Hästen, bank och hembesök.

Det fanns inte så värst mycket mer att göra än att snabbt som attan ge sig upp på hästen igen.

Med ett par dagar och en helg (konceptet helgledighet finns inte längre i mitt vokabulär) som buffert innan min första provskrivning skulle gå av stapeln var det helt enkelt bara att begrava sig i pluggande igen. Jag sockrade med Bajens sista hemmafajt för året (en hyfsat tippad förlust mot Champions League-frustande Malmö) och tog därefter på tisdag morgon färjan över kanalen till en välbekant provskrivningssal – mina föräldrars lägenhet i Hammarby Sjöstad.

Examinatorn dök upp på utsatt tid, smällde upp en medtagen laptop och innan jag visste ordet av var det första provet igång. En halvtimme senare var det avklarat med godkänt i betyg och jag tog en kort paus innan nästa prov hamrades av – även det med godkänt betyg. I det här skedet får man nämligen bara veta om man klarat provet eller inte, den exakta procentsatsen får man gräva fram via sitt lärosäte.

Trots godkända prover i så väl Human Performance & Limitations samt Mass & Balance grämde jag mig något över en balansuträkning jag förmodligen feltolkat och därefter gått tillbaka och ändrat i efterhand (trots att min ursprungliga metod och svar förmodligen var rätt). Jag skrev hur som haver en anmärkning på frågan som minst sagt alltså var vidöppen för feltolkning och nu är det alltså upp till Transportstyrelsen att fria eller fälla. Enligt min examinator har det blivit bättre på senare år men fortfarande förekommer frågor i den bank som används där till exempel fler än ett svar är rätt eller, dock mer ovanligt, svaren till och med är direkt felaktiga. Det senare hade jag åtminstone turen att inte stöta på.

DSC_0521-2
Firade framgångarna med tjeckisk humlekultur på finfina Babajan. 

Jag har fått en del frågor angående just provskrivningsförfarandet så jag tänkte kosta på mig att bena ut en del frågetecken. I stora drag fungerar det likadant över hela Europa, en effekt av den europeiska luftfartsmyndigheten EASA:s harmoniseringsiver.

Nåväl, det skrivs totalt tretton stycken prov. Varje prov föregås av ett minimum antal undervisningstimmar som ska ske på plats i en faktisk skolmiljö. Vid slutet av varje kurs måste eleven klara en så kallad ”mock exam” vilket är ett prov som imiterar Transportstyrelsens faktiska prov på så sätt att antalet frågor och ämnesfördelningen mellan frågorna är detsamma. Klarar man det här provet lyser en lampa hos Transportstyrelsen och man får glad i hågen pröjsa 800 kronor för att få skriva ett ”riktigt” prov.

Det här, slutgiltiga provet sker inte, som man kanske kan tro, hos Transportstyrelsen. Istället har myndigheten utbildat ett antal examinatorer som tar sig an förfrågningarna. Vissa åker runt till skolorna och har givna dagar då de håller hov. Det finns också ett testcenter i Barkarby utanför Stockholm som håller öppet ett par dagar i veckan. Eller så har man sån pass tur att man får tag i en examinator som till och med gör hembesök, vilket alltså skedde i mitt fall.

Och det här låter ju inte så krångligt.

Kruxet är att EASA även bestämt att samtliga prov ska utföras under så kallade faser. Från och med att du sätter dig ned med ditt första skarpa test så har du totalt arton månader på dig att klara samtliga prov. Men du kan inte skriva de här proven när du vill eller hur du vill. Istället ska samtliga prov (och eventuella omprov, i teorin har du fyra försök på dig per ämne och kuggar du fyra gånger får du göra om hela ATPL-teorin, tretton kurser) utföras under totalt sex faser som var och en är fjorton dagar lång. Den som utrustats med grundläggande matematikkunskaper räknar alltså hyfsat enkelt ut att det inte går att endast skriva ett eller ens två prov per fas, då räcker ju inte antalet faser till. Därför gäller det att läsa så pass många kurser som möjligt parallellt och därefter sätta så många prov som möjligt under en efterföljande testfas på två veckor.

