Schizofren, London och vanka.

Varma hälsningar från östfronten, där vädret ömsom levererar avgrundsliknande vargavinter och försiktigt vågande vår. Det är en schizofren tillvaro där långkalsongerna gör ett hästjobb men samtidigt sitter hyfsat i vägen när man får flyga med kaptener som insisterar på “little warmer” i cockpit. Men jag ska inte klaga.

IMG_20180308_153207

Mitt visum till Ryssland är i hamn och häromveckan blev det därför debut till Moskva, som tog emot med sol och en av de mäktigaste inflygningar jag hittills upplevt. Hint: Moskva är en hyfsat jättestor stad.

Har som bekant haft en hyfsat stökig tillvaro med på tok för lite flygtid, vilket kulminerade när schemat för nuvarande månad dundrade ner i den virtuella brevkorgen och likt en iskall torsk i nyllet levererade sanningen – nitton bekräftade flygtimmar. Om detta har jag tidigare ondgjort mig men med lite tur har jag lyckats dubbla denna timpott. Bland annat fick jag en flygning till Amsterdam på lördagskvällen och igår vankades min debut i London (på Gatwick). Denna skulle sedan följas av en kortis till Tallinn, varifrån vi skulle utgå de nästkommande två dagarna (som bland annat skulle bjuda på min första flygning till Paris).

Nu blev det inte så.
Men vi tar det väl från början.

IMG_20180308_155733

Ni vet hur det är. Det är soligt, man ser vintern försvinna för en sekund. Man är glad. Man tar en selfie.

Vi ankom i tid till London, denna anrika stad, som bjöd på rikligt med vindbyar på kort final. Vi taxade till vår gate, såg passagerarna piggt vanka genom luftbryggan och började förbereda oss för snar hemfärd. Ungefär där tog kaoset vid.

Det är ju som bekant så att när det faller en snöflinga över de brittiska öarna, då stannar landet. Punkt. Inte för att det, med svenska mått mätt, ens snöade särskilt kraftigt. Det fanns faktiskt inte ens behov att ploga. Och ändå kollapsade denna flygplats, som ifjol hanterade lite drygt dubbelt så många passagerare som Arlanda, likt ett svartbyggt korthus. Inte för att vi förstod det riktigt än, där och då. Vi fick besked att avisningsbilen var på väg, stängde dörrarna och förberedde för avgång.

Spoiler: den dök inte upp.

Vi spolar fram lite drygt två timmar av allt mer prövad dialog med allt tröttare koordinerare innan nämnda avisningstruck till slut infann sig. När denna för dagen hårt prövade krigare till slut rengjort planet (lite generöst sagt lyste väl bristen på rutin här igenom i form av ett hyfsat makligt tempo) blickade vi ut och upptäckte att samtlig markpersonal beslutat sig för ta spontan fikapaus på okänd ort.

IMG_20180307_065153

Morgonstund i Riga. 

Kruxet? Att vi utan dessa vanligtvis flinka rackare inte hade någon som kunde ge oss den ömma knuff bakåt medelst pushbackbil som vi behöver vid motorstart eftersom det är 2018 och flygplan fortfarande inte kan backa för egen maskin.

“Jolly good”, som någon sa.

Med andra ord fick våra stackars passagerare sitta i sina stolar i lite drygt två och en halv timme innan vi ens kunde börja rulla mot startbanan. Till råga på allt lades rutten hem till Riga om då det var stökigt väder så ytterligare minuter adderades till den redan sena timmen. Sämst av allt, åtminstone för undertecknad, var att flygningen till Tallinn togs över av ett reservlag eftersom vi blev så pass försenade. Så det var bara att se sitt vackra, späckade schema omvandlas till en snustorr öken av standby. Och där hittar ni mig nu.

Så kan det alltså gå. Nu håller jag tummarna för att morgondagen inbringar något roligt i flygväg.

Ingår sol i kalkylen är inte jag den som är den.

IMG_20180319_221118

Kyligt? Jo vars.

Annonser

Februari, knäböj och tricks.

Februari kom och gick.

Nu välkomnar jag mars månad med sällan skådad tilltro och en stilla förhoppning att den hög med standby-tider jag tilldelats ska resultera i lite prima flygtid. Just denna månads schema gav mig nämligen hjärtsnörp när den på digitalt manér dök upp i mejlkorgen. Min ursprungliga flygtid estimerades nämligen till 19 timmar. För hela mars månad. Efter lite påtryckningar (läs: knäböj och mild gråt) fick jag ett pass till Oslo vilket ger mig några timmar till. Men ändå – knappt 24 bekräftade flygtimmar på en månad måste anses vara lite väl lojt.

