min farmor.

Det kan ha varit den sista julen hon var i livet som hon gav mig en enkel kastrull med tillhörande lock. Det var plastdetaljer och kromat stål, en lapp skvallrade att inköpet skett på Ica.

”En kastrull är alltid bra att ha”, som hon förklarade gåvan. Jag tackade artigt och förstod ingenting.

Men i runda slängar tjugo år senare står jag här på något sydligare breddgrader och vevar med sleven i samma kastrull. Farmor gick bort för många år sedan, jag har väl förhoppningsvis några år till godo. Kastrullens öde vågar jag inte sia om.

Men låt oss backa bandet några veckor. Den sista tiden i Riga blir föga anmärkningsvärd och definieras mest av en horribel förkylning som oförtrutet marscherar i gränslandet mellan allmän misär och dödsriket. Med vrålande bihålor blir det alltså inte mycket flygande som noteras i loggboken. Ett undantag tar mig under märkliga omständigheter till Bukarest, där ett piskande regn och stormbyar välkomnar ynka tre själar på kvällskvisten. Får en klapp på axeln (”good landing, very good”) efter väl förrättat värv.

IMG_20191016_201447_1

Samma fågel, annat tillfälle.

Vi är här för att leverera ett flygplan som gjort sitt i bolagets färger och nu hittat en ny ägare. Jag stänger ner cockpiten en sista gång, kastar ett öga genom den tomma kabinen och kliver ut i den rumänska novemberkvällens beckmörker. Det är slutet på en era, för oss båda.

På hotellet påminns vi tre gånger om att matsalen strax stänger men hinner med en sista beställning innan köket går hem. Kyparen blir på strålande humör när han förstår att vi är från baltikum. Vill bjuda på vin och dessert, ”from one former communist country to another”, som han käckt uttrycker det. Vi tackar nej, betalar för oss och somnar gott. Transporten hem sker som vanliga resenärer och jag konstaterar att jag kan beta av ännu ett flygbolag i min mentala passagerarloggbok – den rumänska nationalikonen Tarom.

IMG_20191121_132344

Bukarest bjöd inte direkt på pangväder

Min allra sista flygning går därefter av stapeln först någon dag senare. Kiev står på agendan, som så många gånger under de två år jag befunnit mig på lönelistan. Boryspil bjuder som vanligt på en gropig bana och det biter i kinderna när jag sparkar däck inför returresan till Riga.

Blott dagar senare lämnar jag in nyckelkort och uniform, signerar ett halvt ton papper och checkar ut för gott från min första arbetsplats som pilot. Det är ceremoniellt på ett högst icke-ceremoniellt vis och jag lämnar Riga med få känslor, den envisa förkylningen undantagen. Kanske trillar polletten ner senare.

Kanske inte.

IMG_20191129_134936

En sista utcheckning.

Stenkast, passerat och lämnar.

Chartersäsongen är sedan en dryg månad över för undertecknads del.

Borta är helger på Bates Motel ett stenkast från Sturups landningsbana, komplett med tidsfördrivande löpturer i ett bländande vackert sommarlandskap. Förbi är även trivsamma turer till ett medelhav som aldrig tett sig så vackert som under inflygningar där allt liksom bokstavligt breder ut sig framför nosen. Det har kort sagt varit en fin sommar, trots ett schema som kanske mått bra av ytterligare någon ledig dag instucket i den täta massa av arbetsdagar som nu passerat.

IMG_20191030_114718

Vulkaniskt märkt ö i Medelhavet, fångad på väg trygg höjd på väg tillbaka till Sverige.

IMG_20190921_175914

Förmiddagsdis över alperna.

Väl tillbaka i Riga hann aldrig något välbekant vardagslunk infinna sig. Inte för att det inte saknades välbekanta element. Schemat för oktober rasslade in och bestod i familjära rutter till den tyska orienten och idel hotellnätter i litauiska Vilnius. Taxin från Riga flygplats till min lägenhet i den tilltufsade västra förort som varit mitt primära hem de senaste två åren var lika kort och oroväckande billig som vanligt. Folk log inte mer än vad som absolut behövdes.

Sedan snart ett år tillbaka har bolaget offentligt kommunicerat att dess ålderstigna flotta med Boeing 737 ska fasas ut under hösten. Initialt hette det att flottan skulle lämna mot slutet av 2020, därefter beslutade man sig för att klippa bandet året tidigare, redan till hösten i år. Därefter blev det tyst. I takt med att sommaren gick mot sitt slut flög rykten om den närstående framtiden tätt över floden Daugava. Varje arbetsdag började med en kopp kaffe och senaste nytt från någon som hört något från någon. Und so weiter.

IMG_20191012_122030

Man tager vad man haver. Till vänster en flygdator med display som i normala fall återfinns i den nyare serien B737 New Generation. Till höger standardmodell som idag troligtvis ej längre tillverkas då den är av CRT-typ (tänk gammal tjock-tv).

IMG_20191014_104358

Mellanlandning och därmed väntan på passagerare.

