Metropol, kreditkortet och jul.

Det finns inte mycket tid över för kontemplation när jag väl lämnat Riga.

Planet hem till Stockholm avgår på fredag eftermiddag och redan dagen därpå går flyttlasset till Malmö. I denna sydliga metropol har jag och min sambo hastigt och lustigt lyckats lägga våra förväntansfulla labbar på ett förstahandskontrakt med en adress som visar sig vara lägesmässigt nirvana. Att pendla från Stockholm till min nya bas i Köpenhamn har på förhand sagts vara svårt, men redan min första arbetsdag får jag besked från planeringsavdelningen att allt är möjligt. Måhända hade det varit trevligt att ha fått det beskedet innan man skaffat en övernattningslägenhet och låtit kreditkortet jobba hårt på IKEA – men jag börjar därmed som Malmöit och låter därefter framtiden utvisa vad som är görbart och komfortabelt i längden.

IMG_20191218_145118

Min sambo må himla med ögonen men jag tycker likväl att Turning Torso är Sveriges ballaste byggnad.

Redan på måndagen gör jag därefter min första dag på vad som är mitt livs andra OCC – Operator Conversion Course – en sorts grundlig utbildning  som täcker allt från nya procedurer till diverse utbildningar som första hjälpen, brandövningar och annat smått och gott. Allt avslutas sedan med ett pärlband i form av simulatorsessioner, varav jag som väderbiten förare av den äldre generationen av Boeing 737 (den så kallade Classic-serien) kan vänta mig ett par extrapass för att bättre bekanta mig den nya firmans nyare stall av plåtfåglar (som i sin tur uteslutande består av 737 New Generation).

Hur som haver, vi är en grupp på sex piloter som går kursen – tre danskar, två svenskar och en norrman. Den senare framstår tydligen som ett mycket exotiskt inslag i företaget, som tidigare enligt uppgift inte haft många brunostkrigare på lönelistan. Norrbaggen i fråga känner jag för övrigt igen från min anställningsintervju tidigare i år, en glad filur på rätt sida av 30-årsgränsen.

IMG_20191212_133337

Tänt var det här!

Under långa dagar drillas vi i ett av huvudkontorets klassrum, ett par rejäla stenkast från Kastrup. På kvällarna tar jag sedan tåget över bron till Malmö. En något kostsam process men jag är inledningsvis trots allt imponerad över hur pass smidig passagen mellan två olika länder kan te sig. Ynka tjugo minuter tar resan mellan Kastrups flygplats och Malmö central, en passkontroll inkluderad. Ensam är jag heller inte. För trots att antalet bropendlare minskat markant de senaste åren så är vi ändå en bra bit över tiotusen själar som med god växelkurs i blick tar sig över bron från svenskt håll, varje dag.

I gårdshuset i Malmö väntar sedan självstudier i form av datorbaserade lektioner, vilka i sig i slutändan tar en bra bit norr om tjugotalet timmar i anspråk. Mitt i allt lyckas jag även få tillstånd en observationsflygning till egyptiska Sharm el-Sheik. Under en sådan flygning agerar man passiv bisittare och tar plats på cockpitens extrasäte, med syftet att med egna ögon få se hur piloternas arbetsflöden ser ut i praktiken. Mina motsvarande pass hos airBaltic tog mig till destinationer inom Europa, på hyfsat behagligt avstånd. Tio timmars flygtid till faraonernas rike är en helt annan historia och den som måhända med egen stuss fått bekanta sig med det beryktade klaffsätet i en Boeing 737 vet att det är en allt annat än komfortabel upplevelse. Jag lämnar resten åt er fantasi.

IMG_20191220_134627

Stämningsbild från Egypten.

Min decembermånad är med andra ord späckad till bredden och såhär dagen före julafton, med det allra första simulatorpasset precis avklarat, är det inte mycket fräschör kvar att hämta i hjärnbarken. Nu väntar ett par dagar ledigt och ett välförtjänt julfirande innan jag åter styr kosan söderut och ger mig i kast med de allra sista dagarna av utbildning.  Därefter ser jag med spänning fram emot mina första flygningar, en bit in i januari.

God jul på er!

 

Malmö, välkomnar och strålande.

I Malmö ösregnar det. I en trång köksvrå i ett hem nytt nog att inte kännas som ett hem kokar jag havregrynsgröt, blickar ned i kastrullens sörja till middagssubstitut och kommer osökt att tänka på min farmor.

Det kan ha varit den sista julen hon var i livet som hon gav mig en enkel kastrull med tillhörande lock. Det var plastdetaljer och kromat stål, en lapp skvallrade att inköpet skett på Ica.

”En kastrull är alltid bra att ha”, som hon förklarade gåvan. Jag tackade artigt och förstod ingenting.

Men i runda slängar tjugo år senare står jag här på något sydligare breddgrader och vevar med sleven i samma kastrull. Farmor gick bort för många år sedan, jag har väl förhoppningsvis några år till godo. Kastrullens öde vågar jag inte sia om.

Men låt oss backa bandet några veckor. Den sista tiden i Riga blir föga anmärkningsvärd och definieras mest av en horribel förkylning som oförtrutet marscherar i gränslandet mellan allmän misär och dödsriket. Med vrålande bihålor blir det alltså inte mycket flygande som noteras i loggboken. Ett undantag tar mig under märkliga omständigheter till Bukarest, där ett piskande regn och stormbyar välkomnar ynka tre själar på kvällskvisten. Får en klapp på axeln (”good landing, very good”) efter väl förrättat värv.

IMG_20191016_201447_1

Samma fågel, annat tillfälle.

Vi är här för att leverera ett flygplan som gjort sitt i bolagets färger och nu hittat en ny ägare. Jag stänger ner cockpiten en sista gång, kastar ett öga genom den tomma kabinen och kliver ut i den rumänska novemberkvällens beckmörker. Det är slutet på en era, för oss båda.

På hotellet påminns vi tre gånger om att matsalen strax stänger men hinner med en sista beställning innan köket går hem. Kyparen blir på strålande humör när han förstår att vi är från baltikum. Vill bjuda på vin och dessert, ”from one former communist country to another”, som han käckt uttrycker det. Vi tackar nej, betalar för oss och somnar gott. Transporten hem sker som vanliga resenärer och jag konstaterar att jag kan beta av ännu ett flygbolag i min mentala passagerarloggbok – den rumänska nationalikonen Tarom.

IMG_20191121_132344

Bukarest bjöd inte direkt på pangväder

Min allra sista flygning går därefter av stapeln först någon dag senare. Kiev står på agendan, som så många gånger under de två år jag befunnit mig på lönelistan. Boryspil bjuder som vanligt på en gropig bana och det biter i kinderna när jag sparkar däck inför returresan till Riga.

Blott dagar senare lämnar jag in nyckelkort och uniform, signerar ett halvt ton papper och checkar ut för gott från min första arbetsplats som pilot. Det är ceremoniellt på ett högst icke-ceremoniellt vis och jag lämnar Riga med få känslor, den envisa förkylningen undantagen. Kanske trillar polletten ner senare.

Kanske inte.

IMG_20191129_134936

En sista utcheckning.