Sumpar du ett prov får du inte skriva om det i samma fas utan måste öppna en ny. Återigen, med endast sex faser tillgängliga är det lätt att räkna ut att det alltså inte går att skriva särskilt många omprov. Jag kan tycka vad jag vill om det här systemet, det uppmuntrar knappast till kvalitativ inlärning. Men det är det regelverk som finns och som man alltså måste förhålla sig till som pilotstudent i Europa.

Nu har jag i skrivande stund arton timmar och tjugosex minuter på mig att ladda (plugga) inför veckans tredje tentamen som sker imorgon bitti i kulturmetropolen Barkarby. Skänk mig gärna en tanke när du står i morgonrock och brer ostmackor till det stilla puttrandet av kaffebryggaren.

För då kommer jag alltså att göra precis ingenting av det du just då gör.

Annonser

Bättre, förkyld och självförtroendet.

Förutsättningarna kunde helt klart ha varit bättre.

När jag anlände i ett morgonfruset Västerås i måndags var jag inställd på två dagars högtryck, ivrigt bolstrat av den tyska förkylningsmedicin min vän Silja införskaffat för tre år sedan och sedan under ceremoniella förhållanden skänkt undertecknad. Jag var, för att tala klarspråk, överjävligt förkyld. Med det i åtanke gick det ändå otippat bra.

Fyra testtentor avhandlades, två per dag. En del kurskamrater har redan valt att modifiera sina kurser och därför var vi inte full styrka som skrev samtliga tester. Först ut var Principles of Flight, en fysiktung del där jag kuggade med minimal marginal. Det kändes minst sagt tungt men jag var åtminstone i gott sällskap – av sju testdeltagare skrev fem underkänt. Däremot var bara en av dessa elever så pass övertänd att han tog beslutet att samma dag skriva om provet.

Det behövs väl knappast tilläggas att den personen var jag. Men mer om detta senare.

DSC_0517~2
Plugg featuring citrusfrukt.

Efter en sorlig lunch bestående av en mikromatlåda, ett resultat av min nyligen korrigerade ekonomiska verklighet, var det dags att ge sig i kast med nästa test – Human Performance & Limitations. Här gick det desto bättre och jag kunde knalla ut ur datorsalen drygt fyrtio minuter senare med ett godkänt resultat i ryggen. Efter detta följde en period av väntan innan jag alltså gav mig på en omskrivning av morgonens prov. Samma ämne, nya frågor.

Någonstans i feberdimman tyckte jag att det var lika bra att ha det avklarat. Det var, med facit i hand, ett korkat beslut. Jag skrev denna gång ett något sämre resultat och lämnade hangaren med självförtroendet några våningar under markytan. Något otippat sov jag fantastiskt bra den natten.

DSC_0519~2
Om ett drygt halvår är det dags att sätta sig i denna best!

Två prov stod på tur dagen därpå. Först ut var långköraren Aircraft General Knowledge, där man testas på allt från elsystem och motorer till trycksättningen av kabiner och hydraulik. Kort sagt, ett himla vitt område som också avspeglas i mängden frågor – fler än 80 stycken. Efter lunchen drogs miniräknarna fram för en sittning med Mass & Balance. Båda dessa ämnen gick finfint, i synnerhet det senare där jag inkasserade hela 96% rätt. När övriga elever sedan droppade av för att ta sig hem till sina respektive hörn av landet fick jag stanna kvar någon timme för mitt möte med kursledaren och läraren för ämnet jag kuggat två gånger dagen dessförinnan. Här fick jag reda på att jag utöver lite extra lärartid (som givetvis kostar skjortan) även skulle tvingas betala för mitt kommande omprov, som dessutom var mitt näst sista då antalet tillåtna skrivningar är fyra. Ingen av de två senare detaljerna hade yppats innan mitt beslut att omedelbart göra ett omprov dagen innan.

Hade detta påverkat mitt beslut? Kanske.
Var det fortfarande mitt beslut att ta om provet samma dag? Absolut.

