Blickar, kopulera och motorbränder.

När jag blickar tillbaka på mitt förra inlägg är det som att läsa ett eko från en avlägsen dröm.

Jag minns knappt att jag skrivit texten men har ett suddigt fragment att konsultera, ett fragment där jag sitter halvsovandes på San Diegos flygplats med en bagel i handen, en kopp blaskigt kaffe och en yoghurt på bordet bredvid. Flygningen hem är en liknande historia. Små bitar av en berättelse som tog runt sexton timmar. En flygvärdinna som log, en stol som blev en säng och en drink som ville vagga mig till sömns men ej mäktade med ens det.

Efter en avslutande vecka på jobbet tackade jag för mig, fick en pilotkostym med misstänkt hög fetischfaktor i gåva av mina arbetskamrater och sprang Midnattsloppet kvällen därpå med fjäderlätt steg. Och allt har lett fram till den här veckan då jag börjat på min nya skola.

DSC_0391~2
Stämningsbild från mitt Airbnb-boende i Westeros. Myspys för endast 290 kronor natten. Ej i bild: Märkligt tortyrredskap i trä på väggen. I bild: Utskrift av nallebjörn. Ergo: Jag sov med båda ögonen öppna. 

DSC_0390~2
Min värd beskriver detta som ”en restaurang för den som verkligen gillar mat”. Jag beskriver detta som ”your typical förortspizzeria”. OBS! De hade Hawaii. 

Nu sitter jag här, i en lägenhet i någon gudsförgäten del av Västerås. Lägenheten luktar svagt av sopor, bebos av en värd som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma i det eleverade stallet och påminner mest av allt om det kärleksbarn som skulle uppstå om ett svettigt pojkrum skulle kopulera med ett behandlingshem för ungdomsmissbrukare. Men billigt är det och priset matchar ungefär vad jag kan betala med min nya inkomstprofil (cirka noll riksdaler före skatt). Någonstans fnissar jag inombords över den standardmässiga resa som skett på blott ett par år. Från jobbresor med egen svit på Four Seasons i Beverly Hills där jag tjötade med en drängfull Sean Penn vid bardisken till en skitig hyresrätt i Skallberget där jag mest av allt pratar med mig själv i brist på bättre.

Men skolan är så här långt fantastisk.
Och det är ju det viktiga i sammanhanget.

DSC_0382~3
And so it begins.

Efter gårdagens korta introduktionstimme som mest förde tankarna till svunna tiders upprop på universitetet kom vi idag igång på allvar. Först ut är nio månader så kallad ATPL-teori (Air Transport Pilot License) där man läser fjorton ämnen, med tentamen i tretton. Dessa är i sin tur fördelade över tre block á tre månader. Varje block består av en veckas introduktion med dagslånga föreläsningar och följs av drygt två månader hemstudier med diverse kontrollprov. Därefter återvänder man till Västerås (där skolan alltså huserar) för ett par veckors kombinerat uppsamlingsheat och provförberedelser. Därefter skriver man prov för Transportstyrelsen. Denna formel upprepas sedan två gånger till innan man är färdig (såvida man alltså passerar nålsögat).

DSC_0399~2
Finbesök på Västerås flygplats. En DC-3 i toppskick!

DSC_0400~2
Hon kallas ”Daisy” och flög en gång i tiden av SAS. Idag är hon föreningen Flygande Veteraners ögonsten.

Hela dagen var vikt åt Airframes and Systems samt Powerplants. Klassrummet var till skillnad från igår fullt vilket beror på att det inte bara var vi helt gröna krigare som dykt upp utan även elever som redan är i full gång med ATPL-teorin. Kanske är det nyhetens behag men jag tyckte att i princip allt var sjukt intressant. En av mina stora farhågor har annars varit att jag med min självbild som taktfast estet och halvt (läs: helt) misslyckad rockstjärna inte lockas av traditionellt maskulina ting som motorer och teknik.

