Arlanda, frodigt och nobel.

Morgonen efter att jag landade på Arlanda var jag tillbaka på jobbet. Hatten av för denna eminenta kommunikationsbyrå som inte gjort annat än stöttat och uppmuntrat mitt beslut att testa en karriär i skyn. På många sätt har det också varit en allt annat än enkel kalkyl att byta bransch, för faktum är att jag trivs bra med mina fyndiga, kloka kollegor. Att kasta sig ut i det okända, skjuta sin hårt upparbetade månadslön rejält i sank och gå från en något sånär senior position till en klorofyllgrön sådan är inget lätt beslut.

Men nu är det hur som haver taget. Beslutet alltså.

Den 13 november återvänder jag till Riga och påbörjar en lite drygt tre veckor lång Operator Conversion Course hos airBaltic. Därefter kliver jag ned på linjen och börjar flyga som styrman på nämnda bolag. Kontraktet är temporärt och allt annat än ekonomiskt frodigt, men det är en början på något.

På exakt vad, det får framtiden utvisa.

IMG_20171025_165100

Jag skyller den suddiga framtoningen på den tidiga timmen. Samt en jäkligt dålig mobilkamera. Jag är som vanligt felfri när det kommer till fotokonst. Här har ni hur som haver den 737-700NG-simulator som står ute hos CAE på Arlanda.

Fram till dess knegar jag som sagt vidare på mitt gamla jobb där jag spenderar dagarna med modernt gruvarbete, vilket på medieknegarmanér innebär att snickra på budskapsplattformar, skriva talmanus och snacka med journalister. Inte fy skam det heller. Och därmed inte sagt att flyget lagts helt i dvala i väntan på november.

Snarare har jag hållt mig sysselsatt med en skillnadskurs för de något nyare modellerna av Boeing 737, populärt kallat “Next Generation”. I Riga flög vi nämligen in oss på den äldre generationens kärror och trots att licensen i sig omfattar alla 737-modeller från 300-serien upp till varianten med det svängiga tillägget 900 är det inte riktigt så lätt i praktiken. För vill jag i verkligheten flyga dessa nyare modeller krävs alltså mer nötande av böcker – vilket i träningslingo omnämns som skillnadsträning.

I mitt fall handlade det om en teorikurs där skillnaderna mellan generationerna radades upp och sedan avhandlades i ett prov. På ett sätt känns det bra att ha börjat träna på ett mer komplext plan och sedan följa upp med ett mer modernt, enkelt dito. För lite så är det, de moderna varianterna har gjort livet lättare för piloterna. Stora skärmar ger bättre överblick än tidigare, det finns mer tekniska finesser som till exempel gör det svårt att skada en motor vid uppstart och bland annat trycksättningssystemet är betydligt mindre komplext på de nya plåtfåglarna än förr.

IMG_20171025_165137

Jag vet, den ser inte lika majestätiskt ut på håll. Men skenet bedrar, etc. 

Detta följdes sedan av ett simulatorpass som i bästa mardrömsanda skedde mitt i natten ute vid Arlanda flygplats. Förkyld som en stork lånade jag farsgubbens bil, körde iväg i natten och anlände i god tid till passets start klockan 02:00. Efter ett par koppar kaffe, en teknisk genomgång och det obligatoriska simulatorstrulet drog vi därefter igång drygt timmen senare. Därefter följde ett två timmar långt pass där jag och fransmannen turades om att köra lite inflygningar och allmänna manövrar i en mycket fin 737-700-simulator som påminde en hel del om den variant vi hade hos SAA i Västerås. Fast denna rörde sig så klart och var på de flesta sätt något mer nobel i sin gestalt.

Sammanfattningsvis, gav denna exkursion i den arla morgonstunden mig ett par nödvändiga kråkor i min loggbok och nu har jag alltså tekniskt sett rätt att flyga lejonparten av de 737-or som finns ute på marknaden. Gott så.

Nu väntar Riga.

Häng med.

Annonser

Rakt, 737-500 och känsla.

Vi börjar med att gå rakt på sak: jag har flugit ett Boeing 737-500 i lite drygt en timme.

Det hela skedde i fredags och var i sig lite av ett mirakel. Morgonens prognos var nämligen anmärkningsvärt dyster för mig som var tvungen att ha gott väder under denna visuella manöver. Det utlovades låga moln, dimma och allmänt skitväder. Döm därför om min förvåning när himlen kring lunchsnåret var klarblå och med en viss antydan till vind från väst.

Det var en märklig känsla att knalla omkring det i jämförelse med vad jag tidigare har rattat helt enorma planet. Titta in i hjulhuset, spana in de till antalet väl tilltagna externa instrument och finurligheter som tränger sig ut ur metallkroppen. Därefter tog vi plats i cockpiten.

IMG_20170929_143906_1

Hyfsat tomt.

 

Fransmannen började. Vi taxade ut, gavs klartecken till start och susade ut i banans riktning till 2500 fot. Därefter följde sex trafikvarv av mer eller mindre icke-ortodox form, detta då vi allt som oftast blev skickade i nya riktningar för att undvika inkommande trafik. Därefter böt vi plats och det var min tur.

Om det är något jag tar med mig från upplevelsen är det känslan vid start. Jag har alltid älskat den sensoriska upplevelsen när man som passagerare känner hur motorerna varvar upp, planet tar fart och kroppen trycks tillbaka i sätet. Den här gången skedde allt det där, med en väsentlig skillnad:

Jag hade handen på gasen.
I sig en smått ofattbar känsla.

En dryg timme senare var det över, vi taxade tillbaka till plats 104 och när vi långsamt bromsade in framför gatebryggan tittade jag upp och mötte två barns nyfikna blickar några meter bort. De tittade på mig med tallriksstora ögon. Och det slog mig att det där ju var jag själv, för trettio år sedan.

IMG_20170929_152519

Riga från ovan.

 

Efter denna livsomvälvande upplevelse som egentligen inte tedde sig så livsomvälvande tog jag helg. Grillade med min värd och hans vänner, tog en pilsner och sov resten av helgen. Igår tog jag tag i den stundande intervjun med airBaltic. Det bestod i en 370 frågor lång psykologisk utvärdering, ett frågeformulär samt ett IQ-test under tidspress. Tidigare idag genomgick därefter ännu en psykologisk utvärdering med en kvinna från flygbolaget. Jag hade väntat mig en regelrätt intervju men ungefär hälften av de drygt nittio minuterna var regelrätta test. Vi ritade, repeterade komplexa nummerserier baklänges och byggde mönster med klossar.

Det må låta banalt, men det var ett bra samtal och jag fick en del goda ord med mig på vägen.

Nu sitter jag i loungen på Riga flygplats och blickar ut över rampen som glittrar i höstregnet. Ett ynka loungebesök hade jag kvar på mitt gamla kreditkort som klipps itu så fort jag återigen känner svensk mark under fötterna. En värdig avslutning på en intensiv resa.

Och en start på något nytt.

IMG_20170929_173837

Surrealistiskt.