Utflugen, högborg och sedlar.

Min israeliske lägenhetskamrat är utflugen. Han klarade sin instrumentuppflygning och var borta innan krutröken lagt sig. Allt vi hann med i form av avsked var en kväll ute på stan, vilket i våra hoods betyder en middag på The Cheesecake Factory. Min bekant Alex som även brukade knega som instruktör på min gamla skola blev lite smått betuttad i servitrisen som dessvärre var upptagen (jag frågade). Och det var allt.

DSC_0256~2
Middag med Yair och hans sjukt roliga fru. Proppmätt, trodde att jag skulle dö, etc.

Jag börjar se någon form av ljus i slutet av tunneln på det här timbyggaräventyret. Dagen till ära har jag faktiskt närmast exakt en vecka kvar innan jag hoppar på en okristligt tidig flight från San Diego till Chicago där SAS tar över och levererar mig hela vägen hem till Arlanda. På ett sätt längtar jag, på andra sätt gör jag det inte.

Under tiden gör jag dock som bekant mitt bästa för att fylla på med flygtimmar i min loggbok. Hittills går det riktigt bra. För trots ostadig väderlek har jag betat av 59,6 (för att vara exakt) solotimmar här borta. De senaste dagarna har jag återigen besökt ett kokande Phoenix (över 40 grader i skuggan) där jag denna gång valde en annan flygplats i form av Mesa Gateway (KIWA på ballt flygspråk) och även gjort flygardebut till lättjans högborg – Las Vegas. Det senare var en blandad påse. Flygplatsen Henderson Executive är mycket fin med en rejäl terminal och mycket proffsig markpersonal. Däremot blev jag lite putt på att behöva betala en så kallad ”ramp fee” vilket är en serviceavgift som i normala fall stryks om man passar på att tanka. Vilket jag gjorde.

DSC_0277~2
Så kallad 50-timmarsservice (=byte av oljefilter och olja) inför Las Vegas. Planets ägare till vänster och mekaniker Chuck till höger.

DSC_0299~2
Gästparkeringen på Henderson Executive Airport, en av tre större flygplatser i Las Vegas.

”Sir, you have to purchase 20 gallons of fuel for the fee to be waived”, säger en närmast hysteriskt överviktig man och ler hånfullt.

Jag tittar på mitt kvitto och svarar ”yes, but I could only fit 19 gallons” och hoppas på någon form av kundvårdstaktik. Den uteblir. Vilket som av en händelse även jag kommer göra nästa gång jag flyger till staden i fråga. Då blir det antingen Las Vegas North eller McCarran International som huserar eder rödbrände Svenne Banan. Hämnden är ljuv, etc.

DSC_0258~2
Är man gammal punkare är vägpunkten ”MOHAK” givetvis en höjdare.

Efter några soliga dagar verkar det som att vädret återigen är på väg att anta något som påminner om en vild mix av karibisk dekadens och svensk sommar. Efter att imorse ha väntat förgäves på skyttelbussen (som typ aldrig går) beslöt jag mig för att promenera till flygfältet i 35 graders värme. Tog andningspaus på banken där jag även passade på att avsluta mitt konto (ser ingen anledning att ha ett amerikanskt bankkort längre) och traskade till slut hela vägen fram till flygklubbens kontor för lite planering. Tyvärr visade det sig att hela kusten och betydande delar av inlandet mellan San Diego och Los Angeles var flaggat för konvektion vilket i flygsammanhang är dåliga nyheter. Tog det som ett tecken, strök min tänkta flygning till ön Catalina och beslöt mig för att vika dagen åt landningsövningar.

DSC_0288~2
På väg hem från Las Vegas. Blåsigt som fasiken. Jag kör pokerface.

I tvåkommaåtta timmar flög jag runt i trafikvarvet för rullbana 27L och 28R. Trafikvarvet är en sorts sluten minirutt som alla flygplatser har. Den går allt som oftast i ett rektangulärt mönster till vänster (i undantagsfall till höger) om rullbanan och används dels av lirare som undertecknad som nöter start och landning men också för ankommande trafik som ansluter till trafikvarvet inför landning såvida kontrolltornet inte dirigerar en rakt in för landning. När jag var helt purfärsk var det en ganska överväldigande upplevelse att sköta alla procedurer, snacka i radion och hålla koll på alla andra plan. Men man vänjer sig snabbt trots att jag fortfarande är lite småroad av hur jänkarna till skillnad från europeisk praxis utan att blinka kan ge en ett landningstillstånd med tillägget ”number five”. Vilket alltså innebär att du är klar för landning… men att fyra andra själar är före dig i kön. Detta alltså i skarp kontrast mot hemma där endast en åt gången är klar för landning, vilket ju egentligen är mer logiskt.

Bla, bla, bla.

DSC_0304~2
Dåligt väder på ingång.

Allt som allt blev det 32 (!) landningar och jag passade på att göra det mesta av denna hyfsat jätteenformiga övning. Den vanligaste proceduren för landning i små flygplan av den typ jag flyger är att bromsa upp planet rejält med hjälp av utfällbara klaffar. Därefter siktar man på en lämplig fart och landar. Idag varvade jag dessa standardlandningar med vad jänkarna i dagligt tal kallar för ”power off 180’s” – en variant som påminner om en nödlandning. Rent praktiskt låter man propellern gå på tomgång och gör en väldigt tvär (180 grader) sväng från parallellt med rullbanan för att landa med så pass mycket klaffar man behöver för att bromsa planet. Det kräver precision och ser för den icke invigde helt hysteriskt ut från marken.

