Myggarmé, blekna och draken.

Jag vaknar 04:18 och efter någon timmes köpslående med kroppen inser jag att en eventuell returbiljett till sömnens tacksamma rike inte kommer att lösas idag. Det är bara att stiga upp, värma kaffevattnet och tvaga sig inför morgonens flygpass. Jag öppnar fönstret och släpper in den småkyliga morgonluften. Fram till för en dryg vecka sedan hade det också inneburit en bokstavlig invasion av Västerås till antalet perverst väl tilltagna myggarmé. Efter ett strategiskt inköp av myggnät på gubbdagiset Clas Ohlson har dock min blodmängd stabiliserats efter tidigare frekventa uttag av nämnda nattsuddare. Som ren bonus ser inte huden heller längre ut som en piltavla med tillhörande svulnader.

Ergo: de bästa 59 svenska riksdalerna jag någonsin har spenderat.

IMG_20160808_071258

Arla morgonstund, etc.

Morgonens pass i simulatorn var mitt femtonde vilket inkluderar två extrapass utanför ordinarie schema då inledningen som bekant var hyfsat bitterljuv och helt sonika krävde att jag fick lite mer tid på mig att lära mig ratta vidundret. Problemet var något obskyrt av naturen. Jag förstod och utförde de mer komplexa uppgifterna men kämpade med det mest basala – att kontrollera och trimma ut planet i vanlig planflykt.

Det värsta med den sejouren var egentligen inte att det var så förbannat frustrerande att inte lyckas få kontroll på planet ifråga för att kunna fokusera helhjärtat på det vi faktiskt ska lära oss. Ej heller att jag under ett par veckor vaknade och somnade med en ständigt ömmande klump i magen.

Nej.

Det värsta var att självförtroendet fick sig en sådan välriktad spark i solar plexus att jag för stunden började funderar kring om jag överhuvudtaget kunde flyga. På pappret är det så klart en hyfsat ogrundad tes. Jag har som bekant klarat av en uppflygning för ett PPL och därtill flugit runt 100 timmar solo i ytterst krävande luftrum i USA, med allt vad det för med sig i form av mer eller mindre komplexa flygledningsinstruktioner och landningar på flygplatser som får Arlanda att blekna i jämförelse.

Ändå grodde tvivlet.

Så min chefsinstruktör föreslog att vi skulle bryta dödläget lite och hoppa fram i schemat. Något förenklat är det ju så att vi först går igenom kursplanen en gång i simulator innan vi flyger samma saker i riktiga plan i ett senare skede. Nu skulle vi göra en liten tripp in i den närstående framtiden och alltså testa oss på lite väntlägen och fyrnavigering i ett ytterst verkligt Cessna 172R.

IMG_20160729_121456

Debut i Cessna 172R. För övrigt en sjukt fin (modern) maskin i jämförelse med vad jag tidigare har spakat.

För cirkus en och en halv vecka sedan lyfte vi så mot det verkliga himlavalvet, en välkommen paus från den fiktiva (om än högst realistiska) miljön i simulatorn. För undertecknad var det så klart också lite extra kul eftersom jag tidigare aldrig flugit ett Cessna utan hittills avverkat bränsle i diverse varianter av Pipers populära PA28. Men det mesta kändes igen.

Det bekanta surret från motorn.
Vinden som gjorde sig påmind.

Vips var jag tillbaka i god form. Mitt primära problem från Boeing-simulatorn, att trimma ut kontrollkrafterna och hålla planet balanserat utan större spaktilltag, var här som bortblåst.

Så vad handlar då trimning om? Principen bygger på att man via små flärpar på planets kontrollytor aerodynamiskt balanserar de krafter som påverkar exempelvis rodret. Vill man till exempel att planet ska stiga och drar spaken mot sig kommer höjdrodret att byta vinkel gentemot luftflödet. Det fiffiga med en trimmer är att denna lilla bit av rodret vänder sig i motsatt riktning, dirigerar en mängd luft i annan riktning och den här kraften tvingar helt enkelt rodret att ligga kvar i önskad vinkel utan att man själv med hjälp av spaken tvingar den till det.

Grundprincipen är densamma på typ alla flygplan men handhavandet är så klart annorlunda. I ett PA28 är det ett litet hjul som sitter mellan de två främre stolarna som man fysiskt snurrar på tills man känner att man helt enkelt inte behöver tillföra någon muskelkraft till spaken. I ett Boeing 737 finns det fysiska hjulet kvar (och kan handvevas i nödfall) men styrs via en knapp på kontrollen som elektriskt vevar hjulet, på ett mycket högljutt sätt ska tilläggas.

IMG_20160722_151915

Numera (hyfsat) hemtam.

Korrekt uttrimmat kan man alltså, åtminstone för stunden, släppa styrspaken och planet ska då bibehålla den attityd man lämnat det i. Lite som om du skulle kunna ligga i en rondell och svänga varv efter varv utan att själv behövs hålla i ratten.

Nu är det förvisso en himla skillnad att framföra ett drygt tontungt stycke i luften mot en simulerad, högst markbunden, kloss på runt 130 000 kilo. Men något släppte där inuti och det var med förnyat självförtroende som jag ett par dagar senare klättrade in i nämnda simulator, drog på full gas vid start och minuterna senare med betydligt större precision kontrollerade skeendet.

Draken var dräpt.

Och det har med ens blivit lite lättare att sova om nätterna.

 

Annonser