Femton, pikant och universum.

När jag var femton bast var det ingen fråga huruvida jag skulle bli rockstjärna eller ej.
Det var snarare en fråga om när detta skulle ske.

Jag spenderade all min lediga tid i replokaler av varierande standard, skrev textrader på grammatiskt trevande engelska och såg framför mig en framtid där musiken stod i centrum. Faktum är att den här drömmen brann så pass starkt inuti den där unga bröstkorgen att jag nog tagit till nävarna om den framtida Daniel rest tillbaka i tiden och sagt att det är okej att älska musik och ha det som en hobby. Just det sistnämnda hade varit en extra pikant provokation.

Jag hade tre fantastiska gymnasieår på en privat musikskola i Stockholm där jag omgavs av fantastiskt kreativa människor. Samtidigt var jag nog ingen vanlig estet i den bemärkelsen att jag intresserade mig desto mer för ämnen som samhällskunskap och historia. Min mattelärare var en katastrof och dödade effektivt mitt intresse för det språk som assimilerar och samtidigt gör universum förståeligt. Jag behöver väl knappast nämna att ämnet fysik därmed aldrig naturligt smög sig in i kursplanen för undertecknad.

Namnlöst
Första svenska kartan inköpt!

Så här efteråt kan jag ångra detta. Inte minst då avsaknaden av just en ynka gymnasial grundkurs i fysik tett sig likt en vallgrav mellan mig och en pilotutbildning. När jag skriver de här raderna kan jag knappt förstå detta eftersom det i grund och botten är ett problem knappt värdigt namnet.

Inför min utbildning på SAA i Västerås genomgår jag på grund av ovan nämnda brist en sorts kompensationskurs i Fysik A. Dels för att skolan ska se att jag kommer klara den kommande anstormningen av teori, dels för att jag själv ska förberedas för denna. Två skivor damp ned i brevlådan och jag är i skrivande stund halvvägs genom den andra.

DSC_0089
Vill skämta om den inre kretsen. Men… nej.

Det är en pedagogiskt upplagd historia som med trygg hand vandrar en genom de mest rudimentära av fysikkunskaper. Det mest otippade av allt är nog att jag tycker att det är sjukt roligt. Att se sambanden, förstå logiken i uträkningar och skaffa sig de verktyg som kommer utgöra en allt mer bleknande fond för min framtida yrkesroll är inte fy skam.

Dessutom påminns jag om en viktig sanning.
Det är aldrig för sent att lära en gammal hund att sitta.

Annonser

Debut, kontraster och idyllen.

Efter att under veckan ivrigt ha studerat väderleksprognoserna för Västerås med omnejd började det kännas som att min luftburna debut här hemma faktiskt skulle bli av. Och så kom det att bli. Bussen släppte av mig i ett soligt och lagom morgontrött Västerås där knappt en enda käft behagat att stiga upp än. Något rastlös tog jag en buss ut till Johannisbergs flygplats timmarna före utsatt tid. Hoppade av i en miljö så lantligt idyllisk att jag närmast fick frispel, tog plats på en bänk utanför klubbstugan och spenderade någon timme med att titta på de modiga själar som kastade sig ut ur flygplan några hundra meter upp och raskt kom dundrandes ned på plätten några meter bort. Det doftade starkt av nyklippt gräs.

Kontrasten gentemot mitt gamla flygfält Gillespie Field, där plan lyfte i stort sett varje minut och doften av flygbränsle aldrig var långt borta, kan väl lite finkänsligt beskrivas som omtumlande.

DSC_0051
Johannisbergs flygplats. En studie i lugn.

På utsatt tid dök klubbens utbildningschef upp. En fryntlig man med stort leende som efter en kort demonstration av lokalen låste upp hangaren och visade det plan vi skulle flyga för dagen. Efter sedvanlig kontroll rullade vi ut den vitröda besten på plattan, varvade upp motorn och taxade ut mot startbanan längs en smal asfaltsvägg.

Återigen, dessa kontraster.

