Dunder, kysser och nederbörd.

Jag borde nog sova.

Fattas bara annat när morgondagens aktivitet, tillika mitt första simulatorpass någonsin, drar igång med dunder och brak i form av en briefing klockan 06:40. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.

IMG_20160630_133331

Det finns inget dåligt väder, etc.

Sedan mitt förra skriftliga alster har jag hunnit med en del flygande och min så kallade class rating-träning är numera över. Under sex timmar övades det primärt på motorbortfall i diverse konfigurationer och situationer. Att förbereda sig för landning med cirkus en halv minut till dess att hjulen kysser marken och få en motor mindre att leka med är ett typexempel på vad vi fick pyssla med. Kul och viktigt. Det blev också ett par pass i trafikvarvet där man startar, går runt och några minuter senare återigen landar för att utan att stanna återigen dra på full gas och lyfta.

Jag konstaterar att det senare skiljer sig ganska rejält från vad jag är van vid från tidigare träning. Inte själva grundkonceptet i sig så klart. Men för att simulera arbetslivet i största möjliga mån drillas vi i att bruka så kallade ”call outs”, en sorts muntliga bekräftelser på diverse rutinmanövrar, så gott som hela tiden under flygningen. Det förekom förvisso under min tid borta i staterna, men inte i närheten av lika grundligt och strukturerat. Man pratar helt enkelt väldigt mycket, till synes för sig själv, när man spakar planet.

IMG_20160630_141728

En bit bort skymtar Eskilstunas flygplats (ESSU) som vi just lämnat. Minuten senare fick vi en felindikation på landningsstället och fick återvända till Västerås. Svettigt!

Faktiska exempel vid start är exempelvis att man muntligt konfirmerar att planet accelererar på rullbanan genom att utbrista ”airspeed alive”, ”rotate” markerar att man nått hastigheten då man påbörjar att lämna marken, man smäller till med ett ”decision go, gear up” när man inte längre har möjlighet att avbryta starten och landa på återstående bit betong (följt av att man låter landningsställen gräva sig in i flygplanskroppen) och så vidare.

Mitt sista pass skedde i fredags och det strax efter att himlen bokstavligt talat öppnat sig vilket ledde till hyfsat krävande flygning. Det både blåste rejält och regnade under min sista timme vilket så klart lade till en extra dimension till kalaset. Dock är jag en erfarenhet rikare då jag hittills aldrig flugit i just nederbörd. I södra Kalifornien innebär nämligen minsta lilla antydan till stänk att något betydligt värre förmodligen är på väg. Här hemma är det däremot inte ovanligt att man även i små plan ger sig upp, så länge sikten och avstånden till molnen (för den som saknar instrumentbehörighet) är inom ramen för vad som är godkänt och prognosen inte skvallrar om andra styggelser på väg. I trafikvarvet kan kontrolltornet ge tummen upp även när sikten ligger på blygsamma 1,5 kilometers sikt vilket må låta helt okej men i praktiken är lite som att famla i en väldigt dimmig bastu i runt tvåhundra blås. Nåväl, låt oss konstatera att jag flugit under mer behagliga förhållanden. Men lärorikt, det var det.

IMG_20160703_175311

Stockholm sett från pampiga Hammarbybacken under en ledig dag. Bonusinfo: till höger syns min hyfsat jättemycket bättre hälft.

Att jag nu genomgått sex timmars class rating-träning betyder så klart inte att det praktiska flygandet numera är över för min del. Ett något märkligt regelverk kräver dock att man innan man ger sig in i en simulator för att öva upp sina instrumentfärdigheter på flermotoriga kärror ska ha antingen just en class rating för dylika fåglar alternativt att man åtminstone flugit sex timmar med instruktör och sedan flyger upp för Transportstyrelsen inom ett halvår.

Med sex timmar under bältet väntade tidigare idag en tre timmar lång klassrumsgenomgång av vad vi kan vänta oss när vi väl kliver in pluggets grandiosa Boeing 737-800 NG-simulator.

Vilket alltså i mitt fall sker imorgon bitti.

IMG_20160704_154841

På själva fjärde juli födde min älskade syster ett amerikabarn och jag blev morbror för första gången. Känslan när den här  fem timmar unga tuffingen till minibrüd högg tag i mitt finger och sedan somnade i mitt knä är svår att beskriva. Livet alltså.