Nötskal, paragrafer och dinosaurier.

En grej ska man onekligen ha klart för sig när det gäller mitt nya yrkesval – det är inte stabilitet i ett nötskal.

Från den närmast kafkanska upplevelsen med Försäkringskassan efter mitt cancerbesked till anställningskontrakt som mer påminner om någon form av olympiska spel för asterisker och paragrafer – allt understryker och stärker ovanstående tes. Det är ovant men något jag på förhand visste om och accepterade samma dag som jag bestämde mig för att satsa vågat och storhjärtat.

IMG_20190226_083207

Det blåste bra häromdagen på väg till Stockholm. 158 starka knops vind  i nosen översätts till närmare 300 km/h. Å andra sidan var det fint med lite medvind på tillbakavägen.

Det går snabbt inom flyget. Det vet alla som bevittnat de konkurser som kommit och gått det senaste året. Den kvasinordiska charteruppstickaren Primera kroknade i höstas, tyska Germania lyfte för sista gången för några veckor sedan och än färskare är undergången för den väletablerade britten Flybmi som bet sand inte långt därefter. De flesta bolag verkar arbeta med marginaler som får den mest ärrade revisor att svettas ymnigt.

Men även andra saker och skeenden dyker upp och skakar om en pilots värld. I mitt eget fall offentliggjorde min egen arbetsgivare häromveckan sin plan att fasa ut de återstående trotjänarna i Boeing 737-flottan ett år i förtid. Vilket i konkreta termer innebär att de flyger sin kos till mer fruktsamma jaktmarker redan i höst. Som pilot är man i regel influgen på en specifik flygplansmodell (det finns egentligen inga regler som omöjliggör att man samtidigt flyger flera modeller, men den europeiska luftfartsstyrelsen EASA rekommenderar högst två typer samtidigt)  och en sådan typcertifiering, eller type rating, kostar i runda slängar 200-300 000 kalla riksdaler. En gång i tiden, relativt sett när dinosaurier vandrade på planeten, bekostades det här av flygbolagen själva. I dag är regeln att åtminstone den första certifieringen betalas av oss piloter själva, så även i undertecknads fall.

IMG_20190301_075308

Insidan av kontoret, här avslappnat förevigad på marken… någonstans. Oklart var.

På ett sätt är det tråkigt. Jag har endast börjat skrapa på ytan av detta fantastiska plan och känner att det finns gott om flygtimmar kvar att ge innan det är i närheten av totalt bemästrat. Samtidigt var beslutet väntat. Våra modeller tillhör den äldre skolan (Boeing 737-300 respektive -500) och dessa har nu inte bara en utan två generationer framför sig. Dels 737 NG som introducerades redan 1997 och så produktfamiljen MAX som tog över stafettpinnen tjugo år senare.

Nostalgiskt konstaterar jag att det är fina, välbyggda plan som står pall för det mesta. Trotjänare som underhållts mödosamt, fortfarande pigga för tjänstgöring. Men det har hänt en hel del inom både materialteknik och bränslebesparande motoråtgärder sedan dessa klassiska bestar rullade ut från drömfabriken i Everett, Washington.

IMG_20190228_074319

När väntan uppstår kan man alltid ta sig en sväng ute i kabinen för att insupa lugnet före stormen.

Så i öst välkomnas framtiden medelst nyligen omprofilerade Airbus A220-300, tidigare känd som Bombardier CS300 (den som undrar över namnbytet är en googling ifrån rafflande läsning). Ett hypermodernt jetplan som är bränslesnålt, betydligt tystare och byggt i hyfsat rymdiga material för att få ner totalvikten. Samtidigt kommer en del av trafiken under ytterligare några år att skötas med hjälp av de beprövade Bombardier Dash 8 Q400 (namngivning är för övrigt något av en paradgren för flygbranschen), ett beprövat  turbopropplan som lastar runt 70 passagerare.

IMG_20190227_211712

Mamma påminde mig för övrigt om att det häromdagen var exakt fyra år sedan jag flög upp för min privatflygarlicens. Jag firade genom att landa i ett blåsigt Amsterdam och sedan ta denna blänkare till selfie.

Var jag kommer in i den här framtidsvisionen är just nu något oklart. Förhoppningsvis klarnar en del de närmaste dagarna då jag bjudits in till ett personligt möte om nämnda utfasning. Hur som helst tar jag det hela med närmast stoiskt lugn. För allt löser sig. Även i en bransch som av naturen är i ständig rörelse.

Eller som den gamla klokingen Buddha lär ha sagt, där han strosade fram i nordöstra Indien för cirkus tvåtusenfemhundra år sedan:

“Everything changes, nothing remains unchanged.”

Bra tugg, Buddha. Bra tugg.

 

Annonser