Mörkt, styltor och skinnjackor.

Det är nästintill mörkt.

Skillnaden mellan rymdliknande beckmörker och sublimt mysljus härstammar från panelerna i simulatorn. Här regerar mängder av belysta knappar, reglage samt en och annan skärm som avger ett svagt, rogivande sken. Simulatorn själv kränger, väser och lever djävulskap på sina hydrauliska styltor. Utifrån ser det nog lustigt ut, inuti denna flera ton tunga metallbest känns det väldigt, extremt mycket som på riktigt. Och det slår det mig – jag gör det här, det händer verkligen.

För ni vet ju hur det är. Ibland måste man stanna upp för att bättre förstår vad som händer.

IMG_nxurgl (1)

Nästan som på riktigt.

I mitt fall handlar det om hur snabbt mitt liv har förändrats under de snart tre år som passerat. Hösten 2014 tog sig en plan form och året därefter begav jag mig till San Diego för att ta mina första stapplande steg som pilot. Spolar vi fram bandet sitter jag nu här med en kommersiell licens i näven och befinner mig dessutom på andra sidan Östersjön för att lära mig hantera världens kanske mest kända jetflygplan. En resa värdig namnet, minst sagt.

Hälften av simulatorpassen är nu avklarade och det är med lika delar upphetsning och nervositet jag konstaterar att uppflygningen nu är drygt en och en halv vecka bort. Först väntar fyra stycken simulatorpass innan ett slutgiltigt dito ska avgöra huruvida jag når i mål. Därefter väntar sex starter och landningar i ett riktigt plan.

Det är långa dagar här borta. Ursprungligen var det ju tänkt att jag skulle köra i ett team med en annan herre. Sedan tillfrågades jag om det var okej att en till anslöt. Jag funderade kring nackdelen (betydligt längre dagar) och begeistrades av fördelarna (mer tid i simulatorn). Såhär med facit typ i hand är jag inte helt säker på att jag gjort samma bedömning om jag fått göra valet igen. Förvisso är det otroligt lärorikt att få mer tid, men dagarna blir som sagt väldigt långa och tiden för återhämtning mindre.

IMG_20170918_221440

Mina kollegor gör sig redo för start, jag latar mig i baksätet.

Så vad pysslar vi med då? Det är tämligen ambitiösa pass där de tre första spenderades i hyfsat normal konfiguration, vilket i sammanhang som dessa innebär att inga motorer brann upp eller lossnade. Vi övade på ruttflygning och en lite småkul detalj är att vi spenderar tiden på virtuella (men högst verkliga) versioner av hemtama platser som Arlanda, Köpenhamn och Helsingfors. Vi har övat manövrar, instrumentinflygningar och diverse tekniska fel vilket innebär en hel del checklisteläsande för att dels förstå vad som sker men också vad som bäst händer därefter.

Nu märker jag att tempot ökar ytterligare och skruvarna dras åt lite extra. Idag övade vi för första gången på motorfel under och efter start samt under inflygningar. Afghanen i min klass är här av en annan anledning än fransmannen och jag (han behöver blåsa liv i en insomnad type rating) och med en bra bit fler än 1000 timmar på modellen ifråga känner han 737:an riktigt väl. När han därför agerar flygande pilot märker jag att läraren kostar på sig att ta ut svängarna. Därför blev jag med andra ord inte förvånad när det idag började sippra ut svart rök i cockpit under en inflygning (en del av träningen, men inte riktigt så pass tidigt i schemat). Resultatet blev en spontan övning i att flyga med syremask på och extrem press axlarna. Minst sagt lärorikt.

IMG_20170918_221339

Stämningsbild från Riga.

Trots att jag stundtals hatade att använda min gamla skolas 737-simulator under min initiella instrumentträning måste jag erkänna att jag nu såhär i efterhand har en del fördelar i och med denna icke ortodoxa metod. För trots att det knappast är enkelt att flyga ett så pass tungt plan har jag en mindre snäv uppförsbacke eftersom jag till viss del känner mig hemtam med maskinen, var rätt knappar sitter och hur systemen fungerar. Om så inte hade varit fallet är jag inte säker på att jag känt mig så pass avslappnad som jag gör just nu. Alltid något.

I Riga regnar det i övrigt katter och hundar på brittiskt vis. Hösten är sannerligen här och väderleken gör att jag som ren bonus får bekanta mig med typ varenda taxibolag i stan. Det är en salig mix av stenhårda ryssar i skinnjackor och välinrökta bilar till diverse Uber-kloner med skönt lettisk touch.

Magiskt.