Kylan, modelejon och rymdskepp.

Kanske var det den vintervassa kylan.

Orsaken må vara höljd i dunkel, klart är hur som haver att jag efter mitt senaste besök i den kungliga hufvudstaden taktfullt drog på mig en högst oönskad förkylning. Detta enligt lagen om allts jävlighet då jag sedan min comeback försiktigt börjat tro att jag kanske trots allt kan bli klar innan julens intåg. När snoret istället segrade fick mitt sista pass i simulatorn, en så kallad progress check, flyttas till nästkommande vecka.

Jag drog täcket över huvudet och tillbad c-vitaminguden.

img_20161024_192849_01

Lugnet efter stormen.

När det vankades ny kalendervecka kändes kroppen bättre och strax före åttasnåret på kvällen stegade jag därför in i simulatorn för min förhoppningvis sista virtuella holmgång på ett bra tag.

Det visade sig bli en svettig sittning. Inte minst då jag i min roll som stilmedvetet modelejon beslutat att slåss mot kvicksilvret iklädd en lika rejäl som grovstickad tröja. En bra idé, om vi nu alltså som sagt inte befunnit oss inomhus i en klimatkontrollerad anläggning av modell futuristiskt rymdskepp. Ergo: det blev varmt.

Mycket varmt.

img_20161026_181001

Anteckningar över diverse avfärdsrutter (Standard Instrument Departures på ball flyglingo) som övats på min hyfsat labila hemmasimulator. För den som är nyfiken kan mittenraden utläsas: (efter start) rakt fram mot NDB-fyr Romeo Delta, sväng höger vid fyrpassage och fånga radial 195 grader från VOR-fyr Aros till distans 8 nautiska mil från samma fyr, sväng vänster in i en DME-kurva (en sorts kontinuerlig böjd sväng i ultrarapid) där 9 nautiska mils avstånd till Aros ska hållas, sväng åter vänster när vi korsar radial 126 grader från Aros för att sedan låsa på radial 120 grader mot Aros.

Vi gjorde intercepts (att navigera mot och från fyrar på givna värden), väntlägen av diverse slag och till slut inflygningar. De senare med alla möjliga sorters fel som mindre sköna ess i rockärmen. Och här blev det svettigt. För att få motorbortfall samtidigt som ens primära instrument tar semester och man är i slutfasen av en landning är knappast en situation där en rejäl ulltröja är en strategisk fördel.

I slutändan gick dock allt väl och innan kvällen var över kunde jag kvittera ut ett godkänt resultat på detta miniprov.

Tanken är nu att jag imorgon ska återvända ut i ett riktigt plan – det DA42 som jag flög under sex timmar tidigare i somras. Det blir förhoppningsvis ett kärt återseende och jag har spenderat de dagar som passerat sedan i måndags med att läsa in mig på checklistor, profiler och manualer på denna nygamla maskin. Överlag känns det mycket kul att få bege sig upp i luften igen. Drygt 30 timmar ska betas av innan det vankas uppflygning och om allt går vägen kan jag alltså bocka av några av dessa innan veckan är över.