Men det kan snarare alltså härledas till en lite småvrickad självbild. För det här är sjukt spännande (vilket jag kände redan under PPL-utbildningen i våras) och det blir inte mindre roligt av att vi nu fokuserar betydligt mer på jetplan med allt vad det för med sig i form av hydrauliksystem, jetmotorer och komplexa flygplanskroppar. Men det är mycket fakta som ska stuvas in i hjärnan på kort tid och mot slutet av dagen gäspades det en del i salen. Jag var personligen fortfarande skakig efter endorfinkicken som kommit mig till skänks innan lunchen då jag och min nya study-buddy Ali fick sätta oss i skolans Boeing 737-simulator och uppleva påhittade (men högst realistiska) motorbränder och kabintryckfall. Nu vet jag (och därmed även du) att jag har fem sekunder på mig att ta på mig min syrgasmask (för övrigt misstänkt lik den Bane i Batman-rullen kör som kombinerat munskydd och röstförvrängare) eftersom jag och övriga i planet sover sött efter cirka tio sekunder om kabintrycket tokdyker på marschhöjd.

Imorgon är det inte bara en utan två kurser som ska sammanfattas muntligt.
Här går det undan.

DSC_0394~2
SAA:s 737-simulator. Typ det fetaste tv-spel du kan tänka dig.

DSC_0396~2
Det brinner! Typ!

DSC_0398~2
Här satt jag sekunderna tidigare och psykopatflinade av ren lycka. 

Annonser

Timmar, stendöd och Vegas.

Låt oss beta av det viktigaste först.

86,5 timmar blev det, allt som allt.

DSC_0337~2
Så här kan man också bo.

När propellern stängdes av igår kväll på Gillespie summerade jag de timmar som jag flugit in under den här resan. Lite av en besvikelse var det. Inte för att jag förväntat mig mer (snarare tvärtom) utan för att en ynka dag till genererat runt femtusen spänn i cashback av min flygplansägare som lovat 15 procent rabatt om jag lyckades flyga in 90 timmar under perioden. Nu fick jag nöja mig med 10 procent. Övervägde att ta 3,5 timmar i trafikvarvet kvällen till ära men såg vid det här laget närmast dubbelt och beslutade mig för att käka middag nere vid Ocean Beach med min vän Matt istället.

DSC_0339
Röda mattan rullades ut på Fresno international.

Det har varit ett par rejält turbulenta dagar, i fler bemärkelser än den mer uppenbara. Flygningen från Oakland gick fint. Mellanlandade på Fresno International för att fylla på bränsle och hade flax på vägen mot Las Vegas då jag gavs tillåtelse att flyga rakt igenom en hel hög militärzoner trots att dessa var ”heta” (vilket innebär att de för tillfället används för träning). Detta sparade mig någon timme i flygtid vilket passade mig utmärkt eftersom jag inte ville landa för sent i Las Vegas. När jag dock kom ut på den östra sidan av Sierra Nevada var radion stendöd på grund av den massiva radioskuggan och när det väl rasslade till i etern ville ingen flygledare veta av mig. Jag kastades omkring mellan drygt fem controllers innan någon kände igen mig och jag guidades in till Las Vegas North där det blåste utav bara fasiken. Tog tillfället i akt att öva lite sidvindslandningar innan jag rullade mot parkeringen. Fick skjuts till mitt närbelägna hotell av en närmast övertrevlig herre på plattan, checkade in och somnade (nästan) på sängen.

Men är man i Vegas så är man. Så jag tog en dusch, vandrade ner till hotellets casino för lite middag och ett par timmar i spelhålan. Gick givetvis ut stenhårt med följande resultat:

  • Tre öl och en drink.
  • Tre dollar back.

Jävla videopoker alltså.

DSC_0346~2
Seger! Extrem rikedom (fem dollar), etc.

