Tjobraket, DA42 och sabrera.

Efter att min praktiska skolstart skjutits upp ett par gånger (service, andra elevers uppflygningar, etc) rivstartade äntligen hela tjobraket med råge i måndags. Dessförinnan hade jag spenderat en och annan timme synandes planets manual i sömmarna, pillat lite med en instrumentsimulator (undertecknad har tidigare bara flugit gamla plåtfåglar med analoga instrument) och nött skolans SOP (Standard Operational Procedures, en sorts regelbok kring hur saker och ting ska utföras) så givetvis var det en befrielse att till slut få sätta sig i ett tvättäkta DA42 och ösa på.

IMG_20160627_193440

Precis som under min tid i staterna åker jag med en del i baksätet vilket är en fördel då man snabbare lär sig omgivningarna och omedvetet insuper flödesscheman och rutiner.

Tanken var att jag dagen dessförinnan skulle ha utfört någon sorts inofficiellt generalrep medelst en av flygklubbens gamla stötar och flyga Stockholm tur och retur. Men motorstrul och en glappande radio dolkade den semidrömmen till knappt beskrivbara stycken vilket ledde till en knapp halvtimme i luften, en snabb reträtt till Västerås flygplats och inte mycket till uppvärmning.

I måndags eftermiddag fann jag mig själv till slut i skolans tvåmotoriga kompositbest, med instruktör i högerstol och min norska sidekick Matz i baksätet. Målet för dagens pass var att känna in planet, öva lite stalls, slowflight och olika typer av svängar.

Upplevelsen sammanfattad i två ord: skakig charm.

IMG_20160627_193435

Den klassiska ”vingbilden”. Inget nobelpris i kreativitet här inte. 

Dagen därpå stod två pass på tur, dels en allmän repetition av det första i ottan samt övningar i motorbortfall strax före solnedgången. En lång dag med andra ord. Samtidigt Så här tre pass in i cirkusen känner jag mig mer och mer bekväm med planet i fråga. Och det som för ett år sedan kändes så befriande naturligt (men efter nio månaders Mordorteori belagts med rost) är återigen på väg att återfå sin forna glans.

Speaking of motorbortfall, det är en hyfsat vanlig fördom att det skulle vara mer säkert att flyga med två motorer än en ynka propeller (vilket ju annars är legio för sportflygare). Det är förvisso i viss mån sant, utan motor försvinner ju planets drivande kraftkälla. Men faktum är att olyckstatistiken för små flermotoriga plan målar en sorglig verklighet med fler dödsfall fördelat på färre olyckor som dystert facit. Varför?

Oftast lägger inte båda motorerna av samtidigt vilket leder till situationer där en motor öser på som efterfrågat medan den andra slutar leverera kraft. Det i sin tur leder till två mindre behagliga faktum. Dels börjar planet rotera kring sin vertikala axel eftersom det inte längre finns motsvarande kraft att balansera upp den fungerande motorns kraft med. Såvida inget görs åt den döda propellerns vinkel mot luftflödet är den vidare också inte mycket mer än en överprisad väderkvarn som ger en sjujäkla massa luftmotstånd vilket i sin tur ökar tidigare nämnda problem.

IMG_20160628_193157

Vi fick även testa att faktiskt stänga av en motor i luften, hantera det och därefter enligt checklista starta den igen på runt 1500 meters höjd. Mäktigt!

Summa summarum – en jäkla massa styggt kan inträffa om inte planet kontrolleras korrekt vid motorbortfall. Här har ett enkelmotorigt plan en klar fördel. Om propellern tar semester förvandlas det bara till ett ganska effektivt segelflygplan. Inget man önskar över Nordsjön kanske, men oftast tillräckligt tillräckligt tidsköpande över fastlandet för att man ska lyckas hitta en lämplig plats att nödlanda på. Med två kraftkällor är det svårare att kontrollera planet men när det väl är under kontroll kan det å andra sidan fortsätta flyga.

Nåväl, med ovanstående i åtanke läggs en klar majoritet av tiden under träningen faktiskt på att flyga utan båda motorerna igång samtidigt. Och det är en intressant upplevelse, inte minst för mig som aldrig ens slängt en halvnonchalant blick på benpressmaskinen på gymmet. För att bibehålla kursen gäller det nämligen att balansera den fungerande motorns kraft med ett bestämt roder i motsatt riktning. I små plan görs detta med hjälp av dina bens fysiska styrka (glöm hydraulikens fördelar). Du trampar alltså på utav bara helskotta för att planet inte ska dra åt något håll. Första gången instruktören dödade en motor fick jag en chock. Jag trampade så att högerbenet skakade av ångest (förmodligen ej korrekt ur medicinsk synvinkel). Detta samtidigt som instruktören manade på ”lite mer roder, liiiiiite mer roder”. Efteråt förklarade samma baneman att han samtidigt hållit emot för att ytterligare öka motståndet. Man ba ”tack”.

Nu väntar en dag av vila vilket för undertecknad stavats sovmorgon, en stundande löprunda kring Björnön och nötande av procedurer inför morgondagens förmodade pass i skyn.

IMG_20160624_203007

Stilstudie från midsommarafton. Jag lärde mig efter noggrann instruktion av värden att sabrera en flaska bubbel. Nu känner jag inre klassmässig konflikt och är osäker på om jag någonsin kommer kunna njuta av simpla nöjen (minigolf, etc.) igen.