Symboliskt, linjetrafik och Berlin.

Det vilar något hysteriskt symboliskt över det här inlägget.

För sisådär tre år sedan satte jag mig ner framför datorn och klämde ur mig den här bloggens allra första inlägg. Det var krystat, sökande och sådär härligt spretigt, som sig bör när man startar något nytt där utgången är lika oviss som spännande. Tanken var egentligen aldrig att få en särskilt stor läsarbas, det handlade snarare om att bevara resan för min egen skull.

De första inläggen handlade om de bestyr som jag tog tag i inför resan västerut. Visum skulle fixas och en hysteriskt usel onlinekurs i ppl-teori avklarades. Tangentknattrandet ökade exponentiellt när jag väl anlände i San Diego och vad teori förvandlades till magisk verklighet. Kanske var det resans roligaste period, om jag ska vara helt ärlig. Varje dag var ett äventyr och det korvstoppningsliknande tempot till trots växte jag för varje dag som passerade. Därifrån har ni fått följa resan vidare, via extremt osexig atpl-teori till skolning i Västerås och en välbehövlig paus (under vilken det i all ärlighets namn inte bloggades särskilt friskt).

Det här är mitt hundrade inlägg. Det skrivs samma kväll som jag utfört min första landning med passagerare ombord. I förrgår gjorde jag mina två första flygningar, dock som “pilot monitoring” vilket innebar att jag varken startade eller landade själv. Istället skötte jag radiotrafiken, följde upp bränsleåtgång och höll koll på vår tidplan. På många sätt är det en mer stressig tillvaro än den som “pilot flying”, då man snarare beordrar personen bredvid (som i mitt fall alltså då är en betydligt mer erfaren kapten) vad som ska utföras och när. Nåväl, debutresan skedde till den anrika flygplatsen Tegel i Berlin som bjöd på tyskt tvättsvampsväder av modell ångest.

IMG_20171214_172709

Dagen före min första flygning satt jag med som observatör på en flygning till Bryssel som mest går till historien då vi blev stående i över två timmar på plattan tack vare att flygplatsen abrupt stängde. Som svensk är man bortskämd med exemplarisk snöröjning men det gäller inte alltid längre ner på kontinenten.

I bäckmörkret på plattan i Riga vankade jag runt planet med ficklampa i hand. För som PM var det även min uppgift att göra den yttre kontroll som görs inför varje flygning. Vinden bet i kinden, inne i terminalen rörde sig skuggor av passagerare och ljuskäglan svepte över den slumrande, vita plåtbesten på jakt efter fel och blessyrer.

Där och då fattade jag för första gången att det här är på riktigt.
Jag arbetar som pilot i linjetrafik.
Punkt.

IMG_20171214_172816

Min allra första flygning, i sifferform. Framme före tidtabell!

Även dagens flygning gick till Berlin, dock med en annan kapten i vänsterstolen. Denna gång stod jag för flygandet på båda benen och det var en mäkta stor upplevelse att landa planet på rullbanan och därefter lämna över kontrollen till kaptenen (som på modellen ifråga alltid står för taxningen).

Nu väntar middagsmat och självstudier. Procedurer ska finslipas, flöden memoreras. Imorgon ringer klockan strax efter fyra och jag styr kosan mot Bryssel.

Vilket liv.

Annonser

Lördag, 100% och flytvästar.

Det är lördag, klockan närmar sig elva på kvällen och jag är nyss hemkommen från ett långt pass i skolans simulator. Inte för att jag klagar. I stort sett alla mina gamla skolkamrater som haft turen att hamna hos bolag har allt som oftast klagat på långsamt tempo och ibland månader långa uppehåll mellan teori och placering ute på linjen. I mitt fall är det alltså precis tvärtom. Här går det nämligen undan så det stänker om det. I backspegeln har jag tre sjukt intensiva veckor med långa dagar i skolbänken innan jag fått hoppa på 22:ans buss hem till min lägenhet där än mer egenstudier väntat. Tre prov har det också blivit och det är med viss stolthet jag konstaterar att mitt facit är 98%, 100% och 100%. Inte illa pinkat.

