Den om att känna tvivel.

Målet är klart, beslutet fattat.
Full fart framåt, inga tvivel.

Eller?

Låtom oss sätta saker i perspektiv. Idag arbetar jag inom kommunikationssvängen. Det är en yrkessektor som mest av allt definieras av att dess innebörd är komplett omöjlig att förklara för såväl min målare till far som förskolelärarinna till mor. De tror att jag jobbar med ”typ reklam”. Och det är nära nog för mig.

Skärmavbild 2015-06-02 kl. 16.18.38
Halvvägs klar med kursen som ersätter Fysik A från gymnasiet.

Nåväl, efter hyfsat många år där jag primärt befann mig inom den mer finkulturella sektorn (dataspel) gjorde jag för snart två år sedan ett byte. Jag hamnade till slut på en kommunikationsbyrå där jag fick jonglera alla möjliga typer av uppdrag, i minst lika varierande branscher. Allt från att hamra pressmeddelanden för myndigheter till att medieträna chefer i miljardomsättande bostadsföretag. Som synes är det ett varierande jobb. Dessutom är mina kollegor så perverst trevliga att jag skulle vilja fira jul (inklusive obligatorisk klappbytarbråk) med typ hela firman. Nämnde jag att jag får bra betalt för mödan?

Många skulle nog definiera det livet som en veritabel dröm.

DSC_0123
Ett av två Piper PA28 Cadet i min flygklubbs ägo. Här flankerad av en traktor av oklar anledning. 

Och den drömmen är jag på väg att lustmörda till förmån för en yrkesbana som innebär en självfinansierad utbildningskostnad på runt 700 000 kronor och ett arbetsklimat där det är långt från självklart att jag ens får ett jobb när jag är färdig. Visst kan man i den här kalkylen tänka sig att det finns ett värde i att vid eventuell arbetslöshet hävda att jag åtminstone kommer kunna bardiskskryta om mina färdigheter i skyn. Men man ska nog ha ett hyfsat skadeskjutet ego om man känner att den minimala egoboosten är värd 700 likfrusna lakan.

Så, ja. Jag känner ibland tvivel.
Konstigt vore väl annars.

Men än viktigare är den där lika skrämmande som eggande känslan av att slänga sig ut i det okända. Jag tycker om idén att tvinga mig själv in i situationer där jag de facto är en komplett gröngöling och tvingas börja från botten. Att lära sig nya saker är att leva. Svårare än så är det egentligen inte. Skulle jag nu i slutändan misslyckas kommer jag åtminstone alltid veta vad som finns bakom en dörr jag annars kommer spendera ett liv med att vilja öppna. Och den insikten är det svårt att sätta ett pris på.

Även om 700 000 kronor i sig skulle kunna köpa mig:

  • 29 166 stor stark under happy hour på Stockholms kanske risigaste ölsjapp (Lion Bar).
  • En halvhyfsad mittback till allsvenska återvändaren Hammarby IF.
  • Runt åtta kvadratmeter bostadsyta på hipstermeckat Södermalm i Stockholm.

Men man lever bara en gång. Och jag behöver varken en tankbil med blaskig öl, en städskrubb på Skånegatan eller ens en robust försvarare till klubben i mitt hjärta (det sista kan diskuteras).

Livet belönar som bekant de som vågar. Så nu tänker jag göra det här.
Full fart framåt, inga tvivel.

DSC_0116
Mälaren från ovan. Klorofyllgrönt och regngrått i ljuv sommarkombination.

En kommentar

  1. Kerstin Gustafson · juni 9, 2015

    Tänk om man fick leva om sitt liv och vara så stark som du är… Man lever bara en gång och lev det liv som du känner i ditt hjärta.<3

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s