Folk, Solna och välviljan.

En grej jag gillar med Riga är att folk som också springer vinkar till en när man passerar under sin löprunda. Förvisso sker det med ungefär samma frekvens som total månförmörkelse, men ändå. Som god stockholmare blev jag först bestört, närmast kränkt av denna synbara vänskapssignal. Testa att göra något liknande när ni flåsar fram längs Årstaviken så fattar ni vad jag menar. Undertecknad må vara något överkänslig efter att för idel antal år sedan med otroligt låg framgång försökt importera det göteborgska fenomenet att hälsa på busschaufförer, dock i Stockholms kollektivtrafik.

Spoiler: det fungerar inte.

Men ändå, här i Riga hälsar man på sina fellow löparkamrater. Trevligt.

IMG_20190204_144258

Moln, moln, moln. På väg från Helsingfors till Riga.

I fredags gjorde jag storstilad comeback i en byggnad jag annars gärna håller mig långt borta från – nämligen Karolinska Universitetssjukhus i den ytterst suspekta (åtminstone om man tippar grönvitt) norrförorten Solna. Ärendet var inte skräckblandad sightseeing utan den första av två årligen återkommande magnetröntgenkontroller för att undersöka kroppens skick efter sommarens cancerdebakel. Det tog lite drygt en halvtimme och bestod i att ligga i en rymdskeppsliknande sarkofag med P2 i lurarna och en röst som med jämna mellanrum uppmanade en att hålla andan.

Resultatet som jag verkligen hoppas är av positiv natur väntas senare i veckan. Håll gärna tummarna på kollektiv basis för min skull.

IMG_20190208_151722

Så kallat ”hög modegrad”.

Sedan ett par dagar är jag tillbaka i den lettiska huvudstaden (snarare en av dess västligt belägna förorter) och rullar tummarna då jag för tillfället befinner mig på “standby”. Detta är något som förekommer lite då och då i schemaläggningen. Det innebär rent konkret att jag ska vara redo att infinna mig på flygplatsen inom en timme från anrop, redo att arbeta. Det finns tre skift, ett morgonpass, ett som sträcker sig över dagen och ett kvällspass. Var och ett brukar i allmänhet vara tio timmar långt vilket för mig just denna dag innebär att jag bör vara startklar mellan klockan 14:00 och midnatt. Riga är inte särskilt stort men med en ynka timme att lira med är det inte direkt så att man kan bege sig på större utflykter från hemmet dessa dagar.

Med ovanstående i åtanke gav jag mig idag ut på ett ytterst u-landsklingande uppdrag – att införskaffa vatten på dunk. Denna muskelbyggande aktivitet består i att jag ett par gånger i veckan bär hem 5-literskärl från det lokala vattenhålet Rimi. Detta eftersom svaret på frågan om kranvattnet är tjänligt varierat från ett osäkert “ja?” (samtidigt som den personen själv köpte vatten) till “absolut inte”. På grund av visst machokomplex (läs: maximal snålhet och lättja) har jag valt en sorts mellanväg och använder dock kranvattnet till matlagning och kaffekok.

Och hittills har jag alltså överlevt.

IMG_20190130_142447

Sjön Maras Dikis, vilket enligt Google Translate betyder Pestsjön. Avstår nog från spontanbad i sommar.

Nåväl, min ytterst ovetenskapligt grundade erfarenhet gör gällande att jag blir inringd ungefär 50% av mina standbysessioner. Igår hände inte ett jota och än så länge är det oroväckande lugnt även denna dag. Eftersom jag som bekant helst av allt vill flyga hoppas jag därför på maximal utdelning så väl imorgon som på onsdag.

Även här får givetvis den kollektiva välviljan gärna hålla idel kroppsliga utväxter korsade för min skull.

Annonser