Bladguld, Carl och nejderna.

Här går det undan vill jag lova.

Dagarna blåser förbi och återseendet av mitt hemmafält Gillespie Field rusar allt närmare i kalendern. Men vi börjar i en annan ände.

Min andra och avslutande fysiktentamen gick av stapeln för ett par veckor sedan. Ska jag vara ruskigt ärlig (och det bör man som bekant vara) klarade jag den med nöd och näppe. Ser nu fram emot att börja smygbläddra i någon av de fjorton böcker som de närmaste dagarna bör dimpa ned på ett postservicekontor i en matbutik nära mig. Dessa utgör alltså basen i den teoretiska del som jag kommer att ägna drygt nio månader åt, med start i mitten av augusti. Runt 8000 riksdaler kostade denna litterära kanon och jag får hoppas att de doftar svagt av bladguld, diamanter och annan lyx för att väga upp hålet i plånboken som uppstod som en direkt följd av inköpet.

18880197829_4dd94c3438_k
Hangaren med klubbens två Piper-syskon, som jag döpt till India och Lima efter deras registreringsnummer. Alla bilder: Carl Nenzén Lovén

I övrigt har jag spenderat väl valda delar av min fritid åt alla små bestyr som måste ordnas inför resan till San Diego. Jag har nu boende ordnat via min gamla skola, jag har ett plan bokat i en månad, ett möte bokat med den amerikanska luftfartstyrelsen för att få en amerikansk licens utfärdad baserad på mitt svenska certifikat, ytterligare ett möte bokat med en herre som ska gå igenom de rutiner som gäller för den flygklubb jag temporärt går med i där borta och som om jag nu inte vore tillräckligt social har jag även avslutningsvis ett tredje möte inbokat med en instruktör som ska ta mig igenom de obligatoriska timmar som krävs för att nämnda amerikanska licens även ska vara giltig.

18445510643_cfcdee48e5_k
Tankning sköts som synes för egen maskin. OBS! Ordvits.

Som sagt, idel småfipplande med saker som helt enkelt måste ordnas. Trots att vår sköna svenska sommar gjort allt för att konkurrera med december månad om titeln Millenniets Sämsta Väder™ har jag därtill även hunnit med en del flygande. I söndags fick jag fint sällskap i högersitsen av min allra första passagerare – mina goda vän Carl, som lagom till sommaren lockats av sirenernas sång och rest ändå från sitt nya hem San Francisco till nygamla hembyn Solna. Efter en del vacklande och ögnande av väderleksrapporterna rapporterade tornet på Västerås flygplats att molnen förvisso skulle bestå men lämna marken med några tusen fot, en förutsättning för att få flyga under vad som på ball flyglingo kallas VFR (”Visual Flight Rules”). Även vinden var under kontroll och sikten var det inget fel på. Vi beslöt oss för att åka och slängde oss in i Carls för dagen inlånade fordon med destination gurkornas stad.

18443809904_f2e1aa0e5c_k
Glad snubbe gör 40 graderssväng.

18880093989_df80fc13d0_k
Passagerare (glad), pilot (fokuserad).

Carl, som till vardags är något av en fotografins Houdini, bar med sig dubbla kamerauppsättningar och smattrade på som om hans liv hängde på det medan jag rullade ut planet, i behagligt tempo utförde den obligatoriska säkerhetskontrollen, tankade och förberedde för avfärd. Sedan bar det av.

Vinden var något stökig, med sidvind från nordväst och ungefär noll motvind. Planet tog god tid på sig att nå rätt hastighet men lyfte därefter majestätiskt mot skyn. Johannisbergs Flygplats blev allt mindre och ett sommargrönt Mälardalen bredde ut sig  så långt vi kunde se. Vi avverkade Mälaren, svängde förbi Köping och ett par andra mindre städer innan vi ungefär 100 minuter senare återigen befann oss på terra firma. Carl hoppade ur planet, brände av ytterligare några bilder och sammanfattade äventyret med följande visdomsord:

”Jag svettades ganska rejält de första minuterna. Kallsvettades alltså. Men sedan var det riktigt kul faktiskt.”

18445603243_b7e2a79dda_k
Mälaren, eller ”en blandning av sött och salt” som riksskalden Lasse Berghagen hade sagt.