IMG_20180214_132938_757

Kraftverk i Tyskland, om jag inte minns fel det vill säga.

IMG_20180305_151247

Tankdags!

Detta kan vägas mot en gammal kurskamrat som knegar hos ett visst irländskt lågprisbolag (inga namn nämnda) och som nyligen flyttades från en bas till en annan på grund av bristande flygtid. Hur många timmar som ansågs vara för få? 60 timmar. Vilket alltså är något jag aldrig ens sniffat på under en månad så här långt. Det är skillnad på folk och folk.

Så varför inte bara tacka och ta emot? Jag har ju trots allt betalt oavsett hur mycket (lite) jag flyger? Well, i mitt fall handlar det om en vilja att bli bättre och utvecklas. Så här pass tidigt i min karriär är kontinuitet viktigt och därför flyger jag gärna så mycket det bara går, oavsett tid på dygnet eller destination. Om det är någon form av tröst i sammanhanget är det i alla fall att min ihärdighet gett visst resultat och jag har hittills betydligt fler flygtimmar på kontot än mina kollegor som började samtidigt som mig. Alltid något.

IMG_20180218_152550_954

Upptäcker sakta men säkert nya ställen i Riga. Ovan är Segerparken vilken ligger runt tre kilometer från min lägenhet. Bonusfakta: Letterna älskar längdskidåkning under ordnade former.

Bakgrunden till de begränsade flygtimmarna är att bolaget under vinterhalvåret väljer att vila en del av våra B737:or (vilket för den som inte är så bekant med lingon alltså är den modell jag åkar flyga) till fördel för mindre turbopropellerplan samt vårt nya flaggskepp – fransyskan Bombardier CS300. När sommarschemat drar igång i april så bör det alltså vankas lite mer flygtid. Den som lever får som bekant se.

Annars trivs jag som fisken i vattnet med flygandet. Det är på många sätt en fantastisk plantskola eftersom vi från dag ett slängs in i hetluften och manövrerar på gigantiska flygplatser som Frankfurt och Amsterdam. Inga ödsliga asfaltslängor på sömniga åkrar här inte! Generellt är också kaptenerna trevliga och villiga att lära ut en del tricks, trots att den officiella träningsbiten är över. Och ingen dag är den andra lik.

IMG_20180219_092255_605

Redo för bagage i Amsterdam.

IMG_20180221_103915_1

Minsta tillåtna höjdseparering mellan trafik är 1000 fot vilket i runda slängar är drygt 300 meter. Ofta ser vi med andra ord andra luftfarare glida förbi, på behörigt avstånd.

För någon vecka upptäckte vi på plats i München att en av våra fartbromsar inte stängdes korrekt. De lokala teknikerna kallades in, kikade på problemet men kunde av licensskäl (de får rent juridiskt inte arbeta på vår äldre modell av 737) inte lösa problemet. Hade vi kunnat flyga i alla fall? Högst troligtvis. Men inom flyget är säkerhetsribban lagd så pass högt att man aldrig ens är i närheten av att chansa. Det är en detalj jag verkligen uppskattar med min arbetsgivare. Det är aldrig tal om följdfrågor eller knorrande. Om vi bedömer att säkerheten ens marginellt teoretiskt är hotad då flyger vi inte.

Punkt slut.

Vi ställde således in returflygningen och två tekniker fick sätta sig på ett plan till den tyska metropolen. Samtidigt som dessa löste problemet fick jag och kaptenen ligga på varsitt hotellrum någon kilometer därifrån och rulla tummarna tills problemet var löst. Därefter flög vi hem ett tomt plan (passagerarna var sedan länge omdirigerade till andra flighter) och landade problemfritt i ett frostigt (20 sköna minusgrader) Riga på morgonkvisten.

Som sagt, ingen dag är den andra lik.

IMG_20180222_105631

Tomt i kabinen hem på väg från München. Då inga flygvärdinnor fanns tillgängliga fick vi själva lista ut hur kaffebryggaren funkar.

IMG_20180223_021813_783

En hyfsat ovan känsla att flyga med dörren öppen. Men som sagt, finns inga passagerare ombord är det så klart helt okej.