För några veckor sedan kom så till slut ett e-postmeddelande från ovan. Vi skulle behålla några plan trots allt och mellan de snirkliga raderna kunde det tolkas som att vi satt säkert i stolen i ett år till – såvida vi inte själva ville byta modell. Denna nygamla vardag att förhålla sig till omkullkastades dock blott några dagar senare då kollegor rapporterade att de blivit uppringda med ett helt annat erbjudande.

Min telefon gjorde dock inte väsen av sig. Kanske tillhörde jag den grupp som tack vare avbetad arbetstid inom bolaget fick stanna? Men så damp beskedet ned på elektroniskt vis och även jag ställdes inför ultimatumet att skola om mig på en ny typ (komplett med en inlåsningsklausul på några år) eller lämna bolaget i samband med att mitt nuvarande kontrakt upphör i slutet av november.

IMG_20191012_144124

Rullbanan i Odessa är måhända tjusig att beskåda från ovan men väl på marken är den i starkt behov av renovering. 

IMG_20191014_111401

Ett Boeing 747-400 i anrika KLM:s färger taxar på Schiphols flygplats i Amsterdam.. Något större än oss. Något. 

Nu återstod att bestämma sig.

Som i alla omvälvande beslut tornade sig såväl för som nackdelar upp sig på det bildliga bordet framför mig. Exakt vad som vägts in i beslutet förpassar jag till det ej offentliga rummet. Men när argumenten till slut måttats, värderats och synats i sömmarna med råge vägde en vågskål tyngre än den andra.

Fredagen den 29 november lämnar jag således in min uniform och lämnar min första arbetsplats som pilot. Måndagen därpå väntar ett nytt äventyr.

Men mer om det en annan gång.

IMG_20191023_171745_1

Historiskt tyngda Tegel i Berlin har besökts ett antal gånger under min tid i baltikum. Fortfarande väntar den tyska metropolen på att den ständiga ersättaren ska invigas. Tills dess knegar denna trotjänare samt närliggande Schönefeld på.

IMG_20190926_151359

Morgonsol och spridda molntussar över Stockholm.

Förskansad, Malmö och ylar.

Jag ligger förskansad mitt i sängen på Sturups flygplatshotell och hör vinden yla utanför fönstret. Malmös flygplats (som rent geografiskt ligger en ganska rejäl bit bort från staden ifråga och de facto konkurrerar med Köpenhamns dito tvärs över sundet) är ett ökänt blåshål där vinden allt som oftast verkar komma från alla håll och kanter. Hösten är här, gårdagens kämpande solsken har förbytts mot en melankoliskt grå himmel. På gårdsplanens poolyta rullar tsunamiliknande vågor. Kort sagt, det blåser i Malmö.

IMG_20190813_211551_1

Lugnet som uppstår strax före passagerarnas ankomst. Här förevigat strax efter solnedgång i Palma, Mallorca. 

IMG_20190823_121811

Ömt omhändertagen på Rhodos. 

Gårdagens bustidiga morgonflygning till Rhodos följs denna eftermiddag av ett nattpass till turkiska Antalya. Efter i runda slängar tio timmars så kallad aktiv tjänstgöring ska vi därefter mitt i natten transporteras till Arlanda och därefter stämpla ut – runt tolv timmar och en kvart efter att arbetsdagen officiellt börjat. Under den kommande veckan kommer därefter de tidiga morgonpassen att växlas med sena kvälls och nattpass. Allt enligt gällande regler där man, något extrapolerat, kan förväntas vara fullt redo och alert efter tio timmars vila.

IMG_20190913_160639

Sturups flygplatshotell levererar hopp och inspiration medelst dessa bevingade ord.

IMG_20190913_183912

Området kring Sturup gör sig ofantligt bra för långa löpturer i det böljande landskapet. Balsam för själen, etc.

Om det är något jag försöker säga mitt i denna försiktiga klagosång är det såklart att jag har en del att invända på när det kommer till nuvarande situations schemaläggning och den allmänna inställningen i branschen till hur kroppens interna klocka fungerar. För vi är inte maskiner och även om det i viss mån går att vänja sig vid de tvära kasten tror jag (tillika vetenskapen) att inget gott hälsomässigt kommer ur detta, vare sig kort eller långsiktigt. Men så länge lagstiftningen ser ut som den gör så kommer så klart en del aktörer att fortsätta läsa regelboken likt den beryktade fan läser bibeln.

IMG_20190827_022503

Nattpasset till ryska Kazan. 

Syrliga passningar i all ära, men låt mig hur som haver ändå konstatera följande. För eftersom jag själv i mitt tidigare liv levde kontorslivet, stundtals klagande över arbetstider, har jag i högsta grad något att jämföra min nuvarande situation med. Och summan av kardemumman blir således att den typiske kontoristen i Sverige har det väldigt, väldigt förspänt och ordnat. Åtminstone när det kommer till arbetstider och berikande ledighet.

IMG_20190814_201029

Solen går ner över italienska Sardinien. 

Men, hör jag dig säga från andra sidan skärmen. Visst är det väl ändå så att det där hör jobbet till?