Och då får man stå sitt kast. Även om den extra pressen som nu lagts på mina axlar och därtill kostnadsaspekten irriterade mig hela vägen hem till Stockholm. Men, som idel kloka personer i min omgivning har påpekat, nu gäller det att se till det positiva och fokusera på de tre skarpa prov som ska skrivas för Transportstyrelsen under kommande vecka. Preliminärt ser det ut att bli av på tisdag och lördag.

Plugghatt på, socialt leverne on hold.

DSC_0512
Det blir en och annan pensionärspromenad runt kanalen för att vädra hjärnan. Då kan man just nu se sådana här tjusiga vyer.

Tickande, balsaträ och dimman.

Med en tickande förkylning under västen är jag tillbaka i Västerås.

På morgontåget från Stockholm (som jag för övrigt min vana trogen varit på tok för tidig till) träffar jag av en ren slump en nära vän som förvånad slår sig ned mittemot mig. I takt med att ett höstvackert Mälardalen sveper förbi i etthundrafemtio blås utanför fönstret rinner timmen ledigt iväg. Han är på väg för att ordna de sista detaljerna kring ett nytt jobb, efter några år av velande. Jag är på väg till skolan som i sin tur förhoppningsvis leder mig i riktning mot ett nytt, annorlunda liv. Och någonstans där mitt i allt, längs rälsen mot gurkornas stad, finns en symbolik som är oerhörd.

DSC_0497
Klassrumshäng. Jag lobbade friskt för att ”livet” skulle få en egen bulletpoint under ämnet ”illusioner” men röstades bestämt ned.

DSC_0502
Västerås flygplats, här smakfullt återgiven inifrån en hangar. Konst, etc.

Efter ett par månader av hemstudier har det blivit dags för upploppssträckan mot Transportstyrelsens slutprov. Under det här blocket läser jag som bekant fyra kurser och på tre intensiva dagar går vi en sista gång igenom respektive ämne. Det surrar från projektorn i klassrummet, balanseras frenetiskt med flygplansmodeller i balsaträ och ritas formler på tavlan. Och det redan knökfulla mentala förrådet fylls på med lite mer information.

Mina vänner Anna och Markus öppnar ännu en gång sitt hem för mig. Tacksamt, inte minst med min senaste skräckvisit hos ”jag-använder-barfotalöpskor-när-jag-vill-leka-i-parken”-mannen i färskt minne. Jag tar plats i ett rum som till vardags tillhör en något yngre medborgare och därför som sig bör är inrett med diskokula i skrevhöjd, en världskarta av större mått och rikligt med Star Wars-leksaker.

På morgonen är det bitande kallt på vägen till skolan. Torghandlarvantarna som må passa utmärkt på valfritt hipsteretablissemang längs Södermalms ringväg ser hånfullt på i takt med att mina fingrar förvandlas till klarröda små prinskorvar. Mälardimman ligger tät och i takt med att tvåans busslinje letar sig allt längre bort från Västerås glesnar antalet passagerare stadigt. Vid det sydvästra hörnet av flygplatsen är jag siste man av.

IMG_20151015_085302
Morgondimman och stridsflyg på piedestal.

Till helgen är jag till baka i Stockholm men redan nästa vecka återvänder jag för två dagars provskrivning. Den gången handlar det dock inte om skarpa prov utan de test som skolan själv utför för att se om vi anses kloka nog att släppas iväg till Transportstyrelsen för de verkliga proven. Den som inte får grönt ljus får därför heller inte skriva de verkliga proven. Testen i sig ska likna de skarpa förlagorna på så sätt att de har samma mängd frågor och följer samma ämnesfördelning. Däremot är frågorna annorlunda och gamla studenter jag rådfrågat har förklarat att skolproven är tuffare än de man sedan ställs inför när det verkligen, verkligen gäller. Vilket ju på ett sätt är både logiskt och bra.

Wish me luck, som jänkarna säger.

DSC_0485
Inte alla har vänner som ger en peppande gåvor! Ovan idel grejer relaterat till ett visst flygbolag som jag råkar ha en hyfsat varm relation till…

DSC_0461
…och här en finfin modell på samma flygbolags gamla jumbojet. Den senare en gåva som kom med flygpost (hö hö) hela vägen från den amerikanska västkusten. Tack Carl och Sam.