Möten, Aqua och Hamburg.

Det här med märkliga möten i luften börjar bli något av en osökt vana.

På tisdagens gravt försenade flight mellan Köpenhamn och San Francisco hamnar jag bredvid en stadig herre från Schweiz. Vår tänkta plåtfågel har insjuknat och bytts mot en äldre, ytterst sliten kusin vars inre doftar sent nittiotal med allt vad det för med sig i form av halvdann komfort. Det suckas djupt i korridorerna mellan väl insuttna säten som nötts ned av diverse stussar sedan tiden då Aqua låg på topplistorna och VM 1994 fortfarande kändes närliggande i tiden. För att lätta upp stämningen börjar jag och min stolsgranne småprata. Och någonstans över Nordsjön visar det sig att vi är långt från främlingar för varandra.

Men vi tar det från början.

DSC_0039

Traditionsenligt vankades det amerikansk brännboll. Giants mot Cubs. Det blev storpisk.

I januari 2013 befinner jag mig i vintersvalt Los Angeles på affärsresa. Kvällen dessförinnan har jag sagt upp mig från mitt dåvarande jobb. På något magiskt vänster sitter jag redan dygnet senare och sippar islatté på strandpromenaden i Venice, öga mot öga med en marknadsnisse som berättar att han på fritiden gärna spelar trummor i sin villa vid havet några rejäla stenkast därifrån. Mannen med klädsamt saltstänkt hår och Wayfarers säger att han gillar mig och att hans europeiska chef kommer ringa mig.

Jag fattar mest av allt ingenting men sitter likt fan ändå dagarna senare i telefon med företagets europeiska chef och bokar in ett möte i Hamburg. Allt detta sker alltså några dagar efter att jag har bestämt att jag behöver vidga mina vyer, byta bransch och våga göra något annat.

DSC_0040

Dessa två guldklimpar var mina värdar.

Nåväl, när jag samlat tankarna och inser vad som är på väg att ske ställs resan till den tyska hamnstaden in. Jag ägnar minnet minimalt med uppmärksamhet. Tills nu, när slumpen alltså placerar mig bredvid samma herre som jag tre år tidigare alltså skulle ha rest till Tyskland för att skaka labb med. Han minns mig, ler brett och säger att det är tråkigt att det blev som det blev.

Jag svarar att världen är en liten, liten plats.

Vi skålar i våra flygplansmässiga miniatyrglas.

Och jag tänker att det är bra att det trots allt blev som det blev.

I San Francisco är allt precis som vanligt. Jag huserar för ovanlighetens skull hemma hos min vän Carl som bor i sömndruckna Outer Sunset. Här blåser det friskt från ett hav som är allt annat än stilla och vardagslunket är påtagligt. Det passar min pluggtrötta hjärna alldeles utmärkt. Under min första morgon vaknar jag klädsamt tidigt och loggar in på skolans hemsida för att se om betygen för mina sista tentor till slut ramlat in.

Det har de gjort.

DSC_0047

San Francisco, en stad jag förmodligen aldrig tröttnar på.

95% i Air Law, 94% i Radio Navigation och 95% i Meteorology blir min teorimässiga svansång. Jag spricker givetvis närmast av stolthet.

Nu är jag återigen på svensk mark. Under den närmaste veckan ska jag som bekant flytta till Westeros men även lyckas trycka in lite flygtid för att värma upp inför det som komma skall. Skolan har också skickat ut en respektabel hög med information att tillförskansa sig innan allt drar igång på allvar nästa tisdag.

Stay tuned, etc.

Annonser

Musmarkören, Mälaren och vidunder.

För första gången under en tenta känner jag mig riktigt nervös när musmarkören svävar mot skärmens övre högra hörn och den gråtonade knapp som avslutar provet.

