Papper, körbärsträ och studentlya.

Jag minns det som igår.

Jag skriver på en rad papper och kvitterar ut tre identiska och högst anonyma nyckelknippor. Det är varmt. Solen gassar. Och jag bär långbyxor för att markera att det är något högtidligt som sker där i trapphuset.

Det är den 14 juni 2005 och jag har precis formellt köpt min första lägenhet. Jag går från ett pojkrum med monstruöst stora högtalare i blekt körsbärsträ och blå tapet till en etta på Södermalm i Stockholm där det doftar svagt av lim, målarfärg och kakelfog. Flyttar in gör jag först två dagar senare. Då får jag under två principiellt fördelade timmar tillgång till husets hiss. I den åker min säng, en tidsenligt (fysiskt) tung tv och porslin i flyttkartonger märkta helt ologiska saker som ”julsaker” och ”loppis”. Däremot får min nyligen införskaffade soffa i beige, grovvävt tyg inte plats och får kånkas upp för fem snävt konstruerade våningsplan.

Min mamma, pappa och barndomsvän Andreas hjälper till att bära, köra och packa upp. Det går ganska fort. För de flesta har hunnit samla på sig ungefär lika många fysiska ägodelar som omvälvande livserfarenheter när de är runt tjugo år gamla. Och tur är väl det.

Så börjar historien om mitt första boende.

IMG_20160224_193153

Bästa farsan, här i färd med att fixa födelsedagsmåltid åt undertecknad som alltså tog ett steg närmare graven i veckan. Ej i bild: Morsans (minst) lika förtjänstfulla bidrag till middagen.

Nästan elva år senare ska jag för andra gången i mitt liv flytta. Förvisso högst tillfälligt. I maj går nämligen flyttlasset till en 23 kvadratmeter stor studentlya, ett par rejäla stenkast från landningsbanan på Västerås flygplats. Detta så klart för att på daglig basis slippa nöta runt fyra timmar kollektivtrafik när den praktiska flygningen tar fart.

Med tanke på hur permafrostliknande tillgången till studentlägenheter för tillfället är i Västerås är det här lika oväntat som välkommet. Hade jag varit en vän av vidskeplighet hade jag kanske mumlat något halv hörbart om karma och gudalik tur. Nu konstaterar jag istället att jag är mycket glad över min kommande ångestkvart (bildmaterialet så här långt skvallrar inte direkt om Kardashianskt lyxleverne).

Och det är ju i sig fint.

IMG_20160221_150043

Passade i söndags på att bevittna årets första fotbollsmatch. Hammarby tog emot Syrianska i Svenska Cupen. Även i bild: Bajenfavoriten Pablo Pinones-Arces bakhuvud.

Annars har den gångna veckan mest bestått i allt mer våghalsig djupdykning i två av det avslutande kursblockets fem tegelstensvolymer till hav – Meteorology och Air Law. Det förstnämnda går hittills otippat bra och jag konstaterar nöjt att jag minns en hel del detaljer från den hyfsat gedigna kurs i meteorologi jag genomgick förra hösten. Dessutom känns ämnet ifråga relevant och något som jag kommer ha faktiskt, praktisk nytta av i framtiden. Det gör så klart det något lättare att memorera vilken typ av moln och nederbörd en varmfront för med sig och vilka krafter som vrider (och slutligen balanserar) vindens riktning ju högre upp i atmosfären vi kommer.

DSC_0063

Hello teori!

Air Law är som namnet antyder något mindre romantiskt till sin natur. Hittills har det primärt bestått i att gå igenom en sjujäkla massa information och memorera högvis med fakta, siffror, tabeller och procedurer. Således mycket att ta till sig. Men det går så klart an det med.

En vecka är ju sju dagar lång av en anledning.

 

Annonser

Hjärna, Frankfurt och kungliga.

Vi börjar med det positiva.