Dessutom testade jag några vändor att landa utan hjälp av bromsklaffar (en så kallad ”flapless landing”). Hela härligheten avrundades med en flygning bort till Montgomery där jag bokstavligt talat lämnade ett kuvert med sedlar till Kathleen (skyhög gangstervarning) och sedan återvände till Gillespie, för returpromenad på fyrtio minuter feat. klipptid i det lokala köpcentrumet.

DSC_0305~2
Passade på att klippa mig. Har nu ångest för vad min frisör hemma i Stockholm ska säga. Hon hatar när jänkare klipper mig.

Nu kvalitetstid med sängen och så håller vi alla de kollektiva tummarna för att jag vaknar till perfekt väder så att jag kan flyga till Catalina och äta buffaloburgare.

Häpp!

Annonser

Trött, monolit och Avesta.

Jag är trött.

På min första vilodag på en vecka väcks jag 07.00 av att grannen smäller på tv:n på en volym som kan väcka de döda. Detta efter att ha stängt av den fyra timmar tidigare. Jag går upp, äter frukost och småpratar med Yairs fru som flugit in från Tel Aviv för att hämta upp sin man som dagen till ära checkar ut. Kraschar timmen senare och sover, trots tv-terrorn, i tre timmar. Det var den vilodagen det, tänker jag och får skjuts av min nygamla polare Alex ut till flygfältet. Lika bra att fylla dagen med något vettigt tänker jag.

DSC03667
San Diegos flygplats (till vänster), downtown San Diego (till höger) och ett stycke marinbas i förgrunden.

Vädret är fantastiskt så jag beslutar mig för att ta en sväng förbi bukten och sedan följa kustlinjen upp till Los Angeles och landa på Santa Monicas flygplats. Mest för möjligheten att få landa på en flygplats som påminner mig om mitt tidigare liv som pr-knegare i spelbranschen, då jag frekventerade strandorten Santa Monica med jämna mellanrum. Men också så klart för att få flyga över Los Angeles internationella flygplats, vilket jag redan gjort någon dag tidigare. Den här gången ska jag dock passera denna monolit på futtiga 2500 fot (drygt 750 meter), vilket borgar för en om möjligt ännu bättre utsikt.

De här passagerna redogörs för i de kartor som man i någon form (elektroniskt eller fysiskt) måste ha med sig ombord när man flyger. Personligen gillar jag säkerhet och har alltid med mig en backup i pappersform ifall något mot all förmodan skulle skita sig monumentalt. När man närmar sig LAX får man frågan från flygledningen hur man planerar att passera flygplatsen och då gäller det att ha klart för sig vilken av de rutter som finns man planerat för. Under min första passage valde jag ”LA Special Flight Rules” – en variant som endast är öppen för piloter som flyger under visuella regler (VFR) och inte packar högkapacitetsmotorer innanför västen.

Skärmavbild 2015-07-26 kl. 14.28.54
Ett exempel på överflygningsregler för LAX.

I nordvästlig riktning innebär det att man flyger på 4500 fot och navigerar på en given kurs (132 grader) till/från en radiofyr som står placerad i Santa Monica. Man släpps fri av flygledningen och får en egen frekvens där man kommunicerar direkt med andra piloter i området för att undvika kollisioner samt markerar sin intention genom att squawka koden 1201 (en kod som endast används just där). Piloter i den andra riktningen gör detsamma, men håller sig på 3500 fot för att undvika krockar. När man sedan lämnar zonen kontaktar man återigen flygledningen och är tillbaka i matchen. Lätt som en plätt. Den här dagen väljer jag istället ”the Mini Route” där man flyger än närmare marken och hela tiden står i kontakt med LAX kontrolltorn.

DSC03701
Los Angeles International sett från 2500 fot.

Först när jag glider över rullbanorna och ser monsterstora jetfåglar landa, taxa och lyfta över ett glittrande Stilla Havet inser jag hur jäkla nära de släpper oss. Jag tittar ut och det känns bokstavligt som att jag kan ta på folket där nere. Så nära är jag. Och det här är en av världens största flygplatser. Det är inget litet sketet flygfält i Avesta vi pratar om (förlåt Avesta). Stort. Mäktigt.

Santa Monicas flygplats ligger bara minuterna norr om LAX så efter passagen gäller det att snabbt ställa om för landning, få väderleksrapporten och etablera sin plats i trafikvarvet. Tornet förklarade att de inte tillåter så kallade touch ’n go’s på lördagar så jag fick nöja mig med en riktig landning för att sedan taxa direkt tillbaka för start. En touch ’n go är en komprimerad variant på en start och landning där man landar men istället för att stanna istället gasar på och lyfter igen. Detta sparar tid (att taxa och på nytt klareras för start kan ta 10-15 minuter även på en liten flygplats) och är populärt när man framförallt övar på just start och landningar. Min gamla skola förbjöd det här vilket gjorde det sistnämnda till en väldigt, väldigt ineffektiv historia där man spenderade typ lika mycket tid på marken som i luften.

DSC03707
På final för bana 21 på Santa Monica Muni.

Nåväl, jag befann mig snart i luften igen, fick nya instruktioner under tiden jag lyfte och svängde österut för en finfin flygning över downtown LA, med den ikoniska Hollywood-skylten på vänster sida. På min agenda hade jag nu ett stopp kvar – San Bernardinos flygplats – innan jag ämnade puttra tillbaka till min hemflygplats. Och som av en händelse är det just här jag på allvar inser att jag är i visst behov av en vilodag.

