Slagfält, klumpen och grovsoprumsfynd.

Ska man klokt blicka tillbaka på den tvåveckorsperiod som just nu befinner sig i backspegeln kan den sammanfattas som tung och i viss mån lätt kaotisk. Efter en period av schemamässig torka där det blev ett till två pass i veckan i simulatorn lossnade det häromdagen rejält och jag dök upp till veckans första pass (en onsdag) för att bli informerad om att jag nu hade sex pass innan veckan var över. Dessa skalades därefter ned något och timmen senare var schemat återigen ett nytt slagfält, denna gång med antalet pass decimerat till mer behagliga fyra. Alla är vi olika och måhända är status quo ett tecken på hur mitt framtida yrke kommer te sig, men jag konstaterar att framförhållning inte kommer bli ett bekant begrepp de närmaste månaderna framöver.

IMG_20160721_211210

När jag inte flyger eller läser på inför passen spenderar jag typ all tid i löpspåren på Björnö. Vyerna är det inget större fel på.

Vidare har det varit och förblir en mentalt tungrodd tid. Det finns liksom ingen poäng med att försöka skönmåla min upplevelse just nu men är det något livet har lärt mig är det trots allt att motgångar är ett nödvändigt ont. I mitt fall har det varit en kamp för att känna mig bekväm i rattandet av skolans simulator – en monsterkloss i form av en Boeing 737-800NG – som vi använder i runda slängar mer än hälften av den totala utbildningstiden. På förhand kände jag att det här skulle bli något av en höjdpunkt. Att gå från mer nybörjarvänliga propellerplan till att sätta sig i världens mest tillverkade jetplan för att öva instrumentflygning har dock visat sig vara (åtminstone i undertecknads fall) en betydligt mer krävande process än vad jag föreställt mig och runt sju pass in i upplevelsen får jag fortfarande lägga en hel del mental kapacitet på att bara lyckas kontrollera denna jättefågel, snarare än att fokusera på vad passet ifråga handlar om. Det är minst sagt frustrerande.

IMG_20160706_083012

Så här ser den ut – skolans B737-800NG, även känd som min personliga nemesis just nu.

IMG_20160715_220805

På kammaren övar jag instrumentflygning enligt denna nödlösning till simulatoruppsättning. Notera gärna hur fräckt min iPad simulerar ett digitalt instrument och kan köras trådlöst i samverkan med datorn som köper denna lösning med hull och hår. 

Samtidigt är det här den verklighet jag lever i och tvingas förhålla mig till. Den mer ortodoxa lösningen att bruka en simulator som replikerar det flygplan man sedan i verkligheten flyger upp i finns inte tillgänglig. Då gäller det att stålsätta sig, kämpa på och hoppas att den där klumpen i magen som nu är min vardagliga följeslagare med tiden löses upp och övergår till en mer önskad känsla av glädje.

I skrivande stund skiner kvällssolen in genom fönstret på mina tjugotre kvadratmeter studentlya som dagen till ära därtill berikats med ännu ett grovsoprumsfynd i form av en trasig byrå som på sniskan visat sig vara en ypperlig plats att ställa en mikrovågsugn på. Bland tidigare legala erövringar kan nämnas en lampa som alstrar värme likt lunchsolen över Sahara, en apful tv-möbel och ett skoställ som numera tjänstgör som sängbord. Här ska jag alldeles strax förbereda mig inför kvällens simulatorpass som går av stapeln när uret slår 21.30. På schemat står en Standard Instrument Departure från Bromma mot härliga Västerås där vi sedan kommer öva att flyga på VOR-fyrar. Den som vill mig väl kan skriva ut bifogad SID-plate och ha denna i sinnet när ni ikväll skålar och tackar av den vecka som nu går mot sitt slut.

Tack på förhand.

Skärmavbild 2016-07-22 kl. 18.05.20

En del av kvällens pass i pappersformat.

Annonser

Dunder, kysser och nederbörd.

Jag borde nog sova.

Fattas bara annat när morgondagens aktivitet, tillika mitt första simulatorpass någonsin, drar igång med dunder och brak i form av en briefing klockan 06:40. Men mer om det i ett framtida blogginlägg.