Med en dryg vecka att förbereda sig för monstersittningen i Flight Planning & Monitoring valde jag högst medvetet att skruva ner tempot något. I mitt fall innebar det att jag satt runt fyra timmar per dag, tätt omslingrad ämnet ifråga, men alltså kostade på mig lite fritid och möjlighet att vädra min hyfsat överhettade hjärna.

sid-chart-jeppesen

En så kallad SID (Standard Instrument Departure) chart för Frankfurts internationella flygplats. En stor del av ämnet Flight Planning & Monitoring handlar om att tolka kartor som ovanstående, inte helt lätt för den som alltså saknar praktisk erfarenhet av instrumentflygning. När man dock väl fått in snitsen är de ovärderliga rent informationsmässigt och dessutom hyfsat lättlästa.

Nåväl, de testtentor man använder som uppvärmning inför de skarpa tentorna ger ofta en hyfsat god fingervisning i ens svagheter samt styrkor i respektive ämne. Givetvis är inte frågorna identiska men utformningen av respektive test såsom antalet frågor, de kunskapskriterier de anknyter till och inte minst den tidspress man ställs inför är gjort för att likna den verkliga situationen så gott det går. Än så länge har också mina testresultat, undantaget ämnet Principles of Flight, stämt hyfsat väl överens med vad jag därefter åstadkommit hos Transportstyrelsen. Ergo – dessa simulerade prov är sjukt bra träning inför den verkliga tentan.

I undertecknads fall visste jag sedan skoltentan att de mer matematiska delarna satt i ryggmärgen vilket var en tacksam utgångspunkt då en stor del av nämnda prov handlar om just bränsleberäkningar i olika former. Då jag däremot inte sysslat med instrumentinflygning i någon större (läs: noll) utsträckning kändes det däremot lite mindre bekvämt när det på provtentorna dök upp kartor som involverade just rena instrumentprocedurer. En del kluriga meteorologirelaterade frågor tenderade också att sticka upp nyllet ur den virtuella myllan så jag lade en hel del tid på att nöta just dessa två kategorier för att inte sitta där när det väl gällde och ha noll koll.

DSC_0046~2

Passade på att klämma lite på denna best, en Diamond DA-42, som jag kommer flyga senare i sommar.

När dagen väl var kommen steg jag upp i ottan med sisådär tvåkommafem timmar sömn i den mentala ryggsäcken (hello nervositet!) och styrde ett för dagen inlånat slagskepp (kusligt modern Volvo) mot testcentret i Barkarby. Väl på plats öste jag därefter på med ett sjuhelsikes tempo. Med ungefär en halvtimmes marginal (!) till de tillåtna 130 minuterna var jag klar och kunde därför, mot allt vad jag fått höra inför provet, kosta på mig att gå igenom en del frågor för att dubbelkolla svaren och dessutom trycka in ett toalettbesök (två timmars konstant kaffedrickande sätter sina spår), allt medans klockan tickade. Resultatet? 92 solida procent i betyg och ytterligare en ämnesbok som ceremoniellt förpassades till källarförrådet dagen därpå.

DSC_0052~2

Stilstudie i Västerås kebabrullekultur. En dryg halvmeter prima föda, här ackompanjerad av digital underhållning (Netflix). Det bör inte komma som en överraskning att jag typ dog efter att djuriskt ha svalt den här batongen på drygt 10 minuter.

Förra veckan spenderade jag därefter fyra hela dagar i kungliga Västerås där vi i vanlig ordning fick ämnesintroduktioner serverat enligt korvstoppningsmetoden. Det här sista varvet är en rejäl utmaning, med fem ämnen som avhandlas innan det vankas tentor mot slutet av april. Faktumet att jag däremot är två tredjedelar igenom ATPL-teorin och nu kan se den konkreta flygdelen på horisonten är dock jäkligt motiverande i sig.

Mer om mina nya ämnen i nästa blogginlägg.
Håll i hatten, etc.

 

Skyttegravsfeelingen, nudelpaket och Keynes.

Det har varit rena skyttegravsfeelingen den senaste veckan.

Så fort jag tagit mod till mig och försiktigt kikat fram ur mitt Södermalmska skyttevärn har kulorna vinit kring skallen. Därefter har jag åter sjunkit tillbaka i den medietäta lervällingen och återvänt till studierna. Ingen rast, ingen ro.

