Schizofren, London och vanka.

Varma hälsningar från östfronten, där vädret ömsom levererar avgrundsliknande vargavinter och försiktigt vågande vår. Det är en schizofren tillvaro där långkalsongerna gör ett hästjobb men samtidigt sitter hyfsat i vägen när man får flyga med kaptener som insisterar på “little warmer” i cockpit. Men jag ska inte klaga.

IMG_20180308_153207

Mitt visum till Ryssland är i hamn och häromveckan blev det därför debut till Moskva, som tog emot med sol och en av de mäktigaste inflygningar jag hittills upplevt. Hint: Moskva är en hyfsat jättestor stad.

Har som bekant haft en hyfsat stökig tillvaro med på tok för lite flygtid, vilket kulminerade när schemat för nuvarande månad dundrade ner i den virtuella brevkorgen och likt en iskall torsk i nyllet levererade sanningen – nitton bekräftade flygtimmar. Om detta har jag tidigare ondgjort mig men med lite tur har jag lyckats dubbla denna timpott. Bland annat fick jag en flygning till Amsterdam på lördagskvällen och igår vankades min debut i London (på Gatwick). Denna skulle sedan följas av en kortis till Tallinn, varifrån vi skulle utgå de nästkommande två dagarna (som bland annat skulle bjuda på min första flygning till Paris).

Nu blev det inte så.
Men vi tar det väl från början.

IMG_20180308_155733

Ni vet hur det är. Det är soligt, man ser vintern försvinna för en sekund. Man är glad. Man tar en selfie.

Vi ankom i tid till London, denna anrika stad, som bjöd på rikligt med vindbyar på kort final. Vi taxade till vår gate, såg passagerarna piggt vanka genom luftbryggan och började förbereda oss för snar hemfärd. Ungefär där tog kaoset vid.

Det är ju som bekant så att när det faller en snöflinga över de brittiska öarna, då stannar landet. Punkt. Inte för att det, med svenska mått mätt, ens snöade särskilt kraftigt. Det fanns faktiskt inte ens behov att ploga. Och ändå kollapsade denna flygplats, som ifjol hanterade lite drygt dubbelt så många passagerare som Arlanda, likt ett svartbyggt korthus. Inte för att vi förstod det riktigt än, där och då. Vi fick besked att avisningsbilen var på väg, stängde dörrarna och förberedde för avgång.

Spoiler: den dök inte upp.

Vi spolar fram lite drygt två timmar av allt mer prövad dialog med allt tröttare koordinerare innan nämnda avisningstruck till slut infann sig. När denna för dagen hårt prövade krigare till slut rengjort planet (lite generöst sagt lyste väl bristen på rutin här igenom i form av ett hyfsat makligt tempo) blickade vi ut och upptäckte att samtlig markpersonal beslutat sig för ta spontan fikapaus på okänd ort.

IMG_20180307_065153

Morgonstund i Riga. 

Kruxet? Att vi utan dessa vanligtvis flinka rackare inte hade någon som kunde ge oss den ömma knuff bakåt medelst pushbackbil som vi behöver vid motorstart eftersom det är 2018 och flygplan fortfarande inte kan backa för egen maskin.

“Jolly good”, som någon sa.

Med andra ord fick våra stackars passagerare sitta i sina stolar i lite drygt två och en halv timme innan vi ens kunde börja rulla mot startbanan. Till råga på allt lades rutten hem till Riga om då det var stökigt väder så ytterligare minuter adderades till den redan sena timmen. Sämst av allt, åtminstone för undertecknad, var att flygningen till Tallinn togs över av ett reservlag eftersom vi blev så pass försenade. Så det var bara att se sitt vackra, späckade schema omvandlas till en snustorr öken av standby. Och där hittar ni mig nu.

Så kan det alltså gå. Nu håller jag tummarna för att morgondagen inbringar något roligt i flygväg.

Ingår sol i kalkylen är inte jag den som är den.

IMG_20180319_221118

Kyligt? Jo vars.

Annonser