Blott, höstluften och verket.

Kvällen före min uppflygning tar jag en springtur. Det är blott min andra under resans gång vilket jag lite skamset skyller på en inledningsvis like efterhängsen som ej önskvärd förkylning. Den gör sig för övrigt fortfarande i viss mån påmind. Men så här dagen före dopparedagen måste jag rensa bland tankarna.

Och inget vädrar ut hjärnbarkens massiva dimma som en rejäl språngmarsch i den fuktiga, småkalla höstluften när mörkret faller över Riga.

IMG_20170923_165550

Vad gör man på sin lediga dag? Hänger i skolan och nöter så klart.

Det är för övrigt en annan sorts mörker som råder här borta. Gatljus i den lettiska huvudstadens mer sömniga förorter är, för att parafrasera Eddie Murphy, “a privilege, not a right”. Det blir med andra ord helt jävla beckmörkt när den naturliga lampan i skyn knallar söderut om kvällarna. På ett sätt påminner det mig om rundorna kring flygplatsen borta i El Cajon. Där som här får man parera frekventa hål i gatan, hålla sig borta från frenetiskt skällande hundar och stå ut med förvånande blickar från en omgivning som aldrig verkar ha tänkt tanken att springa från annat än rånare.

IMG_20170917_152030

Det slog mig att jag varit snål med bilder på träningslokalerna. Det är en mycket fin anläggning där inte bara piloter utbildas. Ovan syns sektionen där kabinbesättningar övar nödutrymningar.

Men här finns inga kirurgiskt ritade rutnät till gator. Jag får med andra ord lära mig den hårda vägen att fyra vänstersvängar inte automatiskt tar en tillbaka till utgångspunkten. En tänkt halvmil blir en hel.

Morgonen efter infinner sig ett lugn när jag kliver in genom glasdörrarna på skolan. Vi genomgår först ett muntligt förhör där svaren kommer naturligt och på rätt plats. Jag får öppna som flygande pilot, genomför uppstarten av planet och matar sedan in dagens virtuella rutt i flygdatorn – Riga till Stockholm.

IMG_20170917_152450

På väg in i simulatorn via bryggan. Eftersom hela sjabraket står på hydrauliska styltor hissas gångbron upp när den startas så att ingen av misstag ska kunna ramla ned på våningen nedanför.

Examinatorn har redan innan provet utlovat ungefär 80% flygande med en motor vilket snabbt visar sig stämma. Tanken är så klart att testa en till det yttersta. Så motorer går sönder, brinner eller hostar oroväckande. Det blir hål i kabinen och trycket faller. Vi får dra på oss syrgasmaskerna och störtdyka. Och så vidare.

En obligatorisk punkt på testet är en så kallad “raw data”-inflygning. Här kopplar man bort all automatik och får helt enkelt flyga planet som ett hederligt litet skolflygplan. Det gäller att manuellt följa en glidbana i höjd- samt sidled med enbart två rörliga streck som indikation, parera eventuell vind med nosen i sidled och hålla koll på farten i två dimensioner. När vi övade detta under ett tidigare pass nämnde läraren att “ni med största säkerhet kommer flyga med två fungerande motorer på provet, allt annat är taskigt”.

Ni kan ju gissa hur det blev.

IMG_20170922_124451

En av resans höjdpunkter var kapten Hassibs lunchinbjudan häromdagen. Han lagade specialiteter från Afghanistan som jag smaskade i mig tillsammans med min kurskamrat Stephane från Frankrike. Tillsammans har de en bra bit över tiotusen timmar erfarenhet i bagaget, Hassib på jetplan och fransmannen på mindre propellerplan i mer eller mindre obskyra områden. Själv var jag med mina dryga 230 timmar hyfsat klorofyllgrön i sammanhanget.

Efter att ha lånat skolans simulator när den varit ledig och nött just detta på fritiden satt allt som en smäck. Faktum är att hela uppflygningen kändes som det mest stabila passet såhär långt under hela min utbildning. Nervositeten infann sig aldrig och efteråt när jag stod där där med min färska pappershög till Transportstyrelsen i händerna kändes det mest av allt surrealistiskt. Kanske kommer känslorna en annan dag.