Vilket osökt för mig in på detta inläggs kärnfråga. För ett av de mer jobbiga inslagen i mitt beslut att bli student i vuxen ålder är faktiskt det svåra i att få andra att förstå hur pass tungt det kan vara att plugga. Jag är själv skyldig till att flertalet gånger stått publik för studerande vänners klagosång.

Nickat.
Hummat oroligt.
Men tänkt att det trots allt inte kan vara så jäkla jobbigt att förkovra sig på heltid.

Jag har slutit ögonen och låtit den inre biografen spela upp scener från mitt tidigare liv. Scener där en ung, ofantligt mycket snyggare version av mig själv (jag kostar på mig mental efterbearbetning a´la Photoshop) dricker kaffe, läser kopiösa mängder svindyr litteratur om forna dagars politiska tänkare, tjabbar med studenter i sovjetliknande aulor och skriver pompöst frustande hemtentor. Kanske öppnar ett nudelpaket. Ölandes och mellan klunkarna förklarar det närmast övernaturliga pluggtrycket för något klart lagom ointresserat popsnöre på Baba Sonic (den legendariska popklubb där jag för övrigt en onsdagskväll i tidevarvet kring Jura-perioden storögt bevittnade det troligtvis enda handgemäng som någonsin kommer uppstå mellan två galanta kvinnor om undertecknads gunst).

IMG_20160123_142448

Pluggpaus i Sjöstan. Snö. Kallt. Mordor. Etc.

Möjligtvis färgas mina tankar en hel del av att det kanske var just så att plugga statsvetenskap i början av 00-talet. Kanske handlar det lika mycket om att detaljerna blivit allt suddigare med tidens gång. Kanske har jag alltså glömt bort hur det egentligen var. Som vanligt ligger nog sanningen någonstans där mittemellan.

Klart är alltså att pilotstudierna är extremt krävande. Utan tvekan det svåraste jag gjort så här långt i livet. Självdisciplin är ett måste, inte minst för mig som slåss det goda slagsmålet på distans. Men som med mycket annat här i livet stavas nyckeln ”motivation”. Och som tur är har 2016 års utgåva av undertecknad just av den varan så att det räcker och blir över.

Så låt mig sammanfatta de senaste två veckorna för er:

  • Tolv dagar.
  • Fyra skoltentor hos SAA i Westeros.
  • Lika många tentor för Transportstyrelsen.
  • En massa tid att socialisera, diskutera Keynes och pimpla öl på det lokala ölsjappet (ba skoja!).

Det fina i kråksången är att studierna och slitet uppenbarligen gett resultat. Under två sittningar i Examinationscenters lokaler ute i traditionstyngda Barkarby samt ett hembesök hos en provvakt i Kristineberg (där en granne adderade viss krydda genom att dra igång ett ambitiöst borrprojekt våningen ovanför ungefär samtidigt som jag satte igång den första tentan) har jag kammat hem fyra godkända prov på lika många försök. Mest stolt är jag över kusligt solida 98 procent i ämnet Performance, ett intellektuellt råkurr jag sett fram emot med skräckblandad förtjusning. Och i sig ett bevis gott nog att verkligen allt är möjligt om man kämpar och ger sig hän. Även för trumslagare från Haninge.

IMG_20160129_131020

Fueled by kaffe. Gevalia/Löfbergs Lila/m.fl. – hör gärna av er för s.k. ”spännande sponsorupplägg”.

Nåväl, kvar återstår monstertentamen i Flight Planning & Management. Trots en på pappret väl tilltagen provtid på två timmar och tio minuter är det erkänt som ett ämne där varje minut räknas. Därför har jag valt att flytta morgondagens tänkta showdown till på lördag och istället dyka upp i Barkarby närmast perverst förberedd.

Likt en sheriff i gryningen.

Fast där den rykande puffran bytts ut mot en vältummad Jeppesens Student Flight Manual, sifferbibeln CAP697, tre blyertspennor, två (!) linjaler, fyrkantsplotter, illrött suddgummi, sjukt analog flygdator och räknemaskin från Texas (om man får tro varumärket).

Allt ledigt hängandes från hölstret.