Rakt, 737-500 och känsla.

Vi börjar med att gå rakt på sak: jag har flugit ett Boeing 737-500 i lite drygt en timme.

Det hela skedde i fredags och var i sig lite av ett mirakel. Morgonens prognos var nämligen anmärkningsvärt dyster för mig som var tvungen att ha gott väder under denna visuella manöver. Det utlovades låga moln, dimma och allmänt skitväder. Döm därför om min förvåning när himlen kring lunchsnåret var klarblå och med en viss antydan till vind från väst.

Det var en märklig känsla att knalla omkring det i jämförelse med vad jag tidigare har rattat helt enorma planet. Titta in i hjulhuset, spana in de till antalet väl tilltagna externa instrument och finurligheter som tränger sig ut ur metallkroppen. Därefter tog vi plats i cockpiten.

IMG_20170929_143906_1

Hyfsat tomt.

 

Fransmannen började. Vi taxade ut, gavs klartecken till start och susade ut i banans riktning till 2500 fot. Därefter följde sex trafikvarv av mer eller mindre icke-ortodox form, detta då vi allt som oftast blev skickade i nya riktningar för att undvika inkommande trafik. Därefter böt vi plats och det var min tur.

Om det är något jag tar med mig från upplevelsen är det känslan vid start. Jag har alltid älskat den sensoriska upplevelsen när man som passagerare känner hur motorerna varvar upp, planet tar fart och kroppen trycks tillbaka i sätet. Den här gången skedde allt det där, med en väsentlig skillnad:

Jag hade handen på gasen.
I sig en smått ofattbar känsla.

En dryg timme senare var det över, vi taxade tillbaka till plats 104 och när vi långsamt bromsade in framför gatebryggan tittade jag upp och mötte två barns nyfikna blickar några meter bort. De tittade på mig med tallriksstora ögon. Och det slog mig att det där ju var jag själv, för trettio år sedan.

IMG_20170929_152519

Riga från ovan.

 

Efter denna livsomvälvande upplevelse som egentligen inte tedde sig så livsomvälvande tog jag helg. Grillade med min värd och hans vänner, tog en pilsner och sov resten av helgen. Igår tog jag tag i den stundande intervjun med airBaltic. Det bestod i en 370 frågor lång psykologisk utvärdering, ett frågeformulär samt ett IQ-test under tidspress. Tidigare idag genomgick därefter ännu en psykologisk utvärdering med en kvinna från flygbolaget. Jag hade väntat mig en regelrätt intervju men ungefär hälften av de drygt nittio minuterna var regelrätta test. Vi ritade, repeterade komplexa nummerserier baklänges och byggde mönster med klossar.

Det må låta banalt, men det var ett bra samtal och jag fick en del goda ord med mig på vägen.

Nu sitter jag i loungen på Riga flygplats och blickar ut över rampen som glittrar i höstregnet. Ett ynka loungebesök hade jag kvar på mitt gamla kreditkort som klipps itu så fort jag återigen känner svensk mark under fötterna. En värdig avslutning på en intensiv resa.

Och en start på något nytt.

IMG_20170929_173837

Surrealistiskt.