Morgonen efter blev jag återigen upplockad av flygplatspersonalen som körde mig rakt ut på plattan till planet som var tankat och klart för avfärd. Att kalla värmen tryckande vore kanske årets fetaste understatement. Med kvicksilvret puttrande kring närmare 50 grader i skuggan gavs jag starttillstånd med riktning österut mot Grand Canyon. Fick en magisk flygning längs ”strippen” (där alla feta casinon och hotell är belägna) innan Hooverdammen och slutligen Grand Canyon tornade upp sig.

DSC03971
Majestätiska Grand Canyon.

DSC_0350~2
Man klottrar en del under flygningarna. Här syns bland annat en flygrutt (navigeringspunkter), taxiinstruktioner, vindinformation för landning och diverse radiofrekvenser vid överlämning.

Turbulens var utlovat och visst skakade det rejält på sina håll. Vis av insikten av hur många piloter som årligen skadas i nämnda naturreservat höll jag mig ett par tusen fot ovanför marknivå och fick som belöning en utsikt som hette duga. Vackert, minst sagt. Gjorde en landning på vackra Grand Canyon Airport innan jag återigen styrde kosan hemåt mot Kalifornien. Några timmar senare slog hjulen i marken på Gillespie Field och det var med visst vemod jag önskade markkontrollen ”a pleasant evening” och rullade mot parkeringen.

86,5 timmar. Inte så illa pinkat på knappt fyra veckor.

DSC_0357~2
Magisk sista kväll i San Diego…

DSC_0359~2
…följt av tre timmar sömn och sedan frulle på San Diegos flygplats. 

Catalina, beskedliga och buffelburgare.

När jag frågat lokala förmågor var jag bör flyga innan jag drar hem så har ständigt ett namn återkommit: Catalina. Med sin officiella slogan ”The Airport in the Sky” kanske det inte är så svårt att förstå varför i stort sett alla fått något vått i blicken när de diskuterat inflygningsvinklar, överjävliga kastvindar och hur många plan som kraschar där varje år. Med det sista i åtanke bemödade jag mig inte att berätta för min ömma moder vad jag planerade härnäst.

DSC_0311~2
San Diegos kustlinje från 75 meters höjd.

DSC_0324~2
Kortvisit på Brown Field. En minut åt fel håll och du är i Mexiko.

Att jag skulle ut till Catalina, som ligger beläget runt åtta mil ut i Stilla Havet från Los Angeles solkyssta strandlinje, var alltså bara en tidsfråga. Dess läge gör dock att det allt som oftast är omgärdat av ett tjockt, hyfsat förrädiskt molnlager som sätter punkt för eventuella nöjesflygningar. I lördags visade dock väderrapporten på en lucka under eftermiddagen och jag tog det som ett tecken. Smög upp längs kusten mot Los Angeles, steg till beskedliga 8500 fot (för att ha lite spelrum ifall jag skulle drabbas av ett motorfel och tvingas glidflyga till närmaste landningsstråk) och satte kurs rakt ut över öppet hav. Flygledaren tackade för sig och bad mig kontakta den lokala frekvensen som visade sig vara mer likt ett riktigt kontrolltorn än en vanlig trafikfrekvens.

DSC03839
Catalinas rullbana…

DSC_0319~2
…och de beryktade molnen i bakgrunden.

Flygplatser som saknar utbildade flygledare har trots detta ibland ändå amatörer på plats som delar ut vad som kan liknas vid råd som man dock ej egentligen behöver följa. Ibland saknas folk på marken och då pratar man direkt med andra piloter i området vilket ibland leder till viss kalabalik. Hur som haver, snubben i kontrolltornet var duktig och gav mig en massa matnyttig info om annan trafik i närheten och avrundade med en skarp varning för ”strong downdrafts ahead of runway”.

