Bantning, underhållning och kvinnohat.

Som gammal kvällstidningsräv vet jag ju en del om hur folk funkar. Man vill ha listor, tips på bantning, bilder på folk som är kända mest för att de är bra på att vara kända (ett mysterium dagens fysiker samt filosofer är överrens är svårare att knäcka än ett botemedel för cancer) och lättsmält underhållning. Mycket av det här kan jag så klart inte bjuda på i min blogg. Men dagen till ära (det är söndag) tänkte jag smälla till med något så pass avslappnat som lite video- samt radiomums, givetvis med koppling till undertecknads strapatser.

Först ut är en videosammanfattning av sommarens flygäventyr i och omkring San Diego. Det är inget Strindbergskt drama med tvära kast och kvinnohat i kvadrat utan snarare en lättsam historia som klockar in på strax över tre minuter. I sann klickfiskarstil har jag slängt in en bild på en (1) hund. Varsågoda, etc.

Häromdagen blev jag på den virtuella ankdammen Twitter kontaktad av en producent på Sveriges Radio som via djungeltrumman hört att jag var en baddare på det här med flygbonusprogram och leverne på flygplatser i största allmänhet.

”Vi söker typ en George Clooney a ´la Up In The Air”, förklarade producenten.
”Jag är inte George Clooney”, svarade jag sanningsenligt.

Efter lite konverserande var producenten ändå övertygad om att jag passade in i programmet i fråga – P1 Stil – som denna vecka fokuserade på fenomenet flygplatsen. Under en kopp kaffe på morgonkvisten kom vi att snacka lite om kanske främst mitt forna liv som en luftrummets affärspendlare vilket kändes lika delar vemodigt (självklart kan jag sakna de frekventa flygturerna i tjänsten) som kul (det är sällan man får nörda loss totalt i etern). Hur resultatet blev kan ni höra här (eder heliumröst brakar igång kring 23 minuter in i programmet): http://t.sr.se/1O2eutX

Trevlig söndag på er.

Annonser

Pappa, dagarna och sprakar.

”Det är en fin väg det här.”

Pappa nickar mot asfaltssträckan som leder in i vad som kan uppfattas som en evighet av envis sensommargrönska. Vi har vid det här laget avverkat kanske en fjärdedel av sträckan mellan Stockholm och Västerås. Vägen är rak och relativt fattig på rikedom i form av abrupta händelser. Så vi börjar prata. Mest pappa, vilket inte tillhör vanligheterna. Inte för att han är en tyst person (det är han inte). Utan för att män i hans generation verkar prata om allt förutom det man kanske allra helst borde prata om.

Men nu pratar han. Om hur han känner inför den dag då han hänger av sig målarkläderna och blir pensionär. För vad gör man då? Hur fyller man dagarna med innehåll när det ofrivilliga morgonlarmet plötsligt blir högst frivilligt?

Vi pratar om vänner som inte längre hör av sig. Huset i Åkersberga som såldes innan jag kom till världen. Varför det förmodligen inte är en god idé att köpa en tjugo år gammal Audi TT Quattro. Jävlar vad vi pratar.

Jag tittar upp på molnen som hänger tunga på himlen ovanför oss.

”Det löser sig farsan. Det löser sig.”

DSC04031
Maximal post-flight nöjdhet.

Molnen är inget dramaturgiskt grepp utan spelar en central roll i den här berättelsen från dagen som passerat. Vi är på väg till Västerås för att flyga. Jag har egentligen planerat en nätt liten tur över Stockholm men inser i takt med att nämnda molntäcke blir allt mörkare att det får skjutas på framtiden. Väl framme i gurkornas stad är dock det lokala vädret mer inställsamt och snart rullar vi ut längs den smala taxibana som förbinder hangaren med Johannisbergs enda rullbana.

Planet lyfter nästan väl villigt från marken, som om hon ivrigt vill återförenas med himlen hon lämnat två dagar tidigare (enligt loggboken). Vi stiger och viker av västerut mot Köping där vi på nytt byter kurs. Hjälmarens svartblå vatten passerar under oss. Katrineholm. Mariefred. Små sjöar, vattendrag och skog. Kraftledningar och tågräls.

Och skog.
Skog, skog, skog.

Blott de som aldrig sett Sverige från ovan kan nog på allvar tro att vi inte får plats med fler invånare i det här landet.