Inte för att jag innerst inne på allvar tror att jag ska bli underkänd. Testet, med en tillåten provtid på 70 minuter, har bokstavligt talat flugit förbi. Jag har betat av 44 frågor i ämnet Air Law på strax över 20 minuter. Rekordtempo. Nästan lite väl snabbt. Det har känts relativt bra, trots att flera frågor känts märkligt formulerade. Kommentarsfunktionen, där man kan påpeka felaktigheter i ställda frågor och även inkassera eventuella bonuspoäng om ens klagosång hörsammas, nyttjas för ovanlighetens skull flitigt.

Jag vet att jag klarar det. Men det är trots allt min sista tentamen av totalt tretton för Transportstyrelsen. Så jag vilar på hanen någon sekund innan jag klickar mig ut ur systemet. Svaret kommer omedelbart.

”Passed”

Längst ned, i ilsket grön text så vass att den får min estetiskt lagda hjärna att blöda, meddelar en ynka textrad att jag klarat av kursen. Mer än så är det inte. Inga pixliga fyrverkerier avfyras till min ära. Ingen synthdoftande trumpet ljuder.

Jag knyter nävarna i en tyst segergest, packar ihop mina tillhörigheter och lämnar det trånga rummet där två andra provskribenter sitter kvar. Det doftar svagt av stress och press när jag stänger dörren. Examinatorn frågar hur det har gått. Jag låter min högra tumme leka flaggstång. Han skakar min hand och säger grattis. Farsan som än en gång agerat chaufför sitter längre ned i korridoren, djupt försjunken i en bok av Per Anders Fogelström. Han tittar upp när jag kommer lufsande, blicken är frågande men utbyts snabbt mot ett leende. Det duggregnar när vi småpratandes lämnar kontorshotellet i Kungens Kurva.

13227393_1085187464871690_4928895804141570253_o (1)

Hyfsat lättad snubbe, här flankerad av sin hyfsat stolta fader. Foto: Hyfsat stolt moder.

Min tenta i Radio Navigation utfördes ett par kvällar tidigare hemma hos en examinator i Åkersberga, norr om huvudstaden. Detta efter att ordinarie provlokal i sista sekunden ställt in och jag tvingats jaga tillgängliga provvakter på Transportstyrelsens hemsida. En efter en tackade nej så det var med stor lättnad jag till slut lyckades få fatt i en som kunde övervaka min skrivning, även om platsen knappast var centralt belägen. Än en gång ryckte farsan in som förare, hedersknyffel som han är. Allt gick kanonbra och testet utfördes vid ett köksbord, med Mälaren och trivsamt fågelkvitter som klädsam fond på andra sidan fönstret.

Jag inväntar fortfarande de exakta resultaten i så väl Meteorology som nämnda kurser ovan. Allt jag vet är alltså att jag godkänts och att jag därmed är klar med teoriblocket. Som belöning för de här månadernas slit kliver jag imorgon bitti på en plåtfågel som för mig till mina drömmars stad – San Francisco. Där hoppas jag göra precis allt förutom att tänka på luftfartsrelaterad teori. Min vän Carl har utlovat stadssafari med fokus på fotografering. Jag tänker äta burritos på mitt favoritställe i den numera hyfsat gentrifierade stadsdelen The Mission och sedvanligt omfamna de vänner jag sedan länge ömt refererar till som ”min andra familj”. En vecka går snabbt. Därefter går flyttlasset till Västerås där den praktiska biten, med fokus på framförandet av flermotorigt flyg, tar vid.

Det har nog inte riktigt sjunkit in än. Att jag är klar med den här djävulskt omfattande teorin alltså. Kanske trillar till slut polletten ned när jag imorgon kliver på förmiddagsflyget till Köpenhamn.

För när jag (förmodligen något sömndrucket) passerar cockpit på väg mot min plats är det plötsligt mer än ett förmodat flygintresse som förenar mig med personerna på andra sidan säkerhetsdörren. Den här gången kan jag spänna fast säkerhetsbältet, luta mig tillbaka och känna hur ryggen sjunker in i stolsryggen av kraften från ett par morrande vidunder som vaknar till liv – och samtidigt veta att jag sedan igår har samma teoretiska grund som piloterna där framme.