När flygledningen släpper mig inför landningen berättar de att jag har flygplatsen klockan elva (alltså strax till vänster). Jag tittar ut, ser en rullbana, svarar ”field in sight” och förbereder mig för landning. Lustigt nog hävdar San Bernardinos torn att de inte ser mig men ger mig ändå landningstillstånd. Jag fattar ingenting, jag är ju bokstavligen meter från landningsbanan? När jag i alla fall är på final för banan inser jag att något är fel. Ett kryss ligger utslängt över riktningsmarkören. Och det slår mig.

Jag är inte på San Bernardino International.

En snabb titt på kartan bekräftar det här. Jag är istället på Rialto, ett mindre fält som ligger några rejäla stenkast från min egentliga destination. Ett fält som dessutom inte längre används utan är stängt för trafik. Därav kryssen.

Jag drar på full gas, avbryter landningen och ringer upp tornet. Ursäktar mig och förklarar min extremt pinsamma fadäs. Tornet garvar högt (misstänker jag i alla fall) och ger mig en ny rutt för landning. Allt går bra och jag dunsar minuter senare ned på en rejält tilltagen betongbana som enligt manualen stolt konstaterar att den är förberedd för världens största flygplan – Airbus A380. Varför nu ett sådant flygplan någonsin skulle landa här förtäljer dock inte manualen.

DSC03713
Hem kära hem. Gillespie Field framför nosen och strax svänger jag vänster för att angöra trafikvarvet inför landning.

Som sagt, där och då insåg jag att en vilodag är på sin plats. Och nu har jag tagit en sådan. Jag ligger i shorts och pustar ut och ämnar spendera resten av min eftermiddag vid poolen, med litteratur i näven och drygt noll funderingar på luftfart.

Fast det sista kan jag så klart inte garantera.

Längtar, steroider och solsken.

Jag längtar hem.

Det där får man ju egentligen inte skriva. Men så är det. Jag saknar mina vänner, att möta människor i löpspåret, att hitta grönsaker i alla matbutiker man knallar in i, att tillsammans med farsan kolla på när Bajen joxar med trasan, att höra morsan tjata om hur jag borde hitta en ”bra tjej” snart och min lägenhet. Och några saker till.

Två veckor kvar nu.

DSC_0211~2
Har aldrig varit på fältets ett av två (!) museum men det här anordnar pannkakssöndag så det är ju i sig en stark anledning att få stussen ur vagnen.

Min vardag här borta är väldigt inrutad. Folk brukar rent generellt tro att jag är här på någon sorts glidarsemester men det är snarare så att jag arbetar och sedan betalar runt tusenlappen i timmen för min insats. Varje morgon kliver jag upp och kollar väderrapporten på http://www.aviationweather.gov (för övrigt en fantastisk resurs som svenska Transportstyrelsen borde kika närmare på). Eftersom jag än så länge inte är instrumentbehörig och alltså bara får flyga när vädret så tillåter har jag förvandlats till någon sorts vardagssvenne på steroider och har med andra ord vädret konstant i huvudet.

I USA flyger jag enligt amerikanska regler vilka säger att jag får flyga 1000 fot över moln, 500 under och 2000 fot ifrån dessa. Jag måste också ha en sikt som överstiger 3 nautiska mil (i vissa undantagsfall ynka 1 nautisk mil), sig inte särskilt mycket alls och allt under fem nautiska mil känns hyfsat dunkelt. Det skiljer sig förvisso lite mellan olika luftrumsklasser (dessa är för övrigt bokstavsmässigt indelade i A till och med E, där A är out of bounds för småglin som undertecknad) men överlag är det dessa siffror som gäller.

Så jag kollar hur vädret ser ut, hur vindarna ligger (på marken men också lite beroende på vilken höjd jag planerar att flyga på). Föreligger risk för isbildning? Vilken höjd ligger molnbasen på? Och hur kommer det se ut på tillbakavägen? Det tar sin tid att väderplanera och det är kanske det viktigaste jag gör under dagen.

När jag bestämt mig för att vädret är acceptabelt är det dags att undersöka om det finns några aktiva NOTAM’s (Notice To Air Men) och TFR’s (Temporary Flight Restrictions) längs rutten eller på de flygplatser jag ska besöka samt har som alternativ om något skulle skita sig. Det kan handla om att delar av en rutt är avstängd på grund av militärövningar eller att en idrottsarena inte för överflygas på grund av en baseballmatch. Eller så är en rullbana avstängd, en kran står temporärt uppställd mitt i en inflygningsbana eller… Tja, ni fattar.

Därefter tar jag mig till flygplatsen och gör en uträkning på vikt och balans, beställer bränsle, kollar planet enligt en gedigen checklista, gör en sista väderkontroll och ger mig sedan upp i luften. Det här är så klart den roliga biten och här börjar den omvända löneklockan att ticka. Här borta betalar jag drygt 900 kronor i timmen för ett plan som är fantastiskt fint och välutrustat. Då ingår bränsle och olja. Mitt mål är att samla in åtminstone 60 timmar under den här svängen som varar knappt fyra veckor, så billigt är det sannerligen inte.

DSC_0213~2

Palm Springs flygplats feat. aphöga berg som gör livet svårt för typ alla.

Idag firade jag faktiskt två veckor av flygande här borta. Jag har kommit en bra bit på vägen mot mitt mål. Totalt har jag flugit ihop 37,4 timmar och jag hoppas vara förbi 40 innan helgen är över. Efter några dagar av instabilt väder där åska och hällregn dominerat var det trevligt att vakna upp till solsken. Skyttelbussen mellan mitt boende och flygplatsen dök inte upp så jag knallade i den gassande solen (en promenad på drygt 40 minuter) och passade på att halvvägs stanna till på banken, lösa in en check och kyla ner kroppen med god hjälp av den artificiella polarkylan som luftkonditioneringen bjöd rikligt på. Jag övervägde en tripp till Phoenix (en sväng jag för övrigt avverkade häromdagen) men valde istället att flyga till Imperial, därefter vända norrut mot Palm Springs, fortsätta mot Montgomery Field där jag behövde besöka en butik för ett smärre inköp och sedan återvända till Gillespie Field.