Och på detta nickar jag eftertänksamt samtidigt som jag garderar mig likt en pokerspelare med medvind och ödmjukt tillägger att det ju alltid bör finnas utrymme för förbättringar.

Men det hör framtiden till. Tills dess ligger jag här i horisontellt läge i den katakombliknande struktur som är Malmö flygplatshotell. Vinden ylar dramatiskt runt knuten. Vågorna går höga i poolen som har badsäsongen i backspegeln.

Det blåser i Malmö.

 

Blinka, sommaren och äpplen.

Ni vet hur det är.

Man hinner knappt blinka, ta ett djupt andetag och spekulera i huruvida Bajen kommer vinna SM-guld under de närmaste tjugo åren innan man bryskt väcks till insikten att juli månad snart är över. Men där är vi nu och med ovanstående i åtanke är det väl dags att uppdatera de närmast sörjande kring vad som sker för tillfället.

IMG_20190621_220216

Soluppgång efter ett sommarhetsigt skyfall i Oslo.

IMG_20190719_145440

Sommarens skiftande väder innebär inte sällan ögongodis i form av fina, varierade molnformationer.

Sommaren är utan tvekan den allra mest hektiska arbetsperioden för oss piloter. Detta givetvis i bjärt kontrast till många andra yrkeskårer som under perioden finner tid att kontemplera och vila upp sig för hösten, vintern och våren. Så alltså ej för undertecknad som ej har rätt till semester under sommaren men istället kan se fram emot garanterad övertid och några månader där schemaläggarna slår knut på sig själva för att inte bryta mot de uppsatta reglerna kring maximal arbetstid (tider som i sin tur skulle få den typiske kontoristen att kippa efter andan).

I klarspråk är alltså sommaren en tid där man jobbar långa dagar och med minimal vila mellan varven. Men det är också en period där flygbolagen inte sällan öppnar upp tillfälliga rutter som lockar soltörstande flanörer. Vilket i sin tur alltså innebär att undertecknad får se och uppleva något nytt.

Ergo, alla vinner.

IMG_20190710_155517

Arbetsdagen börjar!

IMG_20190708_103558

Istanbuls nya monsterflygplats, sedd från ovan på väg norrut från Antalya. 

Sedan en dryg månad tillbaka har exempelvis mitt eget bolag hyrt ut ett plan med komplett besättning till en nordisk charteroperatör. Det betyder alltså i klarspråk att vi flyger passagerare som egentligen skulle ha flugit med ett annat bolag. Fenomenet förekommer i lite varierande former men den allra vanligaste formen kallas enligt gängse branschlingo för “wetleasing” och innebär i korta ordalag att man hyr ett flygplan komplett med besättning som därefter står till ens förfogande under en given period. Flertalet resenärer funderar troligtvis aldrig kring detta utan ser flygplanet som sådant (oavsett färg, form och besättningens kläder) som ett sätt att ta sig mellan två punkter. Andra har kanske någon gång dykt upp till en flygning och undrat varför de stigit på ett plan med en främmande logotyp trots att biljetten skvallrar om något annat.

En del flygbolag har faktiskt det här som sin primära affärsidé och flyger egentligen inga egna rutter under eget namn. Istället har man en uppsättning plan med tillhörande besättningar som hyrs ut lite varstans i världen för att flyga såväl passagerare som gods. Så är alltså inte fallet med min nuvarande arbetsgivare men det hindrar alltså inte att vi lånas ut under perioder då kapacitetsbrist kan uppstå.

IMG_20190715_113820

Flygledartornet på Antalyas internationella flygplats…

IMG_20190615_165651

…samt en högst random bild från utomhusmarknaden i Rigaförorten Agenskalns.

Med ovanstående i åtanke har jag alltså spenderat juli månad primärt flygandes svenska charterresenärer till diverse soldränkta resmål kring Medelhavet. Det har varit en intressant upplevelse av en rad olika skäl. Dels för att det som sagt inneburit högvis med nya destinationer att sätta sig in i men också för att klientelet skiljer sig mot det jag är van vid. Nu har det varit peppade semesterpassagerare som klivit på planet, människor som inte sällan reser mindre ofta och som ser just den stundande trippen som årets höjdpunkt. Ofta är en betydande del av kundunderlaget också  barn vilket jag personligen tycker är sjukt roligt eftersom det väckt så många minnen från när jag själv mätte några äpplen i höjd och såg på flygplan som något närmast utomjordiskt.

Därmed så klart inte sagt att någon passagerargrupp är bättre än den andra. Det är bara annorlunda, helt enkelt.

IMG_20190705_074402

Arlandas längsta bana byggs om under sommaren vilket inte sällan leder till kö under morgonrusningen.

IMG_20190712_203046

Nattpass till Chania. 

I framtiden är det kanske heller ingen högoddsare att jag kommer se mindre positivt på den närmast komiskt tilltagna mängden icke frivillig övertid som för tillfället betas av. Just nu är varenda flugen timme dock uppskattad eftersom jag bygger erfarenhet och dessutom fått en provisorisk inblick i hur en annan arbetsvardag kan se ut – den där man flyger långa rutter vilket innebär mindre direkt handpåläggning och arbetsintensiva perioder, men samtidigt väldigt långa arbetsdagar. En sorts förhandstitt på hur livet som långdistanspilot kan te sig, minus bryderiet med jetlagg och tidszonsbingo.