Givetvis inte på långa vägar samma praktiska erfarenhet.

Men teorin vi har studerat är densamma. Kanske till och med mer omfattande i mitt fall, lite beroende på när nämnda piloter i sin tur har studerat.

Och det mina vänner, det är en förbannat stor känsla.

 

Högsommar, tynar och flygläkare.

Det är högsommar i Stockholm trots att kalendern med knapp marginal lämnat april bakom sig. Jag spatserar längs Norra Hammarbykajen tillsammans med en god vän som precis fått en välbehövlig uppdatering kring statusen kring mitt pluggande. Han tar en kort tankepaus innan han replikerar:

”Alltså… hur många prov skriver du egentligen? Varenda gång vi hörs har du ju antingen skrivit eller ska skriva ett prov?”

Frågan är högst berättigad.

IMG_20160504_151639~2

Mycket nöjd efter att ha fått tillbaka resultaten för Transportstyrelsens tentor i General Navigation (96%) och IFR Communications (95%). Inväntar i skrivande stund fortfarande det exakta resultatet för Meteorology som bör dimpa ner vilken dag som helst. Vid provtillfället får man nämligen bara veta om man blivit godkänd eller ej. Det mer precisa resultatet levereras av ens lärosäte några dagar senare.

Jag har vid ett flertal tillfällen försökt att redogöra för hur upplägget kring den teoretiska delen fungerar, bara för att se hur den lyssnandes blick till slut falnar, tynar bort och dör. Allt under loppet av en dryg minut. Det är helt enkelt ett väldigt komplext system där tester som avklaras sedan följas av likvärdiga tester för andra instanser. Till detta kommer ett helt obegripligt upplägg för när och hur man får skriva prov.

Men för att sammanfatta:

ATPL-teorin består för den som redan har ett PPL (alltså en grundläggande licens för mindre plan) av tretton kurser. Under dessa får man fört och främst närmast på daglig basis beta av ett veritabelt pärlband av små miniprov. Allt avrundas sedan med en salstentamen i respektive ämne som utförs på det lärosäte man tillhör. Detta prov speglar det slutgiltiga provet i samma ämne som därefter skrivs för Transportstyrelsen på så sätt att antalet frågor är detsamma, ämnesfördelningen bland frågorna är identisk och tidspressen likaså. Tanken är alltså att den som klarar skolprovet sedan inte ska ha något problem att gå vidare till Transportstyrelsen och där skriva ett likvärdigt prov i samma ämne, givetvis med helt nya frågor.

Totalt blir det alltså tretton skolprov och därefter tretton prov för Transportstyrelsen. De sistnämnda ska utföras under sex så kallade provfaser. Dessa varar i sin tur fjorton dagar och i varje fas får man teoretiskt sett skriva hur många prov man vill. Först måste man dock så klart ha klarat sina skolprov i respektive ämne så i praktiken betar man av en smärre hög med test vartefter man är klar med sina skolprov. Skulle man bli underkänd på ett prov för Transportstyrelsen får man dock inte skriva om detta i samma fas utan måste öppna en ny.

Hänger du med? Håll i dig, det blir värre.

DSC_0010~2

Tre till böcker har ceremoniellt förpassats till källaren. Ej i bild: den rejäla kloss som tillhör ämnet Meteorology.

Det bör också tilläggas att man inte kan skriva prov när som helst, till att börja med. Man är utelämnad till att examinatorer kan sitta provvakt. I Stockholm finns exempelvis ett företag som håller öppet hus vid ett till två tillfällen per vecka.

Ett visst mått av strategi är därtill inblandat. Att öppna en provfas och därefter enbart skriva ett prov är nämligen närmast ren idioti eftersom man i praktiken då ökar pressen inför de kvarvarande rundorna (minns att man alltså måste öppna en helt ny fas om man misslyckas).

