Musmarkören, Mälaren och vidunder.

För första gången under en tenta känner jag mig riktigt nervös när musmarkören svävar mot skärmens övre högra hörn och den gråtonade knapp som avslutar provet.

Inte för att jag innerst inne på allvar tror att jag ska bli underkänd. Testet, med en tillåten provtid på 70 minuter, har bokstavligt talat flugit förbi. Jag har betat av 44 frågor i ämnet Air Law på strax över 20 minuter. Rekordtempo. Nästan lite väl snabbt. Det har känts relativt bra, trots att flera frågor känts märkligt formulerade. Kommentarsfunktionen, där man kan påpeka felaktigheter i ställda frågor och även inkassera eventuella bonuspoäng om ens klagosång hörsammas, nyttjas för ovanlighetens skull flitigt.

Jag vet att jag klarar det. Men det är trots allt min sista tentamen av totalt tretton för Transportstyrelsen. Så jag vilar på hanen någon sekund innan jag klickar mig ut ur systemet. Svaret kommer omedelbart.

”Passed”

Längst ned, i ilsket grön text så vass att den får min estetiskt lagda hjärna att blöda, meddelar en ynka textrad att jag klarat av kursen. Mer än så är det inte. Inga pixliga fyrverkerier avfyras till min ära. Ingen synthdoftande trumpet ljuder.

Jag knyter nävarna i en tyst segergest, packar ihop mina tillhörigheter och lämnar det trånga rummet där två andra provskribenter sitter kvar. Det doftar svagt av stress och press när jag stänger dörren. Examinatorn frågar hur det har gått. Jag låter min högra tumme leka flaggstång. Han skakar min hand och säger grattis. Farsan som än en gång agerat chaufför sitter längre ned i korridoren, djupt försjunken i en bok av Per Anders Fogelström. Han tittar upp när jag kommer lufsande, blicken är frågande men utbyts snabbt mot ett leende. Det duggregnar när vi småpratandes lämnar kontorshotellet i Kungens Kurva.

13227393_1085187464871690_4928895804141570253_o (1)

Hyfsat lättad snubbe, här flankerad av sin hyfsat stolta fader. Foto: Hyfsat stolt moder.

Min tenta i Radio Navigation utfördes ett par kvällar tidigare hemma hos en examinator i Åkersberga, norr om huvudstaden. Detta efter att ordinarie provlokal i sista sekunden ställt in och jag tvingats jaga tillgängliga provvakter på Transportstyrelsens hemsida. En efter en tackade nej så det var med stor lättnad jag till slut lyckades få fatt i en som kunde övervaka min skrivning, även om platsen knappast var centralt belägen. Än en gång ryckte farsan in som förare, hedersknyffel som han är. Allt gick kanonbra och testet utfördes vid ett köksbord, med Mälaren och trivsamt fågelkvitter som klädsam fond på andra sidan fönstret.

Jag inväntar fortfarande de exakta resultaten i så väl Meteorology som nämnda kurser ovan. Allt jag vet är alltså att jag godkänts och att jag därmed är klar med teoriblocket. Som belöning för de här månadernas slit kliver jag imorgon bitti på en plåtfågel som för mig till mina drömmars stad – San Francisco. Där hoppas jag göra precis allt förutom att tänka på luftfartsrelaterad teori. Min vän Carl har utlovat stadssafari med fokus på fotografering. Jag tänker äta burritos på mitt favoritställe i den numera hyfsat gentrifierade stadsdelen The Mission och sedvanligt omfamna de vänner jag sedan länge ömt refererar till som ”min andra familj”. En vecka går snabbt. Därefter går flyttlasset till Västerås där den praktiska biten, med fokus på framförandet av flermotorigt flyg, tar vid.

Det har nog inte riktigt sjunkit in än. Att jag är klar med den här djävulskt omfattande teorin alltså. Kanske trillar till slut polletten ned när jag imorgon kliver på förmiddagsflyget till Köpenhamn.

För när jag (förmodligen något sömndrucket) passerar cockpit på väg mot min plats är det plötsligt mer än ett förmodat flygintresse som förenar mig med personerna på andra sidan säkerhetsdörren. Den här gången kan jag spänna fast säkerhetsbältet, luta mig tillbaka och känna hur ryggen sjunker in i stolsryggen av kraften från ett par morrande vidunder som vaknar till liv – och samtidigt veta att jag sedan igår har samma teoretiska grund som piloterna där framme.

Givetvis inte på långa vägar samma praktiska erfarenhet.

Men teorin vi har studerat är densamma. Kanske till och med mer omfattande i mitt fall, lite beroende på när nämnda piloter i sin tur har studerat.

Och det mina vänner, det är en förbannat stor känsla.

 

Annonser