Palm Springs ligger norr om Thermal dit jag flugit några gånger förr. Det ligger inklämt i en dal, omgärdat med höga berg som gör det blåsigt, med knepiga kastvindar som kan förvandla den till synes enklaste landning till ett konststycke. Under sommaren reparerar de sina två rullbanor och har helt sonika byggt om en av taxibanorna till ett djävulskt långt och därmed högst jetvänligt landningsstråk. Som ren bonus fick jag kontrolltornet att förtjust fnittra när jag på frågan var jag ville parkera replikerade att det inte spelade så värst roll eftersom ”I just need to use the restroom”. Den kvinnliga flygledaren (för övrigt en mycket vanlig företeelse här borta, hej jämställdhet!) bedömde att närmaste toalett låg till höger om landningsbanan och när jag fått ner farten instruerades jag muntert att vända planet och taxa tillbaka på den aktiva banan, ta vänster och invänta min ”follow me”-bil som ledde mig till min plats.

Att Palm Springs är en håla för de mer välbemedlade gick det inte att ta miste på. Låt mig sammanfatta det så här – jag har aldrig tidigare besökt en flygplats där toaletten erbjuder gratis munskölj eller besökande piloter erbjuds ett dopp i den privata poolen. Jag gav nämnda oas en tanke, rastade mig själv (dock ej i poolen) och vandrade sedan tillbaka ut till planet som solade i 38 graders stekande värme och satte fart mot Montgomery.

Visst längtar jag hem.

Men så värst farligt är det inte.

DSC_0214~2
En av två FBO:er på Palm Springs flygplats. Jag valde tydligen rätt eftersom Atlantic hade både…

DSC_0216~2
…en fin toalett med munskölj, tandborstar och handdukar…

DSC_0217~2
…samt en pool. Man ba ”yeah”.

 

 

Vattenkrisen, doktor och trubbel.

Det regnar.

I en delstat där vattenkrisen gått så pass långt att folk instrueras att inte spola efter sig på toaletten (”if it’s yellow let it mellow, if it’s brown flush it down”) och bruna gräsmattor byts mot ilsket gröna plastditon är det givetvis välkommet. Jag och mina kollegor som flyger under visuella flygregler och inte får flaxa när ovädret väsnas för mycket är så klart inte riktigt lika nöjda.

DSC_0161
Inte bara soligt.

Gårdagens flygning till Los Angeles och Catalina (en paradisö en bit ut i Stilla Havet) som skulle ske med instruktör Kathleen blev inställd eftersom San Diego vaknade upp till ett åskväder som inte gick av för hackor. Blixtar slog ned stup i kvarten, billarm tjöt och regnet föll tungt. Istället roade jag mig med att agera moralisk support åt min rumskamrat Yair som var i behov av ett läkarbesök då han kvällen innan slagit upp ett rejält jack i pannan. Detta med god hjälp av ett stycke flygplansvinge som strategiskt befunnit sig på fel plats vid rätt tillfälle. Jag hade givetvis fnissat om det inte vore för att jag själv i början av året som bekant knallade rakt in i en sylvass propeller som var någon centimeter från att göra mig blind på vänster öga.

DSC_0140
The United States of Paperwork.

DSC_0148
Yair plåstras om.

Efter rena rama orgien i pappersifyllande möttes vi av en tokigt avslappnad doktor av modell äldre som samtidigt som han sydde ihop såret berättade om sin egen forna karriär i luften. Jag cirkulerade i rummet och livekommenterade processen för en måttligt road israelit samt hävdade lika envist som energiskt att han vid eventuell ärrbildning skulle vara extremt tacksam.

För ni vet hur det är.
Kvinnor gillar ju ärr.

På kvällen avrundade vi den tveksamt framgångsrika dagen med ett par glas på den lokala bikerbaren The Grand där vi även sprang ihop med ett par av skolans nya förmågor från Turkiet. Den ena av dessa var rejält i gasen och gjorde sitt bästa för att attrahera ställets kvinnliga klientel med hjälp av den kanske mest obegripliga engelska jag hört parat med en fuktig blick som liksom fladdrade hej vilt åt alla håll.

Det gick sådär. Efter denna pojkspolings ivriga Don Juan-manövrar ledsnade måltavlorna för hans uppmärksamhet, en stadig grupp kvinnor i övre medelåldern, och bad honom att återkomma om sisådär tjugo år.

DSC_0153
Efter-operationen-lunch på Phil’s BBQ. Jag behövde ingen middag.

Idag vaknade vi till bättre väder. Trots en klarblå himmel och tyngande hetta skvallrade prognosen om en återgång till gårdagens vattenmassaker. Än så länge var det dock klart flygbart och eftersom varje timme i luften trots allt räknas åkte jag ut till flygfältet. Väderstationerna längs kusten rapporterade fint väder så jag styrde kosan västerut för att öva lite VOR-navigering (en sorts radiofyrar man har som referens och mål vid behov). Därefter tog jag mark på Oceansides flygplats, fortsatte till numera för läsaren välbekanta French Valley där det vaknades toalettstopp innan jag satte kurs mot Gillespie.

DSC_0159
Hej oväder!