Närmast väntar med lite tur min så kallade base training nu på fredag. Detta om vädret så tillåter. Då kommer jag genomföra sex starter och landningar i ett riktigt plan som kronan på verket. Men först blir det sovmorgon.

God natt.

IMG_20170923_130509

Förhoppningsvis min framtida arbetsplats.

 

 

Annonser

Mörkt, styltor och skinnjackor.

Det är nästintill mörkt.

Skillnaden mellan rymdliknande beckmörker och sublimt mysljus härstammar från panelerna i simulatorn. Här regerar mängder av belysta knappar, reglage samt en och annan skärm som avger ett svagt, rogivande sken. Simulatorn själv kränger, väser och lever djävulskap på sina hydrauliska styltor. Utifrån ser det nog lustigt ut, inuti denna flera ton tunga metallbest känns det väldigt, extremt mycket som på riktigt. Och det slår det mig – jag gör det här, det händer verkligen.

För ni vet ju hur det är. Ibland måste man stanna upp för att bättre förstår vad som händer.

IMG_nxurgl (1)

Nästan som på riktigt.

I mitt fall handlar det om hur snabbt mitt liv har förändrats under de snart tre år som passerat. Hösten 2014 tog sig en plan form och året därefter begav jag mig till San Diego för att ta mina första stapplande steg som pilot. Spolar vi fram bandet sitter jag nu här med en kommersiell licens i näven och befinner mig dessutom på andra sidan Östersjön för att lära mig hantera världens kanske mest kända jetflygplan. En resa värdig namnet, minst sagt.

Hälften av simulatorpassen är nu avklarade och det är med lika delar upphetsning och nervositet jag konstaterar att uppflygningen nu är drygt en och en halv vecka bort. Först väntar fyra stycken simulatorpass innan ett slutgiltigt dito ska avgöra huruvida jag når i mål. Därefter väntar sex starter och landningar i ett riktigt plan.

Det är långa dagar här borta. Ursprungligen var det ju tänkt att jag skulle köra i ett team med en annan herre. Sedan tillfrågades jag om det var okej att en till anslöt. Jag funderade kring nackdelen (betydligt längre dagar) och begeistrades av fördelarna (mer tid i simulatorn). Såhär med facit typ i hand är jag inte helt säker på att jag gjort samma bedömning om jag fått göra valet igen. Förvisso är det otroligt lärorikt att få mer tid, men dagarna blir som sagt väldigt långa och tiden för återhämtning mindre.

IMG_20170918_221440

Mina kollegor gör sig redo för start, jag latar mig i baksätet.

Så vad pysslar vi med då? Det är tämligen ambitiösa pass där de tre första spenderades i hyfsat normal konfiguration, vilket i sammanhang som dessa innebär att inga motorer brann upp eller lossnade. Vi övade på ruttflygning och en lite småkul detalj är att vi spenderar tiden på virtuella (men högst verkliga) versioner av hemtama platser som Arlanda, Köpenhamn och Helsingfors. Vi har övat manövrar, instrumentinflygningar och diverse tekniska fel vilket innebär en hel del checklisteläsande för att dels förstå vad som sker men också vad som bäst händer därefter.

Nu märker jag att tempot ökar ytterligare och skruvarna dras åt lite extra. Idag övade vi för första gången på motorfel under och efter start samt under inflygningar. Afghanen i min klass är här av en annan anledning än fransmannen och jag (han behöver blåsa liv i en insomnad type rating) och med en bra bit fler än 1000 timmar på modellen ifråga känner han 737:an riktigt väl. När han därför agerar flygande pilot märker jag att läraren kostar på sig att ta ut svängarna. Därför blev jag med andra ord inte förvånad när det idag började sippra ut svart rök i cockpit under en inflygning (en del av träningen, men inte riktigt så pass tidigt i schemat). Resultatet blev en spontan övning i att flyga med syremask på och extrem press axlarna. Minst sagt lärorikt.

IMG_20170918_221339

Stämningsbild från Riga.

