Takt, kraftpaket och Norge.

I takt med att sommaren velat utanför fönstret har jag haft ett par spännande veckor i flygandets tecken. Till att börja med fick jag äran att ta med min goda vän Carl upp i luften ovanför Västerås. Detta ungdomligt energiska kraftpaket som I vanliga fall huserar på den amerikanska västkusten var för en gångs skull hemma och tog med sin högst analoga Hasselblad-kamera på resan. Förhoppningsvis dyker lite bilder upp här på bloggen inom kort.

Det råder inga tvivel om att jag är i behov av flygtimmar så jag har ägnat en del tid åt att komma fram till hur detta insamlande bäst ska ske. En variant är så klart att bege sig västerut och än en gång ge sig i kast med amerikanskt luftrum. En annan är att göra detsamma här hemma. Samtidigt känner jag att det också ska ge något, utöver siffror I min loggbok att visa upp för presumtiva arbetsgivare i höst.

2017-07-21 08.43.10-2

Som synes extremt god sikt i denna fina PA-12 från 1946. Foto:Niklas Larsson

En tänkt flygtur över Atlanten föll på att planet ifråga var mexikoregistrerat och därför ej något jag legalt får flyga. Något kantstött i humöret slängde jag därefter ut en blänkare på ett flygforum och fick efter ett tag ett svar från en medlem som hade ett ärende i Norge och undrade om jag ville flyga med. Det enda kruxet var att planet var av så kallad “tailwheel”-typ, vilket kräver skillnadsträning. Som tur var visade sig planets ägare vara flyglärare så dagarna före äventyret skolade jag in mig och kunde därefter genomföra hela sjabraket som flygande pilot.

Skillnaden gentemot att flyga vanliga småflyg var större än jag väntat mig. På vanliga plan sitter hjulen i en triangel med det fränsta placerat under nosen. I fallet med tailwheels sitter nämnda hjul istället placerat under stjärten på planet vilket förändrar karaktären på framförandet, speciellt när det ska landas, startas och taxas på marken. Kul och utmanande på en och samma gång.

2017-07-21 11.12.34-2

Gränsen mellan Sverige och Norge bjöd på fina berg. Foto: Niklas Larsson

Resan till Norge blev minnesvärd, inte bara för att det var min första internationella tripp (luftrummet mellan fastlandet och Gotland räknar jag med gott minne bort) utan också för det spektakulära landskapet kring den svensknorska gränsen. Idel timmar flöt förbi och under oss gick naturen från frodigt grön till kargt bergliknande. Landningen i norska Tynset var även den en visuell delikatess. Insprängd mellan fjäll och med en flod porlandes längs med stråket tornade sig en fantastiskt jämn och välklippt gräsbana upp sig. Med sidvind från vänster tog vi mark, kom snabb till stillestånd och klev ut I vad som bäst kan beskrivas som ett vykort. Norge alltså, vilken grej.

2017-07-21 11.35.27-1

Avfärd från Tynsets flygplats i Norge. Foto: Niklas Larsson

Hemvägen var även den fin, trots en del turbulens över nämnda bergsmassiv. Vi valde attg ta en paus i Siljansnäs där vi pratade med en del entusiaster som slagit bo bredvid flygfältet (och dragit taxibanor fram till respektive kåk) och även stiftade bekantskap med en del fina fåglar som vräkte sig i den svenska sommarkvällen. Allt sammantaget var det en lärorik, högst givande flygtur som både fyllde på min loggbok men även erfarenhetskontot. Den intresserade finner en video från resan längre ned.

Om två dagar återgår jag i tjänst på mitt nygamla jobb efter en två veckor lång semester. Jag gör ingen hemlighet av att jag aktivt söker med ficklampa modell större efter en pilottjänst och i dagsläget har antalet sökta tjänster passerat trettiotalet. Förhoppningsvis kommer arbetsgivarna långsamt vakna till liv i takt med att hösten nalkas så det blir lite mer action på den fronten.

Håll era tummar kollektivt för min sak.

Tack.

 

Annonser

Dryg, kontorskostymen och skam.

Så här en dryg månad in i det skyttegravskrig vi allmänt kallar “jobbsökande” tänker jag att det är på sin plats med en kort uppdatering om livet i stort. Efter ett smäktande och hoppingivande bröllop i Italien (kärleken överkommer allt, etc) blev jag oväntat tidigt inkastad i hetluften på mitt gamla jobb där jag som tidigare utför samhällsbärande uppgifter (jag jobbar alltså med pr och kommunikation). Det medföljde att jag inte riktigt fick min tänkta semester men å andra sidan kändes det trots allt ganska bra att återigen, efter ett drygt års uppehåll, återigen ta på sig kontorskostymen, slänga käft vid kaffebryggaren och knattra tangentbord. Att jag därtill med ungefär samma förväntansgrad som en femåring med tomtepepp ser fram emot min första lönecheck på lika länge behövs väl knappast nämnas.

På kvällar och nätter smider jag planer för något annat.

P1070346-2

På bröllop vid italienska Comosjön med min (betydligt) bättre hälft. Foto: Sabina Granath

I dagsläget är jag uppe i tjugotvå (för att vara hyfsat specifik) sökta tjänster, varierandes från statsbärande flygbolag till mer suspekta plåtfåglar på mindre namnkunniga kontinenter. Precis som jag anade före påbildad utbildning är det ingen lätt sak att ens få kontakt med bolag, de flesta bemödar sig nämligen inte ens att svara på ansökningar.  Trots den mediala uppmärksamhet flygbranschen på sistone dessutom fått där uppseendeväckande rubriker talar om pilotbrist , gärna med färgstarka adjektiv som “akut” som lök på laxen, är verkligheten något annorlunda.

Inte minst för den som alltså passerat 30 år, i en bransch där jag personligen sett effekten av vad som kan kallas ren och skär åldersrasism. Ergo, den som har åldern inne (under nämnda ribba) har en god möjlighet att bli uppringd medans vi övriga har det lite tuffare. Därtill har ett märkligt vakuum uppstått mellan de timmar man som regel har när man kommer ut från skolan som färsking och vad bolagen sedan kräver. Generellt har man som färdigutbildad trafikpilot samlat på sig i runda slängar 200 timmar. Ett ytterst fåtal bolag (färre än fingrarna på din vänstra hand) nöjer sig med 250-300 timmar, vilket i sig alltså är något man privat får flyga in till det facila priset av runt 1500 kronor i timmen. Den absoluta majoriteten av alla bolag uppger dock att man inte ägnar mycket uppmärksamhet åt den som saknar 1500 timmar faktisk flygtid, vilket motsvarar ungefär 2,5-3 års erfarenhet för den som jobar på bolag. Hur man dock ska få den erfarenheten är lite av ett modernt mysterium.

Men skam den som ger sig.

Personligen har jag utöver konkret jobbsökande ringt runt hos landets fallskärmsklubbar och segelflygsditon för att lyckas charma till mig en chans att jobba gratis för att få flygtid. Än så länge har jag lyckats skaka fram ett par trevliga samtal och förhåller mig hoppfull.

För har jag kommit så här långt finns det inte på kartan att jag ger upp.