Snöstorm, pluskontot och Visby.

Den som skrollar ned några decimeter på skärmen möts av min soldränkta nuna, fångad i Västerås för ett par veckor sedan. Nu blickar jag ut genom fönstret på Södermalm och möts av en veritabel snöstorm. Allt är således helt i sin ordning, för det är ju fortfarande april månad i konungariket Sverige.

Vädret har varit den enskilt största faktorn den senaste tiden och jag konstaterar återigen att det är lika mycket gåva som förbannelse (för att travestera jänkarna) att förlägga sin flygträning här hemma. På pluskontot står helt klart att det ju ändå är en fördel att få känna på något annat än idealiska förhållanden varje dag. Jag kan inte skaka av mig känslan av att det gör mig till en bättre pilot. Samtidigt är det ju helt klart frustrerande med inställda pass och förändringar i sista sekunden.

IMG_20170422_090236-2

De sista detaljerna på min ruttplanering fixas till på morgonbussen till Västerås. Här var jag sunt ovetandes om att arbetet timmarna senare skulle göras om från grunden.

Just det senare präglade förra veckan då jag i fredags var halvvägs till tunnelbanan för att starta färden mot Västerås då dagens pass ställdes in med anledning av annalkande väderlek. Dagen därpå dök jag upp i ottan i gurkornas stad, förberedd till hårfästet inför vad som skulle bli min första (av totalt två) längre ruttflygningar i DA42:an. Men stenhård sidvind i Västerås sköt upp den planerade avgången från 12:30 till 17:45. Inte så mycket för att sidvind är ett problem vid start som för att det ställer till problem vid en landning, speciellt om det uppmätta värdet överskrider planets demonstrerade tålighet. Den senare starttiden innebar också att stora delar av rutten fick planeras om från grunden, inte minst för att Bromma flygplats (som var en del av den ursprungliga färdplanen) stängt vid den reviderade ankomsttiden.

Men vem bryr sig om fem timmars väntan om man ändå får flyga i slutändan?

IMG_20170422_165545

Jag tröttnar aldrig på att se den här skönheten ur alla möjliga vinklar. Luftens svar på den fräckaste av sportbilar. Här nyligen väckt ur nattvilan i SAA:s servicehangar.

Vinden mojnade och jag samt en gammal lärarbekant från tiden då jag pluggade teori (som numera är verksam på betydligt tyngre plan) gav oss iväg. Rutten tog oss nu direkt till Visby följt av en flygning till Skavsta och därefter raskt hem till Västerås. Vädret var långt från optimalt och bjöd på diverse lustigheter (eller olustrigheter, lite beroende på hur man som sagt ställer sig till det hela). Bland annat upplevde jag mitt livs första så kallade ”wind shear”, ett väderfenomen som oftast kopplas till cumulonimbusmoln (på ren svenska ovädersmoln) där vindriktningen samt styrkan vänder tvärt. Det ledde till en situation där jag plötsligt fann mig själv med gasen i botten samtidigt som planets hastighet sjönk som en sten. Som sagt, lärorikt.

2017-04-22 18.44.17

Samtidigt som undertecknad satt med en kåpa över huvudet (för att inte kunna titta ut utan enbart fokusera på instrumenten) kunde instruktören som synes kosta på sig att fotografera ett molnigt Gotland. FOTO: Martin Trankell

Vi testade lite olika inflygningar och min instruktör smällde lite här och var till med nyttiga scenarioövningar. En motor dog lite plötsligt, instrument försvann. När vi åter tog mark i Västerås var det på gränsen till natt och banbelysningen fick tändas manuellt med tio sekunders bärvåg (ett vanligt förfarande, man sänder helt enkelt tystnad över radion) då tornet var stängt. Ingenting hände, till en början. Precis när vi vände upp på kort final för bana 01 vaknade dock ett pärlband av lampor till liv framför våra nöjda fejs.

En mycket lärorik flygning som synes. Det enda smolket i bägaren var att varken tåg eller buss verkar lämna Västerås efter niosnåret på kvällen så ett stycke fantastiska föräldrar dök minuter innan midnatt upp i bil och hämtade en trött men nöjd son och satte kosan mot Stockholm.