Catalinas enda rullbana är i bedrövligt skick, med diverse hål och ojämnheter längs den 914 meter långa asfaltsbanan. Fältet i sig är insprängt på toppen av en klippa vilket gör att du bokstavligt talat kraschar in i en bergvägg om du kommer in för lågt samt slängs ut i tomma intet om du inte bromsar i tid. Som extra krydda lutar djävulskapet vilket gör att det är nedförsbacke åt det ena hållet. Landningen gick i alla fall finfint och jag taxade in, parkerade och åt buffelburgarlunch med fin utsikt över den bergiga ön. Den rikliga tillgången på hårig indianhäst kommer sig av att det på 1940-talet spelades in film på ön och någon överambitiös regissör importerade detta maffiga kreatur för maximal effekt. Därefter gick produktionen i konkurs och filmteamet lämnade Catalina, dock utan nämnda djur i släptåg. De har sedan förökat sig och är nu en lokal delikatess, allt som oftast i form av amerikansk fine dining (=hamburgare).

DSC_0316
Buffelburgare. Smakade hårigt.

Köpte lite presenter åt mina päron, gjorde ett gäng start och landningar för att få maximal valuta för landningsavgiften på 25 dollar och satte sedan kurs tillbaka mot fastlandet.

Vakna läsare har förmodligen noterat hur överjävligt less jag är på El Cajon och därför blev jag sjukt glad när jag på söndagsmorgonen vaknade upp och tittade på väderleksrapporten för norra Kalifornien. Efter att i stort sett ha rapporterat busväder under flera veckors tid dansade nu meteorologen soldans kring San Francisco med omnejd. Jag kippade efter andan, ringde min kanske bästa vän Miranda och sa att jag var på väg. Hon vrålade likt en olympisk best i drygt sextio sekunder och jag tog det som ett ”jag hämtar dig på flygplatsen”.

DSC_0329
Oaklands flygplats. Söndag. Ett jäkla drag, etc.

DSC_0330
Kiki mötte upp och var rejält i gasen.

DSC_0332
Efterlängtad samt välförtjänt öl efter landning.

San Francisco är något av ett andra hem för mig. Jag har besökt staden runt trettio gånger sedan min västkustmässiga oskuld rök veckorna efter studenten år 2001. Ingenstans känner jag mig så hemma som där. Därför är givetvis en landning på San Franciscos flygplats (SFO) en dröm. Med landningsavgifter på 190 dollar och parkeringsavgifter från helvetet fick jag nöja mig med konkurrenten på andra sidan bukten – Oakland International, ett välkänt namn för de som flugit till San Francisco med Norwegian. Flygningen på väg upp gick via inlandet och var en hyfsat långtråkig historia på över fyra timmar. Hade abnormalt god medvind och ville snåla på soppan för miljöns skull så jag puttrade fram i drygt 90 knots men flög samtidigt fram 120 knots i timmen över marken, tackvare nämnda stjärtblåst.

Landningen på Oakland var mäktig. Det blåste utav bara fasiken med kastvindar på upp till 20 knots. OAK har tre rullbanor och dubbla kontrolltorn för att separera trafiken. Jag fick en rak inflygning och hade ”The Bay” på vänster sida och Golden Gate rakt framför nosen när jag tog mark på 28L. Taxade in, tog en kaffe i den privata terminalen och blev sedan upphämtad av en något överpeppad Miranda samt jycken Kiki som skällde lik en valp på holländskt socker.

Videobevis på att jag landat på OAK. Mycket stolt, gränsande till storhetsvansinne.

Nu chillar jag i min plastfarsas nya hus, dricker en stilla eftermiddagsöl och överväger att aldrig komma hem. Livet alltså.

Vilken grej.

DSC03721-2
Får en del frågor om planet jag flyger. Här är i alla fall de instrument jag använder mig av. Har investerat i en separat gps-enhet och använder min iPad som backup-enhet till planets eget system (färgskärmen i mitten). Allt som allt en fröjd att flyga.