Johannisberg har inget kontrolltorn och radiokommunikationen sker direkt mellan piloterna. Utbildningschefen skrockade när jag bräkte igång på engelska och undrade nyfiket varför jag inte pratade svenska. Jag fick förklara att jag helt enkelt inte har befogenhet att göra det utan därför får nöja mig med (läs: ”måste”) lagom charmant flygengelska. Han nickade, skrockade och lutade sig tillbaka i sätet.

Vi kan väl säga som så att några månaders uppehåll inte hade varit mig gott. Det kändes väldigt ovant att flyga igen. Inte bara för att miljön kändes så markant annorlunda mot de bergsmassiv som jag tidigare kryssat fram mellan (och över). Även det rena handhavandet kändes lite småskakigt. Inte osäkert, men ringrostigt.

Helt enkelt.

DSC_0054
Lånade mina vänners lägenhet och mottogs på följande vis. Himla fint.

Under en dryg timme svepte vi fram över det platta landskapet som mest av allt präglades av vatten och lummig grönska. Utbildningschefen pekade ut landmärken.

Örebro.
Eskilstuna.
Köping.

Allt så nära, så litet.

Och det slog mig att Sverige är för litet för att någon ska våga påstå att de inte känner sig hemma någon annanstans än området dit de får sin post utdelad, dricker sin billiga onsdagsöl och somnar på regelbunden basis.

Våga inte tro något annat.

Väder, vind och den brustna rockstjärnedrömmen.

Helgen kom och gick.

Inte blev det något flyga av heller, vilket var min ursprungliga tanke. Väderprognosen var lika munter som tjeckisk dockteater så mitt tänkta besök till flygklubben borta i Västerås fick hastigt och lustigt ställas in. Nu sätter jag min tilltro till den kommande helgen och att vädret skärper sig och antar någon form av Kalifornisk standard. Här är det lätt att drömma sig bort till mina gamla jaktmarker i San Diego där det snarare är regel än undantag att man kan flyga. Här hemma är det som bekant andra, allt som oftast väldigt gråmulna, bullar.

DSC_0004
Man vet att det är viktigt innehåll när bötesbeloppet för olovligt läsande framgår redan på kuvertet.

Annars har jag mest spenderat tiden med att förbereda min licenskonvertering. Fick nyligen besked från kontinenten på andra sidan plaskdammen att min svenska licens godkänts och efter lite pappersformalia samt ett fysiskt möte kunde omvandlas till en amerikansk luftkörkort. Jänkarna är förvisso väldigt trevliga att ha att göra med men den rent mentala kvaliteten på min handläggare verkar det vara lite si och så med. Efter att tydligt ha klargjort att jag anländer de förenta staterna den 8 juli (och därmed söker ett möte dagen därpå) återkom personen ifråga glad i hågen med en mötesinbjudan.

10.00.
Den 15 maj.

Jag återvände och påpekade i god ton att datumet var lite olämpligt eftersom jag alltså kunde först från den 9 juli. Timmarna senare återkom samma kvinna med en ursäkt och ett nytt förslag – den 5 juli. Har än en gång understrukit det orimliga i att mitt kött och blod övervinner naturlagarna och tar sig till San Diego fyra dagar före utsatt närvaro och hoppas nu på positiv utdelning i kommande morgons mejlskörd. Håll tummarna för mig.

DSC_0045
På´t, ba på ´t.

För övrigt ser jag även fram emot att påbörja min snabbkurs i grundläggande Fysik (en sorts ersättning för gymnasiefysikens första del) som idag damp ned i brevlådan från flygskolan SAA. Då undertecknad var fullt fokuserad på att bli rockstjärna under gymnasiets sista år och därmed strategiskt valde bort möjligheten till Fysik A är detta ett nödvändigt ont för att ens släppas i närheten av den mer rigorösa ATPL-teorin som väntar mig i höst.

Lovar att återkomma med en matig redogörelse för hur det hela tar sig form. Den som lever får se, etc.