Närmast väntar åtminstone ytterligare någon månad där jag en majoritet av tiden är uthyrd  i soldyrkarnas tjänst innan högsäsongen går mot sitt slut och hösten tar vid. Då väntar i sin tur en annan form av ovisshet då min flygplanstyp ska fasas ut och min direkta framtid ter sig hyfsat dunkel och svårtydd.

Men mer om det senare.

IMG_20190712_232152

Kontoret med stämningsbelysning i kontrast till sommarnattens beckmörker.

IMG_20190619_213919

Däckbyte på gång.

Intet, lagom och Kiev.

Från östfronten intet nytt.

Jag ligger nerbäddad i mjukisbrallor och datorn i knät, väntades på att kommande månad ska röra sig från spekulativt kolmörker till något mer substantiellt.  Ett par veckor innan månadsskiftet brukar nämligen kommande månads schema rasa in och min man på insidan skvallrade redan igår om att vi skulle få en tidig present lagom till helgen.

Den här tidsmässiga osäkerheten är annars något som oftast förvånar folk man pratar med. Och precis som den nyligen avblåsta SAS-strejken upplyste massorna om är det min vardag att i absolut bästa fall veta hur mitt liv ser ut under kommande fem veckor. I den andra änden finner vi dagar som denna, när månaden börjar röra sig in i sin andra halva och jag alltså fortfarande bara vet hur schemat ser ut de närmaste två veckorna. Att alltså planera för vardagen är minst sagt en påfrestande excercis i uppvisat tålamod från en omgivning som nog helst velat ha en annan verklighet att förhålla sig till.

Men så är livet som pilot.

IMG_20190422_222056

Kollegor på väg in och skiftbyte sker inom kort när undertecknad kliver på för nattflygning.

Åtminstone om man inte jobbar för ett visst irländskt lågprisbolag som lite förvånansvärt har ett stabilt schema där man arbetar fem dagar och därefter är ledig i fyra. Förvisso arbetar man då ofta enligt uppgift så att det sprutar flygtid ur öronen, men stabiliteten och förutsägbarheten är minst sagt beaktningsvärd. Personligen tror jag att den här önskan om att kunna planera ett normalt liv är det som framtida strider gentemot arbetsgivare kommer att gravitera mot. Borta är tider då man som flygförare tjänade extremt bra. Men alla kan nog sympatisera med en önskan om att få kunna planera sin vardag och inte försaka precis allt när det kommer till socialt umgänge och familjebyggande.

IMG_20190516_190023

Tröttnar aldrig på den här vyn, här konstnärligt förevigad i Zürich.

Mitt nya kontrakt är annars i hamn vilket dock visat sig vara en yterligare tidsbestämd historia, denna gång kopplat till min flygplansmodell tänkta framtid. Ryker den imorgon gör jag detsamma, annars har jag mitt på det torra till mot slutet av året. Den här konstanta osäkerheten är något jag absolut hellre haft i backspegeln men jag försöker se positivt på det hela, växa i min yrkesroll för varje landning och ta det som det kommer.

Att sommaren är här har annars visat sig ytterst tydligt i schemaläggningen där jag de senaste månaderna flugit nära vad som är max antal timmar per månad. Till detta kommer självfallet även all tid omkring den faktiska flygningen – som att dyka upp innan avgångarna och planera, väntetid mellan flygningarna och andra mer administrativa sysslor.

IMG_20190511_204138

Min tjej kom nyligen till byn så vi passade på att göra de mer illustra delarna av stan.

På tal om väntetid mellan flygningar, skänk gärna en tanke till mig som spenderar drygt fyra timmar på marken i Kiev i natt. Detta mellan en sen midnattsavgång från Riga som sedan avrundas med ett tidigt morgonflyg tillbaka från Ukrainas huvudstad. Jag ämnar spendera tiden pluggandes inför min två dagar långa OPC (operator proficiency check) som går av stapeln med start på måndag eftermiddag.

IMG_20190508_105341

Inflygning till Riga. Älskar när grönskan tittar fram och sommaren ligger runt hörnet.

Denna kombinerade simulatorkontroll (uppdelat i två pass á fyra timmar) och kunskapskoll sker två gånger om året och testar oss i diverse nödlägen och annat som annars förhoppningsvis aldrig sker till vardags. Jag räknar med en svettig men lärorik sittning och känner mig bättre förberedd än någonsin. Detta inte minst då jag återigen känner att jag fått upp värmen igen efter fjolårets cancerdebakel.

Ett år har alltså redan gått sedan allt brakade samman.

Låtom oss hoppas att det var ett tillfälligt gupp på vägen man kallar livet.

Väderrapporten, vittja och pervers.

Väderrapporten skvallrar om tjugotvå soliga plusgrader under inflygningen till Riga. Vi rullar in till vår luftbrygga, stänger av motorerna och jag öppnar fönstret för att liksom insupa den tidiga försommaren. Det dröjer några minuter innan den första nysningen kommer. Följd av en andra, en tredje. En fjärde.

