Tunnelbanan, passet och kroppsöppningar.

Jag halvspringer mot tunnelbanan, klädsamt trött och förvirrad efter ett drygt dygn av resande från den främre orienten. Jag är på väg till Oslo för ett par dagars synande av de stockholmskt tråcklade sömmarna och stöter ihop med mina föräldrars goda vänner, tillika mina grannar Torbjörn och Pirjo.

Allt är bra. Men jag skriver för sällan säger Torbjörn. Så nu tar jag tag i det här innan januari blir februari och det vintergrå går in i fas två. Och Torbjörn – oroa dig inte, du kommer greja din behandling.

Precis som jag grejade min.

img_20190108_125231

Vi drog till Thailand. Den som önskar framföra kritik kring kvaliteten på min åldrade mobilkamera framför lämpligast denna via Swish (kontakta mig för detaljer).

Januari har i övrigt bjudit på lika delar flyg och semester. Det senare var en stilstudie i “sista-minuten-tänk”, där destinationen ändrades i sista minuten och ackompanjerades av ett förvirrat besök hos Arlandapolisen för tillfälligt pass. Förvirrat då nämnda myndighet undrade varför jag ville ha ett tillfälligt pass när det inte behövdes till Thailand. Detta trots att landets ambassad sagt att det behövdes minst sex månader i passet (och jag stoltserade med hela fem).

Som god svensk litar jag självfallet på auktoriteter och begav mig därför morgonen därpå till Arlanda, utan tillfälligt pass men med en hel del nervositet ombord. Spoiler: du behöver inga sex månader i passet för att äntra thaimatens hemland (men jag skulle knappast utsätta mina nerver för en dylik chansning igen).

Hur var Thailand då, undrar du såklart inte eftersom du spenderade de där två veckorna huttrandes medans en annan lallade omkring på paradisstränder, åkte moped vrålsjungandes Lasse Holms odödliga epos Cannelloni Macaroni och åt wokade skaldjur tills det sprutade ur öronen (och till slut ur andra kroppsöppningar, men detaljerna besparar jag er).

Jo vars, det var fint. Vi dök. Åt. Hängde på stranden. Läste en och annan bok. Tog mitt livs första thaimassage. Und so weiter.

dsc05308

Ko Kut är rena drömmen. På riktigt. Så långt från det Thailand jag förväntat mig.

Nu är jag tillbaka i Baltikum, en plats där jag numera befinner mig allt mindre på min bas i Riga och desto oftare utgår från litauiska Vilnius. Inte för att jag klagar, jag har en stående önskan hos planeringsavdelningen att få så mycket flygningar som bara möjligt från huvudstaden i fråga. Lite av ytterst modest monetär anledning, desto mer för att det finns ett dugligt (och alltid tomt) gym på hotellet så att min dystra skepnad håller sig i form.

Och så gillar jag Vilnius.

Det är låga byggnader som går från stalinistisk brutalism till preussisk svulstighet, det är mat som får tyska charktallrikar att ansöka om nyckelhålsmärkning och det nedförsbacke på bana 19 (men uppförsbacke i motsatt riktning).

Annars är min nyfunna mission att flyga allt mer manuellt, i den mån det är möjligt. För i en värld där allt fler bolag vill att så pass mycket flygning ska ske på autopilot (och med oss piloter som primärt systemövervakare) är jag nyväckt förespråkare för motsatsen – alltså att flyga mer för egen maskin, med så få hjälpmedel som möjligt. Detta för att inte förlora det man byggt upp under den korta tid då man harvade runt i propellerplan från 1970-talet, där automatik var ett drömskt koncept från en avlägsen framtid.

Så.

Jag önskar flyga mer manuellt vilket inte sällan krockar med flygbranschens principer och interna regelverk. Värt att nämna i sammanhanget är dock att det här med automatik inte på något sätt är negativt, i rätt mängd och under rätt förutsättningar. Jag har tröttnat en del på syrliga kommentarer av halvfrämlingar man mött i festliga sammanhang som yttrat saker som “luftens busschaufförer” (i sig ett hån mot de som framför bussar då jag knappast kan köra buss) och att det “ändå bara är att sätta på autopiloten”.

För så fungerar det så klart inte.

img_20190128_103349

Avspänd väntan på avgång i Amsterdam. Framför oss tronar vår kollega ”The Canadian Queen”, forna Bombardier CS300, numera omdöpt till Airbus A220.

Något förenklat finns det flera våningsplan av automation. På gatuplan finner vi de mest basala lösningarna. Planet flyger i en riktning vi bestämmer. Eller planet stiger med ett visst antal fot i minuten (men skiter totalt i hur snabbt det går, exempelvis).

Tar vi trapporna upp en våning (tänk på hälsan, undvik hissen) blir det något mer komplext. Planet stiger men lovar dyrt och heligt att inte överskrida en viss fart.

Och högst upp, med magnifik panoramautsikt över robotstaden, hittar vi full automation. Där planet flyger enligt en förprogrammerad rutt, enligt förprogrammerade hastigheter och inte överträder kritiska farter. Det till och med kan landa själv.

img_20190126_105116

Alltid tryggt med lite sällskap på plattan. Även här i Amsterdam där ett annat Boeing 737 väntar på returresa till Tallinn.

Men det många glömmer eller helt enkelt inte förstår är att det på samtliga våningsplan huserar människor. Som övervakar men dessutom aktivt bestämmer vad nämnda autopilot ska göra, just där och då. Man skulle kunna göra ytterligare en liknelse – att autopiloten är ett instrument och piloten är musikern. För instrumentet spelar inte sig självt (och det låter i all ärlighets namn inte särsilt bra när den otränade drar fram guran på festen och med fullt självförtroende misshandlar valfri evergreen från forna årtionden).

Dessutom saknar datorer en väldigt viktig egenskap. De kan inte improvisera. Och den som fått för sig att de är felfria och alltid tar logiskt genomtämka beslut har då aldrig flugit ett flygplan.

Och då är det ganska bra att vi sitter där.

Vi luftens busschaufförer.