IMG_20160630_133331

Det finns inget dåligt väder, etc.

Sedan mitt förra skriftliga alster har jag hunnit med en del flygande och min så kallade class rating-träning är numera över. Under sex timmar övades det primärt på motorbortfall i diverse konfigurationer och situationer. Att förbereda sig för landning med cirkus en halv minut till dess att hjulen kysser marken och få en motor mindre att leka med är ett typexempel på vad vi fick pyssla med. Kul och viktigt. Det blev också ett par pass i trafikvarvet där man startar, går runt och några minuter senare återigen landar för att utan att stanna återigen dra på full gas och lyfta.

Jag konstaterar att det senare skiljer sig ganska rejält från vad jag är van vid från tidigare träning. Inte själva grundkonceptet i sig så klart. Men för att simulera arbetslivet i största möjliga mån drillas vi i att bruka så kallade ”call outs”, en sorts muntliga bekräftelser på diverse rutinmanövrar, så gott som hela tiden under flygningen. Det förekom förvisso under min tid borta i staterna, men inte i närheten av lika grundligt och strukturerat. Man pratar helt enkelt väldigt mycket, till synes för sig själv, när man spakar planet.

IMG_20160630_141728

En bit bort skymtar Eskilstunas flygplats (ESSU) som vi just lämnat. Minuten senare fick vi en felindikation på landningsstället och fick återvända till Västerås. Svettigt!

Faktiska exempel vid start är exempelvis att man muntligt konfirmerar att planet accelererar på rullbanan genom att utbrista ”airspeed alive”, ”rotate” markerar att man nått hastigheten då man påbörjar att lämna marken, man smäller till med ett ”decision go, gear up” när man inte längre har möjlighet att avbryta starten och landa på återstående bit betong (följt av att man låter landningsställen gräva sig in i flygplanskroppen) och så vidare.

Mitt sista pass skedde i fredags och det strax efter att himlen bokstavligt talat öppnat sig vilket ledde till hyfsat krävande flygning. Det både blåste rejält och regnade under min sista timme vilket så klart lade till en extra dimension till kalaset. Dock är jag en erfarenhet rikare då jag hittills aldrig flugit i just nederbörd. I södra Kalifornien innebär nämligen minsta lilla antydan till stänk att något betydligt värre förmodligen är på väg. Här hemma är det däremot inte ovanligt att man även i små plan ger sig upp, så länge sikten och avstånden till molnen (för den som saknar instrumentbehörighet) är inom ramen för vad som är godkänt och prognosen inte skvallrar om andra styggelser på väg. I trafikvarvet kan kontrolltornet ge tummen upp även när sikten ligger på blygsamma 1,5 kilometers sikt vilket må låta helt okej men i praktiken är lite som att famla i en väldigt dimmig bastu i runt tvåhundra blås. Nåväl, låt oss konstatera att jag flugit under mer behagliga förhållanden. Men lärorikt, det var det.

IMG_20160703_175311

Stockholm sett från pampiga Hammarbybacken under en ledig dag. Bonusinfo: till höger syns min hyfsat jättemycket bättre hälft. 

Att jag nu genomgått sex timmars class rating-träning betyder så klart inte att det praktiska flygandet numera är över för min del. Ett något märkligt regelverk kräver dock att man innan man ger sig in i en simulator för att öva upp sina instrumentfärdigheter på flermotoriga kärror ska ha antingen just en class rating för dylika fåglar alternativt att man åtminstone flugit sex timmar med instruktör och sedan flyger upp för Transportstyrelsen inom ett halvår.

Med sex timmar under bältet väntade tidigare idag en tre timmar lång klassrumsgenomgång av vad vi kan vänta oss när vi väl kliver in pluggets grandiosa Boeing 737-800 NG-simulator.

Vilket alltså i mitt fall sker imorgon bitti.

IMG_20160704_154841

På själva fjärde juli födde min älskade syster ett amerikabarn och jag blev morbror för första gången. Känslan när den här  fem timmar unga tuffingen till minibrüd högg tag i mitt finger och sedan somnade i mitt knä är svår att beskriva. Livet alltså.