Igen, mognad och luftflödet.

Då är jag igång igen.

Med tre flygningar under bältet är min främsta och förmodligen viktigaste observation hur pass mycket lättare det är att hantera information när ens främsta motivation inte längre är att ”bara bli klar”. Visst har den här pausen inneburit viss finansiell stress men man lär så länge man lever och jag är väldigt nöjd att jag tog en paus, vilade upp fettklumpen ovanför axlarna och fick lite perspektiv på saker och ting.

IMG_20170322_170236

Jag har en sjujäkla tur med vädret. Under tågresan hem från mitt första pass förra veckan fick jag syn på de här otäcka molnen. Towering Cumulus är en molntyp som stiger vertikalt väldigt snabbt och för med sig kraftiga vindar. Att molnet till vänster blir platt på toppen beror på att det stött på en temperaturinversion där temperaturen ej längre sjunker med höjden, vilket förhindrar att molnet expanderar uppåt.

Välkomnandet har också varit fint. En och annan instruktör har spruckit upp i breda flin och önskat mig välkommen tillbaka. Det känns så klart himla bra, mycket för att jag själv tänkt att jag kanske uppfattats som krånglig i och med mitt uppehåll. Med facit i hand är det så klart en löjlig farhåga och snarare ett tecken på personlig mognad, vilket skolchefen poängterade tidigare.

Nu tänker jag ta allt i behagligt tempo och bli klar när jag är redo. Hittills har det alltså blivit tre flygningar. Samtliga har utförts med en för mig ny instruktör, en herre som spenderat de senaste åren på skolans anläggning i San Diego. Det har lett till en del trevligt småsnack om vår delade erfarenheter eftersom vi alltså delat hemmafält och även i viss mån skolmiljö (han var under en kort period uthyrd till min gamla skola där borta).

IMG_20170323_102055

Detalj från G1000-systemet på skolans DA42. Till skillnad från de plan jag flög i USA är de i skolan här hemma utrustade med så kallad glascockpit, vilket i sig är slang för att två skärmar visar merparten av all information istället för hederliga, klockliknande instrument. Här syns uppmätt bränslenivå och uppskattad bränslenivå baserad på vad piloten själv knappat in. DA42:an har en lustig egenskap där bränsletankens mätning sätts ur spel mellan 13 och 17 gallons per vinge och därför är det omöjligt att få en exakt specifikation när nivån ligger däremellan.

Vi har haft tur med vädret och har hittills övat på manövrar som stalls, slow flight och vad som kallas för VMCA-demonstrationer. Det senare är en manöver där man saktar ner planet, stänger av en motor och därefter saktar ner planet ytterligare. Lite beroende på omständigheterna kommer därefter planet antingen först förlora lyftkraften och rasa mot marken eller inte längre kunna bibehålla sin kurs. Då bryter man lugnt manövern med en modifierad stallhantering. Man sänker nosen för att få tillbaka vingarnas behövliga vinkel mot luftflödet (och därmed förmågan att skapa lyftkraft) och låter även den levande motorn gå på tomgång tills planet får upp farten och man återigen kan ta tillbaka motorn. Den sista punkten skiljer sig mot ett stallförfarande där man drar på full fräs med motorn. Här handlar det istället om att det är sådan obalans mellan de två motorerna att man helt enkelt först förvandlar planet till ett glidflyg genom att dra av all kraft. Hade man istället låtit en motor gå på maxvarv hade obalansen ökat än mer och planet till slut hamnat i en otrevlig spinn.

IMG_20170327_143858

En lika oväntad som välkommen gåva anlände med paket från Amerikat. Min vän Miranda är som synes en sjujäkla kamrat och peppgeneral.

Skarpa svängar fortsätter att vara något av ett hjärnspöke men det känns bättre och bättre för varje gång de utförs. Jag tenderar att blicka lite för mycket på instrumenten istället för att ta hjälp av horisonten utanför rutan, en hyfsat vanlig ovana när man spenderat den senaste tiden med att fokusera just uteslutande på instrumenten inne i cockpit. Under gårdagen avslutade vi passet med ett par instrumentinflygningar vilket kändes bra. Jag riktigt kände hur pass mycket bättre man hanterar stress när man har en utvilad hjärna som hanterar informationen, i sig en lärdom för framtiden.

Nu hoppas jag på fortsatt fint väder, fred på jorden samt en lyckad start på bolltrixarsäsongen för Bajen.

Annonser

Månader, våren och njutbart.

Så.

När inte bara minuter, timmar och dagar utan såväl månader passerat utan livstecken antar jag att det är på tiden att skriva igen. Så det gör jag nu.

November blev december och stressen att bli klar före jul tilltog. Vädret samarbetade dessvärre inte och i slutändan satt jag där, på en ensam säng i något som i den mest generösa av världar kunde beskrivas som en halvtaskigt dekorerad fängelsecell på en åker utanför Västerås, vägandes för mot nackdelar med att helt enkelt skjuta upp undervisningen till våren.

IMG_20170221_162223

En hederlig PA28 rullas strax ut för att luftas i vinterkylan.

Hur mycket jag än tänkte till kunde jag bara klottra ned ett ynka ord på det vidsträckta fält av vitt papper som minuskolumnen tog upp. Det ordet var rätt och slätt ”pengar”. På den andra sidan av bläckmuren stod fördelar som minskad stress, bättre kvalitet i lärandet, att hitta tillbaka till glädjen i flygandet och andra saker som så här i efterhand känns så självklara att de knappast behöver vädring i det offentliga rummet.

Så jag tog en paus.

Mina föräldrar skänkte storsint pengar till en resa mot varmare breddgrader. På Bali såväl såg som kände jag solens strålar mot min vinterbleka hud för första gången på månader. Jag tog ett dykcertifikat och fick bekräftat att lärande i sig inte var förknippat med ångest och tvång. Som ren bonusfakta var jag väldigt nära att missa planet hem från Singapore eftersom såväl mobil och pass glömts kvar på planet från Bali. Så jag antar att tiraden om att ”titta en extra gång i stolsfickan när ni lämnar er plats” faktiskt har viss bäring, trots allt.

32744545376_b9f79f3b09_h

Det var ungefär lika maffigt som det ser ut.

Nu när vädret börjat tina upp själar och tjäle är jag åter på väg att ta upp min utbildning igen. Mot slutet av februari sprack vädret upp och möjliggjorde att jag kunde genomföra min så kallade proficiency check med en examinator från Transportstyrelsen. Denna görs en gång vartannat år om man inte flugit tolv timmar med plan i relevant klass under de senaste tolv månaderna. I mitt fall hade jag som bekant flugit betydligt mer än så, dock i en mer komplex klass och var då således tvungen att ge mig upp med en representant från nämnda organ. Någon liknande det hela vid att behöva bevisa att man kan åka moped när man till vardags kör tung motorcykel. Hur som helst var det i slutändan en nyttig upplevelse där jag fick goda ord med mig i ryggsäcken av en mycket trevlig och kunnig instruktör.

Därefter har jag smygstartat genom att flyga av mig lite ringrost i välbekanta enmotoriga plan, ett par olika PA28:or i Hässlö Flygförenings ägor. Det har blivit både renodlad övning av manövrar (skarpa svängar, slowflight i olika konfigurationer och liknande) och små navigationsresor mot huvudstadens luftrum.

Så.

Nu är jag igång igen och ämnar köra på i lämpligt, njutbart tempo mot examen.
Varmt välkommen att återigen följa med på resan.