Catalina, beskedliga och buffelburgare.

När jag frågat lokala förmågor var jag bör flyga innan jag drar hem så har ständigt ett namn återkommit: Catalina. Med sin officiella slogan ”The Airport in the Sky” kanske det inte är så svårt att förstå varför i stort sett alla fått något vått i blicken när de diskuterat inflygningsvinklar, överjävliga kastvindar och hur många plan som kraschar där varje år. Med det sista i åtanke bemödade jag mig inte att berätta för min ömma moder vad jag planerade härnäst.

DSC_0311~2
San Diegos kustlinje från 75 meters höjd.

DSC_0324~2
Kortvisit på Brown Field. En minut åt fel håll och du är i Mexiko.

Att jag skulle ut till Catalina, som ligger beläget runt åtta mil ut i Stilla Havet från Los Angeles solkyssta strandlinje, var alltså bara en tidsfråga. Dess läge gör dock att det allt som oftast är omgärdat av ett tjockt, hyfsat förrädiskt molnlager som sätter punkt för eventuella nöjesflygningar. I lördags visade dock väderrapporten på en lucka under eftermiddagen och jag tog det som ett tecken. Smög upp längs kusten mot Los Angeles, steg till beskedliga 8500 fot (för att ha lite spelrum ifall jag skulle drabbas av ett motorfel och tvingas glidflyga till närmaste landningsstråk) och satte kurs rakt ut över öppet hav. Flygledaren tackade för sig och bad mig kontakta den lokala frekvensen som visade sig vara mer likt ett riktigt kontrolltorn än en vanlig trafikfrekvens.

DSC03839
Catalinas rullbana…

DSC_0319~2
…och de beryktade molnen i bakgrunden.

Flygplatser som saknar utbildade flygledare har trots detta ibland ändå amatörer på plats som delar ut vad som kan liknas vid råd som man dock ej egentligen behöver följa. Ibland saknas folk på marken och då pratar man direkt med andra piloter i området vilket ibland leder till viss kalabalik. Hur som haver, snubben i kontrolltornet var duktig och gav mig en massa matnyttig info om annan trafik i närheten och avrundade med en skarp varning för ”strong downdrafts ahead of runway”.

Catalinas enda rullbana är i bedrövligt skick, med diverse hål och ojämnheter längs den 914 meter långa asfaltsbanan. Fältet i sig är insprängt på toppen av en klippa vilket gör att du bokstavligt talat kraschar in i en bergvägg om du kommer in för lågt samt slängs ut i tomma intet om du inte bromsar i tid. Som extra krydda lutar djävulskapet vilket gör att det är nedförsbacke åt det ena hållet. Landningen gick i alla fall finfint och jag taxade in, parkerade och åt buffelburgarlunch med fin utsikt över den bergiga ön. Den rikliga tillgången på hårig indianhäst kommer sig av att det på 1940-talet spelades in film på ön och någon överambitiös regissör importerade detta maffiga kreatur för maximal effekt. Därefter gick produktionen i konkurs och filmteamet lämnade Catalina, dock utan nämnda djur i släptåg. De har sedan förökat sig och är nu en lokal delikatess, allt som oftast i form av amerikansk fine dining (=hamburgare).

DSC_0316
Buffelburgare. Smakade hårigt.

Köpte lite presenter åt mina päron, gjorde ett gäng start och landningar för att få maximal valuta för landningsavgiften på 25 dollar och satte sedan kurs tillbaka mot fastlandet.

Vakna läsare har förmodligen noterat hur överjävligt less jag är på El Cajon och därför blev jag sjukt glad när jag på söndagsmorgonen vaknade upp och tittade på väderleksrapporten för norra Kalifornien. Efter att i stort sett ha rapporterat busväder under flera veckors tid dansade nu meteorologen soldans kring San Francisco med omnejd. Jag kippade efter andan, ringde min kanske bästa vän Miranda och sa att jag var på väg. Hon vrålade likt en olympisk best i drygt sextio sekunder och jag tog det som ett ”jag hämtar dig på flygplatsen”.

DSC_0329
Oaklands flygplats. Söndag. Ett jäkla drag, etc.

DSC_0330
Kiki mötte upp och var rejält i gasen.

DSC_0332
Efterlängtad samt välförtjänt öl efter landning.

San Francisco är något av ett andra hem för mig. Jag har besökt staden runt trettio gånger sedan min västkustmässiga oskuld rök veckorna efter studenten år 2001. Ingenstans känner jag mig så hemma som där. Därför är givetvis en landning på San Franciscos flygplats (SFO) en dröm. Med landningsavgifter på 190 dollar och parkeringsavgifter från helvetet fick jag nöja mig med konkurrenten på andra sidan bukten – Oakland International, ett välkänt namn för de som flugit till San Francisco med Norwegian. Flygningen på väg upp gick via inlandet och var en hyfsat långtråkig historia på över fyra timmar. Hade abnormalt god medvind och ville snåla på soppan för miljöns skull så jag puttrade fram i drygt 90 knots men flög samtidigt fram 120 knots i timmen över marken, tackvare nämnda stjärtblåst.

Landningen på Oakland var mäktig. Det blåste utav bara fasiken med kastvindar på upp till 20 knots. OAK har tre rullbanor och dubbla kontrolltorn för att separera trafiken. Jag fick en rak inflygning och hade ”The Bay” på vänster sida och Golden Gate rakt framför nosen när jag tog mark på 28L. Taxade in, tog en kaffe i den privata terminalen och blev sedan upphämtad av en något överpeppad Miranda samt jycken Kiki som skällde lik en valp på holländskt socker.

Videobevis på att jag landat på OAK. Mycket stolt, gränsande till storhetsvansinne.

Nu chillar jag i min plastfarsas nya hus, dricker en stilla eftermiddagsöl och överväger att aldrig komma hem. Livet alltså.

Vilken grej.

DSC03721-2
Får en del frågor om planet jag flyger. Här är i alla fall de instrument jag använder mig av. Har investerat i en separat gps-enhet och använder min iPad som backup-enhet till planets eget system (färgskärmen i mitten). Allt som allt en fröjd att flyga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s