Trots att jag stundtals hatade att använda min gamla skolas 737-simulator under min initiella instrumentträning måste jag erkänna att jag nu såhär i efterhand har en del fördelar i och med denna icke ortodoxa metod. För trots att det knappast är enkelt att flyga ett så pass tungt plan har jag en mindre snäv uppförsbacke eftersom jag till viss del känner mig hemtam med maskinen, var rätt knappar sitter och hur systemen fungerar. Om så inte hade varit fallet är jag inte säker på att jag känt mig så pass avslappnad som jag gör just nu. Alltid något.

I Riga regnar det i övrigt katter och hundar på brittiskt vis. Hösten är sannerligen här och väderleken gör att jag som ren bonus får bekanta mig med typ varenda taxibolag i stan. Det är en salig mix av stenhårda ryssar i skinnjackor och välinrökta bilar till diverse Uber-kloner med skönt lettisk touch.

Magiskt.

Riga, busskort och 98%.

På plats i Riga.

Som tidigare avslöjats i svensk rikspress (nja) tog jag alltså hyfsat nyligen beslutet att bekosta en type rating på Boeing 737 i Riga och befinner mig därför sedan några dagar tillbaka i Baltikums okrönta huvudstad. Min goda vän Viktor, själv med genetiska kopplingar till landet ifråga, har varit eld och lågor över detta beslut. Idel tips på ställen att se och folk att möta har överlämnats muntligt under närmast sakral sinnestämning. Allt kulminerade att han kvällen innan avresa tog en avstickare från rutten hem från kneget för att överlämna ett busskort som dock senare visade sig vara tomt.

Men det är tanken som räknas.

Jag bor i en hyrlägenhet halvvägs mellan flygplatsen och innerstaden. Den danske ägaren (som vägrade prata danska) plockade upp mig på flygplatsen i en splitterny Lexus mot betalnin gi form av svenskt knäckebröd och mjölkchoklad. Huset ifråga är gammalt och agerade från 1930-talet som barack åt sovjetiska soldater innan nämnde herre med fru tog över, rustade upp det och började hyra ut. Allt är i fint skick, betydligt roligare än min ångestlada i Västerås, men jag ber att få återkomma med slutligt omdöme då jag ej hittills lyckats utröna om min rinnande näsa beror på mögel eller en simpel förkylning.

IMG_20170906_162535

Inspirationsbild inifrån klassrummet.

Innan jag kom hit körde jag teori i digital form på kvällstid samtidigt som jag knegade på jobbet på dagarna. Väl på plats följde drygt en och en halv dags teori klassrum med en jovialisk herre som varvade informationen med minnen från sin tid i det sovjetiska luftvapnet. Därefter skrev vi teoriprov på B737-300/500. Hundra frågor skulle avhandlas på två timmar. Jag klockade in på småsäkra 98% men grämde mig i drygt tio minuter efteråt eftersom det borde ha varit en pinne till i protokollet då en fråga jag fått fel på vid närmare kontroll visade sig vara korrekt, samtidigt som facit alltså var inkorrekt. Men som min kurskamrat, den afghanske kaptenen med sköna 99,87% på provet, tröstande kommenterade:

“Theory is theory my friend, now we get to fly the real thing which is what matters”.

IMG_20170905_195114

Nästan som hemma.

Kloka ord från en i övrigt hittills fantastisk herre som är här för att återigen blåsa liv i sin gamla 737-rating efter några år på den betydligt större 767:an. Han kan med andra ord ungefär allt i sömnen. I sista sekund slängdes en tredje person in i mixen, vilket jag halvt motvilligt accepterade eftersom det trots allt ger mig mer tid i simulatorn. Han är en skön fransman med flera tusen timmars flygtid i diverse konfliktzoner i Afrika, samtidigt som han aldrig flugit med utfällbart landningsställ. Ett hyfsat udda CV med andra ord och allt sammantaget känns vi som en perfekt mix av noll koll och extrem erfarenhet, med mig som nestor i det förstnämnda segmentet.

Idag har jag ledigt och spenderar dagen i sängen, pluggandes i makligt tempo samtidigt som jag hoppas att immunförsvaret ska förhandla fram en reträtt från förkylningstrupperna. Sedan vankas ett par dagar i en paperstiger där vi övar procedurer innan vi knallar in i simulatorn för första gången nästa vecka.

God helg gott folk!

Christer, bollplank och Köpenhamn.

Jag känner igen Christer på en gång.