Inombords flinande jag så brett att giporna närmast sprack a´la Jokern men utåt bevarades givetvis min erkänt professionella yta när jag istället nickade nonchalant och inte för en sekund vek en tum för min instinkt att primalvråla ut över nejderna. Istället gör jag som alla riktiga mediaknegare och bloggar således om det hela ett par dagar senare.

YOLO, etc.

18880143859_2a0b2bc165_k
Slut på det roliga.

Annonser

Den om att känna tvivel.

Målet är klart, beslutet fattat.
Full fart framåt, inga tvivel.

Eller?

Låtom oss sätta saker i perspektiv. Idag arbetar jag inom kommunikationssvängen. Det är en yrkessektor som mest av allt definieras av att dess innebörd är komplett omöjlig att förklara för såväl min målare till far som förskolelärarinna till mor. De tror att jag jobbar med ”typ reklam”. Och det är nära nog för mig.

Skärmavbild 2015-06-02 kl. 16.18.38
Halvvägs klar med kursen som ersätter Fysik A från gymnasiet.

Nåväl, efter hyfsat många år där jag primärt befann mig inom den mer finkulturella sektorn (dataspel) gjorde jag för snart två år sedan ett byte. Jag hamnade till slut på en kommunikationsbyrå där jag fick jonglera alla möjliga typer av uppdrag, i minst lika varierande branscher. Allt från att hamra pressmeddelanden för myndigheter till att medieträna chefer i miljardomsättande bostadsföretag. Som synes är det ett varierande jobb. Dessutom är mina kollegor så perverst trevliga att jag skulle vilja fira jul (inklusive obligatorisk klappbytarbråk) med typ hela firman. Nämnde jag att jag får bra betalt för mödan?

Många skulle nog definiera det livet som en veritabel dröm.

DSC_0123
Ett av två Piper PA28 Cadet i min flygklubbs ägo. Här flankerad av en traktor av oklar anledning. 

Och den drömmen är jag på väg att lustmörda till förmån för en yrkesbana som innebär en självfinansierad utbildningskostnad på runt 700 000 kronor och ett arbetsklimat där det är långt från självklart att jag ens får ett jobb när jag är färdig. Visst kan man i den här kalkylen tänka sig att det finns ett värde i att vid eventuell arbetslöshet hävda att jag åtminstone kommer kunna bardiskskryta om mina färdigheter i skyn. Men man ska nog ha ett hyfsat skadeskjutet ego om man känner att den minimala egoboosten är värd 700 likfrusna lakan.

Så, ja. Jag känner ibland tvivel.
Konstigt vore väl annars.

Men än viktigare är den där lika skrämmande som eggande känslan av att slänga sig ut i det okända. Jag tycker om idén att tvinga mig själv in i situationer där jag de facto är en komplett gröngöling och tvingas börja från botten. Att lära sig nya saker är att leva. Svårare än så är det egentligen inte. Skulle jag nu i slutändan misslyckas kommer jag åtminstone alltid veta vad som finns bakom en dörr jag annars kommer spendera ett liv med att vilja öppna. Och den insikten är det svårt att sätta ett pris på.

Även om 700 000 kronor i sig skulle kunna köpa mig:

  • 29 166 stor stark under happy hour på Stockholms kanske risigaste ölsjapp (Lion Bar).
  • En halvhyfsad mittback till allsvenska återvändaren Hammarby IF.
  • Runt åtta kvadratmeter bostadsyta på hipstermeckat Södermalm i Stockholm.

Men man lever bara en gång. Och jag behöver varken en tankbil med blaskig öl, en städskrubb på Skånegatan eller ens en robust försvarare till klubben i mitt hjärta (det sista kan diskuteras).

Livet belönar som bekant de som vågar. Så nu tänker jag göra det här.
Full fart framåt, inga tvivel.

DSC_0116
Mälaren från ovan. Klorofyllgrönt och regngrått i ljuv sommarkombination.

Gubbprecision, sömmarna och undersökning.

I takt med att försommaren regnat bort har det visat sig vara en utmaning av råge att överhuvudtaget skrapa ihop enstaka flygtimmar här hemma. I stort sett varje helg har jag haft en bussbiljett bokad till Västerås och nagelfarit väderprognoserna med nitisk gubbprecision. Hittills har jag alltså fått avboka alla biljetter då väderleken inte velat lira boll i någon större utsträckning. Men skam den som ger sig och jag håller samtliga aktiva utväxter korsade för att vädret får feeling och inspireras av Mallorcas dito lagom tills på lördag.

