Brits, cancer och livet.

Jag ligger på en brits.

Det prasslar från pappunderlaget som skiljer min hud från plasten där under. Belysningen är klar, kall och en tydlig kontrast från mörkret som lagt sig över den kretanska regionalhuvudstaden utanför. Det småpratas, skrattas på grekiska. Jag stirrar upp i taket.

Tidigare under dagen har jag och flickvännen dykt längs den nordvästra kustremsan på Kreta. Sett en bångstyrig bläckfisk, färggrann småfisk och en muräna som nyfiket stirrade tillbaka på de tre utomjordingarna utanför klippboendet. Det är vår tredje dag på semestern.

IMG_20180525_111031_504

Högt upp eller djupt ner, aldrig mittemellan.

På eftermiddagen, när jag tvättar av mig sältan från Medelhavet, upptäcker jag att något är fel. Jag tänker att det har med dyket att göra, något vagt om tryckskillnad och en våtdräkt som varit väldigt trång. Jag googlar.

En minneslapp till mitt framtida jag: googla aldrig.

Nåväl, för att skingra tankarna och fortsätta ha en behaglig semester föreslår flickvännen att vi besöker en läkare. För säkerhets skull.

IMG_20180521_234143_525

Vacker vy från vår första kväll i Maleme.

Och nu ligger jag alltså här. På en brits. Med pappret som knastrar, läkarna som avslappnat pratar om något på ett språk jag inte förstår. Men det som kommer nu, det förstår jag. Mannen med ultraljudsmanicken räcker mig en pappersservett och ser mig rakt i ögonen:

“I believe I have bad news.”

Det är okej.

Jag vet redan.

När vi tidigare under dagen blivit ivägskickade från en mindre mottagning till ett större sjukhus för ytterligare kontroll förvandlas undran till rationell insikt. Jag trycker min flickväns hand, säger att det är okej. Men jag vet.

Jag har cancer.

Vi flygs hem i förtid. Lämnar en semester som aldrig riktigt hann bli en semester för dagar spenderade i väntrum, idel blodprover och röntgenundersökningar. En vecka senare ligger jag under kniven. Jag rullas in i en operationssal med panoramavy över Stockholm, slås av hur vackert det är och därtill hur många som befinner sig i rummet. Sedan minns jag inget mer, narkosen gör sitt.

IMG_20180603_142805_307

Redo för operation, fanan i topp!

Två veckor senare börjar poletten att trilla ned. Jag väntar förvisso på en mer detaljerad analys av vad jag har haft i min kropp och hur läkarna tänker sig att vi nu går vidare. Men allt det där känns luddigt och sekundärt. För allt jag vill är att gå tillbaka till något som påminner om ett normalt liv. Få jobba igen.

Flyga.

Det är märkligt hur man reagerar på något som är av livsavgörande karaktär. För när beskedet kom tänkte jag inte på döden, min familj eller om jag inte skulle få se min systerdotter igen. Jag tänkte på vad mitt jobb skulle säga. Om karriären nu var körd, efter allt slit. Om cancer var någon sorts modern spetälska där teoretisk beröringsskräck skulle diskvalificera mig från allt framtida arbete i luften. I de trakterna valde tankarna att spatsera. Allt bra märkligt.

Nu är jag ledig i väntan på att kroppen och själen ska läka. Prognosen är god säger de som vet. Förhoppningsvis lämnar jag den här händelsen som en något klokare människa. Att livet kan förändras, byta riktning och få ny mening visste jag sedan tidigare.

Att livet inte väntar, förstår jag nu.

Ta hand om er.

 

Annonser