Det är pollensäsong i Lettland och trots att väderleken varit minst lika god i Litauen där jag de senaste dagarna spenderat min tid har jag inte känt av ett jota. Men här på hemmaplan kliar det friskt i ögonen och näsan rinner till som ett kvitto på en evolution som inte riktigt fattat grejen.

IMG_20190412_100455

Stort möter litet i Zürich.

Med bara dagar kvar på mitt nuvarande kontrakt har det annars varit lite sisådär med kommunikationen mellan min arbetsgivare och mig själv gällande villkor och annat matnyttigt för min fortsatta framtid. Attityden har lite varit som så att vi tar det när det kommer, eller helst några veckor efter. Vilket inte riktigt varit undertecknads kopp té. Därför var det en rejäl lättnad att vakna upp i morse, vittja den digitala brevlådan och där hitta ett löfte om att det nya kontraktet utformas i skrivande stund.

Detaljer?
Nja.
Men det är åtminstone ett steg i rätt riktning.

IMG_20190414_063700

Soluppgång i Riga, på väg mot dagens tredje flygning en arla morgon i april. 

Sommarsäsongen sparkade officiellt igång för några veckor sedan när mars övergick i april. För vår del innebär det att en del temporära rutter som andas sommarflärd införs under några månader framåt. De allra flesta av dessa flygs förvisso inte av oss i Boeing-flottan (utan hanteras av den nya modellen Airbus A220) men trots detta har en del nya rutter letat sig in i schemat för maj. I natt gör jag exempelvis debut ner södra Ukraina och kustorten Odessa – ett välkänt namn för den som har koll på det forna Sovjets hetaste semestermål. Senare i maj landar jag även i Prag (som en betydligt yngre version av mig själv besökte senast för hela tolv år sedan) och troligtvis även på Sardinien. Däremellan väntar de numera klassiska besöken i Amsterdam, Paris och Berlin – allt från min hotellbas i Vilnius.

IMG_20190412_102443

Finfina bergsformationer på väg till Schweiz.

Att många av mina kollegor inte ämnat stanna kvar till den tidigare nämnda utfasningen av Boeing 737 och redan nu lämnar skutan märks för övrigt tydligt i schemaläggningen där jag såväl nuvarande som nästkommande månad flyger betydligt fler timmar än jag någonsin tidigare gjort. Jag tackar och tar emot, för all erfarenhet är bra erfarenhet i min bok. Inte minst i en bransch med närmast pervers fixering kring flugna timmar och loggbokserfarenhet.

Gott så.

IMG_20190406_202234

Kvällsflygning från Oslo som säkerhetspilot, sittandes på klaffstolen med kaffe i hand.

Våren, lustmord och klaffstolen.

Så har våren slutligen kommit även till Baltikum. Trots kyliga vindar och nätter där kölden fortfarande mer än gärna äter sig in i märgen letar sig solen allt oftare upp på molnfri himmel (och värmer själ och fejs när den så behagar). Det är allt bra märkligt hur mycket lättare allt känns bara för att man råkar se den stora lampan i skyn lite oftare, lite längre.

IMG_20190325_154259

Med våren kommer väderförhållanden man sällan ser på våra breddgrader under vintern. Här hyfsat kvick molnbyggnation där den tornliknande strukturen oftast skvallrar om kraftiga vindar, regn och annat otyg man bör undvika att flyga genom.

IMG_20190330_161410

I de sydtyska dalgångarna låg snön kvar häromveckan.

Schemat för april har möblerats om och jag arbetar nu enligt lagstadgad maxförmåga. När jag nyligen checkade ut från min vanliga sväng till Vilnius plingade det till i datorn och ett fåtal standbydagar jag tilldelats visade sig då ha omvandlats redan nu till fullmatade dagar. Utöver att detta fritidsmässiga lustmord gör att jag missar såväl en grönvit hemmapremiär som en Stockholmsspelning med mina ungdomsidoler (de amerikanska punkikonerna The Queers) är jag nöjd. Att ha ledigt när man ändå inte får vara hemma eller vara låst till sitt hem tack vare standby-tjänstgöring (då vi ska vara tillgängliga, klara för avgång) inom en timme är desto mer tråkigt än faktiska flygtimmar.

IMG_20190330_140743

Arla lunchtid i Vilnius. Jag ”sparkar däck” som förberedelse inför dagens avgång (och passar på att ta en bild på denna förtjusande stuss).

Något som är mindre roligt är att mitt nuvarande kontrakt går ut den sista april och något nytt dito har jag ännu ej sett röken av. Förvisso har det muntligt utlovats ett nytt, men i en bransch som flyget känns allt som ej signerats medelst ens eget blod på papyrusdokument som hyfsat osäkert. Därför hoppas jag att detta löser sig snarast så att en del onödig stress kan pensioneras i förtid.