IMG_20171124_142423

Som synes extremt nöjd med utrymningen. Ej i bild: otacksamma nallebjörnar.

Teorin har varvats med en del matnyttig praktik. En höjdpunkt var helt klart utrymningen i ett rökfyllt och nedsläckt plan (där man bokstavligt talat inte såg handen framför sig trots medhavd ficklampa). Med stor stolthet lyckades min grupp lyfta ut två nallebjörnar som av oklar anledning bestämt sig för att ignorera nödutrymningen. Seger!

Vi har även genomgått en kurs i första hjälpen vilket innebar frenetisk hjärtmassage av en hyfsat stel docka som var lika omedgörlig som otacksam. Inför en skolklass med lokala småglin som storögt bevittnade våra bravader simmade vi även häromdagen omkring, fullt påklädda i en pool för att få förståelse för hur överjäkligt det är att göra just det. Och så blåste vi upp flytvästar i vattnet (här kände jag att mina nyligen förvärvade dykkunskaper kom väl till pass) och seglade omkring i en nödflotte.

Kort sagt – fullt ös, (nästintill) medvetslös.

IMG_20171202_230748

Morsans sammanfattning: ”mössan är för stor”. Man ba ”jaha”. 

Nu har jag påbörjat den allra sista delen innan det är dags att bege sig ut i trafiken. Detta består av två simulatorpass för att bli familjär med flygbolagets procedurer följt av ett flygprov. Just det här med procedurer är intressant eftersom dessa skiljer sig åt rejält mellan de flesta bolag. Det gör att de rutiner man byggt upp inte alltid är av godo eftersom små saker skiljer sig åt. Ett praktiskt exempel är det call-out som görs när man lyft och det är dags att ta upp landningsställen. Detta görs först när planet visar på en positiv stigtrend vilket en av piloterna bekräftar genom att högt säga:

“Positive rate”.

I alla fall om man arbetar hos Norwegian, vilket ju råkar vara det bolag vars procedurer min gamla skola byggt sin undervisning på. Just den raden har jag med andra ord avlossat så pass många gånger att den mer eller mindre sitter tatuerad i fornbrittiskt typsnitt strax ovanför stussen. Hos min nya arbetsgivare säger vi dock “Positive climb”.

Ingen större grej kanske du tänker. Men betänk att det alltså finns högvis med sådana här små skillnader och det ses inte på med blida ögon att bräka ur sig något som inte på minsta bokstav överenstämmer med bolagets ordval. Utöver ordval skiljer det sig också åt hur man rent praktiskt flyger, men det är överkurs av modell högre (hö, hö) och inget jag tänker ge mig in på denna gång.

IMG-20171202-WA0004

Jag får mig en praktisk lektion i hur man landar i överjäklig sidvind av en av mina favoritinstruktörer. Bonusinfo: Det är bana 19L på självaste Arlanda.

Kvällens första simulatorpass gick fint men var ganska långt. Vi var tre personer, varav en kapten, som bytte av varandra vilket innebar att uret svepte från tvåbläcket på eftermiddagen till strax före tio på kvällen innan vi stämplade ut. Allt som allt gick det dock mycket bra och jag kände att en del nervositet släppte när jg satte den första landningen i kraftig sidvind. För jag kan ju det här, trots allt.

För övrigt har mitt schema i sista sekund ändrats då en kurskamrat tyvärr tvingats bryta och resa hem. Det betyder att jag ska slängas ut på linjen nio dagar tidigare. På ett sätt är det positivt, jag får ju mer flygtid vilket ju är det jag är här för. Men när man efter en dryg månads slit mest av allt vill komma hem till sina nära och kära är det såklart en klen tröst i sammanhanget. Med lite tur förbarmar sig schemaläggaren över min prekära situation och ger mig ett par dagar ledigt.

Giv mig styrka.