Skulle man nämligen inte vara klar med sina tretton prov efter sex faser nollställs nämligen samtliga prestationer och man får glatt (nja…) gå om samtliga kurser igen vilket även innebär att samtliga 26 prov måste skrivas om. Ponera därför att man spridit ut sina tretton prov över de här sex faserna. Kanske tänker man att det är skönare att ladda upp rejält inför varje prov och skriva ett i veckan. Minska pressen. Ta en paraplydrink i solen. Etc, etc, etc. Nåväl, har man exempelvis skrivit tolv prov på fem faser och sedan underkäns på sitt sista i den sjätte fasen… Då är man stekt. Du måste ju nämligen öppna en ny fas för att skriva om nämnda prov. Men du har ju då redan förbrukat samtliga och tvingas därmed att gå om hela utbildningen.

Alla kurser måste då gås igenom på nytt. Varenda liten miniatyrtenta göras om. Alla tretton skolprov ska skrivas om. Varje tentamen för Transportstyrelsen likaså.

I den sitsen vill man således inte hamna.

För min del torde det vara hyfsat lugnt. Under min första fas skrev jag tre tentor, under den andra fem och i måndags öppnade jag således den tredje. Hittills har jag betat av tre tentor (General Navigation, IFR Communications och Meteorology) och förbereder mig i skrivande stund för ytterligare två – Radio Navigation nu på torsdag och därefter Air Law på måndag. Den sistnämnda blir i så fall min sista tenta. Det är ett ambitiöst upplägg men jag ämnar fullfölja det, inte minst eftersom det vore så makalöst skönt att vara klar med den teoretiska delen innan jag nästa tisdag sätter mig på ett plan till San Francisco för en veckas ledighet i mitt hjärtas stad.

Ikväll genomgick jag för övrigt min årliga läkarkontroll hos min flygläkare i Sickla, söder om Stockholm. Det knackades på knän, kollades syn och hörsel, togs blodprov och urinprov och samtalades om ditten och datten. Allt som allt är jag enligt nämnda läkare ”i riktigt toppskick”. Eftersom jag är lastgammal (34 bittra somrar) är det så klart ett glädjande besked och jag har nu ytterligare ett år innan nästa kontroll.

DSC_0011~2

Fit to fly! Den som är nyfiken noterar såklart att dessa viktiga intyg är relativt blygsamma till sin utformning. Precis som de faktiska flyglicenserna är de i pappersform, lite som mindre nogräknade länders körkort var på den tiden då dina föräldrar hade utsvängda velourbyxor och odlade biodynamiska grönsaker i Närke.

Piloter testas frekvent, hur pass ofta beror på vilken typ av licens innehar samt hur gammal man är. Något generaliserande kan man säga att vi som antingen tränar för eller innehar en kommersiell licens testas varje år tills vi fyller 40 år. Därefter är det två gånger om året för den som flyger som ensam pilot eller årligen för den som flyger i flerpilotssystem. Kraven är också högre för den som har en sådan ”Class 1 Medical” som det så fint heter på europeiska. Den som istället nöjer sig med att flyga enmotorigt och på sin fritid testas en gång vart femte år upp till 40.

Som ett grandiost resultat av den fria marknaden varierar för övrigt prisbilden närmast komiskt mycket mellan individuella flygläkare. Priset mellan den undersökning jag själv idag utförde ligger på mellan 1000 kronor och 3000 riksdaler, lite beroende på vilken doktor jag besöker. Eftersom jag är en driftig herre (läs: sjukt fattig student) ringde jag runt till lite olika läkare i Stockholmsområdet inför min första kontroll och hade turen att hitta en mottagning som ligger på promenadavstånd till mitt hem och därtill är billigast i stan. Så länge han alltså är verksam riskerar jag inte att bli skinnad på årlig basis.

Men allt är ju som bekant relativt.