Kylan, modelejon och rymdskepp.

Kanske var det den vintervassa kylan.

Orsaken må vara höljd i dunkel, klart är hur som haver att jag efter mitt senaste besök i den kungliga hufvudstaden taktfullt drog på mig en högst oönskad förkylning. Detta enligt lagen om allts jävlighet då jag sedan min comeback försiktigt börjat tro att jag kanske trots allt kan bli klar innan julens intåg. När snoret istället segrade fick mitt sista pass i simulatorn, en så kallad progress check, flyttas till nästkommande vecka.

Jag drog täcket över huvudet och tillbad c-vitaminguden.

img_20161024_192849_01

Lugnet efter stormen.

När det vankades ny kalendervecka kändes kroppen bättre och strax före åttasnåret på kvällen stegade jag därför in i simulatorn för min förhoppningvis sista virtuella holmgång på ett bra tag.

Det visade sig bli en svettig sittning. Inte minst då jag i min roll som stilmedvetet modelejon beslutat att slåss mot kvicksilvret iklädd en lika rejäl som grovstickad tröja. En bra idé, om vi nu alltså som sagt inte befunnit oss inomhus i en klimatkontrollerad anläggning av modell futuristiskt rymdskepp. Ergo: det blev varmt.

Mycket varmt.

img_20161026_181001

Anteckningar över diverse avfärdsrutter (Standard Instrument Departures på ball flyglingo) som övats på min hyfsat labila hemmasimulator. För den som är nyfiken kan mittenraden utläsas: (efter start) rakt fram mot NDB-fyr Romeo Delta, sväng höger vid fyrpassage och fånga radial 195 grader från VOR-fyr Aros till distans 8 nautiska mil från samma fyr, sväng vänster in i en DME-kurva (en sorts kontinuerlig böjd sväng i ultrarapid) där 9 nautiska mils avstånd till Aros ska hållas, sväng åter vänster när vi korsar radial 126 grader från Aros för att sedan låsa på radial 120 grader mot Aros.

Vi gjorde intercepts (att navigera mot och från fyrar på givna värden), väntlägen av diverse slag och till slut inflygningar. De senare med alla möjliga sorters fel som mindre sköna ess i rockärmen. Och här blev det svettigt. För att få motorbortfall samtidigt som ens primära instrument tar semester och man är i slutfasen av en landning är knappast en situation där en rejäl ulltröja är en strategisk fördel.

I slutändan gick dock allt väl och innan kvällen var över kunde jag kvittera ut ett godkänt resultat på detta miniprov.

Tanken är nu att jag imorgon ska återvända ut i ett riktigt plan – det DA42 som jag flög under sex timmar tidigare i somras. Det blir förhoppningsvis ett kärt återseende och jag har spenderat de dagar som passerat sedan i måndags med att läsa in mig på checklistor, profiler och manualer på denna nygamla maskin. Överlag känns det mycket kul att få bege sig upp i luften igen. Drygt 30 timmar ska betas av innan det vankas uppflygning och om allt går vägen kan jag alltså bocka av några av dessa innan veckan är över.

 

Annonser

Höst, raggsocksgrå och vinylsvettiga.

Det är höst i Västerås.

Skogsbrynet som tornar upp sig meter bortom mitt fönster blir allt mer mättat i sitt kulörmässiga uttryck och himlen verkar mest av allt vara raggsocksgrå på permanent basis numera. Just nu spelar förvisso det sistnämnda ingen större roll då jag haft fullt upp med att beta av mina sista pass i simulatorn och alltså är allt annat än väderberoende.

img_20161014_114728

Stilstudie i höst. Jag kallar den ”höst på studentboendet på åkern utanför Westeros” och akvareller finns till försäljning inom kort.

När min hyfsat korta paus från utbildningen led mot sitt slut övervägde jag att byta ut min återstående tid i nämnda koloss mot timmar i riktiga plan. Dels var jag ruskigt sugen på att spaka äkta metall igen efter en hyfsat lång sejour i den virtuella skyn. Än mer kände jag viss oro att semestern skulle ha mattat av min form och göra att jag återigen skulle få lägga extratimmar på att bekanta mig med 737:an. Kanske skulle till och med simulatorspöket från i somras göra oönskad comeback och jabba stenhårt i riktning mot självförtroendets solar plexus.

Nu blev det inte så.

Jag hade ett bra möte med skolan där vi vägde för mot nackdelar. I slutändan kände jag mig övertygad om att det bästa var att ta tjuren vid det beryktade hornet. Alltså att fortskrida enligt ursprunglig plan, se fördelarna i att få träna på världens vanligaste jetplan och göra det mesta av tiden.

Helt i linje med mitt nya, kvasifilosofiska mantra: ”be here now”.

En ordföljd vinylsvettiga anglofiler givetvis noterar även är titeln på en av Oasis sämta skivor. Men i alla fall.

Simulatorn öppnade sig.

Och jag steg återigen in i värmen.

img_20161014_080237

Fejkad färdplan. Misstänker att någon på Luftfartsverket garvat gott åt denna fiktiva Boeing 737 på svagt kommersiella rutten Västerås-Visby-Malmö-Västerås om den nu skickats in skarpt.

Det första passet efter vilan tog vid där jag slutade sist och var en introduktion till att flyga med så kallad ”partial panel”. Detta betyder att en del funktionalitet försvinner från cockpitskärmarna, eller att några av dessa helt släcks ned för att simulera diverse fel. Då gäller det att tolka situationen korrekt, eventuellt använda sig av reservinstrument eller helt enkelt hitta andra gångbara sätt att flyga säkert.

