Höst, raggsocksgrå och vinylsvettiga.

Det är höst i Västerås.

Skogsbrynet som tornar upp sig meter bortom mitt fönster blir allt mer mättat i sitt kulörmässiga uttryck och himlen verkar mest av allt vara raggsocksgrå på permanent basis numera. Just nu spelar förvisso det sistnämnda ingen större roll då jag haft fullt upp med att beta av mina sista pass i simulatorn och alltså är allt annat än väderberoende.

img_20161014_114728

Stilstudie i höst. Jag kallar den ”höst på studentboendet på åkern utanför Westeros” och akvareller finns till försäljning inom kort.

När min hyfsat korta paus från utbildningen led mot sitt slut övervägde jag att byta ut min återstående tid i nämnda koloss mot timmar i riktiga plan. Dels var jag ruskigt sugen på att spaka äkta metall igen efter en hyfsat lång sejour i den virtuella skyn. Än mer kände jag viss oro att semestern skulle ha mattat av min form och göra att jag återigen skulle få lägga extratimmar på att bekanta mig med 737:an. Kanske skulle till och med simulatorspöket från i somras göra oönskad comeback och jabba stenhårt i riktning mot självförtroendets solar plexus.

Nu blev det inte så.

Jag hade ett bra möte med skolan där vi vägde för mot nackdelar. I slutändan kände jag mig övertygad om att det bästa var att ta tjuren vid det beryktade hornet. Alltså att fortskrida enligt ursprunglig plan, se fördelarna i att få träna på världens vanligaste jetplan och göra det mesta av tiden.

Helt i linje med mitt nya, kvasifilosofiska mantra: ”be here now”.

En ordföljd vinylsvettiga anglofiler givetvis noterar även är titeln på en av Oasis sämta skivor. Men i alla fall.

Simulatorn öppnade sig.

Och jag steg återigen in i värmen.

img_20161014_080237

Fejkad färdplan. Misstänker att någon på Luftfartsverket garvat gott åt denna fiktiva Boeing 737 på svagt kommersiella rutten Västerås-Visby-Malmö-Västerås om den nu skickats in skarpt.

Det första passet efter vilan tog vid där jag slutade sist och var en introduktion till att flyga med så kallad ”partial panel”. Detta betyder att en del funktionalitet försvinner från cockpitskärmarna, eller att några av dessa helt släcks ned för att simulera diverse fel. Då gäller det att tolka situationen korrekt, eventuellt använda sig av reservinstrument eller helt enkelt hitta andra gångbara sätt att flyga säkert.

Det kan handla om att flyga på planets inbyggda, fysiska kompass istället för att titta på skärmen när man avgör vad man ska hålla för kurs. Farten kan försvinna. Den virtuella horisonten kan fallera och höjdmätaren ta semester. Det mesta kan kort sagt ske.

img_20161018_221732

Färdplanering tar tid. Här utkast från kvällens rutt Arlanda-Borlänge-Karlstad. Alla värden framräknade med min sjukt analoga snurrmojäng till ”flygdator”.

Hur man löser ovanstående bryderier varierar. I ett modernt Boeing 737-800 finns till exempel inte analoga reservinstrument utan istället får man förlita sig på en minimal skärm som serverar det viktigaste (och vars nämnda storlek gör att jag plötsligt har full förståelse för de hyfsade synkrav som ställs på piloter). Men det kan också handla om mer sinnrika lösningar.

Att till exempel veta hur många graders nosläge över horisonten i kombination med en specifik kraftinställning på motorerna som bör leverera en viss indikerad fart om nu nämnda fartmätare är nere för räkning. Eller att ökad fart, sjunkande höjd och en kompass som rör sig indikerar ett lågt nosläge och två vingar som inte är i balans.

Und so weiter.

Frågan är om jag någonsin under utbildningens gång flugit så bra, lugnt och samlat. Kanske var det semestern som gjort sitt för det mentala välmåendet. Bra kändes det hur som helst och självförtroendet fick en nödvändig ryggdunk a´la svettdoftande omklädningsrum.

img_20161017_190407

Och så blev det fotboll för att ladda själen med lite good vibes. Bajen mot borgarskojarna Djurgården. Stor underhållning som tyvärr naggades i kanten av huliganapor som förvisso gick på bakbenen men i övrigt inte uppvisade många gemensamma släktskapsdrag med övriga människor.

Därefter har det rullat på i ordinarie tempo. Jag har flugit några pass till enligt ovanstående modell med stegrande svårighetsgrad (inflygningar med motorfel och annat djävulskap) och gjort en längre ruttflygning där jag fick damma av och uppradera mina färdplaneringskunskaper med råge. Med lite tur och schemamässigt flax hoppas jag vara klar med resterande simulatortid innan nuvarande vecka är över. Efter kvällens pass (där vi drog en kvick repa från Arlanda till Karlstad via Borlänge) har jag nämligen blott två simulatorpass kvar, om allt går vägen.

Låtom oss hålla våra kollektiva tummar i andakt och hopp.

Amen.