Vi vänder tillbaka. Eskilstuna tornar upp sig, växer större och är till slut en stormande insjö av cement, tegel och asfalt. Vinkar här imaginärt till min morbror Kent som bor någonstans under oss. Enligt farsans initierade uppgiftslämnare (mamma) är varken han eller hans fru Eva hemma. Det struntar jag i och vinkar ändå. Det sprakar till över radion och Västerås kontrolltorn pockar på uppmärksamhet. En vänlig röst från tre mils avstånd leder oss med öm hand tillbaka mot Johannisberg, via rapporteringspunkt Vikhus där jag ombeds byta radiofrekvens inför landning. Jag önskar ”good day”, får ett kvickt ”bye” i retur och lämnar den anonyma rösten på andra sidan Mälaren. Trafikvarvet är tomt. På marken väntar ett annat plan tålmodigt på sin tur medan vi går in för landning.

Minuterna senare står vi på backen, framför hangaren.
Jag, farsan och planet.

”Det var en fin landning det där. Jag är så stolt över dig ska du veta”, säger han.

Jag vill nog allra helst säga tack. För allt. För att han varit en asbra farsa. För att han som tonårig punkare lät mig spela trummor i mitt sovrum (vilket måste ha låtit förjävla högt om man ska tro grannen som roat konstaterade att jag vid minst två tillfällen fått deras barn att gråta i tron att min rytmiska ”talang” i själva verket var hin håle själv som återuppstått). För att han och morsan utan att blinka stöttar mig när jag nu frivilligt går från en trygg karriär till en annan, betydligt mer osäker tillvaro.

Men det gör jag inte. Jag mumlar något om ”överdrivet responsiv kontroll” och om hur landningen kunde ha varit lite vassare, lite rakare. När allt som krävts var ett simpelt ”tack”.

Som sig bör en man av min generation.

Knakar, baksäte och polletten.

Det knakar till om luftmadrassen.

Jag ligger på golvet i mina föräldrars vardagsrum med god utsikt över en diskmaskin och en vägghylla där tre kokböcker och ett alster om yoga byggt bo. Det nattliga ljuset från en sommar som inte riktigt gett upp strilar in genom gardinernas mellanrum och vrår. Och jag kommer att tänka på vad min vän Matt berättade för några år sedan. Om hur han köpte en bil och drog till Kalifornien, började plugga till pilot och delvis fick allt att gå ihop ekonomiskt genom att sova i baksätet på sin bil under något år. Det är hängivenhet det, tänker jag och ser mig omkring.

DSC_0416~2
God natt.

Jag sover förvisso inte i något baksäte (mest för att jag inte har någon bil) men likväl på soffor och välvilliga bekantas golv. Av samma skäl som Matt gjorde för tio år sedan.

Det knakar till om luftmadrassen.
Och jag somnar.

Med snart två och en halv vecka in i teoribiten vågar jag mig påstå att jag börjar få grepp om vad jag har att vänta mig de närmaste nio månaderna framöver. Av fjorton kurser inleder jag med fyra som läses parallellt. Airframes and Systems (vilket är precis vad det låter som, grundlig genomgång av i princip allt i ett plan – från hydrauliksystem till vingar), Mass and Balance (mycket fysik och beräkningar), Principles of Flight (mer fysik och teori om de krafter och faktorer som får oss att lämna marken) och Human Performance and Limitations (om vår egen fysik och hur vi påverkas som piloter). Hemstudierna går än så länge bra. Det är förvisso sjukt mycket att läsa och tempot är minst sagt högt. Och inte särskilt sällan har jag suttit med en ekvation och bara försökt stirra ut den i brist på bättre. Men så trillar till slut polletten ned i det mentala skrinet. Man förstår! Och det är en himla fin känsla.

DSC_0382~2
En del av skolans Cessna 172-flotta.

Mellan varven (i stort sett varje dag) skriver jag ett par minitentor som antingen skickas in elektroniskt till mina lärare i Västerås eller automatiskt rättas. Tanken är så klart att dels repetera saker in absurdum för att det någonstans ska fastna, dels att visa att man hänger med i den ytterst ambitiösa studieplanen. I mitten av oktober är det dags för den första tentaomgången. Till dess har jag en del läsande att göra.

Och en del soffor att bekanta mig med.

DSC_0417~2
På´t, ba på´t.