Vänster, anspråk och puls.

Det är fredag kväll i Vilnius, den litauiska huvudstaden som på något magiskt vänster blivit den plats där jag somnat och vaknat allt oftare de senaste veckorna. Bolaget gör nämligen anspråk på att vara hela baltikums flygbolag och med det kommer direktrutter från såväl just Vilnius som Estlands stolthet Tallinn. Personligen har jag sedan starten en återkommande önskan inlagd i systemet om så många nätter som möjligt i just Vilnius. Dels för att dryga ut min ytterst påvra lön med lite välbehövligt traktamente, dels för att hotellet råkar ha ett fullgott gym där i stort sett inte en käft utöver undertecknad huserar. Det skadar heller inte att rutterna för just min flygplanstyp är bra just från Vilnius. Oftast står Paris, Amsterdam eller Berlin på schemat. Vilket i praktiken innebär den uppskattade puls som stora flygplatser för med sig samt lagom långa arbetsdagar.

IMG_20181223_230910_1

Arla morgon i Vilnius.

Nåväl, det är fredag i Vilnius och spegeln i det nakna badrummet ljuger inte – jag behöver klippa mig. Jag googlar loss, hittar en barberare ett lagom optimistiskt stenkast från hotellet och bokar en tid. Det är bråda dagar innan nyår så jag får vänta till tidig kväll innan frisör Kaan ger mig ett stadigt handslag och på knackig engelska önskar mig välkommen, erbjuder mig en drink (jag tackar artigt nej) och sedan ber mig ta plats i en hederligt retrodoftande frisörstol av modell äldre.

Salongen är som mycket här borta ambitiöst i sitt upplägg och har såväl mörkt möblemang som en gigantisk jordglobspjäs som inte gjort bort sig ens i tändstickskungen Ivar Kreugers förmodade kontor. Samtidigt är väggarna vitmålade a´la sterilt sjukhus och en väldigt modern stereoanläggning mullrar på okristlig volym så resultatet blir något ofokuserat, fast på ett charmigt vis. Det tar runt 75 minuter att klippa sig och processen är minutiös i sitt upplägg. Runtomkring mig i rummet sitter ett klientel som ser ut att härstamma från mitt eget Södermalm, fast för runt fem år sedan. Det är med andra ord smärta, unga män i skogshuggarkläder som får sina voluminösa skägg tvättade och ansade.

Och så jag.

IMG_20181228_091659

Vilandes på Arlanda Terminal 2, med stussen i vädret.

Tidigare på dagen har jag avverkat mitt livs första flygning till Arlanda, vilket så klart är en emotionell guldstjärna av rang i erfarenhetsblocket. Lite smålustigt nog är det inte första gången destinationen figurerat i mitt schema. Dock har flygningen varje gång strukits i sista sekund vilket gjorde att förvåningen steg när jag checkade in och briefingpappret fortfarande visade “BT101 ARN”.

Lite kuriosa i sammanhanget – rutten Riga-Arlanda är airBaltics allra äldsta och det finurliga linjenumret 101 är på sin plats då sträckan var den absolut första bolaget avverkade, samma dag som bolaget öppnade hangardörrarna. Idag trafikeras denna anrika passage främst med hjälp av turboproppen Bombardier Dash Q-400NG men vid behov nyttjas även något av våra Boeing 737-300 eller den något mindre 500-modellen. Tre till fyra avgångar om dagen blir det, sju dagar i veckan.

IMG_20181229_112919

Ett molntäckt Polen.

För mig var det dock alltså den första gången och på kaptenens fråga om jag ville ta det första eller sista “benet” var svaret självklart – för visst ville jag själv sätta ned de fem hjulen på rullbanan norr om Stockholm. Den som satt ombord fick även nöjet att höra min sakrala (nja) stämma i högtalarna, på båda sträckorna.

Imorgon väntar Amsterdam innan nyårsafton startar tidigt med sänguppgång runt tre-snåret och morgonpiggt återbesök i den svenska huvudstaden.

Gott nytt år!

Annonser