Det kan handla om att flyga på planets inbyggda, fysiska kompass istället för att titta på skärmen när man avgör vad man ska hålla för kurs. Farten kan försvinna. Den virtuella horisonten kan fallera och höjdmätaren ta semester. Det mesta kan kort sagt ske.

img_20161018_221732

Färdplanering tar tid. Här utkast från kvällens rutt Arlanda-Borlänge-Karlstad. Alla värden framräknade med min sjukt analoga snurrmojäng till ”flygdator”.

Hur man löser ovanstående bryderier varierar. I ett modernt Boeing 737-800 finns till exempel inte analoga reservinstrument utan istället får man förlita sig på en minimal skärm som serverar det viktigaste (och vars nämnda storlek gör att jag plötsligt har full förståelse för de hyfsade synkrav som ställs på piloter). Men det kan också handla om mer sinnrika lösningar.

Att till exempel veta hur många graders nosläge över horisonten i kombination med en specifik kraftinställning på motorerna som bör leverera en viss indikerad fart om nu nämnda fartmätare är nere för räkning. Eller att ökad fart, sjunkande höjd och en kompass som rör sig indikerar ett lågt nosläge och två vingar som inte är i balans.

Und so weiter.

Frågan är om jag någonsin under utbildningens gång flugit så bra, lugnt och samlat. Kanske var det semestern som gjort sitt för det mentala välmåendet. Bra kändes det hur som helst och självförtroendet fick en nödvändig ryggdunk a´la svettdoftande omklädningsrum.

img_20161017_190407

Och så blev det fotboll för att ladda själen med lite good vibes. Bajen mot borgarskojarna Djurgården. Stor underhållning som tyvärr naggades i kanten av huliganapor som förvisso gick på bakbenen men i övrigt inte uppvisade många gemensamma släktskapsdrag med övriga människor.

Därefter har det rullat på i ordinarie tempo. Jag har flugit några pass till enligt ovanstående modell med stegrande svårighetsgrad (inflygningar med motorfel och annat djävulskap) och gjort en längre ruttflygning där jag fick damma av och uppradera mina färdplaneringskunskaper med råge. Med lite tur och schemamässigt flax hoppas jag vara klar med resterande simulatortid innan nuvarande vecka är över. Efter kvällens pass (där vi drog en kvick repa från Arlanda till Karlstad via Borlänge) har jag nämligen blott två simulatorpass kvar, om allt går vägen.

Låtom oss hålla våra kollektiva tummar i andakt och hopp.

Amen.

 

Augusti, livet och bergsby.

Jag vaknade upp en morgon i augusti.

Egentligen var det som vilken morgon som helst. Jag kände mig sugen på kaffe. Solen letade sig in mellan persiennerna, naturen mer vaken än jag.

Skillnaden var att jag den här dagen inte kände för att gå upp. Eller snarare, kroppen vägrade. Som om den inte ville längre. Och när kroppen säger att den behöver vila, då lyssnar man. Det om något har jag lärt mig så här långt i livet.

Så jag tog en paus för att ladda batterierna. Ringde vänner jag inte sett på månader. Tog en högst oplanerad roadtrip till Jönköping en fredagskväll för att se fotboll. Gick på museum. Tog fram min elplanka och smekte strängar som inte vidrörts på tok för lång tid.

img_20160929_202424

Så vad har jag gjort under min spontana semester? Well, bland annat fick jag äntligen se Refused lira finsmakarpunk på Grönan…

Med facit i hand borde jag ha tagit ledigt redan efter atpl-teorin dundrade i mål strax före sommaren. Det var en tung period som jag målmedvetet tog mig igenom utan större glädje, intalandes mig själv att det skulle bli lättare nu när det roliga stod för dörren. Att jag orkade lite, lite till. Och så trycktes tröttheten tillbaka till ett dragigt, mörkt rum under en trappa någonstans längst bak i själen.

Blickar jag ännu längre tillbaka har jag svårt att minnas när jag senast hade semester. Åtminstone i ordets rätta bemärkelse. När man ligger på något finkornigt och dricker paraplydrinkar till tonerna av våg efter våg som begår harakiri mot terra firma.

Ni vet, den där vaga sinnesstämningen folk till vardags kallar vila och behandlar som något närmast religiöst.

img_20160916_192014

…men jag såg även min bolltrollaridol Kennedy lägga en hörna i Jönköping…

Istället har jag sett begreppet semester som en möjlighet att sätta på sig äventyrarhatten. Bli ihjälstucken av blodtörstiga nattsurrare i den jordanska öknen. Vinna världsmästerskapet i magsjuka i en turkmensk bergsby. Testa diverse halvblaskiga lageröl i Nordkorea.

Spännande har det varit.
Men knappast avslappnande.

Så nu, en morgon i augusti, var det alltså dags för en paus. När livets slutliga balansräkning ska skrivas kommer veckorna som passerade därefter knappast sticka ut utan falla i glömska. Men visst, måhända får de konsekvenser här och nu. Eventuellt tvingas jag göra en separat uppflygning för min så kallade Multi Engine Class Rating. Detta då denna enligt regelverket ska utföras inom sex månader från det att min första flermotorflygning skedde i somras. Och nu kanske det inte riktigt blir så.

Trist.
Men inte att mycket att orda om för den som har helheten för ögonen.

Nu kör vi.

img_20160820_171711

…och så kostade jag på mig att hänga en hel del med denna guldklimp till systerdotter. Jag jobbar som synes högst målmedvetet med att hennes första uttalade ord ska bli ”NASA”.