Under den sista sträckan tornade cumulusmolnen hotfullt upp sig och sikten österut bestod mest i en blåsvart sörja som skvallrade om vädermässigt trubbel runt hörnet. När jag taxade tillbaka till min parkeringsplats på plattan nedanför kontrolltornet och blickade upp mot himlen var den mer eller mindre täckt av moln och därför blev jag väl inte direkt överraskad över hur min promenad hem fick avbrytas av ett närmast monsunliknande skyfall. Återigen dök Yair upp som en räddare i nöden och körde hem oss båda i sin silvergrå Toyota samtidigt som han storögt konstaterade att han aldrig sett dylika vattenmassor.

Jag skänkte den svenska sommaren en hastig tanke och muttrade något om klassiskt väder ”where I’m from”.

Sedan ettsnåret har det regnat utan avbrott. Man kan nästan höra hur växterna utanför fönstret njuter kungligt efter några år av massiv torka. Och det är de så klart värda. Nu vankas det nattsömn och förhoppningsvis vaknar jag till en något mer inbjudande himmel.

Vanligt, småhemlig och ljushuvud.

Här borta är allt men ingenting som vanligt.

När det kommer till flygandet så har det knallat på utan större problem fram tills ikväll (mer om det senare). När jag i måndags satt inne på flygklubbens kontor och planerade dagens flygning steg en äldre dam in och började på amerikanskt vis att socialisera. Hon frågade om jag testat att göra ”The Bay Tour”, en flygning på låg höjd genom San Diegos bukt där man passerar den internationella flygplatsen, en gigantisk militärbas och San Diegos stadskärna innan man gör en elegant 180-graders sväng över Coronado Bridge.

Det hade jag inte.

DSC_0092
Tankning på Gillespie. Notera skillnaden mot hemmafixarfeelingen på Johannisbergs flygfält.

Rutten är nämligen lite småhemlig och finns inte utmärkt på officiella kartor eftersom den går genom skyddat luftrum. Dock har det visat sig finnas en tyst överenskommelse mellan flygledarna och civila piloter att det går att få grönt ljus om man vet vad man ska fråga efter.

Jag tackade den äldre kvinnan för tipset, ritade upp min rutt som skulle ta mig upp längs kusten till Carlsbad, in över landet och sedan upp en bra bit norr om Los Angeles innan jag tänkte vända hem igen. På väg ut mot kusten tänkte jag dock om och frågade flygledningen om jag kunde få flyga söderut längs kusten, runda Point Loma och sedan göra en ”Bay Transition”. Det fick jag och efter den utan tvekan längsta klareringsinstruktion jag någonsin mottagit avrundade den kvinnliga rösten på andra sidan radion mig att sjunka från 4500 fot till ”500 or below” innan jag fick dundra vidare. Jag började cirkla för att tappa höjd och begav mig sedan söderut på 400 fot.

DSC_0096
North Islands militärbas.

400 fot är lite drygt 120 meter. Det kanske låter som en betryggande höjd att befinna sig på. Men tro mig, när du sveper fram över klarblått vatten längs San Diegos välpackade strandlinje inser du snabbt att det handlar om ynka sekunder innan du vid felbedömning eller oaktsamhet träffar havsytan.

Vackert var det, hur som haver.

Vid överlämningen till nästa kontrolltorn skedde dock något jag aldrig varit med om. Efter de vanliga fraserna blev jag instruerad att ringa ett telefonnummer. Jag blev så ställd att jag blev tvungen att be om en repetition. Och visst, samma telefonnummer repeterades medans jag krafsade ned allt i mitt anteckningsblock. På kvällen när jag återvänt från vad som i slutändan blev en nästan fyra timmar lång flygning plockade jag fram numret, slog det och blev kopplad till vad som visade sig vara södra Kaliforniens flygledningscentral. Jag förklarade att jag blivit ombedd att ringa ett nummer jag tidigare aldrig hört och inte fått någon förklaring till varför.

DSC_0099
San Diegos internationella flygplats.

Mannen på andra sidan luren var mycket trevlig och förklarade att jag gjort mig skyldig till ett smärre regelbrott då jag under några sekunder befunnit mig i en flygzon där jag inte skulle fladdra omkring. Han frågade om jag visste vad det rörde sig om och jag svarade ärligt att jag inte hade den blekaste aning om vad som kunde ha skett. Han knappade några sekunder på sin dator och berättade att han skulle kika på händelsen. Tydligen spelas alla flygplans rörelser in i realtid och sparas för senare analys om behov finns, som i det här fallet. Efter någon minut kom utlåtandet. Det visade sig att jag när jag försökt tappa höjd hastigt råkat cirkla in i stängt luftrum och därmed tekniskt gjort mig skyldig till intrång.

DSC_0106~2
Downtown San Diego feat. rörelseeffekt från (hyfsat) snabbt flygplan.

Han tog mina uppgifter och lugnade en något skärrad undertecknad som för några sekunder såg framför mig hur min licens gick upp i rök framför mina ögon.

”It’s not a big deal and you have no priors so just be more careful in the future and you’ll be fine”.

Jag tackade för förståelsen och avslutade samtalet.

I övrigt konstaterar jag annars att allt alltså flyter på finfint, utöver en mindre rolig incident ikväll. Glad i hågen dök jag upp kring niosnåret på flygplatsen och började planera kvällens flygning. På väg ut till planet navigerade jag vant mellan de parkerade planen med ficklampan i högsta hugg, drog av skyddskappan från cockpiten och klev in. Det surrade svagt vilket fick mig att titta närmare på instrumentpanelen. Det visade sig att något ljushuvud inte stängt av batteriet efter sin flygning tidigare på dagen.

