Malmö, välkomnar och strålande.

I Malmö ösregnar det. I en trång köksvrå i ett hem nytt nog att inte kännas som ett hem kokar jag havregrynsgröt, blickar ned i kastrullens sörja till middagssubstitut och kommer osökt att tänka på min farmor.

Det kan ha varit den sista julen hon var i livet som hon gav mig en enkel kastrull med tillhörande lock. Det var plastdetaljer och kromat stål, en lapp skvallrade att inköpet skett på Ica.

”En kastrull är alltid bra att ha”, som hon förklarade gåvan. Jag tackade artigt och förstod ingenting.

Men i runda slängar tjugo år senare står jag här på något sydligare breddgrader och vevar med sleven i samma kastrull. Farmor gick bort för många år sedan, jag har väl förhoppningsvis några år till godo. Kastrullens öde vågar jag inte sia om.

Men låt oss backa bandet några veckor. Den sista tiden i Riga blir föga anmärkningsvärd och definieras mest av en horribel förkylning som oförtrutet marscherar i gränslandet mellan allmän misär och dödsriket. Med vrålande bihålor blir det alltså inte mycket flygande som noteras i loggboken. Ett undantag tar mig under märkliga omständigheter till Bukarest, där ett piskande regn och stormbyar välkomnar ynka tre själar på kvällskvisten. Får en klapp på axeln (”good landing, very good”) efter väl förrättat värv.

IMG_20191016_201447_1

Samma fågel, annat tillfälle.

Vi är här för att leverera ett flygplan som gjort sitt i bolagets färger och nu hittat en ny ägare. Jag stänger ner cockpiten en sista gång, kastar ett öga genom den tomma kabinen och kliver ut i den rumänska novemberkvällens beckmörker. Det är slutet på en era, för oss båda.

På hotellet påminns vi tre gånger om att matsalen strax stänger men hinner med en sista beställning innan köket går hem. Kyparen blir på strålande humör när han förstår att vi är från baltikum. Vill bjuda på vin och dessert, ”from one former communist country to another”, som han käckt uttrycker det. Vi tackar nej, betalar för oss och somnar gott. Transporten hem sker som vanliga resenärer och jag konstaterar att jag kan beta av ännu ett flygbolag i min mentala passagerarloggbok – den rumänska nationalikonen Tarom.

IMG_20191121_132344

Bukarest bjöd inte direkt på pangväder

Min allra sista flygning går därefter av stapeln först någon dag senare. Kiev står på agendan, som så många gånger under de två år jag befunnit mig på lönelistan. Boryspil bjuder som vanligt på en gropig bana och det biter i kinderna när jag sparkar däck inför returresan till Riga.

Blott dagar senare lämnar jag in nyckelkort och uniform, signerar ett halvt ton papper och checkar ut för gott från min första arbetsplats som pilot. Det är ceremoniellt på ett högst icke-ceremoniellt vis och jag lämnar Riga med få känslor, den envisa förkylningen undantagen. Kanske trillar polletten ner senare.

Kanske inte.

IMG_20191129_134936

En sista utcheckning.