Fuktiga, majja och störtdyker.

Precis som när flyttlasset gick till San Diego är något av det första jag gör som bosatt i Västerås att undersöka löpmöjligheterna i närområdet. Under min första dag på min flermotorskurs har jag blivit tipsad att närliggande Björnön erbjuder fina spår med eljusbelysning (som om nu det sistnämnda behövs när solen tackar för sig kring elvasnåret och återvänder från nattvilan före tre på morgonen). Så fort eftermiddagens åskoväder av modell större makat på sig snörar jag på mig pjucken och ger mig ut.

Det knastrar under skorna och jag är så gott som ensam i det fuktiga grusspåret. Där någonstans slutar likheterna med min standardrunda i industriparken kring närförorten El Cajons flygplats och Björnöns drömska trollskog. Här behöver jag inte parera hyfsat labila kamphundar som dyker upp från ingenstans. Det finns inget judiskt ungdomscenter som ständigt doftar starkt av majja, ingen tokig tant som vaktar Walmarts parkeringsplats som om den vore hennes egen.

IMG_20160606_203056

Allt väl på Hilton Hässlö.

Här finns bara jag, tystnaden och en halv miljard blodtörstande myggjävlar.

Det är med viss nervositet jag ämnar skaka av mig dammet från den flygmässiga vinterdvalan. Efter att ha låtit fjolårets medlemskap i Västerås Flygklubb på närliggande mikroflygplatsen Johannisberg stilla somna in vid årsskiftet har jag nu istället valt att gå med i Hässlö Flygförening som passande nog huserar på den betydligt större huvudflygplatsen i Västerås. Fördelarna stavas billigare plan som därtill är i bättre skick, en kontrollerad flygplats (vilket en del snarare ser som en nackdel då en godkänd färdplan är obligatorisk) och en årsavgift som nästan är en fjärdedel mot den min forna klubb tar.

Som de flesta klubbar kräver även HFF att en så kallad utcheckning görs på varje plan man ämnar hyra. Detta görs dels för att man själv ska ha koll på planet ifråga och eventuella egenheter som de kanske dras med (i mitt fall fick jag lära mig en udda detalj vid motorstarten som inte funnits på de övriga PA28:or jag flugit med) men även för att planets ägare ska veta att den som flyger är med på noterna och inte fintar höger och går vänster när det ska spakas i skyn. Som en trevlig överraskning togs ingen avgift utöver planhyran ut, alltid något för en budgetorienterad student som undertecknad.

Som väntat kändes det hyfsat ringrostigt när planet lättade och vi tog sikte mot Johannisberg för lite inledande markstudsar. Min instruktör, en gemytlig herre på rätt sida om pensionsstrecket, lät mig värma upp med ett par vanliga landningar innan vi fortsatte med ett par bedömningsditon (det jänkarna klädsamt kallar för ”power off 180”). Kortfattat kan det beskrivas som ett simulerat motorfel där man glidflyger ner och tvingas jobba uteslutande med klaffar och pitch för att hålla rätt fart och höjd innan man tar mark.

DSC_0105

Random plan feat. DA42 – här i klassisk rock´n roll-pose (alltså med ryggen mot publiken). 

Slutligen bad jag att få köra lite branta svängar (i sammanhanget 45 småmysiga grader vilket kan uppfattas som hysteriskt för den ovane) och vi avrundade slutligen med lite stallövningar. En stall uppstår kortfattat när luftflödet över vingen störs och den helt enkelt tappar förmågan att skapa lyftkraft. Det beror allt som oftast på att vinkeln mellan det relativa luftflödet och vingen är allt för stor, gärna i kombination med låg fart. Oftast övas detta genom att man på behörig höjd låter motorn gå på tomgång samtidigt som man tvingar planet att behålla sin höjd. Resultatet blir att farten störtdyker. Några knop före den verkliga stallen infinner sig tjuter en varning innan planet rent fysiskt börjar skaka när det laminära luftflödet kring vingen släpper.

Därefter faller man handlöst.

Den som åkt Fritt Fall på stockholmska Gröna Lund (eller liknande attraktion någon annanstans för den delen) kan föreställa sig känslan. I enmotoriga plan av typen PA28 är en stall lätt att bryta. Man sänker nosen (vilket i sig kan kännas märkligt då man alltså störtar mot marken och instinktivt kanske snarare vill lyfta nosen) för att få upp farten och drar därefter på full gas för att vingarna återigen ska få något att jobba med.

Det här är en otroligt viktig övning och matnyttig att damma av då och då. Jag har själv snackat med studenter som pluggat i andra länder där man aldrig försätter planet i en verklig stall utan istället begår undanmanöver redan när varningstjutet drar igång. Detta är för mig lite märkligt då man ju inte vet hur en stall faktiskt känns och ter sig i verkligheten.

DSC_0106

Trots ATPL-teorin i färskt minne var det bra att friska upp kunskaperna i basala multiengine-kunskaper. Än så länge är allt min kunskap teoretisk så det ska bli gött att få testa hur allt ter sig i verkligheten.

Nåväl, trots skavande ringrost kunde jag glädja mig åt att åtminstone min stallpareringsinstinkt uppenbarligen inte kommit på avvägar under vinterns flygdvala och instruktören var nöjd när vi åter vände mot Västerås flygplats. Förhoppningsvis hinner jag trycka in något privat pass innan det vankas praktisk klassträning på tvåmotoriga Diamond DA42 inom några dagar.

Nervös? Jajemen.
Brutalt peppad? You bet.