Dryg, kontorskostymen och skam.

Så här en dryg månad in i det skyttegravskrig vi allmänt kallar “jobbsökande” tänker jag att det är på sin plats med en kort uppdatering om livet i stort. Efter ett smäktande och hoppingivande bröllop i Italien (kärleken överkommer allt, etc) blev jag oväntat tidigt inkastad i hetluften på mitt gamla jobb där jag som tidigare utför samhällsbärande uppgifter (jag jobbar alltså med pr och kommunikation). Det medföljde att jag inte riktigt fick min tänkta semester men å andra sidan kändes det trots allt ganska bra att återigen, efter ett drygt års uppehåll, återigen ta på sig kontorskostymen, slänga käft vid kaffebryggaren och knattra tangentbord. Att jag därtill med ungefär samma förväntansgrad som en femåring med tomtepepp ser fram emot min första lönecheck på lika länge behövs väl knappast nämnas.

På kvällar och nätter smider jag planer för något annat.

P1070346-2

På bröllop vid italienska Comosjön med min (betydligt) bättre hälft. Foto: Sabina Granath

I dagsläget är jag uppe i tjugotvå (för att vara hyfsat specifik) sökta tjänster, varierandes från statsbärande flygbolag till mer suspekta plåtfåglar på mindre namnkunniga kontinenter. Precis som jag anade före påbildad utbildning är det ingen lätt sak att ens få kontakt med bolag, de flesta bemödar sig nämligen inte ens att svara på ansökningar.  Trots den mediala uppmärksamhet flygbranschen på sistone dessutom fått där uppseendeväckande rubriker talar om pilotbrist , gärna med färgstarka adjektiv som “akut” som lök på laxen, är verkligheten något annorlunda.

Inte minst för den som alltså passerat 30 år, i en bransch där jag personligen sett effekten av vad som kan kallas ren och skär åldersrasism. Ergo, den som har åldern inne (under nämnda ribba) har en god möjlighet att bli uppringd medans vi övriga har det lite tuffare. Därtill har ett märkligt vakuum uppstått mellan de timmar man som regel har när man kommer ut från skolan som färsking och vad bolagen sedan kräver. Generellt har man som färdigutbildad trafikpilot samlat på sig i runda slängar 200 timmar. Ett ytterst fåtal bolag (färre än fingrarna på din vänstra hand) nöjer sig med 250-300 timmar, vilket i sig alltså är något man privat får flyga in till det facila priset av runt 1500 kronor i timmen. Den absoluta majoriteten av alla bolag uppger dock att man inte ägnar mycket uppmärksamhet åt den som saknar 1500 timmar faktisk flygtid, vilket motsvarar ungefär 2,5-3 års erfarenhet för den som jobar på bolag. Hur man dock ska få den erfarenheten är lite av ett modernt mysterium.

Men skam den som ger sig.

Personligen har jag utöver konkret jobbsökande ringt runt hos landets fallskärmsklubbar och segelflygsditon för att lyckas charma till mig en chans att jobba gratis för att få flygtid. Än så länge har jag lyckats skaka fram ett par trevliga samtal och förhåller mig hoppfull.

För har jag kommit så här långt finns det inte på kartan att jag ger upp.

Annonser