Ett plan är lite som en bil på det sättet. Glömmer du lyset på laddas batteriet ur och skiten hånskrattar dig i fejset när du vrider om nyckeln. Så även i det här fallet. Nämnda tomte hade heller inte bemödat sig att notera sin flygtid i loggboken så jag ringde upp planets ägare som efter idel ursäkter lovade att ha planet startklart imorgon förmiddag. Jag kunde med andra ord inte göra mycket annat än att låsa planet och knalla ut från flygplatsen i väntan på att min rumskamrat skulle hämta mig i beckmörkret på parkeringsplatsen.

Sammanfattningsvis har det alltså varit en himla fin vecka med enstaka, högst oväntade farthinder. Gott så.

DSC_0133
Inget flygande ikväll. Daniel = ledsen hest, etc.

Tempo, jänkarlicens och SOCAL.

Precis enligt planen har jag träffat marken springande och det har varit ett fasligt tempo. Torsdagen inleddes med ett besök hos amerikanska luftfartsverket FAA för att verifiera min svenska licens. Jag hade avsatt en timme och mötet tog ungefär fem minuter, vilket kändes lite småsnopet. Utbildningschefen på min gamla skola förklarade det kvicka tempot med att min ansökan redan är godkänd när jag knallar genom dörren (eftersom man skickar in alla papper på förhand) och att de där mest vill kolla hur ens engelska är. Nåväl, jag slog ihjäl lite tid genom att promenera bort till flygplatsens FBO där jag tjötade lite med personalen innan mitt möte med flygklubbens säkerhetschef. En FBO (Fixed-Base Operator) är ett företag som sköter lite allt möjligt för primärt privatflygare. Det kan handla om allt från allmän service till att driva butik och sköta bränslepåfyllning. Det finns oftast minst en FBO på lite större flygplatser i USA och de är typ alltid sjukt trevliga, bjuder på kaffe och snackar med en när man dyker upp.

DSC_0033
FAA:s lokala kontor vid Montgomerys flygplats.

Min flygklubb här borta heter Plus One Flyers och är den största i sitt slag i USA. De har fyra olika baser, bland annat en på Gillespie, men till dagen besökte jag kontoret på Montgomery Field för ett introduktionsmöte där jag fick lära mig rutiner, regler och annat matnyttigt. Därefter fick jag mina nycklar som magiskt låser upp alla plan i klubbens ägo innan jag begav mig tillbaka till Gillespie för lite lunch på flygplatskaféet. Efter en snabb frukostburrito (som säkerligen kortade mitt liv med några minuter – ”hej kolesterol!”) knallade jag över gatan till Plus Ones kontor, en föga imponerande byggnad där de slängt in några flygsimulatorer och datorer där tidsloggning och dylikt registreras. Efter någon minut dök min instruktör Kathleen upp, glad i hågen.

DSC_0040
Kathleen, det rödhåriga yrvädret tillika den bästa pilot jag hittills flugit med.

Som ny medlem i en flygklubb är det kutym att man flyger någon timme med en godkänd instruktör som kollar att man faktiskt kan ratta plan innan man får ge sig ut på egen hand. I mitt fall behövde jag även minst en timmes undervisning på marken samt sextio minuter i luften med en FAA-instruktör för att godkänna min nyligen införskaffade jänkarlicens. Det fina i kråksången är att dessa flygningar kunde kombineras och det var där Kathleen kom in i bilden. Egentligen hade jag bokat en tid med en annan instruktör som dock blåste av i sista sekund och rekommenderade en annan herre. Min vän Matt föreslog istället att jag skulle testa hans gamla instruktör som han surrat omkring med för tio år sedan. I en så pass mansdominerad miljö som flygvärlden kändes det dessutom bra mycket bättre att anlita en kvinna för jobbet. Jag slog henne en pling och hon gick med på att träffa mig bara några timmar senare, inte så pjåkigt med tanke på nämnda kvinna är en sjukt eftersökt instruktör. På sin lediga dag tog hon sin bil och körde milen ut till El Cajon eftersom ”a friend of Matt is someone I wanna fly with”.

Jag tackade och bockade.

Hon visade sig för övrigt vara en fantastisk lärare. Alla instruktörer gör sin grej lite annorlunda varför det är väldigt bra att flyga med olika, plocka russinen ur respektive kaka och kombinera allt till en sockersöt helhet. Under någon timme i luften med Kathleen lärde jag mig en hel del grejer och hon utsatte mig för idel prövningar som jag inte upplevt förr. Bland annat lät hon mig landa ett par gånger utan tillgång till några instrument alls, i sig en väldigt speciell upplevelse eftersom just fartindikatorn är det viktigaste hjälpmedlet vid landning.

För snabb?
Lycka till att landa.

För långsam?
Planet tappar sin lyftkraft och du kraschar.

Som sagt, en intressant upplevelse som hur som haver gick finfint och nittio minuter senare stod jag på backen med en amerikansk pilotlicens som nu var verifierad. Gött.

DSC_0056
Ökenflygplatsen Borrego Valleys enda rullbana. 

Övriga tre dagar har jag spenderat med att ta ut svängarna i luften (OBS! ordvits). I fredags bestämde jag mig för att öppna mjukt genom att återuppleva den långa cross country-rutt som jag brände av i februari, ett par dagar innan min uppflygning. Den tog mig återigen över gigantiska bergsmassiv och ut över öknen till Imperial Airport där jag landade kort och sedan begav mig vidare mot Jaqueline Cochran Airport, en flygning som går vackert över en enorm insjö kallad Salton Sea. Därifrån styrde jag sedan kosan tillbaka mot Gillespie.