Nåväl, efter en ledig dag väntar sex arbetsdagar som mödosamt fyllts med flygningar till Köpenhamn, Paris, Frankfurt, Zürich, Frankfurt, Vilnius och Düsseldorf. Det blir lite hotelleverne samt någon transportsträcka till Riga. Dessutom spenderar jag en kväll som så kallad säkerhetspilot då jag får äran att sitta med på klaffstolen under en flygning till och från Oslo. Detta då en ny pilot genomgår sin linjeträning och det regelmässigt måste finnas ytterligare en kvalificerad pilot, redo att hoppa in om något mot all förmodan skulle ske.

IMG_20190403_134859

När jag senast flög tillbaka till Riga efter några dagars ledighet i Stockholm trafikerades sträckan av ett sprillans nytt A220-300. Har hittills inte spanat in vad som är tänkt att bli mitt nya kontor om några månader så jag tog chansen. Vilket plan!

Avslutningsvis kan jag avslöja att jag nu lagt mig an det på bloggen tidigare diskuterade lokala löpardraget att vänligt hälsa (återigen, ett HELT oacceptabelt drag i stockholmska kretsar) på andra motionärer när man möts, flåsandes i den sovjetdoftande gatumiljön. Nu kvarstår dock frågan om jag ska våga introducera detta hemma i den kungliga hufvudstaden eller ej.

Den som lever får som bekant se.

IMG_20190325_140446

Så kallad ”god stämning” på jobbet.

Slot, väntlägen och akronymer.

Veckorna går och jag inser med ens att jag har ett uppdateringstempo på den här bloggen som är närmast sovjetiskt i sin ineffektivitet. Detta ber jag självfallet om ursäkt för, med brasklappen att det inte sällan är svårt att uppbringa ämnen att skriva om. Eller åtminstone saker som jag tror att folk kan finna något sånär intressanta. För man kan ju inte alltid redogöra med oroväckande detaljrikedom för löprundor genom baltiskt snömos eller hotellevernet som stavas “arbetsvecka i Vilnius”.

Men jag gör så gott jag kan.

Häromdagen satt jag nere i Amsterdam och okynnesuppdaterade min iPad, i väntan på att programmet under huven på detta tekniska vidunder skulle spotta ur sig en mer optimistisk förväntad tid för avgång. Jag drog mig till minnes en incident jag hade ifjol när jag själv reste hem från Malaga och fann mig på ett plan som blev okristligt försenat. Det var idel suckar som utdelades när kaptenen till slut utannonserade att vi “missat vår slot” och var tvungna att vänta på en ny innan vi skulle få lämna gaten.

IMG_20190318_140415

Tröttnar aldrig på den här utsikten. Maskinernas maskin, etc.

Troligtvis hade inte sådär jättemånga omkring egentligen någon aning om vad en ”slot” är. Men det var ju uppenbarligen inte en god nyhet. Vilket min stolsgranne manifesterade med all tydlighet då han läste sitt glättiga månadsmagasin som om han ville avrätta varenda pappersmolekyl och frustade likt en astmatisk isbjörn –  “typiskt, de är ju så jävla dåliga”.

Själv led jag med besättningen. För få tänker ju på att de, precis som alla andra ombord, vill fram i tid. Utan bekymmer och besvär.

Så vad sker bakom kulisserna i ett sådant skede?

Som piloter har vi en rad hålltider att förhålla oss till. Detta för att det inte ska bli komplett kaos på såväl himlavalvet som på marken. Sett till hur många plåtfåglar som ständigt befinner sig i rörelse är det faktiskt smått imponerande att inte fler större förseningar uppstår, annat än de vi faktiskt då och då upplever när vi reser. Vilket osökt leder mig tillbaka till varför satt där på Schiphol förra helgen och uppdaterade min iPad. Jag var nämligen på jakt efter en ny så kallad TSAT – Target Start-up Approval Time.

Systemet uppfanns en gång i tiden specifikt för hyfsat välbelamrade London Heathrow med målet att mer effektivt förutse och bestämma hur flygplatsens resurser skulle användas. Idag används det lite varstans där det är mycket att göra. Och Amsterdam är som bekant just en sådan flygplats. I korta ordalag är det som akronymen avslöjar en tid (mer exakt ett kort fönster) där man kan förvänta (och i sin tur förväntas) sig att få tillstånd att starta sina motorer. Det finurliga är då att exempelvis pushback-truckar (de motorstarka små truckar som motar bort planen från gaten) och övrig markpersonal kan fördelas mer effektivt än om det rådde allmän huggsexa om deras tjänster så fort någon var redo för avgång. De vet alltså att plan X vid gate X bör starta vid en viss tid, und so weiter.

IMG_20190301_110530

Väntläge i Amsterdam, väntandes på att vår tilldelade gate ska bli ledig.

En annan viktig tid som inte sällan dyker upp likt en oönskad gubben-i-lådan är en CTOT – Calculated Take-off Time. Det är ett europeiskt fenomen där flygledningen i Europa försöker undvika flaskhalsar och trängsel i luften. Ponera att det exempelvis är dålig sikt på en viss flygplats med mycket trafik, kanske under morgonrusningen. Tempot sjunker som en sten när säkerhetsrestriktioner minskar antalet tillåtna rörelser in och ut från flygplatsen.