Idag var det för övrigt dags att masa sig till flygläkaren på Aleris för min största läkarundersökning hittills – en så kallad Medical Class 1. Vakna läsare noterar att den här bloggen öppnade med just en redogörelse för en liknande undersökning som jag gjorde i höstas. Den var dock av den lägre graden (en Class 2) och duger enbart för den som nöjer sig med ett PPL (Private Pilot License, det jag för tillfället sitter på). När jag nu siktar högre behövs den högre intygsklassen och för den som gör det för första gången är det en ytterst kostsam historia. Cirka 10 000 svenska riksdaler kostar den initiella undersökningen som i Sverige enbart utförs på två ställen. I Stockholm är det Aleris Flyg & Dykmedicinska Centrum på Sabbatsbergs sjukhus som valts ut av Transportstyrelsen som officiell nagelfarare och imorse masade jag mig alltså dit för att under närmare fyra timmar synas i rejält i sömmarna.

DSC_0118~2
Värt sin vikt (bokstavligt) i guld.

Nu ska det snabbt tilläggas att en grav majoritet av tiden bestod i väntan på att få utföra de olika kontrollerna. Samtidigt var det tydligt att noggrannheten i testet var några Mount Everest större vid jämförelse med den bantade variant jag tidigare gjort. Följande tester genomfördes innan jag fick lämna lokalerna med ett intyg i handen.

  • Ögonundersökning. Utöver den klassiska ”titta-på-tavlan-och-urskilj-bokstäverna” och den obligatoriska färgsinnesbiten fick jag bekanta mig med ett par balla maskiner. En av dessa var en sorts ekolod för ögat som via studsar mot ögats inre kunde räkna ut hur bra jag såg. Se även: modern trollkonst.
  • Öron-näsa-halsundersökning. Här fick man gapa och få idel spetsiga ting instoppat i näsa, svalg och öron. Hörselprovsdelen var fräckast. Man sattes i ett ljudisolerat bås och fick lyssna på toner som spelades. Som gammal trummis var jag mäkta stolt över att inte ha ett enda fel.
  • Vilo-EKG. Inget att snacka om. Som ren bonus slapp jag raka små nakna öar på mitt i övrigt ganska håriga bröst (vilket jag gjorde i höstas). Tacksamt då Beach 2015 som bekant är runt hörnet.
  • Spirometri. Ett ballt ord för lungkapacitetstest. Andas in och tryck ut luft så snabbt du kan samtidigt som en sköterska vrålar och peppar. Lite som en PT på gymmet, fast utan dålig musik i högtalarna.
  • Blodprov (Hb-värde, blodfetter). Google it, kids.
  • Kissa i mugg. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte vad de testar för här men eftersom jag är Moder Teresa i något mer manligt format är mitt kiss enligt uppgift av prima kvalitet.
  • Läkarundersökning. Den här delen var ett möte med en flygläkare som pratar om allt från ens psyke till sjukdomshistorik. Flygläkaren i fråga var en riktigt trevlig prick som tidigare varit chefsläkare för försvarets piloter. Eftersom jag är en vetgirig djäfvul fick han även i detalj förklara mina testresultat. Singelkvinnor hör upp – jag är uppenbarligen i asbra skick. Bara en notis alltså.

Allt gick som sagt kalasfint och nu är jag helt redo för min utbildning i höst. Det enda smolket i bägaren att den här typen av undersökning görs en gång om året (om än i något slimmad version framöver) varför min ursprungliga tanke var att göra den så pass sent som möjligt. Jag behöver nämligen egentligen inte intyget innan jag börjar flyga flermotorigt vilket sker i vår om allt går enligt planen. Samtidigt fick min goda pilotvän Jenny närmast en hjärtinfarkt när jag redogjorde för min något snålisdoftande plan att påbörja teoridelen och sedan göra läkarundersökningen precis innan det är dags att börja flyga tunga plåtfåglar. Då skulle jag ju typ spara ett halvår av ett certifikat jag just nu alltså inte behöver.

Ivrigt gestikulerandes på en bänk i Tegnérlunden fick denna sydsvenska virvelvind mig i alla fall förstå det hyfsat korkade i att inte redan nu ta reda påom jag är medicinskt kapabel att fortsätta min utbildning. Och visst har hon rätt, att harva sig genom teoridelen och sedan (i värsta fall) få avslag hos läkaren när man äntligen ska få börja ratta plan hade ju varit ödesironi av sällan skådat slag, även för en härdad själ från Haninge.