DSC_0063
Tog en tripp downtown för att spana in besökare till nördmässan (sagt med kärlek) Comic Con. Idel folk i Star Wars-kostymer plus en ofrivilligt (misstänker jag) märklig kulturkrock där transdansande Hare Krishna fick sällskap av troll och lirare med stora plastsvärd i vad som kan beskrivas som århundradets svängom.

Det mest lärorika med flygningen var att min rumskamrat Yair under frukosten hetsat mig till att begära vad som kallas ”flight following” via SOCAL istället för att förlita mig på lokala frekvenser där man pratar direkt mellan planen. SOCAL är exakt samma flygledning som de stora jetplanen använder. Tempot är högt och det finns ingen chans till felsägelser – då slängs man ut och får klara sig på egen hand. Min lärare på AAA lät mig aldrig själv prata med SOCAL och var heller inte inte pigg på att jag så heller skulle göra. Förvisso ingår detta inte i undervisningen och vi fick en kort muntlig genomgång på hur det teoretiskt går till men att sedan testa detta i praktiken gick inte för sig. Hur man då ska lära sig övergick redan då mitt förstånd men jag lät det bero och puttrade på med hjälp av lokala torn och kommunikationsfrekvenser. Med detta i åtanke har min respekt för just SOCAL hittills därför varit av närmast övernaturliga mått men Yair (som har ungefär tre gånger så mycket flygtid som jag) peppade mig mellan tuggorna på sin frukostsmörgås, förklarade att de var där för att hjälpa mig och att det bara var att köra på.

Så på väg från Jaqueline Cochran till Gillespie slängde jag mig ut i etern, någonstans mellan de kulsprutekonversationer som pågick med jetfåglarna från Southwest, United och American Airlines.

”SOCAL Approach, November33081 with a VFR Request.”

Det sprakade till, controllern dirigerade ett Southwest-plan som skulle landa på San Diegos internationella flygplats och jag satt som på nålar tills jag hörde mitt callsign ropas upp:

”November081, say request.”

”November081 is a Piper Archer, 6500 feet and climbing over Borrego Valley, enroute Thermal to Gillespie, request flight following.”

Controllern sköt blixtsnabbt tillbaka med en kod till min transponder, bekräftade ”radar contact”, gav mig en instruktion om höjd och kurs och… det var allt.

Hur i hela friden kunde jag ha varit så pass nervös för det här?

Nästan sjutusen fot upp i luften växte en ödmjuk svensk 33-åring minst två meter, där och då.

DSC_0070
San Diego. Downtown i centrum av bilden och Lindbergh International  till höger.

Så, vad är då ”flight following” kanske noggrant lagda läsare undrar?

Det är en finfin tjänst där en flygledare helt enkelt övervakar din flygning. Du får en unik kod som du matar in i planets transponder. Plötsligt ploppar planet då upp på flygledarens radarskärm och de ser vem jag är, hur snabbt jag flyger och i vilken riktning jag är på väg. Det smidiga är att jag sedan som ren bonus har ett par extra ögon som vakar över mig, även fast jag till syvende och sist är ansvarig för att själv hålla utkik efter andra luftfarkoster. Flygledarna är dock mäkta duktiga på att separera trafiken och ser till att vi inte krockar. Jag kan till exempel få order om att svänga ett visst antal grader på momangen. Då vet man att det är fara och färde och att kollisionsrisk förekommer. På ren svenska: då svänger man.

Fort som fan.

DSC_0075
Orange countys kustlinje.

Nåväl, sedan dess har jag pratat med SOCAL på alla ben av mina flygningar. Igår gav jag mig upp längs kusten till Carlsbad (där jag en gång i tiden köpte min älskade vinröda Gibson SG som jag sedan tio år senare bokstavligt talat rånades på), vek av inåt landet till Hemet-Ryan, vidare mot Borrego Valley där det var runt 45 grader varmt innan jag återvände till Gillespie. Och idag tog jag ännu en personlig skalp när jag för första gången någonsin gav mig in i Los Angeles luftrum för en flygning till John Wayne International.

Att landa mitt bland stora jetplan var minst sagt en upplevelse. Där satt jag, i mitt sketna lilla propellerplan och dirigerades mellan Boeing 737:or med allt vad det förde med sig i form av turbulens och fräckt radiotugg. Stort. Väldigt stort.

Nu ska jag pusta ut i mitt hyfsat svala rum innan det vankas kvällsspis och löprunda. Klockan är 18.00 och kvicksilvret dallrar kring 30 grader i skuggan.

Jag älskar varenda sekund.

DSC_0084~2
Köad för start på rullbana 20L på John Wayne International. 

Vaselin, petroleumbest och tillbaka.

Författaren tillika piloten Mark Vanhoenacker beskriver i sin bok Skyfaring (för övrigt kanske det närmaste en pornografisk skildring av flygning man kommer utan att mixen vaselin och propellrar antänds/används) hur han hellre använder begreppet ”placelag” snarare än det mer frekvent mumlade ”jetlag” för att beskriva känslan av förvirring som uppstår vid långa, snabba resor.

DSC_0012

DSC_0015
Ruskigt trevlig flygning mellan Köpenhamn och Chicago. Med min nuvarande ekonomi i åtanke lär dock dylika excesser inte höra till vanligheterna de närmaste åren.

Jag tänker på det när jag återigen bekantar mig med trottoarsträckan mellan mitt bostadsområde och köpcentrat i El Cajon. Hjärnan hänger inte riktigt med. På ett dygn har jag hunnit med att vakna i Stockholm, ta en kopp kaffe i Köpenhamn, äta trerätters på 12 000 meters höjd över Atlanten samt upptäcka att nattlivet i Chicagos norra förorter inte är så pjåkigt en tisdagkväll. Och nu spatserar jag alltså på nygammal mark i en förort till San Diego. Idel tvära kast.

