Teoretiskt, gatlampor och Daugavafloden.

Jag pluggade aldrig nationalekonomi på universitetet (utan simmade i ett teoretiskt hav där djurlivet bestod i statsvetenskap, historia och sociologi) och har därmed ytterst rudimentär koll på ämnet ifråga. Men om man kan dra slutsatser om en regions ekonomiska status baserat på hur många gatlampor som är tända efter solnedgången ligger västra Riga pyrt till.

På detta tänker jag när jag skumpar fram i beckmörkret under en löprunda förlagd till tidig eftermiddag. Bilar sveper förbi och lyser tillfälligt upp marken framför fötterna. Sedan blir det mörkt igen. Skuggor av andra människor sveper förbi. Inte en reflex verkar finnas på den här sidan av Daugavafloden.

Jag drar mig till minnes vad en äldre lokalbo för något år sedan berättade med ytterst uppgivet tonfall.

“Om inte EU betalar för det händer inte ett dugg i det här landet. Förr kom pengarna från Moskva, nu betalar Bryssel.”

Kanske ligger det något i den slutsatsen, hur anekdotisk den än må te sig. Samtidigt har jag aldrig sett så många Lexus-bilar i mitt liv som i den lettiska huvudstaden med omnejd. Lånade pengar måhända, men pengar verkar finnas.

Måhända bara inte alltid på rätt ställen.

IMG_20181205_183627

Jag ger er 42 centimeter i diameter pizza. Sju Euro tveksam kvalitet.

Att komma tillbaka i yrkesutövningen har varit en något omild upplevelse. Efter en och annan motgång fick jag till slut gehör för min önskan om en träningsperiod för att fasas in under anständiga former. Att jag ens skulle behöva be om detta kan te sig något märkligt med tanke på att mitt uppehåll varit längre än den tid jag faktiskt flugit flygplanstypen ifråga. Till slut hamnade min önskan uppenbarligen på rätt bord. I måndags klarade jag av den första delen av två i min så kallade linecheck – en process där man flyger med en speciell sorts kapten som därefter godkänner en för normal tjänst. På fredag går det avslutande provet av stapeln, denna gång till det tyska renässansparadiset (nja) Düsseldorf.

Gott så.

Annonser