Symbolik, plagg och hermeliner.

Det är märkligt det där med symbolik.

Jag står i ett trångt provrum och testar kläder. Kavaj, byxor, skjortor och en jacka. Bland annat. Situationen i sig är knappast ovan, alla har väl någon gång tvingat sig ut och handlat ett och annat plagg. Men den här gången är det annorlunda.

För jag testar min allra första pilotuniform.

IMG_20171115_170642

En så kallad teaser på uniformen. Mer får ni inte just nu på grund av ren och skär lathet.

Personen i spegeln känns väldigt obekväm, lite som att jag är på väg till en maskerad och fått låna en allt för trång konduktörsmössa. Jag känner mig kort sagt lite småtöntig, som en katt bland hermeliner. Det är i sig bara ett arbetsplagg, men symbolvärdet är desto större. Lite ödesmättat helt enkelt.

“Good?”

Uniformsavdelningens bastanta kejsarinna sticker in huvudet och ser frågande ut. Jag nickar, känner mig obekväm likt en dresserad hund på visning och fyrar av en halvsanning:

”Yes, yes. Very good. Paldies.”

Jag har varit i Riga drygt en vecka nu. Jag har bosatt mig i samma hus som tidigare men rundat Airbnbs hutlösa priser genom att snacka direkt med värden. I en rafflande kompromiss bytte jag högsta våningen med luggsliten inredning mot gatuplan med betydligt fräschare arrangemang. Om en lite dryg månad går flyttlasset till motsvarande lägenhet några meter bort, som enligt nämnde värd ska vara ljusare och lite finare. Återstår att se hur det är med den saken i verkligheten.

IMG_20171112_223051

Fråga mig inte varför men min lägenhet är alltså utrustad med en gardin med Stockholmsmotiv. I Lettland. W00t?!

Boendet i sig är viktigt för mig eftersom jag med fasa minns den cell jag inhuserades i under mina månader i Västerås. Att komma hem efter en tung dag och känna sig lite bortglömd när flickvän, familj och vänner befinner sig på andra sidan Östersjön är i sig ingen höjdare. När hemmet i fråga vidare allra mest påminner om en nordkoreansk läkarmottagning och dessutom ligger på en åker (“Lex Västerås”) utanför Sveriges femte största stad blir såklart inget särskilt mycket roligare.

Därför känns det skönt att min nuvarande lya är desto finare. Även om det såklart inte helt mildrar saknaden efter nära och kära.

Hur som haver, en knapp vecka har gått och det är fullt blås i plugget. Vi nöter bolagets rutiner, lokala regler och annat matnyttigt. Häromdagen var vi också uppe och kikade på bolagets OCC – eller Operations Control Center som det heter på mer målande språk. Därifrån styrs mer eller mindre den dagliga verksamheten och bakom ett Fort Knox-liknande säkerhetsarrangemang har operatörerna full kolla på samtliga flygningar, vilka passagerare som ska var och hur det ligger till tidmässigt mellan olika rutter. Mycket imponerande.

IMG_20171112_121042

En närmast konstinstallationsmässig packning inför Riga. Riktigt kaffe och knäckebröd. Skyhöga Stig Helmer-vibbar.

Skolbänksverksamheten rullar i ett par veckor till innan vi kör några simulatorpass för att bli varma i kläderna och godkännas för utslussning i verkligheten. Därefter är vi alltså klara för faktiskt linjeträning. Då slängs vi ut på de vanliga rutterna och flyger med erfarna kaptener som förhoppningsvis är lika förlåtande som pedagogiskt faderliga i sin utlärning. Den första flygningen går till Berlin den 19 december och schemat avslöjar att jag till skillnad från mina gruppkamrater knegar såväl på julafton som nyår. Inte för att jag egentligen klagar. Jag är här för att skaffa mig flygtid och då får man helt enkelt ta det man får.

Även om det innebär att man missar Kalle Anka runt tresnåret.
Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Annonser