Det betyder att plan sätts i väntlägen eller kanske får flyga omvägar innan det är deras tur att landa.

Uppstår sådan här trängsel kan istället plan som fortfarande befinner sig på marken långt därifrån tilldelas en CTOT. Då får man finna sig i att bli kvar på marken en stund till innan man till slut sticker. Det här leder inte sällan till viss förvirring då passagerare hör något sägas om dåligt väder och de samtidigt genom fönstret bevittnar en klarblå himmel utanför. Eller man får höra att vädret på destinationen skapar förseningar samtidigt som väderappen i telefonen säger att det är shortsvänligt klimat och solsken på destinationen. I det senare fallet är det alltså troligtvis tidigare väderlek som skapat förseningar och stockning.

Ibland kan det röra sig om ganska rejäla förseningar varpå jag ofta får frågan varför vi ens släpper på folk om vi ändå vet att vi inte får lyfta enligt ursprungstabellen. Kruxet är nämligen att inget är skrivet i sten och så fort vi är redo för avgång skickar vi ett meddelande till flygledningen om att vi är klara för avfärd. Hyfsat ofta sker förbättringar och då är vi med andra ord beredda när vi väl får grönt ljus (vilket minst lika ofta sker som en blixt från klar himmel).

Självfallet finns andra härliga, livsbejakande tidsakronymer att förhålla sig till.
Men de tar vi vid annat tillfälle.

Som helggodis bjuder jag avslutningsvis på nedanstående produktion som filmades häromdagen under en inflygning till Riga. Notera gärna den något bristande produktionen vilket jag skyller på kraftigt ansatta ekonomiska resurser samt en allmän beundran för von trierska dogmaideal. God spis!

 

Nötskal, paragrafer och dinosaurier.

En grej ska man onekligen ha klart för sig när det gäller mitt nya yrkesval – det är inte stabilitet i ett nötskal.

Från den närmast kafkanska upplevelsen med Försäkringskassan efter mitt cancerbesked till anställningskontrakt som mer påminner om någon form av olympiska spel för asterisker och paragrafer – allt understryker och stärker ovanstående tes. Det är ovant men något jag på förhand visste om och accepterade samma dag som jag bestämde mig för att satsa vågat och storhjärtat.

IMG_20190226_083207

Det blåste bra häromdagen på väg till Stockholm. 158 starka knops vind  i nosen översätts till närmare 300 km/h. Å andra sidan var det fint med lite medvind på tillbakavägen.

Det går snabbt inom flyget. Det vet alla som bevittnat de konkurser som kommit och gått det senaste året. Den kvasinordiska charteruppstickaren Primera kroknade i höstas, tyska Germania lyfte för sista gången för några veckor sedan och än färskare är undergången för den väletablerade britten Flybmi som bet sand inte långt därefter. De flesta bolag verkar arbeta med marginaler som får den mest ärrade revisor att svettas ymnigt.

Men även andra saker och skeenden dyker upp och skakar om en pilots värld. I mitt eget fall offentliggjorde min egen arbetsgivare häromveckan sin plan att fasa ut de återstående trotjänarna i Boeing 737-flottan ett år i förtid. Vilket i konkreta termer innebär att de flyger sin kos till mer fruktsamma jaktmarker redan i höst. Som pilot är man i regel influgen på en specifik flygplansmodell (det finns egentligen inga regler som omöjliggör att man samtidigt flyger flera modeller, men den europeiska luftfartsstyrelsen EASA rekommenderar högst två typer samtidigt)  och en sådan typcertifiering, eller type rating, kostar i runda slängar 200-300 000 kalla riksdaler. En gång i tiden, relativt sett när dinosaurier vandrade på planeten, bekostades det här av flygbolagen själva. I dag är regeln att åtminstone den första certifieringen betalas av oss piloter själva, så även i undertecknads fall.

IMG_20190301_075308

Insidan av kontoret, här avslappnat förevigad på marken… någonstans. Oklart var.

På ett sätt är det tråkigt. Jag har endast börjat skrapa på ytan av detta fantastiska plan och känner att det finns gott om flygtimmar kvar att ge innan det är i närheten av totalt bemästrat. Samtidigt var beslutet väntat. Våra modeller tillhör den äldre skolan (Boeing 737-300 respektive -500) och dessa har nu inte bara en utan två generationer framför sig. Dels 737 NG som introducerades redan 1997 och så produktfamiljen MAX som tog över stafettpinnen tjugo år senare.

Nostalgiskt konstaterar jag att det är fina, välbyggda plan som står pall för det mesta. Trotjänare som underhållts mödosamt, fortfarande pigga för tjänstgöring. Men det har hänt en hel del inom både materialteknik och bränslebesparande motoråtgärder sedan dessa klassiska bestar rullade ut från drömfabriken i Everett, Washington.

IMG_20190228_074319

När väntan uppstår kan man alltid ta sig en sväng ute i kabinen för att insupa lugnet före stormen.