Föräldrar alltså, vilka hjältar.

Skärmavbild 2017-04-25 kl. 10.41.31

Rutten, hyfsat återgiven i efterhand via den briljanta tjänsten FlightRadar24. Några minuter efter Eskilstuna fick vi av lite oklar anledning vika av västerut innan vi återigen fick tillstånd att fortsätta vår rutt mot Visby. Den lilla störningen i ett annars rakt streck innan Visby var ett motorbortfall innan vi tog oss ann en DME-arc för inflygning åt sydväst. Därefter nordväst mot Skavsta där vi gjorde en NDB-approach med tillhörande procedurvarv (därav den lilla cirkeln). Allt avrundades som sagt med en retur till Västerås där en ILS-inflygning till bana 19 avslutades med ett visuellt varv (så kallad ”circling”) till bana 01. FOTO: http://www.flightradar24.com

 

Annonser

Vibrerande, marken och svängfel.

I någon sorts vibrerande gränsland mellan vinter och vår fortskrider min nyligen upptagna utbildning i behagligt tempo. Efter att ha känt på två pass per vecka testade jag föregående att köra ytterligare en session. Det kändes bra men där drar jag gränsen för tempot. För det här med att bråttom känns väldigt 2016.

IMG_20170330_145602~2

Skolans DA42 tar det lugnt i största allmänhet.

Att göra om timmarna för min ”multi engine class rating” har varit njutbart och behövligt. Sedan två pass tillbaka är jag återigen tillbaka där jag tekniskt sett lämnade i vintras. Vi har därför slängt oss direkt in i att flyga olika former av inflygningar med motorbortfall i diverse lägen.

En inflygning är helt enkelt den fas när ett plan påbörjar slutet på en resa och är en hyfsat arbetsintensiv historia. Olika former beror på vilken typ av radioutrustning som står på marken, dessa i sin tur underlättar på olika sätt genom att ge vägledning i höjdled och på horisontellt plan. Tisdagen ägnades åt ILS:er (Instrument Landing System) vilket är den mer moderna av de inflygningsformer som ingår i det europeiska utbildningssystemet. Här får piloten alltså hjälp att se hur hen ligger till i både höjd och sidled, att avvika med mer än fem grader åt något håll innebär att inflygningen måste avbrytas. Kombineras en ILS med en så kallad DME (Distance Measuring Equipment), vilket vanligtvis är fallet, får man även information om distans till landningsbanan. Det gick finfint.

IMG_20170403_140424_005~2

Undertecknad på väg ut till ett parkerat plan. Lite äldre, något visare. 

Efter några dagars paus gick jag i fredags en holmgång med den mindre precisa kusinen NDB (Non-directional beacon) vilket är en variant som är så pass förlegad att den exempelvis i USA mer eller mindre helt försvunnit och därför ej heller lärs ut längre. I Sverige och Europa är den däremot fortfarande i högsta grad aktuell. I korta ordalag handlar det om en betydligt mindre exakt radiofyr som enbart ger en indikation (med relativt hög felmarginal) var antennen står. Höjden får man själv hålla reda på genom att på förhand ta reda på vilken höjd man ska ha på vilken distans (eller tid) från en viss punkt. Lägg till ett mycket irriterande svängfel vilket betyder att indikationen vid en sväng är fel. I det plan jag flyger idag ligger felvärdet på runt 40 grader när man ändrar kurs, ingen höjdare när den slutgiltiga felmarginalen när man är etablerad alltså är ynka fem.

IMG_20170407_144042~2

Under min vintervila har fågeln blivit omlackad och ser finfin ut.

Efter ett pärlband av finfina pass gick det sistnämnda sådär. I sista sekund bytte vi flygfält vilket gjorde att jag inte riktigt förberett mig ordentligt. Därtill fick jag reda på en del detaljer och tekniker som fram tills nu har varit för mig okända och som naturligtvis därför inte funkade så bra. Jag tar det positivt och ser det som en chans att förbättra mitt flygande inför den stundande uppflygningen.Därför ger mig imorgon i kast med det igen och får därför en chans att finslipa lite det hela.

Som avrundning hoppas jag att ni alla mår fint och tar lite extra hand om er själva i dessa tider av oro.