Vrider, räknas och negation.

Cancer är det långsammaste fordon jag suttit i.

Hur jag än vrider och vänder på min nya verklighet är det ovanstående mening som bäst fångar känslan. Kanske är den helt oförståelig för den utomstående. Men för mig känns det mesta just nu som att sitta fast i en bilkö när filen bredvid blåser förbi obehindrat.

Att titta på gruppmeddelanden i telefonen är lite som att titta ut genom bilfönstret.

*pling*

Någon rapporterar att han fått ett nytt jobb, närmare hemlandet. Närmare målet.

*pling*

En annan rapporterar om den fina sommaren i det temporära hemlandet. Flygtimmar som rullar in, en självsäkerhet som stärks varje dag.

Jag läser, gratulerar. Trycker på “skicka meddelande”.

Men själv sitter jag kvar i den där bilen. Trycker ansiktet mot rutan.  Försöker greppa när jag själv får börja rulla igen, när livet får återgå till det normala.

Men nog med verbal akrobatik, låt mig för den intresserade beskriva hur det går till att bli sjuk som pilot.

Några veckor efter operationen fick jag ett möte inbokat med en läkare där vi skulle gå igenom eventuell cellgiftsbehandling (eller cytostatika som är den mer korrekta benämningen) och vidare behandling i stort. Mötet kom och gick. Man visste inget mer än att jag nu skulle tillhöra Nya Karolinska. Behandling? Nja, det beslutet fick Karolinska ta.

Efter några dagars väntan blir jag uppringd av en ny läkare som förklarar att det blir cellgiftsbehandling och att varje dag räknas. Ett möte bokas till efter helgen. Det blir måndag. Samma läkare möter mig på min nya vårdinrättning, men den här gången med ett betydligt annorlunda budskap.

Allt ser bra ut! Blodproven påvisar inga spår av spridning. Det är oklart om det ens behövs cellgifter, eventuellt kanske man slår till med en mindre dos i framtiden för att verkligen vara säker på att inget ligger och lurar där inne. Vi bokar in en hög med tester, jämnt fördelade under en fyra veckor lång period. Och det bästa beskedet av alla:

Jag kan börja jobba om jag vill.

Jag blir så glad att jag glömmer ställa följdfrågor, vandrar ut från den nybyggda huvudbyggnaden i Solna med en nyfynnen vind i ryggen. Firar en liten triumf med att bläddra bland retrovinyler kring Vanadisplan och äta mödosamt försvenskad kinamat med min far.

Jag kontaktar min flygläkare för att vidarebefodra det glädjande beskedet från läkarkåren norr om stan. Och här tar saker och ting en vändning jag inte räknat med.

Det blir kalla handen. För Transportstyrelsens definition kring på när man är arbetskapabel skiljer sig från den som cancerspecialister har. Det spelar ingen roll att några av landets kunnigaste personer i ämnet uttalat sig om att det i nuvarande läge inte finns ett spår av cancer i min kropp, att jag inte riskerar några former av blodproppar eller slaganfall.

Är min behandling avslutad, frågar Transportstyrelsen?

Just nu behandlas du inte alls, svarar läkarkåren. Det finns ju ingenting att behandla. Men det kan komma att finnas något, eventuellt inom en snar framtid. Det vet man inte i dagsläget.

Jag får avslag.

Vi pausar bandet här, för att förtydliga scenariot.

Jag har haft cancer. Tumören är bortopererad. Det finns i dagsläget inga bevis på att cancern spridit sig. Det finns enligt samma logik däremot heller inga bevis för att den inte har gjort det.

Och därför tvingas jag hålla mig på backen. Jag får inte ens sätta mig i en simulator för att hålla liv i mina färdigheter och min licens. En licens som ett papper jag får hemskickat i brevlådan för övrigt förklarar är temporärt indragen eftersom jag varit oförsiktig nog att drabbas av cancer. När läkarna är helt säkra på att jag inte behöver framtida cellgifter (alternativt beslutar om att det behövs och därefter flaggar för att behandlingen är avslutad) tas mitt fall upp på nytt. Som avskedsgåvs kan jag då se fram emot en karantänperiod på minst sex veckor. En läkare försöker muntra upp mig med att sex veckor ändå låter lovande eftersom hon haft fall där den efterföljande karantänperioden varit sex månader.

Där befinner jag mig nu, i någon sorts kafkansk vardag där dagar blir till veckor blir till månader.

Just nu anses jag inte vara sjuk, men därmed heller inte inte sjuk.

En dubbel negation inte ens jag kan undvika att försiktigt le i mjugg åt.

 

Annonser