Så i öst välkomnas framtiden medelst nyligen omprofilerade Airbus A220-300, tidigare känd som Bombardier CS300 (den som undrar över namnbytet är en googling ifrån rafflande läsning). Ett hypermodernt jetplan som är bränslesnålt, betydligt tystare och byggt i hyfsat rymdiga material för att få ner totalvikten. Samtidigt kommer en del av trafiken under ytterligare några år att skötas med hjälp av de beprövade Bombardier Dash 8 Q400 (namngivning är för övrigt något av en paradgren för flygbranschen), ett beprövat  turbopropplan som lastar runt 70 passagerare.

IMG_20190227_211712

Mamma påminde mig för övrigt om att det häromdagen var exakt fyra år sedan jag flög upp för min privatflygarlicens. Jag firade genom att landa i ett blåsigt Amsterdam och sedan ta denna blänkare till selfie.

Var jag kommer in i den här framtidsvisionen är just nu något oklart. Förhoppningsvis klarnar en del de närmaste dagarna då jag bjudits in till ett personligt möte om nämnda utfasning. Hur som helst tar jag det hela med närmast stoiskt lugn. För allt löser sig. Även i en bransch som av naturen är i ständig rörelse.

Eller som den gamla klokingen Buddha lär ha sagt, där han strosade fram i nordöstra Indien för cirkus tvåtusenfemhundra år sedan:

“Everything changes, nothing remains unchanged.”

Bra tugg, Buddha. Bra tugg.

 

Folk, Solna och välviljan.

En grej jag gillar med Riga är att folk som också springer vinkar till en när man passerar under sin löprunda. Förvisso sker det med ungefär samma frekvens som total månförmörkelse, men ändå. Som god stockholmare blev jag först bestört, närmast kränkt av denna synbara vänskapssignal. Testa att göra något liknande när ni flåsar fram längs Årstaviken så fattar ni vad jag menar. Undertecknad må vara något överkänslig efter att för idel antal år sedan med otroligt låg framgång försökt importera det göteborgska fenomenet att hälsa på busschaufförer, dock i Stockholms kollektivtrafik.

Spoiler: det fungerar inte.

Men ändå, här i Riga hälsar man på sina fellow löparkamrater. Trevligt.

IMG_20190204_144258

Moln, moln, moln. På väg från Helsingfors till Riga.

I fredags gjorde jag storstilad comeback i en byggnad jag annars gärna håller mig långt borta från – nämligen Karolinska Universitetssjukhus i den ytterst suspekta (åtminstone om man tippar grönvitt) norrförorten Solna. Ärendet var inte skräckblandad sightseeing utan den första av två årligen återkommande magnetröntgenkontroller för att undersöka kroppens skick efter sommarens cancerdebakel. Det tog lite drygt en halvtimme och bestod i att ligga i en rymdskeppsliknande sarkofag med P2 i lurarna och en röst som med jämna mellanrum uppmanade en att hålla andan.

Resultatet som jag verkligen hoppas är av positiv natur väntas senare i veckan. Håll gärna tummarna på kollektiv basis för min skull.

IMG_20190208_151722

Så kallat ”hög modegrad”.

Sedan ett par dagar är jag tillbaka i den lettiska huvudstaden (snarare en av dess västligt belägna förorter) och rullar tummarna då jag för tillfället befinner mig på “standby”. Detta är något som förekommer lite då och då i schemaläggningen. Det innebär rent konkret att jag ska vara redo att infinna mig på flygplatsen inom en timme från anrop, redo att arbeta. Det finns tre skift, ett morgonpass, ett som sträcker sig över dagen och ett kvällspass. Var och ett brukar i allmänhet vara tio timmar långt vilket för mig just denna dag innebär att jag bör vara startklar mellan klockan 14:00 och midnatt. Riga är inte särskilt stort men med en ynka timme att lira med är det inte direkt så att man kan bege sig på större utflykter från hemmet dessa dagar.

Med ovanstående i åtanke gav jag mig idag ut på ett ytterst u-landsklingande uppdrag – att införskaffa vatten på dunk. Denna muskelbyggande aktivitet består i att jag ett par gånger i veckan bär hem 5-literskärl från det lokala vattenhålet Rimi. Detta eftersom svaret på frågan om kranvattnet är tjänligt varierat från ett osäkert “ja?” (samtidigt som den personen själv köpte vatten) till “absolut inte”. På grund av visst machokomplex (läs: maximal snålhet och lättja) har jag valt en sorts mellanväg och använder dock kranvattnet till matlagning och kaffekok.

Och hittills har jag alltså överlevt.

IMG_20190130_142447

Sjön Maras Dikis, vilket enligt Google Translate betyder Pestsjön. Avstår nog från spontanbad i sommar.

Nåväl, min ytterst ovetenskapligt grundade erfarenhet gör gällande att jag blir inringd ungefär 50% av mina standbysessioner. Igår hände inte ett jota och än så länge är det oroväckande lugnt även denna dag. Eftersom jag som bekant helst av allt vill flyga hoppas jag därför på maximal utdelning så väl imorgon som på onsdag.

Även här får givetvis den kollektiva välviljan gärna hålla idel kroppsliga utväxter korsade för min skull.