Allt känns bekant men på ett lite märkligt, surrealistiskt vis. Som om någon varit och kladdat på linsen till en kamera och nu i efterhand försöker bringa skärpa till det färdiga resultatet.

DSC_0021
Burgarmiddag i Chicago.

”Yo, yo, yo, DANIEL!”

Bree, min gamla skolas allt-i-allo, vrålar så att det ekar över hela San Diego flygplats ankomsthall. Jag kommer hasande ned för rulltrappan när denna bastanta dam med mexikanska rötter får syn på undertecknad. Hon har väntat in min dryga timmen försenade flygning från Chicago men är vid gott mod när hon kvarten senare med van hand kryssar sin fyrhjulsdrivna petroleumbest kors och tvärs genom den täta eftermiddagstrafiken och uppdaterar mig på allt som hänt sedan jag stack hem i våras.

Det är tuffa tider. Flera på skolan har fått sparken. Mest ögonbrynshöjande är att den amerikanska utbildningschefen (som jag själv förvisso inte haft att göra med) fått röra på sig. Min gamla rumskamrat Vel rapporteras vid det härlaget ha lagt runt 20 000 dollar och ett halvår på sin utbildning och har knappt lyckats nå stadiet där han får flyga själv. Han har flyttat från campus och ingen verkar veta om han hoppat av plugget eller är lagom aktiv student längre. Hans jazztobaksrökande partner in crime är tillfälligt avstängd efter att ha blivit tagen på bar gärning med en joint i käften. Nu för han inte flyga innan han presterar kiss lika rent som en nunnas.

DSC_0024
Öken, öken och mer öken.

I nästa andetag berättar Bree att nämnda persons föräldrar precis köpt honom en splitterny sportbil för att motivera sin guldklimp att fortsätta plugga. Att kalla det skilda världar är att inte ta i nog. Själv har jag arbetat och sparat varenda surt förvärvad slant för att kunna göra det här. Men många här borta har snuskigt rika föräldrar som villigt skjuter in pengar i sina söners utbildningar. Allt för att kunna vissa upp ett kuttersmycke i form av en livs levande pilot på nästa släktsammankomst.

Men motivation kan inte köpas för pengar.
Inte talang heller för den delen.

Nåväl, nu är jag tillbaka i El Cajon och jag knallar hem från Walmart med två kilo havregryn, en badhandduk och sojamjölk i tetrapack samtidigt som kvällssolen går ner bakom bergsmassiven. Jag är så trött att ögonen går i kors. Imorgon ska jag dels på möte med den amerikanska luftfartsstyrelsen för att konvertera min svenska licens till en amerikansk dito, få en genomgång av min nya flygklubbs regler samt upp och flyga lite med en instruktör för att få grönt ljus för min då purfärska jänkarlicens.

Jag är tillbaka.
Allt känns skitbra.
Och jättekonstigt.

DSC_0030
Mitt favvohak för burritos är sig likt. Ej i bild: Asblyga transvestiten i kassan. 

Väskan, Almedalen och cockpit.

För lite drygt ett halvår sedan stod en svart väska packad i min hall.

Jag anade nog inte riktigt då vad resan som föranlett packningen skulle sätta igång inombords. Hur jag skulle övertygas att ta ett steg som jag funderat över många gånger förr men där anledningarna till att inte våga fram tills nu tett sig fler, större och bättre än tvillingarna i den andra vågskålen.

De där anledningarna finns i viss mån kvar. Men de känns varken fler, större eller bättre än de som driver mig till att ta det här steget. Så om ett par dagar står återigen en väska packad i min hall. Nu börjar resan på riktigt.

IMG_20150703_125553
Tjugofem kilo kunskap.

På studiefronten har jag börjat smygbläddra lite i de fjorton böcker som häromdagen damp ned på hallgolvet. De flesta ser ut att vara dopade varianter på de böcker jag kikade i inför min PPL-utbildning och något säger mig att jag kommer skratta ångestfyllt åt denna liknelse om några månader. Vill även passa på att klappa mig själv på axeln för den närmast övermänskliga insats som krävdes för att transportera dessa fjorton tryckta kunskapsoaser till fots från Regnbågens Livs på Gotlandsgatan till min enkla boning några kvarter därifrån. Tung äro kunskapen.

Spenderade för övrigt ett par dagar i den politiska hetluften nere i Visby under årets Almedalsvecka. Det var den vanliga mixen av vansinne, avdankade elevkårsordföranden som pimplade rosé och idel seminarier på mer eller mindre krystade teman. Bäst var hemfärden, bokstavligt talat. Min vän Jenny, som vakna läsare minns från mina månader i San Diego, lyckades trolla fram en uppgradering från ekonomiklass till cockpit. Både kapten och styrman (kvinnlig!) var precis sådär övernaturligt trevliga som man hoppas att folk i deras sits ska vara. Jag höll mig i bakgrunden med min kopp kaffe i handen och övervakade storögt hela flygningen, de rutinscheman som betades av och kommunikationen som fördes internt så väl som externt med flygledningen.

DSC03539
Blir det vackrare än så här?

Som ren bonus landade jag som övertygad Brommait, redo att slåss för denna cityflygplats fortlevnad. För vackrare inflygning har jag nog aldrig skådat. Med staden som fond bredde den enda rullbanan ut sig och det var som om resten av sommarstaden Stockholm ödmjukt tog ett steg tillbaka och försvann i bakgrunden. Minst sagt vackert.

På tisdag lyfter planet mot San Diego så räkna med att nästa rafflande uppdatering skrivs från andra sidan planeten. Ha en fin sommar tills dess.