Väntandes vid gaten på Arlanda inför kvällens tur till Köpenhamn är det svårt att missa herren som sedan jag påbörjade min resa mot pilotcertifikat funnits där som motiverande bollplank, om än fram tills nu i högst digital form. Christer dyker upp från bryggan, byter några ord med personalen och drar sedan någon avväpnande vits som får de mest surmulna av passagerarna att dra på smilbanden. Jag kommer att tänka på den flygrädde arbetskollega till mig som dagen dessförinnan förfärats över en, i hennes öron, på tok för käck pilot:

“De ska inte låta som att de har det roligt. Det är inte roligt för mig. Då ska de fan vara allvarliga de med.”

DSC05079

Sjukt vacker inflygning i Köpenhamnsk kvällsol.

Kanske hade hon tänkt annorlunda om hon mött Christer som ändå lyckas med konststycket att vara avslappnad och seriös på samma gång. Kanske inte.

Jag har tagit mig ut till Arlanda en torsdagskväll för att få åka med i cockpit till Köpenhamn och tillbaka. Tanken är dels att till slut få träffa Christer själv men kanske än viktigare – att få en bild av hur SAS arbetar längst fram i planet och få en feeling för hur en flygning i kommersiell linjetrafik går till. Tanken slog mig för länge sedan, först nu har det passat schemamässigt.

Väl framme vid gaten plingar det till i biljettmaskinen och en något förvirrad gateagent tittar på den nya platsangivelsen som spottats ut, sedan på mig och sedan tillbaka på den lövtunna pappersbiten. Först senare förstår jag varför. Min nya plats är den något kryptiska “C01”. Vilket på kabinlingo alltså innebär baksätet inne i cockpit.

DSC05085

På kort final i Köpenhamn.

Väl inne i cockpiten tar jag plats snett bakom de två piloterna och börjar tyst bevittna det febrila arbetet som sker inför den redan försenade flighten. Det mesta känns igen från skolningen under MCC-kursen, med ett kraftigt undantag.

Tempot.

För här går det minst sagt undan. En väloljad maskin som inte stannar upp eller känns stressad, trots att det alltså går i överljudsfart. Snart checkar vi ut mot startbanan. Som hyfsat frekvent resenär från rikets största flygplats har jag sett idel taxibanor i sidled på väg till eller från någon av Arlandas tre rullbanor. Men aldrig har det varken sett ut eller känts som den gör den här gången.

DSC05100

Med jämna mellanrum spottar en skrivare ut matnyttig information. Här gällande passagerare med anslutningar i Stockholm.

Flygningen till Köpenhamn är något av en kött-och-potatis-rutt för många flygbolag. Den är välfrekventerad av såväl affärsresande som turister. I cockpit är det heller ingen särskilt flärdfull historia. Trots en hyfsat detaljerad färdplan blir det nästan omedelbart direktklarering mot Köpenhamn. Pursern bjuder på kaffe och vi småpratar om ditten och datten. Radion sprakar behagligt i bakgrunden.

I Köpenhamn byts styrmannen ut. Vi gör en otroligt snabb turnaround på runt en halvtimme. Av med folk, städa, på med nya resenärer. Inne i cockpiten laddas en ny rutt in i datorn och allt börjar om från början. Solen går ner och cockpiten förvandlas till något som bäst kan likna en väldigt visuellt tilltalande julgran av ljus, skärmar och lampor. En julgran som trots allt befinner sig runt 10 000 meter upp i luften. På navigationsskärmarna glimtar en gammal bekant förbi – ESOW, den fyra tecken långa ICAO-koden för Västerås flygplats. Vi är snart hemma.

DSC05112

En Airbus A320 är en hyfsat mäktig arbetsplats.

I Stockholm ligger molnen lågt och regnet står som spön i backen. Vi gör en så kallad autolandning (där planet själv mer eller mindre själv tar sig ned på marken) och tidsspannet mellan dess att vi bryter ut ur mörkret och ser banan tills dess att hjulen tar mark är kort. Banljusen skimrar effektfullt och leder oss tillbaka till rätt parkeringsplats. Vi bromsar in, motorerna varvar ner och dörren öppnas.

Det är slut för den här gången. Jag tar flygbussen hem, påmind om varför jag en gång startade resan uppåt.